Kasper Dalkarl

En man och hans hund

En man och hans hund och en skog full med spännande lukter. Petri och Nemo är skogens riddare, ett radarpar som hjälper människor och bortsprungna hundar att hitta varandra igen.

Pling plong! Ett hotfullt och högt skall hörs på andra sidan dörren. Ägaren öppnar försiktigt dörren på glänt och håller hårt tag i den argsinta schäfern Nemos halsband. Schäfern vill anfalla den gäst som ringt på.

Gästen heter Petri Viiperi. Han har hört om en schäfer som söker nytt hem. Hunden är svårskött, och det är bråttom. På grund av sitt temperament passar den inte in i familjen.

Petri har köpt Nemo direkt över telefon. Han är säker på att de två ska komma överens.

Nu förklarar han för Nemos ägare att han ska släppa hunden. Nemo hoppar omedelbart mot Petri och visar sina stora tänder.

”Nemo bjöd på ett riktigt ’Pepsodentleende’. Han försvarade sitt revir och sin familj på allvar. Vi hade vår egna lilla uppgörelse där i hallen”, berättar Petri.

Tjugo minuter senare leker Nemo och Petri i vardagsrummet. Då Petri reser sig från kaffebordet för att åka, visar Nemo att han vill följa med. Han har mött sin efterlängtade ledare.

”Jag höll upp bildörren och Nemo hoppade genast in. Det var början på vår gemensamma resa.”

Om Petris ansikte bevarades intakt, skulle de ha en lysande framtid tillsammans.

Nemos andra test

Hemma hos Petri i Kaustby fick Nemo först mat. Sedan gick de två på en tio kilometer lång vandring. Nemo testade nu Petri på nytt genom att hoppa upp mot hans bröst och visa sina vassa tänder.

”Nemo ville försäkra sig en gång till om vem som bestämmer. De här hundarna är inga hysch-hysch-hundar, man måste tydligt visa vem som är ledare”, säger Petri.

Efter den här händelsen har Nemo inte längre försökt testa Petri.

Nu var det Petris tur att testa Nemo. Han avvek plötsligt från skogsstigen och väntade och såg om Nemo följde efter. Det gjorde han. Det var ett gott tecken. Men det sista – och farligaste – testet återstod.

Petri lade en fyra centimeter stor köttbit mellan tänderna och gick ner på knä framför Nemo. Händerna höll han bakom ryggen. Stunden var avgörande. Om Petris ansikte bevarades intakt, skulle de ha en lysande framtid tillsammans. Om inte, skulle nästa adress varit akuten.

”Jag gav Nemo en blick som sa varsågod, ta för dig bara. Hunden tvekande inte, utan tog blixtsnabbt och skickligt köttbiten ur min mun. Han försökte inte med några trick. Då fick jag en stor yes-känsla! Förtroendet var ömsesidigt.”

Kurragömma i skogen

Följande dag kom en av Petris bekanta med på skogspromenaden. Tanken var att bedöma Nemo ur en ny vinkel.

”Min vän tog av sig kepsen, gav den åt mig och gick sedan och gömde sig i skogen på en kilometers avstånd. Jag väntade med Nemo på startpunkten i cirka 20 minuter. Sedan fick Nemo lukta på kepsen och så släppte jag honom lös.”

Nemo for genast i väg för att söka den “bortsprungna”, som han också fann utan problem. Petri förstod att Nemo hade ett kraftfullt luktsinne. Han började fråga sig om Nemo skulle kunna spåra bortsprungna hundar.

Att leta efter människor och hundar är mycket olika saker. En människa söks av en stor grupp människor tillsammans med myndigheter. För att leta efter hundar behövs inga tillstånd, och det är önskvärt att så få personer som möjligt deltar.

Tanken att spåra hundar fick Petri första gången 1996, då han var i Kalajoki för att träna på att hitta försvunna människor.

”Under en paus på bensinstationen fick jag över en kaffe höra om en hund som varit försvunnen i ett par veckor. Jag frågade om jag fick spåra rymlingen med min dåvarande schäfer.”

Den försvunna hunden hittades 60 kilometer borta i Brahestad. Sökandet skedde huvudsakligen i bil.

”Min hund fick på basis av lukter visa vart jag skulle styra bilen. Att vi lyckades vid detta försök gav en otrolig känsla”, minns Petri.


”Nemo försökte inte med några trick. Då fick jag en stor yes-känsla! Förtroendet var ömsesidigt”, berättar Petri Viiperi om det test han utsatte Nemo för.
Bild: Kasper Dalkarl

Sålde pennor som barn

Petri Viiperi är hemma från Viiperi by i Kaustby och arbetar inom transportbranschen. Han är mellanbarn bland tre bröder. I barndomshemmet fanns det alltid hundar, främst schäfrar och stövare. Petris pappa jagade. Familjen hade en lanthandel där båda föräldrarna arbetade, pappan arbetade dessutom på Rani Plast i grannorten Terjärv.

Petri har sedan barnsben varit företagsam.

”Jag tog mammas använda markeringspennor från affären och sålde dem till rävfarmare. Affärerna gick bra. Mamma ringde farmarna och bad om ursäkt och frågade om de ville ha pengarna tillbaka. Men de ville behålla tuschpennorna”, skrattar Petri.

Från sju års ålder till högstadieåldern skötte den driftige unge mannen ett tjugotal grisar sommartid.

”Det skedde via 4H-klubben. För övrigt var jag nog en ensamvarg. Under några år spelade jag lite fotboll, men det var det. Jag hade en övervikt på 40 kilo. Jag åt precis vad som helst. Och mycket.”

Trots att Petri inte rörde på sig desto mer, var han ändå aktiv: ägnade sig åt hundarna och fiskade. I ungdomen spenderades somrarna även i den fotoaffär som familjen var delägare i. Petri tog hand om kunder och framkallade filmer i mörkrummet. I skolans bildkonstämne hade han alltid höga betyg.

”Som tioåring gick jag med i en fotoklubb. Jag framkallade svartvita foton med gamla metoder, målade med airbrush och fotograferade med olika systemkameror.”

En period tog han även bilder professionellt. Det gav bröd på bordet, ”men att fotografera i studio var rätt tråkigt”.

Efter armétjänstgöringen studerade Petri markanläggning, arbetade med grävmaskiner och körde hjullastare. Sedan blev det transportbranschen, där det finns gott om arbete i både morgon- och kvällsskiftet.

Gör långa vandringar

Då Petri och Nemo inte letar efter försvunna hundar gör de långa vandringar i skogen. Ibland gör Petri upp eld, kokar kaffe över elden och bara njuter. Jakten har han lagt på hyllan.

”Jag brukar säga att då änderna börjar skjuta tillbaka, kan det bli intressant med jakt. Nog är det en syn då en hop män står och skjuter änder vid stranden och efter sig lämnar en mängd patronhylsor som flyter omkring i vattnet”, säger Petri.

Varifrån kommer din vilja att hjälpa?

”Hemifrån. Mamma var med i Finlands Röda Kors förstahjälpsverksamhet och också pappa deltog i frivilligarbete. På landet brukar man hjälpa varandra. Om någons ko har sjunkit ner i leran, så är nog byns alla män där och drar upp kon. Där behövs inget räddningsverk”, förklarar Petri.

 

Hår på burk

Låt oss spola tillbaka till Nemos utbildningsperiod.

Under denna fick Nemo träna lukter. Petri lade hår från två olika hundar i var sin burk, tog ett prov ur en av dem och lade det i en Minigrippåse. Då Nemo identifierade provet i påsen med rätt hårburk fick han godis. Sedan fick Nemo öva på att särskilja hundhår även från en tredje och en fjärde burk.

En annan övning utgick från att en bekant till Petri vandrade av och an med sin hund på en åker och emellanåt gick in i en skogsdunge. Därefter fick Nemo springa fritt och leta efter hunden, efter att ha luktat på hundens liggunderlag.

”Jag såg hur Nemo njöt av att spåra. Han var i sitt rätta element. Äntligen fick han använda sina talanger och leva ett riktigt hundliv.”

Viktiga frågor

En gång rymde en hund från en hundgård med tre hundar.

”Jag lät Nemo först lukta på de två hundarna inne i inhägnaden, därefter på spåren i hundgården och runt omkring inhägnaden. Sedan fick Nemo markera de två hundarnas dofter, varefter han for i väg för att hitta också den tredje hunden.

På ett år har Nemo och Petri hittat närmare 60 hundar. Så gott som dagligen får Petri samtal av oroliga människor som tappat bort sina fyrfota vänner.
Vad vill du då veta av ägarna?

”Först frågar jag när hunden rymt. Det är viktigt att veta hur färska spår det är frågan om. Det idealiska är om hunden varit på rymmen i bara 1–3 dagar.”

Ofta väntar människor för länge innan de meddelar om sin bortsprungna hund. Vissa försöker använda sina egna hundar till spårningen, hundar som inte har utbildats för att spåra. Det krånglar ofta till saken genom de nya spår och lukter som då sprids.

Petris andra fråga är varför hunden har sprungit bort. Har den kanske följt sin jaktinstinkt? Har den sprungit efter en räv eller hare?

”För jakthundar håller jag en gräns på tre dagar från dagen från försvinnandet. Oftast återvänder jakthundarna själva innan de tre dagarna gått. Efter det är det dags att ge Nemo ett uppdrag.”

”Om hunden till exempel har blivit skrämd av raketer under nyår, fått en stöt av ett elstängsel eller varit nära att bli påkörd av en bil, är det däremot viktigt att genast påbörja eftersökningen. Skrämda hundar, speciellt famnhundar, springer oftast som huvudlösa höns utan uppfattning om riktning. Och de kan hinna långt”, säger Petri.

Som tredje sak frågar han vilket kön hunden har och om den är kastrerad.

”Nemo urinerar alltid på en okastrerad hanhunds urin. Gäller det urin från en tik eller en kastrerad hanhund har Nemo ett annat luktbeteende.”

Det är bra också att veta i vilken sorts terräng hunden har sprungit bort och när den senast sågs. Petri vill även ha signalement på hunden, men frågar inte desto närmare om utseendet. Han vill veta om hunden är aggressiv mot människor eller hundar.

Slutligen ber Petri om dofter som härstammar från hunden. Bra doftkällor är halsband, leksaker och liggunderlag. Det räcker om Petri torkar liggunderlaget med en i övrigt doftfri ansiktshandduk för att få ett “doftprov”. Handduken lägger han i en påse och tar med på spårningen.

Plötsligt var polisen där. Gårdsfolket hade vaknat och trodde att en tjuv smög vid deras förråd.

Nyttomotion

Det händer att Petri och Nemo söker hundar ända uppe i Lappland, men mestadels rör de sig i Österbotten.

Varför söker du efter just hundar?

”Det är så intressant, och jag vill gärna hjälpa till att hitta en försvunnen familjemedlem. Både Nemo och jag är ivriga och motiverade, sökandet ger oss en gemensam utmaning. Och vi får vistas i naturen och får motion. Då Nemo en gång skadade tassen på en glasbit och måste återhämta sig utan promenader i fyra veckor, gick jag upp tio kilo i vikt.”

Men den gången använde Nemo nosen ändå. Duon for ut med skåpbil för att leta efter en schäfervalp.

”Bilens skjutdörr fick stå öppen. Jag band Nemo med sele, så han inte skulle falla ut. Nemo låg på bilgolvet och fångade upp de lukter som fanns i luften. Jag körde sakta i den riktning dit Nemos nos pekade. Det fungerade, valpen hittades.”

Vilken sorts terräng är mest utmanande?

”Tätorter, där Nemo kan behöva springa långa sträckor på asfalt. Trafiken stör och faror lurar. Det finns många olika slags lukter. De tråkigaste fallen är då hundar hittas döda. Om spåren plötsligt upphör, kan det bero på att hunden har stulits och förts bort i bil. Alla sökuppdrag slutar tyvärr inte lyckligt”, berättar Petri.

Mysterium

Petri berättar om de mystiska omständigheterna när en tibetansk spaniel försvann i Mellersta Österbotten.

”Nemo fick upp ett bra spår, men plötsligt upphörde det tvärt. Vi fortsatte letandet följande dag och fick upp ett nytt spår, men också det försvann, på en annan plats. Den tredje dagen upprepades samma sak ännu en gång.”

”Jag undrade om hunden hade flugit iväg. Sedan gav jag Nemo fria tyglar. Han gick från gård till gård och luktade på varje husknut. Så stannade han framför dörren till ett frontmannahus. Dörren öppnades av en äldre kvinna. Under armen hade hon en tibetansk spaniel.”

Damen hade hittat rymlingen av en slump och den hade låtit sig fångas. Hon tog hem hunden och skötte om den. Hon undrade varför ingen i en annons i tidningen efterlyste den söta “tultan”.

”Alla använder inte nätet och Facebook. Man informerar fortfarande om bortsprungna hundar på butikernas anslagstavlor.”

Orsaken till att spåren efter spanieln plötsligt bara försvann klarnade också. Damen hade åkt sparkstötting medan hon rastade hunden. Då hunden blivit trött, hade hon lyft upp den på sparken.


Nästan dagligen får Petri samtal av oroliga djurägare. På ett år har Nemo hittat närmare 60 hundar.
Bild: Kasper Dalkarl

Utmanande terräng

Petri erkänner att eftersökningarna kan vara påfrestande.

”Ofta är nog både karl och hund helt slut. Ibland tar vi oss fram på gungfly, ibland pulsar vi genom djup snö. Andra gånger vandrar vi genom grustag och avsides trakter, ibland längs vattendrag. I genomsnitt vandrar vi elva kilometer per dag under ett sökuppdrag.”

Det kan gå timmar, dagar, veckor, till och med månader, för att hitta en hund. Den ideala förutsättningen är lugnt vår- eller höstväder med färska spår. Då går Nemo hela tiden med nosen i backen. Men går han efter riktigt gamla spår över ett vidsträckt område kan det ta upp emot tre timmar innan Nemo hittar dofterna.

Blåst försvårar uppgiften, liksom vattendrag. Petri ser på Nemos beteende när det börjar “bränna”.

”Då vi är nära den bortsprungna hunden, kopplar jag Nemo, eftersom han inte kommer överens med alla hundar, åtminstone inte hanhundar. Med tikar är det inget problem.”

Vanligtvis är den bortsprungna hundens ägare med. Ibland deltar någon hjälpreda då hunden ska fångas in.

”Jag kan inte alltid gå nära den bortsprungna hunden i sällskap med Nemo. Han kan skrämma bort rymlingen ännu mer.”

Hundar som stuckit i väg efter ett byte är ett kapitel för sig. Utgående från djurets fotspår kan man avgöra i vilken riktning hunden sprungit. Hittills har duon stött på spår av både hjort, ren, älg, räv, varg, hare och lo.

”Fåglar kan också avslöja en hel del. Om de väsnas, kan det finnas en rymling i närheten.”

Tagen av polisen

Det kan ha sina sidor att snoka omkring okända gårdar. Petri berättar om ett tillfälle då en dvärgspets sprungit i väg i Kaustby. Hunden hade varit borta i sex dagar, Petri och Nemo hade följt dess spår ända till Vetil.

”Där gick jag med pannlampa på huvudet mitt i natten och sökte hunden, även in på folks gårdar, utan att jag lade märke till det.”

Plötsligt var polisen där. Gårdsfolket hade vaknat och trodde att en tjuv smög vid deras förråd.

”Där stod jag och frågade förvånad poliserna vad de gjorde där. De svarade att samma fråga ville de ställa mig. Saken redde till sist ut sig, och poliserna önskade oss lycka till i sökandet” berättar Petri.

Trots att det är utmanande och tidskrävande att leta efter hundar, tar Petri inte betalt för det. Han accepterar bara bensinpengar. Ibland ersätts även inkvarteringen, om det är frågan om en längre resa.

”Jag har tänkt att jag kunde göra business på det här, men det är inget jag ger mig in på. Jag har mitt arbete i transportbranschen och det räcker som inkomstkälla. Jag gör det här för att jag vill hjälpa.”

Han gör jämförelsen att man anländer till platsen för en vägolycka. ”Självklart hjälper jag till. Inte börjar jag fråga de skadade om de har 50 euro, så att jag kan hjälpa dem.”

Petri är med i föreningen Susirajan etsiväkoirat, med huvudsäte i Joensuu, en förening som specialiserat sig på att med spårhundars hjälp hitta försvunna djur och föremål. Inom föreningen genomför Petri hundutbildningar, i syfte att få fram fler aktiva spårhundar.


Vid deras första möte hoppade Nemo omedel-bart mot Petri och visade sina stora tänder. Tjugo minuter senare hade han i Petri hittat sin efterlängtade ledare.
Bild: Kasper Dalkarl

Hårt hjärnarbete

Är det jobbigt för Nemo att spåra?

”Spårning är väldigt ansträngande för hundens hjärna. Men Nemo njuter av det. Han behöver inte motiveras. Han vet vad som ska göras. Han är en otrolig hund. Vi har en fantastisk relation och tillit till varandra”, berättar Petri.

Till sist blir Nemo dock trött. Då tar duon en paus. Enligt Petri måste Nemo få vila åtminstone tolv timmar efter en tung spårning. Ibland till och med i flera dagar.

”Om Nemo är trött och jag frågar om vi ska åka på ’jobb’, blänger han på mig under sina ögonbryn utan att stiga upp. Ibland hoppar han upp i min säng från sin sovplats och börjar dra stockar. Då far man helt säkert ingenstans. Men vanligtvis springer han till dörren och sitter där och väntar på startbesked.”

I kylskåpet förvarar Petri en svart plastbatong som är Nemos favoritleksak. När Petri tar fram batongen, blir Nemo ivrig. Då vet han att de två snart ska ut på äventyr igen. När Nemo hittat rymlingen, får han batongen som belöning. Heta sommardagar kan belöningen även vara en glasstrut.

Letar Nemo efter katter också?

”Nog spårar han katter också. Men det är på katternas eget ansvar”, skrattar Petri.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail to someone
TEXT: Susanne Strömberg BILDER: Kasper Dalkarl