Ben från Leväluhta i Orisberg i Storkyro. Inalles finns här ben från 98 individer, den rödbruna färgen kommer av den höga järnhalten i vattnet från de två källorna på platsen. Bara ett av benen har än så länge C14-daterats och placerades då i tidsintervallet 437–655 efter Kristus. Bland de föremål som hittats i Leväluhta finns en så kallad Vestlandskittel, tio armringar, en halsring av silver och fem spännen. Arkeologen Anna Wessman daterar gravfynden från 400-talet till slutet av 700-talet. I grannkommunen Vörå har liknande fynd gjorts i bland annat Käldämäki (människoben från en forntida sjö) och Gulldynt (föremål).
Mikael Herrfors

Så befolkades Österbotten

Vikingarnas storhetstid var en expansiv period för Norden. Men i Österbotten försvann det hemlighetsfulla folk som bodde i Kyrodalen och landskapet blev nästan tomt. Här berättar Pentti Virrankoski vad som kanske hände.

Under 700-talet började vikingarna dominera händelserna i norra Europa. De seglade ut på plundring längs Europas kuster och skapade maktcentra både i Novgorod (Ryssland), Normandie (Frankrike), England och Irland. De tog värvning som väringar (elitsoldater) hos den bysantinska kejsaren i dåtidens ledande metropol Konstantinopel. De befolkade Island och Grönland och gjorde även besök i Vinland (Amerika).

Särskilt i början var det ofta fråga om brutala rövartåg. Men efterhand under 800-talet byggde vikingarna som köpmän upp lukrativa handelsimperier. Stora köpstäder växte fram som svenska Birka (Mälardalen), danska Hedeby (dagens Nordtyskland) och Skiringssal (sydväst om Oslo).

Hit sökte sig köpmän för att byta sådant som pälsverk, hudar, rep och metall mot arabiskt silver, exklusiva matvaror och lyxartiklar. En annan lönsam vara var slavar, som närmast var en bulkartikel.

Utanför det som i dag kallas Norden öppnades en stor marknad även på de brittiska öarna, där framför allt Dublin var det stora dragplåstret. Mindre känt är att också öarna Ösel och Dagö utanför Estland blev viktiga vikingacentra redan på 700-talet. Öarna hade strategiskt ett idealiskt läge genom närheten till de ryska vattenlederna och med det handelsrutterna till Mellanöstern.

En viktig hamn längs den rutt som strök längs Åbolands och Nylands kust fanns i Rosala, där i dag Finlands enda vikingamuseum finns.

Naturligtvis tog sig de sjövana vikingarna också upp längs Österbottens kust till Tornedalen. De kan inte ha undgått att möta människorna i den rika jordbruksbygd som ännu i 800-talets början fanns åtminstone i Kyroälvområdet.

Längs Bottniska vikens västkust sträckte sig vikingabosättningen vid den tiden över de landskap som i dag benämns Uppland, Gästrikland, Hälsingland och Medelpad.

Men vad hände i det läget? På kort tid försvann bosättningen runt Kyro älv. Föll dessa tidiga österbottningar offer för en epidemi? Eller tog vikingarna dem som slavar?

 


Fynd som tyder på att Österbotten inte var helt tomt under ”tomrumsperioden”. Upptill i mitten ett hästskoformigt spänne av brons med upprullade ändar, daterat till strax efter år 1000, hittat i Nådjärv, Esse, vid vad som förmodligen är en ödemarksgrav (spännet har nummer NM 25774:1 i Nationalmuseums basutställning). Till höger om det ett gravfynd som gjordes i Höstves, strax norr om Vasa flygfält, 2014: ett kvinnosmycke i brons av vikingatida typ (ännu inte officiellt publicerat). Till vänster två spjutspetsar av vikingatyp från Kaparåkern i Vörå (NM 15) respektive Kuparbacken i Malax (NM 2272:7). Nere till höger glas- och bärnstenssmycken, med härstamning från olika delar av Europa, hittade vid utgrävningar på Pörnullbacken i Vörå, fotograferade på Österbottens Museum.
 
Bilderna är alla tagna av Mikael Herrfors för böckerna Fornminnen i Österbotten, från neandertalare till sockenbor (Scriptum 2005) och Luolamiehistä talonpojiksi – Pohjanmaan muinaisuus sanoin ja kuvin (Scriptum 2013) i ett samarbete med Peter Holmblad, doktor i arkeologi.

 

Pentti Virrankoski gav sig in på frågan runt millennieskiftet i samband med ett historieprojekt om släkterna Caino och Torp från Vetil. Virrankoski var professor i Finlands historia vid Åbo finska universitet 1965–1992, har en stark egen släktkoppling till Vetil och är grundligt förtrogen med Österbottens historia.

I den studie, ”Huvuddragen i Österbottens äldre befolkningshistoria”, som Virrankoski gjorde i samband med projektet, beskriver han ett hemlighetsfullt folk, som han kallar fornkyrobor. Dessa människor bosatte sig i landskapet vid tiden för Kristi födelse och kallades av sina grannar förmodligen kainulaiset. I Norge kallades de kvenir och på svenska kanske något liknande.

Fornkyroborna bodde på båda sidor om Kyroälvens nedre lopp upp till Ylistaro, den kraftigaste bosättningen sträckte sig från Malax till Vörå.

”Fornkyrobornas kultur är väl känd. Den liknar sydvästfinnarnas kultur, men visar även spår av skandinaviskt inflytande. Denna befolkning var välbärgad, i gravrösen har man hittat en hel mängd guldföremål. Man förmodar att de nått detta välstånd genom handel med samerna i inlandet och i norra Finland främst genom förmedling av pälsvaror till den europeiska marknaden. Uppenbarligen gick handeln via Mellansverige och delvis även genom Tröndelag i Norge”, berättar Pentti Virrankoski i sin studie.

Fornkyroborna odlade jorden genom svedjebränning, men det är givet att svedjebränningen inte kan ha utgjort grunden för deras välstånd.

Omkring hundra skelettfynd av fornkyroborna har gjorts i Leväluhta källa i Storkyro och i Keldamäki i Vörå. Hur de avlidna hamnat i källorna är oklart, men arkeologerna antar att det handlar om ett då normalt begravningssätt.

Tarja Formisto, internationellt känd för sitt identifieringsarbete av offren i 1990-talets massgravar på Balkan, hör till dem som analyserat fornkyrobornas benbyggnad. Hon fann stor likhet med den befolkning som tidigare bodde i trakterna av floderna Volga och Oka i Ryssland och vars bronsålderskultur kallas Fatjanovo-kulturen.

Även språkforskare och en arkeolog, Christian Carpelan, har visat att folk under bronsåldern flyttat till Östra Finlands inland just från Fatjanovo-kulturens område – ett folk som talade ett finskt-ugriskt språk, men använde många indoeuropeiska ord.

”Det är möjligt att en del av denna folkgrupp under bronsåldern kom till Sydösterbotten och bodde kvar där ända in i järnåldern utan att mycket beblanda sig med andra folk. Detta skulle kunna lösa gåtan om fornkyrobornas ursprung”, enligt Pentti Virrankoski.

 


Pentti Virrankoski, med släktrötterna i Torp, Vetil, mångårig professor vid Åbo universitet.
Bild: Lehtikuva / Ilkka Ranta

 

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail to someone