Den femtonårige Wilhelm von Schwerin, underlöjtnant vid Svea artilleriregemente, är genom Runeberg förevigad som hjälte i kriget 1808 efter insatser vid slagen i Ömossa den 6 september och Oravais den 14 september. Här i förkortning det brev han under reträtten norrut skrev i Kronoby den 17 september med adress till sina föräldrar Fredrik Bogislaus von Schwerin och Lovisa Charlotta af Petersens.
Högkvarteret
Kronoby 17 september 1808
Mina älskade föräldrar!
[—] 9:de dygnet om morgonen [i Ömossa] blevo vi häftigt attackerade. Jag skulle nu själv för första gången gå i elden, jag skulle föra mitt folk för första gången dit, och jag skulle med 2 kanoner försvara platsen mot fiendens oändligt många både haubitsar och kanoner. Det första var ej svårt; jag tog genast kall min och förblev kall. Det andra var värre. Mitt folk var första gången i elden, de sågo efter kulorna och sprungo bakom just i den mest avgörande stunden. Jag kunde inte springa efter, utan gjorde själv 5 mans tjänst vid kanonen. Då affären hade saktat sig något, gick jag fastän nästan avdånad av trötthet efter dem, föreställde dem deras feghet, då sprungo de alla fram som tända ljus var och en på sina ställen. Här stupade folk som gräs. Nu gällde det. Kosackerna gjorde 3 gånger chock på mina blottade kanoner, kastade sina pikar, men jag mötte dem med druvhagel, och de retirerade. På detta sätt fortsatte vi affären under en beständig eld i 5 timmar och retirerade 1 1/2 mil, där halt gjordes. Här kom Drufvan [överstelöjtnant Thure Drufva, regementschef] med hela officerskåren, omfamnade mig, tackade mig att jag frälst dem. Folket hurrade och önskade mig en beständig välfärd.
Snart fingo vi en batalj, den långvarigaste och blodigaste här varit i detta krig. Denna stod vid Oravais och varade från kl. 6 på morgonen till kl. 11 på aftonen. Jag underhöll ensammen ända till middagen elden med mina kanoner, då jag vid denna tid blev blesserad. De skulle just släpa bort, då en av mina karlar berättade, att jag var kringränd: jag repade mig, satte mig på en kanonhäst, ty min egen var skjuten, lät folket hurra, satte mig främst i spetsen, ropade kamrater, följ mig: jag kommenderade marsch, marsch och slog mig igenom fienden, som tog emot mig med fälld bajonett. Jag fick 3 kulor uti kappan, och många av mitt folk blevo stuckna. Generalerna Adlercreutz och Vegesack tackade mig på det högsta. Om morgonen skulle jag gå ut och rekognocera, då jag fick en kula genom mössan, varav jag föll omkull. Jag upptäckte fan bakom en sten, tog geväret av en soldat och sköt honom. Om aftonen mot skymningen fick jag en ny blessyr, de släpade mig till närmaste by, där jag låg till dess fiendens kulor kommo in genom fönstren. Jag hade blivit kvar, om inte en ädel officer som jag ännu ej lärt känna kastade mig på sin rygg och vi kommo lyckligen undan. Vår förlust är säkert 2000 man och 30 á 40 officerare. Generalen Aminoff, den ädelmodige mannen, tog upp mig, och nu mår jag tämligen väl.
Farväl, älskade och dyrkade föräldrar och syskon! Leven alltid väl, önskar eder beständigt tillgivne son, bror och vän.
Vilhelm.
Generalen skyndar så på att jag intet får tid att uppräkna den af mängd förlorade officerare av Uplands och Westmanlands regementen.
Wilhelm von Schwerin dog av sina skador i Kalajoki den 23 september, sex dagar efter att han skrev brevet.
