Fråga Jalle

sid53_bild3
Vår sakkunnige medarbetare Jarl Ahlbeck pensionerar sig och samtidigt avslutas Jalles frågespalt. Alla artiklar finns kvar på vår hemsida för framtida botanisering. Frågor och artikelämnentas fortsättningsvis emot, men nu av vår nya medarbetare Mattias Kanckos. Mattias är natur- och vildmarksguide och kommer att fokusera på naturen.

Frågor

Nu säger Jalle tack och adjö

Robert Seger

”Dagens miljömyndigheter är påvligare än påven”

 

Efter över tio år som sakkunnig medarbetare i Katternötidningen pensionerar sig Jalle, Jarl Ahlbeck, från det uppdraget. Omkring 150 frågor har han i sin spalt svarat på genom åren. Nu ställer vi några frågor till Jalle, född och uppvuxen i Nykarleby.

Varför blev du kemist?

”Min klasskamrat Martin Granholm skulle 1965 börja studera vid KTF (Kemisk-tekniska fakulteten) vid Åbo Akademi, där även min kusin, Carl-Eric Bruun (känd som krigsflygare) hade studerat. Så jag följde med helt enkelt.”

Jalle hade planer på att börja arbeta på Schaumans cellulosafabrik i Jakobstad (där Martin sedan blev direktör), men det blev mest sommarjobb. I Åbo började Jalle som assistent åt professor Bertel Myréen, som varit teknisk ledare för Kymmene Ab.

”Bertel var min förebild och mentor och hjälpte mig att få en egen identitet som ingenjör och forskare.”

1986 doktorerade Jalle med en avhandling om vad som händer kemiskt och värmetekniskt vid avsvavling av rökgaser och hur processen kan förbättras. Då var sura regn och partikelutsläpp problemet. Efter en arbetsperiod med rening av industriellt avloppsvatten blev han docent och lektor i miljövårdsteknik vid Åbo Akademi, Institutionen för anläggningsteknik, där Jalles granne från Nykarleby, Tapio Westerlund, fortfarande är professor.

Hur är läget för miljön i Finland i dag?

”Bra, och trenden är positiv. De som inte levt på 1960- och 1970 talen vet inte hur mycket föroreningar som då släpptes ut. Ett undantag är Östersjön, som är mera övergödd nu än då, däremot har Bottenvikens vatten blivit renare.”

Jalle har med åren blivit kritisk till Finlands miljömyndigheter. Till exempel har de blivit ”påvligare än påven”, genom överdrivet stränga tolkningar av EU:s regelverk, anser han.

”Bland annat stängdes Åbos utmärkta sopförbränningsverk, försett med rökgasrening, tio år i förtid för att kväveoxidutsläppen tillfälligt överskred normerna. Ändå var skorstenens kväveoxidutsläpp bara en bråkdel av de utsläpp som kom från de dieselbilar som förde soporna till anläggningen. I dag fraktas soporna från Åbo till Stockholm, Estland och Vanda med konsekvens att kväveoxidutsläppen mångdubblats.”

Varför är ”grön” politik så populär i storstäderna?

”Många är ideologiskt övertygade om att miljön blir sämre. Många vill rädda världen från en undergång som bara finns i fantasin. På landet ser man kanske klarare att det inte stämmer. Medias domedagsartiklar har säkert bidragit”, enligt Jalle.

”I själva verket blir miljön bättre varje år även globalt sett, om man med bra miljö avser ren luft och rent vatten. Jag tror allt mer att grön ideologi ska beskrivas som religionsersättning nu då kristendomen och kommunismen inte är så inne längre.”

Själv anser Jalle sig vara ”måttligt kristen och relativt teknogrön”.

”Ibland dyker ungdomens socialistiska tankar upp, men förnuftet brukar vinna. Jag är medlem av Svenska folkpartiet och räknas antagligen till högerfalangen.”

Som pensionär spelar Jalle i två orkestrar: Akademiska Orkestern (symfoniorkester) och Åbos krigsveteranorkester (av typ Dallapé). Långa cykelturer i naturen, skidåkning och skridskoåkning hör också till nöjena. Däremellan ser Jalle på bandade engelska ligamatcher och går på Inters alla fotbollsmatcher i Åbo.

”Teknologin och politiken får de yngre hålla på med numera, jag har alldeles för bråttom för sådant”, berättar Jalle som har tre döttrar, en fru och fyra barnbarn.

”Två av barnbarnen bor i Moskva och det är alltid kul att åka dit och tala dålig ryska. Den som har möjlighet bör besöka konstgalleriet Tretjajovskaja, tavlorna där är helt osannolika.”

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail to someone

Vilket klimat är det bästa?

Wikipedia

Jalle: För min del får var och en själv utse sitt favoritklimat. Det har varierat så stort bara under de senaste ettusen åren att det finns många varianter att välja på. Men lika gärna kunde man fråga vad som är det värsta klimatet. I Finland i närtid ligger i så fall nödåren på 1860-talet, med sin svält och tyfoidfeber, väl till. Runeberg beskrev ju förutsättningarna:

 

”Våren kom, och drivan smalt av tegen, och med den flöt hälften bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren, och av den slogs hälften ned av axen;
hösten kom, och kölden tog vad övrigt.”

 

Janne Sibelius (som Jean hette före namnbytet) far dog av smitta då han som stads- och militärläkare i Tavastehus skötte tyfoidpatienter 1868. Familjen flyttade sedan till Jannes mormor i samma stad – hon var en sträng pianolärare som slog lille Janne på fingrarna om han spelade fel. Så vi har kanske det hårda klimatet att tacka för Finlandia och violinkonserten.

Klimatet satte extra fart även på järnvägsbyggandet. Sträckningen från Riihijärvi till S:t Petersburg, invigd 1870, byggdes i hög grad som nödhjälpsarbete av dem som blev medellösa under nödåren. Efter det kunde vi få spannmål österifrån till Finland när det blev missväxt.

I Alperna kan man tack vare gamla dokument följa det elände som det kallare klimatet förde med sig där. De växande glaciärerna ”åt” upp hela byar, och de issjöar som bildades fick ofta förödande följder. Den äldsta bilden av en issjö i Alperna lär var den här (se upptill) från augusti 1601 av Rofener Eissee i Ötzdalen (där “ismannen” Ötzi hittades infrusen). Sjön bildades när glaciären Vernagtferner växte, och när sjön bröt igenom ismassorna dränktes den nedanförliggande Inndalen och hus och kyrkor slets med. Det här upprepades flera gånger, de värsta skadorna ska ha skett 1678. Vid det senaste tillfället 1845 drog en tio meter hög flodvåg genom delar av dalen.

Under perioden 1850–1970 minskade alpglaciärererna med ungefär en tredjedel av sin utbredning och hälften av sin volym. Ännu in på 1980-talet beskrev man allmänt uppvärmning som ”klimatförbättring” och nedkylning som ett hot. På nätet kan man lätt hitta gamla tidningsartiklar om detta. Här intill exempel från New York Times och tidskriften Time.

New York Times skriver 1978 att ett internationellt team av specialister inte ser några tecken på att nedkylningstrenden sedan 30 år skulle närma sig sitt slut.

Time frågar 1974 om en ny istid är på gång. ”Forskare har hittat nya indikationer på en global nedkylning”, sägs inledningsvis.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail to someone

Varför var Sahara grönt förr?

Jalle: Att Sahara en gång var grönt berodde på riklig nederbörd. Det finns nu siffror för hur nederbörden sett ut där de senaste 25 000 åren. Informationen har en forskargrupp tagit fram genom kemiska analyser av forntida löv i borrprover från havsbotten utanför Västafrikas kust. Som syns på illustrationen har det under långa perioder regnat rejält i Sahara, på de mörkgröna partierna över 1 000 millimeter per år.

I studien sägs att forntidens varmare somrar förstärkte den västafrikanska monsunen och levererade mer regn. Sahara var då hem för jägare och samlare som levde på djur och växter på savanner och trädbevuxna gräsmarker.

Enligt studien klarar ”de flesta av dagens klimatmodeller inte att korrekt simulera expansionen av den västafrikanska monsunen under perioden för det gröna Sahara”. Studien publicerades i tidskriften Science Advances, rubriken är ”Rainfall regimes of the Green Sahara”.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail to someone

Hittas fortfarande nya däggdjursarter?

Nqugen Truong Son/Handout

Jalle: Nya arter upptäcks varje år. Till exempel kom Världsnaturfonden nyligen med den positiva rapporten att 163 nya arter upptäcktes enbart i Mekongområdet förra året. Av dem var tre däggdjur, nio groddjur, elva fiskar, fjorton reptiler och 126 växter. Sedan 1997 har man redovisat 2 409 nyupptäckta arter i området. I det är nyupptäckta insekter inte medräknade.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail to someone

Vad vet vi om planeten Pluto?

Jalle: Nu i oktober ska Nasas rymdfarkost New Horizons ha skickat hem all data som registrerades vid passagen av dvärgplaneten Pluto och dess största måne Charon sommaren 2015. Informationen är långt mer spännande än någon hade kunnat gissa.

Till exempel vet vi nu att Pluto har en tunn blå atmosfär och att en stor del av ytan täcks av en kväveglaciär. Pluto har minst fem månar, och deras struktur tyder på att de alla skapats samtidigt, kanske i samband med att Pluto krockat med en annan himlakropp i Kuiperbältet.

Vi kan på bilder se att Charon är mörkröd över ena polen, vilket tros bero på att den som måne sugit till sig gaser från Plutos atmosfär. Det verkar också som om en frusen ocean av vatten i ett avlägset förflutet ska ha funnits inuti Charon.

New Horizons färd från jorden till Pluto tog nio år, men färden är inte slut än. Vid årsskiftet 2018/2019 beräknas farkosten passera en himlakropp i Kuiperbältet som tros vara skapad mycket tidigt i solsystemet. Vart New Horizons tar vägen efter det är jag inte klar över, men det lär i vårt solsystem finnas över 70 000 miniplaneter (över 100 km i diameter) bortom Neptunus bana.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail to someone

Varför lutar tornet i Pisa?

Jalle: Tornet lutar för att det byggdes på lös grund. Bygget inleddes 1173, och efter fem år, då man nått upp till andra våningen, märkte man att det börjat luta. En byggskandal, skulle media säkert säga i dag.

Sedan stod byggarbetet stilla i hundra år, medan stadsstaten Pisa ägnade sig åt krig mot grannstäderna. På den tiden hann marken sätta sig, så när bygget återupptogs verkade tornet stå åter stadigt. För att kompensera för lutningen gjordes ändå de övre våningarna lite högre på ena sidan.

Då tornet var helt färdigt 1372  hade det åter börjat luta och lutningen bara tilltog med åren. På 1900-talet sprutade man in betong under grunden, men det gjorde bara saken värre. 1990 var lutningen 5,5 grader och tornet stängdes på grund av olycksrisken. Först in på vårt millennium har det öppnats igen efter att man lyckats vinscha tornet tillbaka 45 centimeter i mer upprätt ställning. Lutningen i dag är 3,99 grader.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail to someone

Vilken färg hade dinosaurierna?

Jalle: Frågan är mycket diskuterad. Om djuret dött i en torr miljö och hunnit mumifieras, så kan man ibland hitta hudavtryck som avslöjar både fjäll och hudveck. Tydligen har dinosauriernas hud påmint om nu levande kräldjurs. Man har dragit slutsatsen att huden haft pigmentering, men utan att kunna säga något om färgen. Man har gissat att dinosaurierna använde färger som kamouflage och för att skicka signaler till artfränder, och då har antagligen gröna och brunaktiga färger dominerat.

Nu vet vi mer tack vare gentekniken. Hos zebrafinkar har man identifierat en gen som gör att de får röda fjädrar och näbbar. Samma gen finns hos en art av havssköldpadda som har röda fläckar på skalet. Det tyder på att genen funnits med länge i utvecklingen och kanske har uppstått redan hos fåglars och sköldpaddors gemensamma förfäder för 250 miljoner år sedan. Enligt Staffan Andersson, som är professor i ekologisk zoologi vid Göteborgs universitet, kan det vara så att en del av de stora växtätarna gått omkring med en knallröd kropp. Det röda färgämnet kan de då ha fått i sig av gula karotenoider som ingått i födan.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail to someone

Var på jorden uppkom livet?

Jalle: Det är en fråga där många förklaringar getts, men nu finns en ny intressant ledtråd. Under jordskorpan (som under landkontinenterna är ungefär 40 km tjock) sträcker sig den så kallade manteln ner till jordens kärna på 2 900 km djup. I manteln rör sig som ett kretslopp en del material upp mot skorpan medan annat sjunker ner mot kärnan. Mer än hälften av volymen i manteln består av ett mineral bridgmanit (fick sitt officiella namn så sent som 2014 efter nobelpristagaren Percy Bridgman) – det betyder att bridgmanit är det vanligaste mineralet på jorden.

Det intressanta är att bridgmanit som bildas i en syrerik miljö oxideras och alltså binder syre, i motsats till bridgmanit som bildas i syrefattig miljö. Den oxiderade bridgmaniten har lägre täthet än den syrefattiga (skillnaden är 1–1,5 procent). Teorin är att det i begynnelsen av vår planets existens rådde jämvikt mellan de båda varianterna av bridgmanit, men att med tiden, som följd av mantelkonvektionen, det lättare syresatta mineralet börjat röra sig mot jordskorpan. På det sättet har syre stigit uppåt och genom vulkanutbrott frigjorts till atmosfären och skapat en förutsättning för livet.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail to someone

Hur nära jorden kan liv finnas i rymden?

Jalle: Kanske finns liv i rymden på bara 40 ljusårs avstånd från jorden. Detta på någon eller några av de tre planeter som upptäckts kring en stjärna som fått namnet Trappist-1.

Stjärnan ligger i stjärnbilden Vattumannen och klassificeras som en kall dvärg. Jämfört med vår sol har den bara ungefär 8 procent så stor massa och en tvåtusendel så stor ljusintensitet.

Enligt ESO (Europeiska sydobservatoriet, som också Finland är med och finansierar) kretsar tre planeter av ungefär jordens storlek runt stjärnan. Två av dem ligger så nära att ett varv runt stjärnan bara tar 2–3 dygn, mätt med vår tideräkning. Alla tre planeterna kan enligt ESO teoretiskt hysa liv.

Med det nya teleskop som ESO tar i bruk 2018 hoppas man kunna studera hur atmosfären på planeterna är sammansatt.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail to someone

Hur uppkom månen?

Jalle: Det finns flera teorier om det, men en intressant ny sådan säger att vår måne är ett resultat av en frontalkollision mellan jorden och jordens tvillingplanet Theia. Teorin presenterades i tidskriften Science nyligen och baseras på jämförelser av månstenar och jordstenar.

Slutsatsen bygger på en analys av syreisotoperna i stenarna. Syreatomer finns i tre varianter (O-16, O-17 och O-18) i proportioner som varierar på de olika planeterna i vårt solsystem. Men jordens och månens syreisotoper går inte att skilja åt, och därför tror man att de två himlakropparna har samma ursprung.

Enligt den nya teorin smällde jorden och Theia ihop för omkring 4,5 miljarder år sedan, då jorden var bara 100 miljoner år gammal. Smällen var så kraftig att planeterna smälte ihop till dagens jorden samtidigt som materia frigjordes och blev till vår måne.

Forskaren som lett studien heter Edward Young och verkar vid University of California.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail to someone

Hur bra för miljön är elbilar?

Wikipedia

Jalle: I elbilar som innehåller både elmotorer och generatorer, samt i vindkraftverk, används sällsynta jordartsmetaller som till största delen utvunnits i Kina, eftersom miljökraven är lägst där. Man lakar kemiskt ut enorma mängder jord, för att få ut mycket små mängder sällsynta metaller. Lösningarna och lakningsresterna lagras i giftsjöar och högar, eftersom reningen av dessa skulle vara enormt dyr. Jag har sett kinesiska exempel som får Talvivaaras oskyldiga sulfatvatten att blekna. Dessutom är det fråga om synnerligen ändliga resurser.

I Norge satsar man på elbilar, eftersom man har överskott på egen vattenkraft och därigenom billig förnybar el. Vissa privilegier för elbilen måste man dock nog snart ta bort, eftersom även elbilar orsakar trafikstockningar och parkeringsproblem.

Om en del av elen görs med kolkraft, kan man enkelt räkna ut att utsläppen ökar ordentligt jämfört med moderna bensin- och dieseldrivna bilar. Finland har brist på eleffekt och tvingas i dag importera el storskaligt från Sverige och Ryssland. Elen från Ryssland kan knappast betecknas som miljövänlig. Ofta är det fråga om kolkondens utan ordentlig rökgasrening.

Som svar på frågan alltså: Elbilar kan vara bättre eller sämre för miljön än bensinbilar. Det beror på.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail to someone

Hur många arter finns på jorden?

Erbe, Pooley: USDA, ARS, EMU

Jalle: Det otroliga svaret är en biljon levande arter – alltså en miljon miljoner. I alla fall om man ska tro den studie som publicerades av USA:s vetenskapsakademi i april. Och av alla dessa arter känner vi kanske 10 miljoner, alltså en på hundratusen.

De allra flesta av dessa arter är mikroorganismer, för små att se med blotta ögat, sådant som bakterier, mögel, alger, jästsvampar och virus. Att de är så här många har kunnat klarläggas först med den nya gentekniken.

Forskargruppen bakom detta sammanställde databaser för 5,6 miljoner kända mikrober, växt- och djurarter från 35 000 livsmiljöer på jorden. På basis av detta kunde de göra en uppskattning över hur många arter det finns totalt.

En biljon är svårt att fatta som tal. Det motsvarar jämfört med jordens befolkning (7,3 miljarder) närmare 140 olika arter per människa.

E coli Ag Res Mag

Ett kluster av kolibakterier. Ett gram avföring innehåller biljoner av dem.
Bild: Erbe, Pooley: USDA, ARS, EMU

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail to someone

Hur upptäcktes radioaktiviteten?

Getty Images

Jalle: Henri Becquerel (1852–1908) var först. Han insåg vid studium av en fotografisk plåt 1896 att uransalt utsände strålning spontant oberoende av övriga energikällor. Enheten för radioaktivitet, becquerel, är uppkallad efter honom.

Benämningen radioaktivitet lanserades av Marie Curie (1867–1934), som tillsammans med sin make Pierre Curie (1859–1906) blev förgrundsgestalter inom forskningen på området. 1898 identifierade de två dittills okända grundämnen, radium (nummer 88 i det periodiska systemet) och polonium (nr 84).

Polonium var det ämne som dödade den före detta ryske säkerhetsagenten Alexander Litvinenko hösten 2006.

Marie Curie har en mycket framstående roll inom fysiken. Hon var uppenbart begåvad, men fick kämpa sig fram och fick som kvinna inte studera vid universitet hemma i Polen. Som 23-åring kom hon till Paris, doktorerade vid Sorbonne och gifte sig med Pierre.

Själv fick hon två nobelpris (tillsammans med Pierre Curie och Henri Becquerel i fysik 1903 och 1911 i kemi). Hennes dotter Irène Joliot-Curie fick nobelpriset i kemi 1934, och svärsonen mottog som representant för UNICEF fredspriset 1965. Fem nobelpris i samma familj alltså.

Dottern Ève Curie blev hyllad som författare och pianist och dog 102 år gammal i New York 2007.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail to someone

Hur många grundämnen finns?

Jalle: Man är uppe i 118 godkända grundämnen. De fyra senaste (med atomnummer 113, 115, 117 och 118 i det periodiska systemet) tillkännagavs nyligen och man väntar att de godkänns och får officiella namn av den internationella kemiunionen senare i år.

Ämnen tyngre än uran (nummer 92 i systemet) skapas på konstgjord väg genom att andra tunga atomer fås att kollidera. De är alla radioaktiva och har för det mesta mycket korta halveringstider. En intressant sak är att den sjunde raden i det periodiska systemet med de nya ämnena är komplett.

Man kommer säkert att få fram ännu tyngre grundämnen. Enligt teorin ska grundämnen vid atomnummer 120 eller 126 vara mer långlivade. En intressant fråga är om de visar sig ha egenskaper som inte finns hos lättare grundämnen.

De senast namngivna grundämnena är de här: 104 rutherfordium, 105 dubnium, 106 seaborgium, 107 bohrium, 108 hassium, 109 meitnerium, 110 darmstadtium, 111 röntgenium, 112 copernicium, 114 flerovium, 116 livermorium.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail to someone

Är klimatforskarna eniga?

Jalle: Det beror på vad man anser att vetenskapen egentligen har bevisat och vad som är spekulationer. Om en forskare spekulerar, blir det inte bättre vetenskap för att hen är forskare, men spekulerande forskare är populärare politiskt än sådana som är försiktigare. Se närmare kommentarerna på annan plats i tidningen.

Som tillägg till det: Observera att man i Paris som bas utnyttjade medelvärdet av vissa extrema datamodeller, som utformats så att dubblerad koldioxidhalt genom olika typer av förstärkningseffekter skulle höja temperaturen med flera grader. Dessa förstärkningar är teoretiska och har inte påvisats med observationer.

Finlands vinterväder bestäms i hög grad av den lågtrycksbana som hör ihop med den så kallade Arctic Oscillation (som beskriver ett mönster för icke-säsongsbundna lufttrycksvariationer). Det finns ingen stigande residualtrend (ingen uppvärmning utöver den som åstadkommits av att lågtrycken sedan 1989 i medeltal tagit en nordligare bana). Vi har nu i Finland ungefär 1930-talets vinterklimat, medan vårt sommarklimat är kallare än på 1930-talet.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail to someone

Vart försvann vattnet på Mars?

NASA

Jalle: Rymdsonden Maven, som Nasa placerade i bana runt Mars hösten 2014, har registrerat hur solvinden (energirika elektroner som kastas ut från solen) och särskilt solstormar sliter i väg planetens atmosfär. I dag förlorar Mars i genomsnitt 100 gram atmosfär i sekunden.

Tidigt i solsystemets historia var solaktiviteten större, men Mars hade då ett magnetfält som skydd mot solpartiklarna. Tack vare det fick planeten både en tät atmosfär och vatten, som sannolikt bildade både floder och hav.

Sedan har magnetismen försvagats kraftigt, och med det har det mesta av atmosfären gett sig i väg och Mars kylts ner och vattnet försvunnit, i varje fall det allra mesta av det.

Vad gäller jordens magnetfält visar det tack och lov ingen tendens att avta.

 

sid52_bild2

Frankfurter Illustrierte i februari 1957. Här utlovas en utförlig artikel om hur Wernher von Braun – den tyske pionjären som sedan blev en centralgestalt i USA:s rymdprogram – planerat den äventyrligaste resan i mänsklighetens historia, en resa till Mars.
Bild: TT Bild

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail to someone
Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail to someone