”Tattarprästen” från Småbönders

Oskar Storbacka for ut i världen, blev pionjär i fråga om alternativa vårdmetoder, grundade ett mönstersamhälle i Dominikanska republiken och blev känd som ”tattarprästen”. Men ärkebiskopen ansåg att han levde i synd.

Oskar Jalkio, känd som “tattarprästen”, föddes på Storbacka i Småbönders 1882. Han döptes till Anders Oskar Storbacka, tog senare namnet Johnsson och därefter Jalkio. Föräldrarna var Jonas Andersson Storbacka, handelsman, och Serafiina Matintytär Karvonen, född i Halsu och därmed finskspråkig.

I äktenskapet föddes åtta barn, varav det äldsta, sonen Reinhold, blev måg och husbonde på Gambägåln i Hästbacka.

Oskar var nummer två i syskonskaran. Han gick i folkskolan i Småbönders, vars lärare Johan Still, känd för sin frikyrklighet, ska ha gjort djupt intryck på eleven. Att Oskar hade pedagogisk talang antyds av att han redan som femtonåring anlitades som lärare vid den ambulatoriska skola som vid sidan av folkskolan verkade på olika bondgårdar i Småbönders och Kortjärvi.

Men höll sig Oskar till den rätta läran? Terjärvprosten Johan Wilhelm Fontell, anhängare av den evangeliska väckelsen, satte sig och åhörde undervisningen under ett par dagar. Resultatet var att Oskar Storbacka fick avsluta sin undervisning mitt i terminen.


Oskar Anders Storbacka (1882–1952) bar under en tid tillnamnet Johnsson, från 1922 Jalkio. Han har djupa släktrötter i dagens landskap Österbotten och Mellersta Österbotten.

Sannolikt väckte detta starka känslor också hos Oskars föräldrar, som båda var hängivet kristna. Kort därefter flyttade hela familjen Storbacka till Vetil, med undantag av Reinhold, som ju hade bosatt sig i Hästbackaby.

Med detta var Oskars kringflackande liv i gång. Han flyttade till Tammerfors för att läsa till trädgårdsmästare, kom i kontakt med metodister och frikyrkliga kretsar och började studera engelska i syfte att bli missionär i Kina. Som sextonåring gjorde han tillsammans med Emil Finnroth en evangelisationsturné med väckelsemöten i bland annat Österbotten.

Under en tid bodde han i Vasa, där han gick i lyceet och var aktiv i frikyrkoförsamlingen. Så var han tillbaka i Vetil och grundade en lokalavdelning till KFUM (Kristliga Föreningen av Unga Män). Sedan var han tillbaka igen i Tammerfors, där han hittade en själsfrände i Axel Skutnabb. Denne, född i Jakobstad 1875, grundade 1900 Vapaat Evankeliset Ystävät, där en huvudlära var allas slutliga frälsning.

1904 förvägrades Oskar utlandspass för att resa till Kina. Han såg det som ett budskap från Gud att i stället ägna sig åt mission i hemlandet.

Oskar skulle senare hänvisa till en händelse en kall vinterdag. En trasigt klädd romsk pojke knackade på dörren och frågade om han kunde få någon gammal rock, då han frös så förfärligt. Oskar irriterades över att bli störd, men när han såg pojken gå sin väg ångrade han sig och sprang i väg efter honom och gav honom en gammal rock.

Oskar började tillsammans med det kristna romska paret Otto och Ina Palmroth resa ihop med romerna, för att lära känna deras språk och tänkesätt. Vid ett möte i Tammerfors pingsten 1905 grundades Zigenarmissionen (organisationen verkar i dag under namnet Romano Missio), som Oskar sedan med ett avbrott ledde till 1947. Första ordförande i Zigenarmissionen blev Axel Skutnabb.

 

Det förvånar kanske inte att statskyrkan såg med skepsis på Oskars verksamhet. Det fick konsekvenser när han mötte sin blivande hustru Helmi Elisabet Johansson-Kaila. Hon var född i Nedervetil under den tid då hennes far Wilhelm Johansson var präst i församlingen. Helmis farbror var inte vem som helst, utan Gustaf Johansson, ärkebiskop under mer än 30 år (1899–1930).

Oskar och Helmi gifte sig i en frikyrkoförsamling i Norge, men detta godtogs inte av klanen Johansson. Man ska med alla medel ha försökt få ett slut på förhållandet, men Helmi gav inte efter. Under åren 1910–1919 födde hon fem barn på fem orter (Birkala, Viborg, Kirvus, Karkku och Finby). Alla betraktades som barn utom äktenskapet, utom det sista, som föddes precis efter att borgerliga vigslar genom en ny lag blivit giltiga 1919.

Vid sidan av zigenarmissionen försökte sig Oskar på en lång rad projekt. Han var vegetarian och pacifist, hade stor tilltro till naturmedicinens kraft och vägrade vaccinera sig. Redan tidigt ska hans rykte gällande naturmediciner ha spridit sig så att Oskar – före Rasputin – blev kallad till kejsarens hov i Sankt Petersburg för att försöka bota kronprinsen Alexejs blödarsjuka, enligt vad Oskars efterkommande berättat.

Bland projekt som tillskrivs Oskar finns en ”skrift- och dagskola” i Viborg 1905–1908, ett hem för hemlösa i Tammerfors 1913–1914, ett barnhem i Sordavala 1910–1918, ett annat barnhem i Finby 1921–1926 och ett hälsohem med naturläkemetoder vid Suulajärvi på Karelska näset 1923–1925. En uppgift gör gällande att han öppnade ett sjukhus för smittosamma sjukdomar i Vasa, där han bland annat ska ha använt hypnos i behandlingen.

Ekonomiskt berikade sig Oskar inte. Mycket av Zigenarmissionens verksamhet ska ha skett på hans egen bekostnad, liksom utgivningen av Zigenarmissionens tidning “Kiertolainen”, där han själv medverkade flitigt. Han författade även ett tjugotal andliga sånger och psalmer, översatte både dem och annat till romani och sammanställde en ordbok över detta språk.

 

46 år gammal tog Oskar steget att försöka förverkliga en annan dröm, ett mönstersamhälle i tropikerna. Det bidrog till saken att relationen till släkten var fortsatt usel. 1928 reste Oskar med äldsta sonen till de karibiska öarna för att rekognosera. I Villa Vasquez i Dominikanska republiken, nära gränsen till Haiti, fann de en lämplig plats, och här grundades emigrantkolonin Viljavakka. 1930 flyttade Oskar och Helmi med barnen dit och med dem småningom 140 personer, de flesta från Vasa och Viborg.

Bland medflyttarna fanns Axel Skutnabbs hustru Helmi och deras fem barn, efter att Axel själv hade avlidit.

Försörjningen i kolonin byggde på jordbruk och sockerodling. Klimatet var dock inte så paradisiskt. De flesta insjuknade i malaria. Oskar vägrade ta kinin och var nära att duka under. 1932 flyttade många kolonister tillbaka till Finland eller andra delar av Dominikanska republiken. Familjen Jalkio hittade en ny bosättning 60 kilometer inåt landet, dock utan att detta förändrade livet nämnvärt.

Oskar försökte få sina tre söner att bli bönder, men alla sökte sig till andra yrken. Sonen Alfs plan att bli kemiingenjör vid en sockerfabrik stoppades av presidenten Trujillo, som inte ville ha in utlänningar i denna viktiga industri. I stället fick Alf bli löjtnant i den dominikanska armén, vilket dock slutade med att Alf snart gav sig i väg till Finland.

1936 blev Helmi svårt sjuk och dog. Hon hade kanske kunnat räddas, om man haft råd att ge henne sjukhusvård. Det var tal om att begära ekonomisk hjälp från Helmis välsituerade släktingar i Finland, men Oskar kunde inte förmå sig till det. Detta blev ändå signalen för familjen att i slutet av 1930-talet återvända till Finland.

Oskar återupptog här sitt arbete inom Zigenarmissionen, sönerna deltog alla som officerare i krigen.

En del av kolonin i Villa Vasquez levde kvar till 1944, då den förstördes av en häftig brand. Trots allt kom några av nybyggarna att stanna eller senare återvända till Dominikanska republiken, bland dem Oskars och Helmis son Aulo Angar. Tre av barnen flyttade till USA, dottern Tärna Vogla bosatte sig i Tavastehus och dog där 2014 vid 99 års ålder.

Oskar återkom till Terjärv i januari 1947 i samband med begravningen av sin storebror Reinhold, och rörde sig sedan en tid i Terjärvtrakten och berättade om sitt arbete bland romerna. Det sägs att de som lyssnade på honom fick en helt annan bild av både honom och romerna än vad man tidigare hade haft.

Kanske har någon av denna tidnings läsare minnen från Oskar Storbacka-Johnsson-Jalkio, som dog 1952?

Oskar och Helmi Jalkios barn
– Terno Ansgar (f. 1910 i Birkala, död 1997 i St. Paul, Minnesota), två barnbarn Maj-Lis (f. 1945) och Jeffrey Anders (f. 1960) lever i USA.
– Aulo Angar (f. 1912 i Viborg, död 1954 i Jarabacoa, Dominikanska republiken), ett barnbarn Oscar Victor (1945–2014), död i Stuart, Florida.
– Tärna Vogla Marjut (f. 1915 i Kirvus, död 2014 i Tavastehus).
– Alf Wilhelm (f. 1917 i Karkku, död 2005 i Stuart, Florida).
– Heidi Hilja Miritz (f. 1919 i Finby, död 2007 i Stuart, Florida), ett barnbarn Kari Antero (f. 1945) lever i USA.
Några exempel på Oskar Jalkios släktingar


Esko Aho, tidigare statsminister, vars far är 6:e kusin med Oskar.
Jutta Urpilainen, tidigare finansminister, vars farmors far är 6:e kusin med Oskar.
Anna-Maja Henriksson, tidigare justitieminister, vars morfars far är 5:e kusin med Oskar.
John Vikström, ärkebiskop, vars farfars far är 3:e kusin med Oskar.
Peter Kankkonen, tidigare kyrkoherde i Karleby, vars far är 7:e kusin med Oskar.
Håkan Ahlnäs, konstnär, vars far är 6:e kusin med Oskar.
Johan Ludvig Runeberg, författare, är 4:e kusin med Oskars farfar
Oskari Tokoi, tidigare regeringschef, vars far är 8:e kusin med Oskar.

Texten bygger på boken Suomen romanien historia (red. Panu Pulma), en artikel av Miika Tervonen i Kansallisbiografia, artiklar av Helge Smedjebacka, Jan-Olof Johnsson och Heimer Furu i Släkt och Hävd 28/1996, Romano Missios hemsida, med flera källor.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail to someone
TEXT: Svenolof Karlsson