EU är mitt uppe i ett arbete med EU:s klimat- och energiramverk och energiunion. En del av detta är det som på EU-språk heter LULUCF. Det handlar om koldioxidutsläpp från jordbruk, skogsbruk, våtmarker, beskogning och avskogning.
Grundtesen är att ett fällt träd är ett utsläpp, för att veden eller fibrerna förr eller senare brinner eller förmultnar, och då återgår det i veden bundna kolet till koldioxid i atmosfären.
Om man arbetar isolerat med denna grundtes, och dessutom tycker illa om skogsbruk i allmänhet, kan man piska upp stämningar och få trädens och skogsbrukets stora klimatnytta att komma i skymundan.
Vad som i verkligheten sker i landet Sverige är att vi har samlade koldioxidutsläpp på 60 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år. Samtidigt har den svenska skogen ett nettoupptag av koldioxid – skillnaden mellan tillväxt och avverkning – på 50 miljoner ton, detta enligt Naturvårdsverket. Det vill säga: Skogen tar upp 5/6 av landets koldioxidutsläpp.
Detta fantastiska cirkulära koldioxidflöde i skogsbruket bygger på att vi håller träden i hög tillväxt. Gamla skogar tar upp litet eller ingenting tills de dör, stormfälls eller brinner, och då återger de till atmosfären sin bundna koldioxid. Det är alltså genom brukandet, att träden hålls i åldern 0–100 år med en jämn åldersfördelning, som de tar upp maximalt kol.
Och detta är en evighetsmaskin, om vi sköter föryngringarna efter skörd!
Det finns de som hävdar att det bästa är att avverka mindre eller inte alls, med LULUCF-perspektivet 2030 som ett slutår i sina kalkyler. Men varför ska vi blunda för det längre perspektivet över fler generationer?
Att sätta debattens fokus på det onda med att fälla träd är ett nördigt synsätt hos så kallade miljövänner och ljuv musik för oljeindustrin. Det som har gett förhöjda koldioxidhalter i atmosfären är utsläpp från olja, kol och gas. Det är huvudproblemet, och lösningen är att lämna det fossilbaserade industrisamhället och övergå till en biobaserad ekonomi.
I det avseendet är vi bara i början på resan. Till exempel kan koldioxidtunga produkter som plaster och betong i hög grad ersättas av skogsbaserade produkter. Byggnader och möbler tillverkas med fördel av trä, kläder av viskos, träfiber kan användas som grund för mängder av produkter.
Sverige och Finland har samma förutsättningar och möjligheter att använda skogen för en omställning mot ett koldioxidsnålt samhälle. Trots det finns också hos oss grupper som misstror skogsbruket. Till exempel hade den svenska miljöministern från Miljöpartiet en låg profil när ministerrådet började förhandla i frågan, det var våra finländska bröder och systrar som fick dra det lasset i Bryssel.
När den svenska riksdagen insåg vartåt det barkade med den svenska skogen som insats fick vi i vårt land lyckligtvis bättre ordning på torpet, och i dagsläget drar Sverige och Finland åt samma håll i miljöministerrådet.
Till en del är det förståeligt att EU-parlamentariker från skogfattiga länder har en annan syn på skogen och är rädda om de skogsspillror som de har kvar. Men även en del nordliga EU-parlamentariker har anammat en skogsbruksnegativ syn. Det uttrycktes i Europaparlamentets omröstning om LULUCF, då 4 av 13 finländska och 1 av 20 svenska parlamentariker röstade på det skogsbruksnegativa alternativet.
Den nordiska skogen handlar om mycket mer än klimatfrågan. Skogen påverkar i högsta grad ekonomin på landsbygden och den nationella ekonomin, den påverkar sysselsättningen i skogsbruket och förädlingsindustrin, lönsamheten och viljan hos hundratusentals markägare att föryngra sina skogar och investera i skötsel för framtida avverkningar.
Tragiskt är att så få i Europa förstår detta. I urbana centra som Bryssel, Paris, London, Berlin och Madrid vet många förfärande litet om vad ett hållbart brukande av skogen betyder för människor i Europa. I den finaste av salongerna i Europaparlamentet säger man att man gillar den vackra träinredningen och väggpanelen, men samtidigt ogillar man skogsbruk!
Utan skogen skulle Finlands och Sveriges resa från fattigdom och utvandring till moderna välfärdsstater inte ha ägt rum. Och med bioekonomi i fokus och med rätt hantering av klimatfrågan kan skogsägarna vara hjältarna för framtiden.
