Det här är en kärlekshistoria. Men inte någon “annorlunda” kärlekshistoria fast det kanske verkar så i mångas ögon. Det är frågan om något trivialt och naturligt: två människors kärlek till varandra. Det är allt. Inget märkvärdigt.
Hur reagerar människor då de inser att Anthoni Levonsaari och Juha Kuurajärvi är gifta med varandra?
”Vanligtvis positivt. Det händer att folk ropar efter oss då vi går hand i hand på offentliga platser. De gånger man får vara på sin vakt är när man träffar på berusade män i grupp”, säger de.
”Vardagen ser mer eller mindre likadan ut i alla förhållanden, har jag förstått. Jag tror inte att det finns något mönster för hur man lever i till exempel ett homoäktenskap”, säger Anthoni.
”Två män behöver nödvändigtvis inte förstå varandra bättre än en man och en kvinna. Det som behövs är en äkta vilja att möta den andra, lyssna och vara närvarande. Behovet av ömhet och beröring samt acceptans och stöd är förmodligen viktigt i de flesta relationer. Man kan inte dra slutsatser baserat på könsfördelningen om hur förhållandet fungerar”, säger Juha.
Anthoni och Juha träffades på nätet för cirka sex år sedan, på det sociala nätverket Qruiser. Juha hade nyligen flyttat från Träskända till Karleby och studerade på Mellersta Österbottens konservatorium. Anthoni som är född och uppvuxen i Åbo bodde i Tammerfors då de träffades. Förhållandet avancerade i rask takt.
Året därpå flyttade Anthoni till Juha i Karleby och började studera till dramainstruktör på yrkeshögskolan Centria. Juha studerade även musikpedagogik med sitt huvudinstrument tramporgel i samma lärosäte.
Juha spelar också melodika, blockflöjt och ramtrumma med violin som biinstrument. Han utexaminerades från Mellersta Österbottens konservatorium 2013 och fick samma år fast anställning som produktionskoordinator för folkmusikfestivalen i Kaustby, där han fortfarande arbetar.
Från stad till landsbygd
För tre år sedan köpte paret hus i Kaustby och flyttade dit.
”Det är en lyx att ha egna arbetsrum och plats för egna saker. I en liten lägenhet i stan skulle inte det vara möjligt. Vid behov kan jag dra mig tillbaka till ensamheten på övre våningen och koncentrera mig på arbetet eller konsten”, berättar Anthoni.
Hur blev ni som nykomlingar från ”södern” bemötta i Kaustby?
”Alla verkade genast vänligt inställda. Det gjorde det lättare för oss att börja tala med okända människor. Jag är positivt överraskad över att vi som manligt par oftast har fått ett tolerant bemötande”, säger Anthoni.
Juha tillägger: ”I Kaustby blir man inte förvånad över kvinnliga eller manliga par eftersom det alltid har bott par som tillhört sexuella minoriteter här. Vi har fått nya djupa vänskaper. Och det måste definitivt finnas något i dricksvattnet här, eftersom man hör musik överallt”, skrattar Juha.
Förneka känslor och begär
Som barn kunde Anthoni inte förstå sig på uppdelningen av flick- och pojksaker. ”I fantasilekarna kunde jag vara både flicka och pojke beroende på vad jag hade lust till.”
Han förstod att han avvek från normen redan i lågstadiet, utan att det bekom honom.
Juha var tretton år då han började ana att han var gay. ”Jag förnekade då alla sådana känslor och begär för mig själv. Jag tänkte att det var Gud som satte dessa tankar i mitt huvud för att testa mig.”
På högstadiet blev Juha mobbad. Han hade endast några få vänner. Senare genomgick Juha även ett skede då han trodde sig vara bisexuell. Vid 24 års ålder visste Juha med säkerhet att han var gay. Sedan dess har han låtit sina känslor och begär få utlopp på ett sätt som är naturligt för honom. Juha är glad över att han klarade av att tala ut om detta med sina föräldrar.
”På 1990-talet och ännu in på 2000-talet fanns inte adekvat information om könens mångfald och sexualitet i böcker. I skolan skrattade man åt ’transpersoner’ och homosexuella”, berättar Anthoni.
Bort från det svartvita
Hur skulle Anthoni och Juha beskriva sin könsidentitet, om den borde uttryckas officiellt?
”Jag är en man även om jag inte vill placera in min könsidentitet i något könsfack”, förklarar Juha.
”Vissa anser att jag ibland agerar på ett kvinnligt sätt, ibland på ett manligt. Det stör inte mig.”
Det förvånar dock Juha att folks tankar så ofta kretsar kring vad paret gör i sovrummet.
”Det är märkligt eftersom ingen går fram och frågar heterosexuella par vad de gör i sovrummet. Varför kan vi inte bara tänka att det är frågan om två människors kärlek till varandra? Ett par som tillhör en sexuell minoritet känner precis samma sorts kärlek gentemot varandra som ett heteropar”, säger han.
”Ingen är helt och hållet manlig eller kvinnlig. Alla placerar sig någonstans på en skala manligt-kvinnligt. Vi träffar på olika sorts människor i våra liv. Inför vissa känner vi en sexuell dragning och inför andra inte. Vi borde inte begränsa oss vid tankar som att ’inte kan jag ju känna så här gentemot den här människan’. Ju mer vi begränsar våra egna sexuella känslor, desto mer snedvridna blir vanligtvis våra sexuella handlingar”, säger Juha.
Vårt tvåpoliga system
Anthoni beskriver sig som pansexuell, vilket betecknar en sexuell och emotionell dragning till personer oavsett kön.
”Jag har sedan barnsben blivit förtjust i olika slags människor och varit mer eller mindre androgyn eller könlös, det har varierat. Jag ser mig själv som en levande varelse, inte entydigt som man eller kvinna. Men definierad enligt det rådande tvåpoliga systemet är jag en man”, säger Anthoni.
Han berättar att han som barn var både ett energiskt busfrö och en bokmal och konstnär som trivdes för sig själv.
”Jag var väldigt aktiv och för min ålder och storlek var jag relativt stark. Min pappa brukar berätta hur jag som sjuåring lyfte upp honom i luften. Jag var med i scouterna och tränade friidrott på distriktsmästerskapsnivå. Övriga hobbyer som läsning och handarbete ägnade jag mig åt på egen hand.”
Anthoni blev intresserad av heavy metal- och maskinmusik och gick på konserter och ravepartyn.
”Jag brukade också vandra runt för mig själv i mörka skogar, även nattetid. Det kändes spännande och en aning förbjudet.”
I Tammerfors präglades Anthonis liv av en “gotisk” fas. Sedan började ungdomsårens intresse för heavy metal-musiken svalna och följdes av ett intresse för gotisk estetik.
”Jag ansåg mig vara fri att klä mig hur jag ville – om så sminkad, i korsett och högklackat. Atmosfären kändes fri, kreativ och uppmuntrande. Det var vanligt att man avvek från normen. Kärlek gentemot killar eller tjejer eller könsrollspel var i allmänhet inget konstigt. Jag fick vara mig själv”, berättar Anthoni.
”Alla placerar sig någonstans på en skala manligt-kvinnligt… Vi borde inte begränsa oss.”
En vanlig vidsynt ung man
Under en period misstänkte Anthoni att han var transsexuell. Men det visade sig att den definitionen var alltför snäv för honom.
”Det finns ingen konflikt mellan min kropp och min identitet. Jag är det som känns rätt vid varje tidpunkt.”
Har du blivit negativt behandlad för att du varit dig själv?
”I regel har jag fått vara i fred. Men jag har stött på en hel del osakligt bemötande. I herrarnas wc på en bar kom en gång en okänd man, som antog att jag var en kvinna, och tog mig på brösten. Då han insåg sitt misstag bad han ödmjukast om ursäkt. Tydligen skulle det ha varit okej att ta en kvinna på brösten. Situationen gick lyckligtvis snabbt över och ledde inte till våld”, minns Anthoni.
Förutom glåpord har främlingar ibland slängt saker och ropat efter honom, tagit honom i grenen, högljutt skällt ut honom och slagit honom med knytnävarna.
”Men ingen gång har jag provocerat fram situationen, utan strävat efter saklig diskussion eller avlägsnat mig från platsen. Det verkar som om vissa människor har större problem med min sexuella läggning, min könsidentitet och mitt uttryckssätt än jag själv har.”
Anthoni berättar att han blir mest ledsen över människors attityder och samhällets begränsningar.
”Jag uppfattar mig själv som en rätt vanlig vidsynt ung man, inte som ett freak eller en sjuk person. Men uppenbarligen är det i dagens Finland fortfarande tillåtet att utagera sina egna frustrationer och osäkerhet på personer som avviker från normen”, säger han.
Registrera kärleken
Anthoni och Juha registrerade sitt partnerskap i november 2013. Det sköttes enkelt och snabbt på magistraten.
”Registreringen var ingen omvälvande händelse för oss, vi gjorde det till stor del av praktiska skäl. Vi ville att man skulle behandla oss som äkta makar från samhällets sida”, förklarar de.
Registrering av partnerskap motsvarar för närvarande i stort sett en civil vigsel och medför bland annat inbördes arvsrätt.
”Ett undantag enligt den nuvarande lagstiftningen är att vi inte automatiskt har rätt till ett gemensamt efternamn. Vi tycker att det i dagens Finland borde vara självklart med en könsneutral äktenskapslag”, säger Anthoni.
Ett registrerat partnerskap motsvarar heller inte äktenskapet i fråga om erkännande av föräldraskap. Barnet måste ännu tillsvidare adopteras inom familjen för att båda i parförhållandet ska erkännas som förälder.
”Vi har diskuterat möjligheten att få ett barn till familjen. Det är dock inte aktuellt just nu. Arbetssituationen är åtminstone under de närmsta två åren osäker för min del. Det skulle vara svårt att inkludera barnuppfostran i vår livsstil”, säger Anthoni.
Juha ger ett rakare svar på frågan.
”Vi har kommit fram till att vi inte vill ha barn. Om vi ändå någon gång skulle vilja ha barn, måste lagstiftningen vara sådan att barnet skulle vara vårt gemensamma precis som i nyfamiljer, där en av oss skulle vara den biologiska pappan och den andra styvpappa som skulle adoptera barnet inom familjen”, säger Juha.
”Fortfarande är det rätt ofta så att två mäns förmåga att fostra ett barn ifrågasätts. De flesta fullvuxna människor är dock mycket kapabla att vara föräldrar oberoende av familjekonstellation eller sexuell läggning”, kommenterar Anthoni och fortsätter:
”Man har forskat om barn i regnbågsfamiljer i varje fall under 30–40-års tid och inget har framkommit som skulle tyda på att barnet hindras i sin utveckling. Barn i regnbågsfamiljer växer upp till balanserade individer i lika hög grad som i andra familjer.”
”Lagstiftningen borde vara tydlig och beakta att familjer ser ut på olika sätt. I en värld av ensamförsörjar-, ny- och flerlingsfamiljer borde familjens individuella lösningar respekteras”, säger Anthoni.
”Då jag känner att en glöd lyser upp tillvaron om kring mig, är jag lycklig.”
Varifrån får detta kreativa och konstnärliga par sin livskraft och njutning?
Anthoni: ”Jag njuter särskilt av att dansa. Dans innebär självacceptans och kärlek till sig själv, jag duger som jag är. Jag behöver inte underhålla någon eller föreställa något jag inte är.”
”Som bäst är dansen ett meditativt själsligt arbete. Det kan innebära en dykning ner i det inre landskapet. Jag kan röra mig fritt från en form till en annan – jag är inte fängslad bara i människogestalten. Det jag upplever reflekteras utåt i rörelsen. Då jag dansar kan jag gå igenom olika sinnesstämningar från vild glädje till stor sorg eller genomträngande fasa. Allt som sker är tillåtet och viktigt. Även de stunder då jag känner smärta, stelhet eller klumpighet.”
Vad dansar du?
”För tillfället ofta orientalisk dans. Mest koncentrerar jag mig nu på Butoh, en japansk nutidsdans, och på skapande, fri dans. Jag har även dansat rullstolsdans på finsk mästerskapsnivå.”
Även Juha har lagt en fot framför den andra: han har folkdansat och pardansat.
”Vi dansar knappt alls tillsammans, det har hänt sig någon enstaka gång på nattklubb. På bekantas bröllop har vi ibland dansat en vals. Enligt mina erfarenheter är Juha bra på att leda en vals. Han kommer ihåg stegen bättre”, skrattar Anthoni.
Musikens glädje och kraft
Juhas huvudinstrument är tramporgeln och den egna rösten.
”Att musicera är att dyka ner i en flödande värld. Vibrationer hörs och känns från alla håll. Det är som att flyga i en värld där färgerna sprakar och toner vibrerar och flätas samman”, beskriver Juha sin kärlek till musiken.
”Vår relation får nog livskraft av att vi utövar den individuella konsten”, säger Anthoni. Juha håller med och tillägger: ”Då jag känner att en glöd brinner inom mig och lyser upp tillvaron omkring mig, är jag lycklig. Och den lyckan smittar av sig.”
Anthoni Levonsaari, 34
Motto: Utför vänliga och vansinnigt vackra gärningar på måfå.
Har studerat bland annat grafisk design, grafisk kommunikation och klädsömnad. Fick papper på att han är utbildad anstaltvårdare 2007. Blir snart klar med en utbildning till dramainstruktör vid yrkeshögskolan Centria.
Arbetar vid sidan om konstnärskapet som städare, fri grafiker och illustratör. Har sporadiskt arbetat som ljudtekniker, producent och regissör. Hoppas i framtiden kunna arbeta som dramainstruktör i Mellersta Österbotten. Skulle ännu vilja utöka sin yrkeskompetens på olika sätt.
Vilka egenskaper uppskattar du hos en människa?
”Ömhet, vänlighet, förmåga att känna de egna gränserna och vänligt men tydligt förmedla dem.”
SÅ HÄR SÄGER JUHA OM ANTHONI:
”Anthoni är en älskvärd, klok och vacker man. Han blir glad av roliga händelser, överraskningspresenter och uppmärksamhet. Han blir arg om någonting inte fungerar eller om han blir störd då han koncentrerar sig på något. Han blir ledsen om ett husdjur dör.”
”Anthonis bästa sidor är hans kommunikationsförmåga, förmåga att lyssna, känsla för skönhet och humor.”
Vad har Anthoni lärt dig?
”Att sticka yllesockor och halsduk samt att använda bildredigeringsprogram. Också att se det existerande livet från både insidan och utsidan. Jag har lärt Anthoni datateknik, matlagning och trädgårdsskötsel.”
”Anthoni har fått mig att känna mig accepterad precis för den jag är och att jag nu är i en relation som jag vill vara i resten av mitt liv.”
Vad bråkar ni om?
”Vi bråkar egentligen inte om något, för det finns inget som skulle kunna orsaka bråk. Om vi snäser åt varandra, beror det ofta på att vi är trötta efter dagens eskapader.”
Juha Kuurajärvi, 43
Motto: Lev i nuet, varken det förflutna eller framtiden finns.
Har arbetat som trädgårdsmästare, datanom, musiker, produktionskoordinator och it-specialist och handhar vid sidan av arbetet sekreterar- och fondförvaltaruppgifter för folkmusikföreningen Truba.
Komponerar egen musik med influenser från filmmusik och folkmusik. Skulle vilja lära sig att dirigera en orkester. Spelar i Ostrobothnias Folk Orchestra och grupperna Rätyväkkärä och Rosa Latva Uni.
”Livet har lärt mig att man måste kunna älska sig själv och förlåta sig själv. Ingen kan älska någon annan som inte älskar sig själv.”
SÅ HÄR SÄGER ANTHONI OM JUHA:
”Juha är en positiv, öppen och varmhjärtad person. Han har lätt för att sätta andra i första rummet.”
”Han är begåvad, mångsidig och en effektiv diplomat, skicklig på att organisera saker och inspirera människor att delta i olika projekt. Han kan närma sig problem på ett pragmatiskt sätt och kommer oftast snabbt på en fungerande lösning. Juha är i sitt rätta element i sociala situationer, till exempel då han är värd för ett evenemang.”
”Jag har påmint Juha om att han först och främst måste ta hand om sitt eget välmående och ta sig tid att göra sådant som han själv gillar. Han å sin sida har lärt mig att förhålla mig mer avslappnat och accepterande mot mig själv.”
Deras konstnärliga samarbete har fungerat bra.
”Vi är båda frispråkiga, men kan motivera våra åsikter och vid behov även utmana varandras tankesätt. Vi har klara roller då vi arbetar tillsammans. Som dramainstruktör har jag exempelvis djupare förståelse för den konstnärliga processen och grupphandledningen än Juha. Juhas styrka är musik- och ljudbearbetning och där litar jag på hans erfarenhet”, säger Anthoni.
