Skogens tillväxt har under lång tid varit i en ökande trend i Finland.

Gemensam skogspolitik i EU?

EU tränger sig allt mer in i skogen. Kanske vore det just därför bra med en EU-gemensam skogspolitik, säger Esa Härmälä, som i tiden ansvarade för skogsfrågorna i Finlands medlemsförhandlingar med EU.

Jag var för ett kvarts sekel sedan medlem i Finlands förhandlingsdelegation när Finland förhandlade om medlemskap i EU och ansvarade då för jord- och skogsbruksfrågorna. Angående jordbruksfrågorna fanns hur mycket som helst att diskutera, medan skogsfrågorna knappt ens nådde förhandlingsbordet. Det berodde på att EU inte hade någon gemensam lagstiftning om skogen, eftersom det inte fanns en gemensam skogspolitik. Skogspolitiken och -lagstiftningen var nationell.

De EFTA-länder som då förhandlade om medlemskap, Finland, Sverige, Norge och Österrike, såg heller inget behov av en gemensam skogspolitik. Tvärtom var man rädd för en sådan. Något tryck att skapa en gemensam skogspolitik fanns heller inte i EU-kommissionen eller i de gamla medlemsstaterna.

Rädslan för en gemensam skogspolitik berodde på dåliga erfarenheter av både EU:s gemensamma jordbruks- och fiskepolitik. Man ville inte ha regler för en så central naturresurs som skogen beslutade en övernationell nivå, då man visste att man på annat håll i Europa inte förstod sig på skogens ekonomiska och mer vidsträckta samhälleliga betydelse. Dessutom var man rädd för att de förmögna EFTA-länderna skulle få rollen som betalare för att utveckla de andra ländernas skogsbruk.

 

Det gångna kvartsseklet har vi klarat oss utan gemensam skogspolitik. De svårigheter Finlands skogssektor hade åren efter millennieskiftet berodde på förändringar i marknaden, framför allt minskad efterfrågan på papper i Europa, vilket man inte skulle ha kunnat påverka med någon som helst politik. På motsvarande sätt är skogssektorns nya uppsving i huvudsak marknadsdrivet.

Hela tiden har svårigheten dock varit att EU tränger sig in i skogen genom annan lagstiftning. Den första förändringen var att man med stöd av EU:s konkurrenslagstiftning demolerade det prisförhandlingssystem gällande rundvirke som var en trygghet för skogsägarna. En annan förändring beror framför allt på EU:s allt hårdare miljölagstiftning, som trängt djupt in i skogsfrågorna.

Skogssektorn har inte alltid klarat att försvara sig mot det här trycket, då det inte funnits en gemensam grund för skogsfrågorna i lagstiftningen eller en gemensam skogspolitik. Bristen har man försökt åtgärda genom EU:s skogsstrategier, men som arbetsverktyg i EU är sådana tämligen ineffektiva. Skillnaden är tydlig till exempel jämfört med jordbruket, som lyckats försvara sin position och självständighet i beslutsfattandet gentemot andra sektorer bättre, just genom att kunna stöda sig på en gemensam jordbrukspolitik.

Min uppfattning är ändå att nyttan av att hålla kvar en nationell skogspolitik varit större än nyttan av en gemensam skogspolitik för EU skulle ha varit, trots den domäninskränkning för den nationella skogspolitiken som följt med EU:s miljölagstiftning. Vi kan dock inte vara säkra på att det fortsätter att vara på det sättet.

 


Esa Härmälä har tidigare bland annat varit generaldirektör för Forststyrelsen, ledande tjänsteman i energifrågor i arbets- och näringsministeriet och ordförande för MTK, jord- och skogsbruksproducenternas finska centralförbund.

 

En ny stark förändringsfaktor har blivit EU:s klimatpolitik och lagstiftningen kring den. Det färskaste exemplet är det lagförslag som just nu processas gällande landanvändning, förändringar av landanvändningen och skogsekonomin (LULUCF). Där går man rakt på en av de centrala frågorna i den nationella beslutanderätten, genom förslaget att EU ska kunna avgöra hur mycket skog medlemsstaterna får avverka. I diskussionerna har det vägt lätt att till exempel Finland under årtionden av målmedvetet arbete och med stora investeringar har ökat sina trätillgångar och skogens årliga tillväxt i tron att detta i enlighet med principerna för en hållbar utveckling varit av godo för människan, naturen och nationalekonomin.

Det är intressant att statsministern under EU:s medlemskapsförhandlingar, min dåvarande chef, Esko Aho har framfört att en gemensam skogspolitik borde övervägas. En sådan politik skulle innebära en stor förändring, men mot bakgrund av det sagda skulle den kunna vara befogad. Enkelt skulle det inte vara. En medlemsstat skulle vilja ha stöd för att anlägga nya skogar för sådana som höggs ner redan för hundratals år sedan, en annan medlemsstat skulle vilja ha pengar för att bekämpa skogsbränder, en tredje skulle vilja ha sin skog totalskyddad. Ett par små medlemsstater skulle säga att de framför allt vill producera trä och nya och gamla skogsprodukter för mänsklighetens behov.

Under alla omständigheter borde vi undvika ett tillstånd där skogssektorn, som jag skulle uttrycka saken på finska, viedään kuin ruumista reessä. Skogspolitiken får inte bara bli en bricka i ett större spel, där vi som en naiv pojke från landet dansar efter de stora grabbarnas pipor.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail to someone
TEXT: Esa Härmälä