Till Marjatta Pulkkinens viktigaste källor för hembygdsforskning hör kyrkböcker och äldre personer som upplevt äldre tider. Föremål kan också berätta en historia, även om den här puderasken skapar fler frågor än svar.
Karolina Isaksson

Hembygdsforskarnas landskap

Vissa blir intresserade av släktens historia när de blir gamla, men för Marjatta Pulkkinen startade släkt- och hembygdsforskningen redan i barndomen. Hon har gjort ett stort arbete för att berätta om Vetils historia för kommande generationer.

Snart är det den tiden på året när många stadsbor får tid att tillbringa någon semestervecka på landet i släktens hemtrakter. På vedbacken, i bastun eller på släktkalaset är det lätt hänt att det uppstår frågor om byns historia. Tidiga minnen och vaga berättelser behöver redas ut. I Vetil är det Marjatta Pulkkinen som får rycka ut och räta ut frågetecknen.

”Ja, jag hjälper gärna till om jag kan. Det är roligt att veta hur saker hänger ihop och kunna reda ut släktband, men jag minns inte alla detaljer själv nuförtiden.”

Hon är född 1931 och har ägnat en stor del av sitt liv åt att forska i Vetils historia. Med ett brinnande intresse för lokalhistoria har hon tillbringat åtskilliga timmar med att läsa Vetils kyrkböcker i mikrofilmsformat. Där har hon hittat uppgifter nedtecknade från och med 1673. Informationen kan vara mycket detaljrik, även om man ska ta den med en viss reservation.

”De tidiga böckerna var skrivna för hand och berättade mycket mer än bara namnen på födda och döda. Den tiden var nog helt olik vår tid på många sätt. Det kan man se bland annat när man läser vad folk dog av.”

Krig och svält

Vetils historia liknar många granntrakters historia. Det geografiska läget har gjort att finskt och svenskt har mötts i Vetils byar, och en viss dragkamp om vetilborna har pågått sedan 1600-talet mellan Jakobstad och Karleby.

Under 1600-talet blev många gårdar ödelagda, när de tidigare invånarna dog i Trettioåriga kriget eller av hungersnöd. Under året 1697 räknades de som dött av svält i Vetil i hundratal.

De miserabla förhållandena blev inte bättre under 1700-talet, i synnerhet inte under Stora ofreden när kosackerna red in i Vetil. Hundra år senare, när 1808-09 års krig rasade i Österbotten, fick vetilborna igen se sina matförråd och sin boskap bortrövad av ryssarnas armé.

I slutet av 1800-talet spred sig Amerikafebern till Vetil, något som ännu märktes 1918 vid uppbådet till inbördeskriget. Bland dem som inte reste till Amerika fanns Ilmari Luoma, Marjatta Pulkkinens pappa.

”Han stred i Karleby och drev bort ryssarna därifrån. När jag var liten brukade han sjunga när han stod och rakade sig. Han sjöng gamla soldatsånger från sin tid i inbördeskriget.”

österbotten_bild2

”Intresset för lokalhistoria har ökat på senare år, men jag har också träffat unga människor som inte vetat vad deras mormor hette i förnamn. Hon var bara mormor.”
Bild: Karolina Isaksson