Den som är förtrogen med EU-lagstiftningen höjer inte lätt på ögonbrynen. Vi vet att vi kan vänta oss en tuff linje, framför allt mot EU:s mönsterelever. Ju bättre ett land gör läxan, desto hårdare ska det tuktas. I övriga världen, där utsläppsmålen är av en högre dimension, sköter man saken lite med vänster hand.
Det ”klimatpaket” som EU-kommissionen presenterade i juli lyckades dock överraska de flesta insatta. För Finland sattes så hårda mål att man bara kan häpna.
Frågan gäller hur reduceringsmålet för utsläppen ska fördelas på länderna inom den sektor, som inte omfattas av EU:s utsläppshandelssystem. Sektorn omfattar trafik, jordbruk, uppvärmning av byggnader, avfallshantering och vissa industrigaser. EU-kommissionen använde det tidigare överenskomna maximiintervallet på 0–40 procent fullt ut. Lyckligt lottade länder var Bulgarien (0 procent), Rumänien (2 procent), Lettland (6 procent) och Polen (7 procent), medan kommissionens förslag till utsläppsminskning för Finland är 39 procent. Bara Sveriges och Luxemburgs mål sattes högre, 40 procent. Enligt bland annat Statens ekonomiska forskningscentral VATT och Teknologiska forskningscentralen VTT kommer detta att avsevärt öka våra transportkostnader.
Skillnaderna är alltså stora och man frågar sig: Varför vill EU-kommissionen dela Europa mitt itu? Alla vet att energieffektiviteten är låg i de EU-länder som nu kommer lätt undan. Varför får de vara i fred, varför ska vi ställas inför dessa stränga krav? Vem har svarat för lobbningen i kommissionen? Vad har kommissionärerna från de nordiska länderna egentligen gjort?
Utsläppshandelssektorns mål för utsläppsminskningen är 43 procent, och jag tror att rätt få personer i kommissionen inser att utmaningen för den nationella politiken nu är betydligt större än för utsläppshandelssektorn. De fattiga länderna får det knappast svårt att nå sina mål, men de nordiska länderna kommer att ha piskan på ryggen fram tills de sista procentenheterna har nåtts.
Också i fråga om de så kallade kolsänkorna (som att skogen binder koldioxid) åkte Finland på ett bakslag. Kommissionens uppfattning är att den framtida skogstillväxten inte är tillräckligt effektiv från klimatsynpunkt. Här tror jag ändå att det ännu finns möjligheter att påverka politiken genom en klok skogsstrategi och god argumentering. Till exempel kunde det ha stor betydelse att beskoga myrar i områden som redan är dikade.
Trots allt finns det också något positivt i EU-kommissionens förslag. Under senaste tid har miljöorganisationerna börjat attackera användningen av träenergi. Kommissionen har dock inte köpt deras påstående att trä som energikälla skulle vara ett sämre alternativ än fossila energikällor. Utsläppskoefficienten för trä är fortfarande noll.
När hållbarhetskriterierna för biomassa utformas för framtiden, är det helt avgörande att man erkänner den finländska skogsvården och den skogstillväxt den leder till. Miljökommissionären från Malta har förmodligen aldrig ens sett en riktig skog, så från finländsk sida finns här ett självklart lobbningsuppdrag.
Det är nödvändigt med hållbarhetskriterier för biomassa, men kriterierna måste ha sin grund i sunda principer för skogsvård och inte utgå från den senaste trenden hos miljöorganisationerna att bestraffa träenergi. Det är bara att hoppas att EU har lärt av sina misstag och tar avstånd från den här typen av manodepressivt hoppande från den ena ytterligheten till den andra.
I verkligheten har bipolariteten hos de gröna allvarligt försvagat Europa som investeringsmiljö. Under min tid i Europaparlamentet hände det många gånger att dessa organisationer drev igenom för ögonblicket moderiktiga förslag som man sedan lika radikalt försökte korrigera. Det drabbar framför allt de seriösa och ansvarskännande aktörerna, och det alldeles i onödan.
