Terese Bast

Det omöjliga uppdraget

Jakobstad 1917. Poliskammaren ockuperas av den röda milisen. En skränande folkmassa anfaller Kjerulfska huset, som hyrs för de poliser som staden utnämnt. Samhället är i upplösning. Det omöjliga uppdraget att leda landet innehas av en försonlig man från Kannus.

Året 1917 gav Finland självständighet. Vägen fram till den var oförutsägbar, dramatisk och ofta våldsam. I norra Österbotten var spänningarna stora framför allt i Jakobstad, som med sina snabbt framväxande industrier fått en massinflyttning av människor.

Första världskriget pågick sedan tre år, ryska soldater var en del av stadsbilden, i mars störtades den ryska tsaren. I Jakobstad firades det med folkfester, som alla samhällsgrupper deltog i. Den 28 mars avpolletterades den lokala ryskvänliga polisen och ersattes av milis, huvudparten från stadens arbetarföreningar.

Mycket av det som hände gav bra grogrund för socialistiska idéer. Krigsförhållandena innebar brist på arbete och förnödenheter. En våldsam inflation urholkade penningvärdet.

Arbetardemonstrationen i Jakobstad den 1 maj, där det stora kravet var åtta timmars arbetsdag, blev en kraftfull manifestation, skrämmande för många av de gamla stadsborna. Ett bra exempel på stämningarna ges av händelserna vid stadens elektricitetsverk, där många i personalen – inklusive dem som arbetade vid den anslutande badinrättningen – sympatiserade med arbetarkraven.

Den 3 maj kortade elverkets styrelse ner arbetstiderna, men redan tre dagar senare stod styrelsen inför en skrivelse från Jakobstadsavdelningen nr 35 för Finlands fabriks- och diversearbetarförbund med krav på åttatimmarsdag ”nu genast”.

Följande dag anhöll elverkets normalt stöddige chef, stadsingenjören Alarik Ahlström, om avsked med hänvisning till att hans ”auktoritet, på grund av rådande tidsförhållanden, reducerats till intet”, enligt hans egna ord. Tillfälligt fick stadsbyggmästaren John Eklöf försöka sköta uppdraget.

Disciplinupplösningen och den fientliga tonen mellan olika grupper blev allt svårare att hantera för Jakobstadsstyret. Då en militant falang allt mer tog över inom den tillsatta milisen, återanställde Jakobstadsstyret från och med 1 juli en av de tidigare poliserna som polischef. När denne med tio nyutsedda konstaplar kom till poliskammaren, vägrade milisen lämna denna. Anna Bondestam beskriver följden, i sin bok om Jakobstad 1917–1918:

”När milisen inte gav poliskammaren ifrån sig, hyrde man in poliserna i den så kallade Kjerulfska gården [på Södermalmsgatan där Lundagård i dag finns]. Och så hände det: natten mot den 5 juli stormades Kjerulfska gården av en skränande folkmassa, som slog in fönstren och snokade igenom hela huset. En poliskonstapel som inte hann undan blev svårt misshandlad.”

 

1 maj-demonstrationen i Jakobstad 1917 med åtta timmars arbetsdag som det stora kravet. Ett imponerande tåg av människor, som betraktas av några av stadens mer burgna invånare.
Bild: Jakobstads Museum

Så fort kyrkoherden hade läst upp skrivelsen, steg Tokoi upp och uppmanade till lagtrots

 

Men låt oss presentera denna berättelses huvudperson, född den 15 maj 1873 på Tokois gård i Yliviirre i Kannus.

Den nyfödde var en pojke, som vid dopet i kyrkboken fick namnet Anders Oskar Karlsson Tokoi. Dopet försiggick säkert på finska, men namnen i kyrkboken skrevs av gammalt på svenska. För eftervärlden skulle den nyfödde bli känd som Oskari Tokoi.

Oskaris föräldrar var bondesonen Kalle Tokoi, född i Kannus, och Amalia Maunumäki, född i Lochteå. Oskari var deras första barn av fem. Både Kalle och Amaila hade sina huvudsakliga släktrötter i Mellersta Österbotten långt tillbaka i tiden.

Oskaris farmor Anna Brita Söderbacka var född i Rödsö i Karleby i helt svenskspråkiga förhållanden. Hon fanns med i Oskaris familjekrets ännu när han var i tonåren, och han beskrev på äldre dagar med inlevelse familjen Söderbackas flytt över språkgränsen och de svårigheter hans farmor och farmors mor hade med finska språket och acklimatiseringen i den nya miljön.

Uppenbart fick Oskari svenska språket åtminstone hjälpligt genom sin farmor och far. I vart fall verkar Oskari inte ha haft språkproblem när han besökte sina släktingar i Rödsö eller senare i de politiska sammanhang där svenska var ett nödvändigt språk.

Gården i Tokoi hade Oskaris farfar Kalle (född Vaetoja, sedan Hirvi) köpt så sent som 1872, året före Oskaris födelse. Fadern for som så många andra vid denna tid över till Amerika. Det skedde när Oskari var sju år, och fadern kom hem när sonen fyllt tolv. Tre veckor efter hemkomsten var fadern död, 32 år gammal, efter brusten blindtarm.

Folkskolan öppnade i Kannus precis när Oskari nådde skolåldern, och Oskari blev en av de första eleverna. Han klarade de fyra skolåren så väl att kyrkoherden, folkskolläraren, apotekaren och kyrkbyns handelsman erbjöd sig att bekosta skolgången för Oskari i Vaasan Lyseo. Från Amerika gjorde fadern dock klart att sonen inte fick lägga mer tid på studier, utan skulle lära sig arbeta.

Oskari blev dräng på olika gårdar i Kannus. När modern gifte om sig med en bonde från Sievi erbjöds Oskari flytta med dem med löfte att senare få överta deras gård. Oskari hade precis bestämt sig för att anta erbjudandet, då något hände, i början av 1891, som gav hans liv en helt annan vändning. Han skulle senare själv hänvisa till ett obehagligt slagsmål med ”Manta-Kalle”. I vart fall tog han tåget till Hangö och fortsatte med båt till Amerika, där han sökte sig till samma kolgruva i Wyoming där hans far hade arbetat.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail to someone