Varg och skarv är framför allt politik

Vargmotståndarna påstår för sin del ofta att vi har endast varghybrider i Finland. Procenten sådana har dock visat sig vara liten. Jag tvivlar inte på att det kan finnas en liten andel hundgener i vår vargpopulation från den tid då vargen var nästan utrotad hos oss. Detta är dock inte så allvarligt som man kunde tro, eftersom dessa gener försvinner ur populationen efter några generationer.

Att enbart hybrider skulle söka sig till bebyggelse är heller inte sant. Vargen är av naturen nyfiken och lär sig snabbt. Blir den inte skrämd av människan, börjar den ganska snabbt söka mat hos människor. Vargen har ingen genetiskt präglad rädsla för människa. I historiska källor kan man se att trots intensiv förföljelse fanns det alltid vargar som började söka sig in till bebyggelse i jakt på mat.

 

Skulle jag kunna avgöra saken, skulle jag omedelbart förflytta skarven till gruppen icke-fredade fåglar enligt jaktlagen, och jakt på skarv skulle vara fri utanför häckningstiden. För vargen skulle jag fastslå ett maximiantal om 250 vargar i Finland, utöver detta skulle vargpopulationen begränsas genom strikt reglerad jakt.

Erfarenheten visar att när vargpopulationen börjar överstiga 250 individer, blir följderna för landsbygdsbefolkningen så svåra att människor tar lagen i egna händer. Tyvärr har våra myndigheter och politiker både nationellt och internationellt trasslat in sig i så många olika lagar och överenskommelser, att detta i praktiken inte är genomförbart i dagsläget.

Vargarna och skarvarna kommer att förorsaka stora konflikter även i framtiden. Risken är att flera arter så småningom hamnar i samma besvärliga läge, då politikerna blandar sig i biologin och alla människor anser sig vara experter.

 


Skarvar på Stora Äggskär i Åboland.
Bild: Roni Lehti / Lehtikuva
TEXT: Mattias Kanckos