Terese Bast

Det omöjliga uppdraget

Jakobstad 1917. Poliskammaren ockuperas av den röda milisen. En skränande folkmassa anfaller Kjerulfska huset, som hyrs för de poliser som staden utnämnt. Samhället är i upplösning. Det omöjliga uppdraget att leda landet innehas av en försonlig man från Kannus.

Året 1917 gav Finland självständighet. Vägen fram till den var oförutsägbar, dramatisk och ofta våldsam. I norra Österbotten var spänningarna stora framför allt i Jakobstad, som med sina snabbt framväxande industrier fått en massinflyttning av människor.

Första världskriget pågick sedan tre år, ryska soldater var en del av stadsbilden, i mars störtades den ryska tsaren. I Jakobstad firades det med folkfester, som alla samhällsgrupper deltog i. Den 28 mars avpolletterades den lokala ryskvänliga polisen och ersattes av milis, huvudparten från stadens arbetarföreningar.

Mycket av det som hände gav bra grogrund för socialistiska idéer. Krigsförhållandena innebar brist på arbete och förnödenheter. En våldsam inflation urholkade penningvärdet.

Arbetardemonstrationen i Jakobstad den 1 maj, där det stora kravet var åtta timmars arbetsdag, blev en kraftfull manifestation, skrämmande för många av de gamla stadsborna. Ett bra exempel på stämningarna ges av händelserna vid stadens elektricitetsverk, där många i personalen – inklusive dem som arbetade vid den anslutande badinrättningen – sympatiserade med arbetarkraven.

Den 3 maj kortade elverkets styrelse ner arbetstiderna, men redan tre dagar senare stod styrelsen inför en skrivelse från Jakobstadsavdelningen nr 35 för Finlands fabriks- och diversearbetarförbund med krav på åttatimmarsdag ”nu genast”.

Följande dag anhöll elverkets normalt stöddige chef, stadsingenjören Alarik Ahlström, om avsked med hänvisning till att hans ”auktoritet, på grund av rådande tidsförhållanden, reducerats till intet”, enligt hans egna ord. Tillfälligt fick stadsbyggmästaren John Eklöf försöka sköta uppdraget.

Disciplinupplösningen och den fientliga tonen mellan olika grupper blev allt svårare att hantera för Jakobstadsstyret. Då en militant falang allt mer tog över inom den tillsatta milisen, återanställde Jakobstadsstyret från och med 1 juli en av de tidigare poliserna som polischef. När denne med tio nyutsedda konstaplar kom till poliskammaren, vägrade milisen lämna denna. Anna Bondestam beskriver följden, i sin bok om Jakobstad 1917–1918:

”När milisen inte gav poliskammaren ifrån sig, hyrde man in poliserna i den så kallade Kjerulfska gården [på Södermalmsgatan där Lundagård i dag finns]. Och så hände det: natten mot den 5 juli stormades Kjerulfska gården av en skränande folkmassa, som slog in fönstren och snokade igenom hela huset. En poliskonstapel som inte hann undan blev svårt misshandlad.”

 

1 maj-demonstrationen i Jakobstad 1917 med åtta timmars arbetsdag som det stora kravet. Ett imponerande tåg av människor, som betraktas av några av stadens mer burgna invånare.
Bild: Jakobstads Museum

Så fort kyrkoherden hade läst upp skrivelsen, steg Tokoi upp och uppmanade till lagtrots

 

Men låt oss presentera denna berättelses huvudperson, född den 15 maj 1873 på Tokois gård i Yliviirre i Kannus.

Den nyfödde var en pojke, som vid dopet i kyrkboken fick namnet Anders Oskar Karlsson Tokoi. Dopet försiggick säkert på finska, men namnen i kyrkboken skrevs av gammalt på svenska. För eftervärlden skulle den nyfödde bli känd som Oskari Tokoi.

Oskaris föräldrar var bondesonen Kalle Tokoi, född i Kannus, och Amalia Maunumäki, född i Lochteå. Oskari var deras första barn av fem. Både Kalle och Amaila hade sina huvudsakliga släktrötter i Mellersta Österbotten långt tillbaka i tiden.

Oskaris farmor Anna Brita Söderbacka var född i Rödsö i Karleby i helt svenskspråkiga förhållanden. Hon fanns med i Oskaris familjekrets ännu när han var i tonåren, och han beskrev på äldre dagar med inlevelse familjen Söderbackas flytt över språkgränsen och de svårigheter hans farmor och farmors mor hade med finska språket och acklimatiseringen i den nya miljön.

Uppenbart fick Oskari svenska språket åtminstone hjälpligt genom sin farmor och far. I vart fall verkar Oskari inte ha haft språkproblem när han besökte sina släktingar i Rödsö eller senare i de politiska sammanhang där svenska var ett nödvändigt språk.

Gården i Tokoi hade Oskaris farfar Kalle (född Vaetoja, sedan Hirvi) köpt så sent som 1872, året före Oskaris födelse. Fadern for som så många andra vid denna tid över till Amerika. Det skedde när Oskari var sju år, och fadern kom hem när sonen fyllt tolv. Tre veckor efter hemkomsten var fadern död, 32 år gammal, efter brusten blindtarm.

Folkskolan öppnade i Kannus precis när Oskari nådde skolåldern, och Oskari blev en av de första eleverna. Han klarade de fyra skolåren så väl att kyrkoherden, folkskolläraren, apotekaren och kyrkbyns handelsman erbjöd sig att bekosta skolgången för Oskari i Vaasan Lyseo. Från Amerika gjorde fadern dock klart att sonen inte fick lägga mer tid på studier, utan skulle lära sig arbeta.

Oskari blev dräng på olika gårdar i Kannus. När modern gifte om sig med en bonde från Sievi erbjöds Oskari flytta med dem med löfte att senare få överta deras gård. Oskari hade precis bestämt sig för att anta erbjudandet, då något hände, i början av 1891, som gav hans liv en helt annan vändning. Han skulle senare själv hänvisa till ett obehagligt slagsmål med ”Manta-Kalle”. I vart fall tog han tåget till Hangö och fortsatte med båt till Amerika, där han sökte sig till samma kolgruva i Wyoming där hans far hade arbetat.

I Wyoming såg sjuttonåringen Oskari Tokoi att ”största delen av finländarna hade förfallit i djup dryckenskap”. Själv råkade han få rum i ett hus där de flesta var med i en nykterhetsförening benämnd Aamurusko (Morgonrodnaden).

Oskari valde nykterhetsföreningen framom krogen, och blev redan under den första sommaren vid gruvan föreningens sekreterare. Han skulle sedan livet ut hålla fast vid nykterhetsidealet. Som nykomling förstod att han behövde lära sig landets språk och läste allt på engelska som han kom över.

Oskari flyttade småningom till andra gruvor, lärde känna arbetarrörelsen, blev medlem i ett gruvarbetarförbund och fick där uppdraget att se till att alla finländare vid gruvan blev medlemmar. När gruvan stängdes tog sig Oskari genom att tjuvåka med tåg först till Seattle, sedan till Kanadas Stillahavskust.

De följande åren präglades av kringflackande. I Leadville, Colorado, deltog Oskari 1896 i en strejk för åtta timmars arbetsdag som blev utdragen, bitter och våldsam. Han tog sig till Kalifornien, där han träffade Hanna Raina från Lumijoki. De gifte sig i San Francisco i december 1897 och sökte sig småningom till Leadville, där Oskari med vänner denna gång hyrde en egen gruva. 1899 födde Hanna tvillingar, varav den ena, som fick namnet Arvi Oskar, blev vid liv.

I maj 1900 lämnade den unga familjen Leadville och anlände knappt tre veckor senare till Kannus. Oskari sade sig ha börjat längta efter ”landsbygdens lugn”. Redan följande månad inköptes en mindre gård, Raasakka vid stranden av Lestijoki, med medel ur den 5 pund (2,3 kilogram) tunga påse med guld- och silvermynt han hade med sig från USA. Snart öppnade Oskari tillsammans med en delägare även handelsbutiken Tokoi & Jyrinki och byggde ett Amerikainspirerat hus, ”tornhuset”, som blev ett landmärke i Kannus.

 


Kannus centrum en bit in på 1900-talet. Det tornhus som Oskari Tokoi byggde syns till vänster.
Bild: Tokoimuseet, Kannus

Landsbygden var kanske inte så lugn som Oskari hade tänkt sig. Eller så ledde hans samhällsintresse till att han hamnade i händelsernas centrum. Med Februarimanifestet 1899 hade en aktiv förryskning av Finland inletts. De så kallade ungfinländarna drev på ett passivt motstånd mot förryskningen, medan gammalfinländarna förespråkade en eftergiftspolitik.

Ett föremål för motståndet var militärtjänstgöringen i den ryska armén. En söndag 1901 var kyrkoherden i Kannus, Isak August Björklund, i valet och kvalet om han skulle läsa upp den då aktuella inkallelesordern. Han hade ansvar för en stor familj, och konsekvenserna var osäkra om han öppet tog en oppositionell roll. Då agerade Oskari Tokoi. Så fort kyrkoherden läst upp inkallelsen steg han upp och uppmanade till trots mot lagen. Hans inspel var planerat i förväg, även kyrkoherden ska ha varit införstådd med saken.

Oskari drogs med i en rad hemliga möten organiserade av ungfinländarna. Det nationellt allra viktigaste av dem, enligt Oskari själv i en bok han skrev 50 år senare, ägde rum i den stora lagerlokalen vid Labbarts massafabrik i Kållby i mars 1902. Mötet öppnades av den kände folklivsforskaren Emil Nestor Setälä, som senare skulle bli Oskaris regeringskollega. På våren samma år vid ett motsvarande möte i Helsingfors, under middagen på Societetshuset, höll Oskari sitt första offentliga tal.

Inom kort engagerades han nu i det ena förtroendeuppdraget efter det andra. I september 1902 utsåg kommunalstämman Oskari Tokoi att företräda kommunen vid ett interkommunalt möte för Kannus, Lochteå, Himango och Toholampi. Följande år valdes han för ett treårsmandat till viceordförande för kommunalstämman. Han blev direktionsmedlem för den folkskola han själv gått i, förman för kommunens brandförsäkringsförening och revisor för kommunens räkenskaper.

Sitt elddop i ett politiskt val fick Oskari Tokoi när landskapets bönder hösten 1904 samlades i Gamlakarleby för att utse vem som skulle representera dem i den förestående ståndsriksdagen. Sensationellt nog var Oskari bara två röster från att slå ut storfavoriten, gammalfinländaren Juho Torppa från Vetil, och anledningen var att han allmänt fick de svenska böndernas röster.

Uppköp av tjuvgods, inbrott på ljusan dag, superi ända till vansinne hör till dagordningen

Följderna av storstrejken 1905 är välkända. Förryskningsåtgärderna avslutades och en ny lag antogs om att Finland skulle få en lantdag baserad på allmän och lika rösträtt för alla 24 år fyllda finska medborgare, den första folkrepresentationen av detta slag i världen. De första lantdagsvalen genomfördes i mars 1907. 70,7 procent röstade, 19 av de 200 invalda var kvinnor. Den stora överraskningen var att socialdemokraterna fick 80 av mandaten.

För Oskari Tokoi var detta inledningen till en snabb politisk karriär. I Kannus grundades i storstrejkens spår nyårsdagen 1906 en arbetarförening, vars första ordförande Oskari blev. Inför valet gjorde han en agitationsturné både i norra och södra Österbotten. Han undvek religionsfrågan, där de övriga partierna gick hårt åt socialdemokraterna, och fokuserade på problemen i vanligt folks vardag.

Sammanlagt fick socialdemokraterna 4 536 röster i Vasa län, och av dem gick 2 500 till Oskari Tokoi. Därmed var han invald i lantdagen, vars första session ägde rum i Helsingfors den 22 maj 1907. Oskari var då 33 år och hans yrke angavs till jordbrukare.

Många i lantdagen ”visste sitt värde”, konstaterade Oskari Tokoi. Själv gjorde han sig dock snart bemärkt, bland annat som en utmärkt talare, som inte behövde manuskript och som fyllde sina tal med humor och ironi.

Liksom i kommunalpolitiken fick han i lantdagen det ena förtroendeuppdraget efter det andra. Till exempel var han ordförande för den socialdemokratiska lantdagsgruppen åren 1909, 1911 och 1914. 1913 utsågs han till lantdagens talman, följande år till första vice talman.

Säkert betalade sig nu den övning han i unga år fått i USA i att leda möten och diskussioner. Prioriterade frågor för honom var en ny kommunal vallag, som skulle ge allmän och lika rösträtt även i kommunerna, en förbudslag mot alkohol (”en sådan skulle för hela nationen förbättra ekonomin och höja den mentala hälsan”) och åtgärder mot förryskningen.

Den ryska överheten såg inte med någon större välvilja på det demokratiska experimentet i Finland, utan upplöste lantdagen i stort sett varje år. Nya lantdagsval följde 1908, 1909, 1910, 1911, 1913 och 1916. Oskari Tokoi fick varje gång långt över hälften av socialdemokraternas röster i länet, som mest 81 procent. En stor del av dessa röster gavs i Jakobstad.

Vid sedan av arbetet i lantdagen skötte Oskari under sex år (1912-1918) det viktiga uppdraget som ordförande för Finska landsorganisationen (Suomen Ammattijärjestö), landets första fackliga centralorganisation. I denna roll kom Oskari att knyta kontakter till bland annat systerorganisationen LO i Sverige. I Zürich deltog han 1913 i ett grundande möte för den internationella arbetarrörelsen. Under samma resa träffade han i Krakow den landsflyktige Vladimir Lenin.

I samband med att Oskari tog emot det fackliga ordförandeuppdraget flyttade hans familj till Helsingfors. I Kannus hade barnen Karl Nestor, Tyyne Maria, Karl Sylvester och Aune Inkeri fötts.

Vid lantdagsvalet 1916 nåddes det historiska resultatet att socialdemokraterna fick egen majoritet, med 103 mandat. I Vasa län fick partiet också en andra lantdagsman, Kalle Suosalo, bagare i Jakobstad.

Med denna majoritet stod socialdemokraterna inför frågan hur de skulle agera i fråga om senatens, alltså den dåvarande regeringens, sammansättning. Partiet hade uttalat principen att inte delta i en regering tillsammans med de borgerliga, men stod i praktiken splittrat i en radikal och moderat falang. Till sist bildades en mångpartiregering där (de moderata) socialdemokraterna och de borgerliga vardera hade sex platser, med Oskari Tokoi som ordförande.

Tokois senat tillträdde den 26 mars. Strax innan hade tsardömet som nämnts fallit, och den provisoriska och de facto självutnämnda ryska regeringen hade bekräftat Finlands status som storfurstendöme sådan den varit före Februarimanifestet.

 

Oskari Tokoi, lantdagens talman, porträtterad av Albert Gebhard 1915.
Bild: Wikipedia

Oskari Tokois regeringstid våren och sommaren 1917 präglades av tilltagande anarki och hätskhet. I Jakobstad fick även den tillförordnade stadsingenjören John Eklöf smaka på tidsandan. Dagen före stormningen av det Kjerulfska huset samlades en stor grupp arbetare runt honom vid en arbetsplats på Skutnäsvägen och krävde ”med hot om våldsåtgärder” att de arbetare som dagen innan blivit klara med ett kloakledningsarbete vid Skepparegatan nu skulle få arbete också här.

Detta kunde Eklöf inte lova, han hade heller inte befogenhet för det. Följande dag tvingades han skriva på en arbetslista dikterad av arbetarna, vilket föranledde också honom att anhålla om att med omedelbar verkan bli befriad från sin befattning, ”då arbetsfreden ej kan upprätthållas och man ständigt blir utsatt för hot till liv och egendom”.

En rad händelser av denna typ fick Jakobstadsstyret att backa i polisfrågan. Nya milismän utsågs på ungefär samma grunder som tidigare. Det blev efter det lugnare i staden, men i stället uppstod en stöldvåg av aldrig tidigare skådat slag. Här skyllde man framför allt på de ryska soldaterna.

Chefen för militärtelefoncentralerna vid Bottniska vikens kust gav den här beskrivningen:

”Äganderätten respekteras ej längre. Uppköp av tjuvgods, inbrott på ljusan dag hos invånarne, superi ända till vansinne med förtärande av alla slags surrogater, farliga för hälsan, hasardspel på stora summor höra till dagordningen. Tjänsten försummas och tjänstemännen utnyttja sin ställning såsom telefonister till utpressningar …”

 


Tokois senat – alltså den finländska regeringen – i arbete 1917. Från vänster motsols runt bordet Kyösti Kallio, Matti Paasivuori, Rudolf Holsti, Julius Ailio, Leo Ehrnrooth, Emil Setälä, Oskari Tokoi, Allan Serlachius, Väinö Voionmaa, Antti Tulenheimo, Väinö Tanner och Väinö Vuolijoki.
Bild: Eric Sundström/Museiverket

Regeringsprogrammet för Tokois senat var ambitiöst. Bland de stora frågor som började beredas var en ny kommunallag och åtta timmars arbetsdag. Men den akuta frågan gällde Finlands ställning gentemot Ryssland. I detta flyttade Oskari Tokoi målmedvetet fram den finländska positionen. Saken försvårades av det oklara läget i Ryssland, där opinionen mot det pågående kriget blev allt starkare och där maktförskjutningar hela tiden skedde mellan olika grupper.

1917 års lantdag öppnade den 11 april. Tre dagar senare korsade Lenin Torne älv och tog tåget genom Finland till Petrograd (Sankt Petersburgs dåtida namn), där han omedelbart började agitera politiskt. Den 20 april höll Oskari ett uppmärksammat tal i lantdagen:

”Jag vågar nu förlita mig på att Finlands folks suveränitet, inledningen på Finlands folks självständighet, nu står på säker grund och att det är vår skyldighet att utveckla den vidare orubbligt och med konsekvens och på så vis att Finlands folks självständighet redan i en nära framtid blir garanterad.”

Förberedelsen av ett lagförslag om ökat självbestämmande för Finland utvecklades småningom till den så kallade maktlagen, som gick ut på att lantdagen skulle överta de maktbefogenheter som tsaren-storfursten dittills haft i Finland. Endast i fråga om utrikespolitiken och de militära angelägenheterna skulle Ryssland ha bestämmanderätt.

Maktlagen fick lirkas fram politiskt, även inom det socialdemokratiska partiet, men i ett maratonplenum, som avslutades 00.40 natten mot den 19 juli, antogs lagen med rösterna 136–55, vilket väl täckte det krav på 2/3 majoritet som grundlagen föreskrev.

När omröstningsresultatet meddelats reste sig talmannen och föreslog att de församlade skulle utbringa ett leverop för det fria Finland, och att också publiken på läktaren skulle få delta i detta. Enligt lantdagsprotokollet förenade sig sedan lantdagens medlemmar i ett kraftfullt leve för Finland.

Lantdagens beslut var givetvis en första rangens nyhet. I Sverige var Svenska Dagbladets stora rubrik ”Lantdagen förklarar Finland själfständigt”, och artikeln illustrerades med en bild av Oscar Tokoi.


Oskari och Hanna Tokois barn Tyyne (f. 1903) och Nestori (f. 1901), båda dödade i Stalins utrensningar.
Bild: Tokoimuseet, Kannus

Hanna Tokoi med tre av hennes och Oskaris barn, från vänster Aune (född 1911), Laila (f. 1908) och Lauri (f. 1906).
Bild: Tokoimuseet, Kannus

 

Som känt nåddes inte målet i detta självständighetsförsök. Samtidigt som lantdagen höll sin slutdiskussion om maktlagen ägde de kravaller (”Julidagarna”) rum i Petrograd som förde Alexander Kerenskij till makten i den provisoriska regeringen. Bland de finländska maktlagsmotståndarna fanns ministerstatssekreteraren Carl Enckell, som personligen vädjade till Kerenskij att avstyra det finländska initiativet.

Den 31 juli svarade den provisoriska regeringens med ett manifest, som förklarade att det var den som utövade den makt i Finland som ärvts av kejsaren. Maktlagen hade ”ända in i rötterna” kränkt Finlands befintliga regeringsform, enligt manifestet, som upplöste lantdagen och utlyste nyval till början av oktober.

I praktiken ledde detta till att Tokois regering föll. Hans linje var att inte publicera det ryska manifestet, för att inte erkänna det som legitimt, men när senaten samlades den 2 augusti deltog den ryske generalguvernören och avgjorde saken med sin röst. De socialdemokratiska senatorerna lämnade sedan regeringen en efter en, Oskari Tokoi den 8 september. Kvar blev en ofullständig expeditionsministär, kallad Setäläs senat, samme Setälä som hade agiterat i Kållby 1902.

Kanske avgjordes Rysslands framtid denna höst i Finland. Efter de nämnda Julidagarna lyckades Lenin gömma sig på Karelska näset och senare i Helsingfors och skrev då sin berömda Staten och revolutionen. Han återvände i hemlighet till Petrograd i oktober och lyckades där övertyga sina meningsfränder att satsa på en väpnad revolt.

Nu fick Tokoi sin andra dödsdom, denna gång för att ha förrått världsrevolutionen

 


Oskari Tokoi tillsammans med sin andra hustru Eva Whiteker Johanson, till höger, besöker Oskaris hemgård i Tokoi 1949.
Bild: Tokoimuseet, Kannus

 

När Oskari Tokoi avgick som Finlands regeringschef var han 44 år gammal. Han hade gjort en snabb och övertygande politisk karriär och skulle under normala förhållanden säkert ha funnits med under lång tid framåt i landets politiska ledning. Men förhållandena var inte normala.

I kampanjen inför det nya lantdagsvalet i oktober 1917 vistades Oskari Tokoi i Kannus och besökte med all sannolikhet även Jakobstad, där han hade många av sina väljare. Han valdes in med 4 990 av socialdemokraternas 8 478 röster i Vasa län. Valet sågs som ett ödesval, valdeltagandet blev stort, och socialdemokraterna backade till 92 mandat.

När bolsjevikerna med Lenin genomförde oktoberrevolutionen (7–12 november), leddes senaten ännu av J.E. Setälä. Denna fick ta hand om den finländska storstrejk som den 14 november följde på den ryska revolutionen och som fick lantdagen att snabbt besluta, med rösterna 127–68, att den högsta makten i Finland tillhörde den, utan några reservationer gällande utrikes- och militärpolitiken.

Två andra snabba beslut följde i lantdagen den efterföljande natten: Ny kommunallag antogs och skulle, efter en kläm av Oskari Tokoi, gälla redan från och med det kommande årsskiftet. Efter det antogs utan större diskussion lagen om åtta timmars arbetsdag.

Den 27 november tillträdde en helt borgerlig senat under Pehr Evind Svinhufvud, den 4 december lämnade denna förslaget till lantdagen att nu även förklara Finland självständigt, och den 6 december skedde som bekant så. Rösterna föll 100-88, med socialdemokraterna i minoritet. De talade också för självständighet, men ville att denna skulle deklareras i samförstånd med Rådsryssland, namnet på bolsjevikernas nya statsbildning.

 


Rainer Smedman i festsalen i arbetarnas hus i Kannus. En gång var det timmar från att rivas, men räddades av Museiverket och är i dag i fint renoverat skick. Rainer Smedman, som doktorerat i historia vid Tammerfors universitet, arbetade som lektor i Jakobstads finska grundskola i 30 år. Som pensionär har han i ett projekt inom Finlands officiella 100-årsfirande arbetat med att kartlägga och källkritiskt gå igenom allt skriftligt och annat material som berör Oskari Tokoi. Materialet kommer att tillgängliggöras med en egen portal av Arbetarrörelsens arkiv.
Bild: Karl Vilhjálmsson

Ungefär här börjar ett nytt skede i berättelsen om Oskari Tokoi. Den revolutionärt sinnade fraktionen tog makten i det socialdemokratiska partiet. Oskari ville ha en demokratisk och parlamentarisk regeringsform, men när inbördeskriget var ett faktum den 27 januari 1918 accepterade han rollen som livsmedelsansvarig i det röda folkkommissariatet.

När de röda kommissarierna från Viborg räddade sig undan de vita till Petrograd i slutet av april, fanns Oskari och hans familj bland dem. I juni var Oskari i Archangelsk för att grunda en koloni för rödgardister som flytt från Finland. Samtidigt satte britterna som en del av det ännu pågående världskriget upp en legion i Murmanskområdet för att bekämpa de tyskar och med dem allierade ”vita” som agerade i Östkarelen. Till legionen anslöt sig ett hundratal finländska rödgardister och bland dem, med överstelöjtnants grad, Oskari Tokoi.

Strax innan hade tonen hårdnat mellan Oskari och den hårda kärnan av de finländska röda, som i Petrograd var i färd med att grunda Finlands kommunistiska parti. När Oskari tre gånger offentligt förklarat att han inte trodde på bolsjevismens väg, utfärdade partiet en dödsdom över Oskari Tokoi för att ha förrått världsrevolutionen.

Sedan tidigare hade han en dödsdom från det vita Finland. Familjen Tokoi var nu splittrad. Hanna levde med de fem barnen i Petrograd till 1921, då hon med de tre yngsta kunde ta sig till Helsingfors. De två äldsta valde att stanna i Rådsryssland, där de senare försvann i Stalins utrensningar.

Nästa anhalt för Oskari blev England, varefter han via Kanada kom till USA, där han bosatte sig i Fitchburg, Massachusetts. I mars 1922 häktades han beskylld för att vara en internationell anarkist, men den tidigare finländske regeringschefen, med titeln senator i passet, konstaterades vara oskyldig. I 27 år arbetade Oskari Tokoi som redaktör på den finskspråkiga tidningen Raivaaja. Hanna med de tre yngre barnen anslöt sig i Fitchburg 1924.

I mars 1944 fick Oskari Tokoi ett brev av sin gode vän Hjalmar Procopé, Finlands sändebud i Washington. Finlands riksdag hade godkänt ett tillägg i Finlands grundlag, som innebar att Tokoi frikänts från de beskyllningar som föranlett dödsdomen mot honom från den vita sidan. Han var med det välkommen tillbaka till Finland. Vid två besök i hemlandet 1949 och 1957 togs han emot som en statsman. Vid riksdagens femtioårsjubileum det sistnämnda året hölls festtalet av Oskari Tokoi, som ju blivit invald i den allra första lantdagen 1907.

Oskari Tokoi dog 90 år gammal i Fitchburg 1963.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail to someone
TEXT: Svenolof Karlsson