Örfilar och grisar. De smakar nästan som de gjorde förr, trots att hembyns eget bageri lagt ner verksamheten och man måste hålla till godo med produkterna från grannbybageriet.
”Det ska vara äppelsylt i grisar, precis som i grisarna från Sundells bageri i Jeppo, men det bageriet finns ju tyvärr inte kvar längre, så jag fick leta en stund innan jag hittade Lillkungs bageri i Oravais. De har ju flyttat och byggt nytt”, konstaterar Monica Haga. Hennes väninna Britta Nygård instämmer angående äppelsylten.
Vi sitter ute på gården vid Britta Nygårds mormorsstuga. Det ligger på en lummig backe strax ovanför Kalapää-träsket, en dryg mil nordost om Vörå centrum. Byn fick elförsörjning 1949, samma år som Britta föddes. När man tittar sig omkring kan man tro att tiden har stått still sedan dess. Det serveras termoskaffe i vita porslinsmuggar med blommönster. Faten med örfilarna och grisarna ligger på en grön- och vitrutig bordsduk och bredvid står en traditionell gräddsnäcka. Härifrån är det långt till latte och cookies.
”Det här känns fortfarande som mitt hem och jag kallas ännu Kalapi-Britta på byn, trots att det har gått 42 år sedan jag flyttade till Sverige.”
Monika och Britta hör till de tusentals österbottningar som flyttade till Sverige på 1970-talet. En del återvände, men många rotade sig i Sverige och bevarade sina minnen från hembygden. Monica och Britta hör till den senare gruppen, och varje sommar återvänder de för några veckor till sina hemtrakter i Österbotten.
”Det här är inget vilohem, gräset växer och byggnaderna behöver underhållas, men det är självklart att jag vill behålla gården i familjens ägo”, berättar Britta.
”Jag och min man får bo i min systers fritidshus när vi kommer på besök, men visst saknar jag mina föräldrar och känner en viss vilsenhet varje gång jag kommer hit”, säger Monica, ursprungligen från Jeppo, men sedan 1973 bosatt i Stockholm.
Emigranter av en slump
1970-talets Österbotten var inget de ville flytta bort från och ingen av dem hade planerat att flytta till Sverige, det bara blev så.
”Vi träffade varsin karl”, förklarar Monica.
”Det fanns ett mycket aktivt och rikt kulturliv i Österbotten på 1970-talet. Vi ungdomar aktiverade oss i olika föreningar, det var som en våg efter den aktivism som sköljde över västvärlden på 1968”, minns Britta.
I Stockholm fanns jobb och bostäder, och de kände folk där, men ändå var det inte lätt att rota sig i storstaden.
”Här hade jag varit med i en massa olika aktiviteter och sammanhang, men där kände jag en smärta när jag märkte att jag inte hade samma roll som jag hade haft hemma”, medger Monica.
”Att skapa nya kontakter och umgänge kräver mycket av en person. Samtidigt är det bra med lite kaos, så att man tvingas tänka om”, tillägger Britta.
Under åren i Stockholmstrakten har de levt med en dubbelidentitet, eller tvålänningskap, som de kallar det i sin gemensamma bok Färdas Fälas från 2018. Där målar de upp känslor om hur det är att röra sig emellan olika identiteter och resa i tid och rum. Många av känslorna är svåra att sätta ord på, men det fanns också konkreta saker som de saknade från hemtrakterna.
”Knackkorv”, säger Monica spontant och skrattar högt.
Britta håller med.
”Då fanns det inte någon butik i Stockholm som sålde knackkorv, men nu får man tag på allt från Malaxlimpa till Valios yoghurtar även där.”
Britta har en annan konkret sak som hon gärna skulle ha importerat från sitt gamla hemland.
”Moderskapslådan saknade jag verkligen när jag fick mitt första barn. Den är helt fantastisk och underlättar vardagen enormt för nyblivna föräldrar.”
Tango förenar
De är båda fortfarande aktiva inom föreningslivet och har under sina år i Sverige fortsatt att odla både finländsk och rikssvensk kultur.
”Jag har faktiskt kommit närmare den finskspråkiga kulturen i Stockholm, jämfört med när jag bodde här i Österbotten. Här finns det en viss konkurrens mellan språken, men i Stockholm märker man att vi har mycket gemensamt”, säger Monica.
Britta hade däremot närkontakt med finsk kultur redan när hon bodde i Vörå.
”Hela första året efter att jag konfirmerats for jag till finska dansplatser, främst Isomaa och Väinölä i Kauhava, och lärde mig där att dansa tango. Finskspråkiga och svenskspråkiga pojkar dansade lite olika och jag tyckte att det var roligt att lära mig båda traditionerna.”
Även om de kan sakna många av de fenomen som fanns i samhället när de var unga i Österbotten, inser de att det hör till en svunnen tid som inte kommer tillbaka.
”Vi vill ändå föra vidare det som vi har inom oss till nästa generation. Ett sätt har varit att vi lärt våra barn våra egna dialekter, åtminstone så att de förstår när vi talar. Boken Färdas Fälas skrev vi också för att aktivt överföra våra erfarenheter till nästa generation.”
Och det finns en fråga som de gärna vill slippa att höra när de besöker sina gamla hemtrakter.
”Hur länge får du vara här nu? Som om jag skulle bo i Stockholm mot min vilja. Det är trots allt där som jag har min vardag och mitt liv sedan drygt 45 år”, konstaterar Monica Haga.
