Kasper Dalkarl

En man och hans hund

En man och hans hund och en skog full med spännande lukter. Petri och Nemo är skogens riddare, ett radarpar som hjälper människor och bortsprungna hundar att hitta varandra igen.

Pling plong! Ett hotfullt och högt skall hörs på andra sidan dörren. Ägaren öppnar försiktigt dörren på glänt och håller hårt tag i den argsinta schäfern Nemos halsband. Schäfern vill anfalla den gäst som ringt på.

Gästen heter Petri Viiperi. Han har hört om en schäfer som söker nytt hem. Hunden är svårskött, och det är bråttom. På grund av sitt temperament passar den inte in i familjen.

Petri har köpt Nemo direkt över telefon. Han är säker på att de två ska komma överens.

Nu förklarar han för Nemos ägare att han ska släppa hunden. Nemo hoppar omedelbart mot Petri och visar sina stora tänder.

”Nemo bjöd på ett riktigt ’Pepsodentleende’. Han försvarade sitt revir och sin familj på allvar. Vi hade vår egna lilla uppgörelse där i hallen”, berättar Petri.

Tjugo minuter senare leker Nemo och Petri i vardagsrummet. Då Petri reser sig från kaffebordet för att åka, visar Nemo att han vill följa med. Han har mött sin efterlängtade ledare.

”Jag höll upp bildörren och Nemo hoppade genast in. Det var början på vår gemensamma resa.”

Om Petris ansikte bevarades intakt, skulle de ha en lysande framtid tillsammans.

Nemos andra test

Hemma hos Petri i Kaustby fick Nemo först mat. Sedan gick de två på en tio kilometer lång vandring. Nemo testade nu Petri på nytt genom att hoppa upp mot hans bröst och visa sina vassa tänder.

”Nemo ville försäkra sig en gång till om vem som bestämmer. De här hundarna är inga hysch-hysch-hundar, man måste tydligt visa vem som är ledare”, säger Petri.

Efter den här händelsen har Nemo inte längre försökt testa Petri.

Nu var det Petris tur att testa Nemo. Han avvek plötsligt från skogsstigen och väntade och såg om Nemo följde efter. Det gjorde han. Det var ett gott tecken. Men det sista – och farligaste – testet återstod.

Petri lade en fyra centimeter stor köttbit mellan tänderna och gick ner på knä framför Nemo. Händerna höll han bakom ryggen. Stunden var avgörande. Om Petris ansikte bevarades intakt, skulle de ha en lysande framtid tillsammans. Om inte, skulle nästa adress varit akuten.

”Jag gav Nemo en blick som sa varsågod, ta för dig bara. Hunden tvekande inte, utan tog blixtsnabbt och skickligt köttbiten ur min mun. Han försökte inte med några trick. Då fick jag en stor yes-känsla! Förtroendet var ömsesidigt.”