Gudrid den vittfarna

”Inte väntade jag mig sådana ord, att jag skulle gifta bort min dotter men en trälson”

Någon gång år 980 föds ett flickebarn på Laugarbrekka (Lögarbacken) på Hellisvallarna långt ute på Snöfellsnes på Islands västkust. Hennes namn blir Gudrid Torbjörnsdotter, eller på isländska Guðríður Þorbjarnardóttir.

Fadern heter alltså Torbjörn. Modern Hallveg är dotter till Einar, vars farfar Ketil tistel i tiden som den första bosättaren tog land i Tistelfjorden. Torbjörn har flyttat som måg till Lögarbacken, och han beskrivs som en framstående man som lever frikostigt.

Torbjörn har en bror, Torger, som är gift med Hallvegs syster Arnora. Gudrids farbror är alltså gift med hennes moster.

Sannolikt dör Hallveg relativt tidigt, eftersom Gudrid under uppväxten vistas mycket på den närbelägna gården Arnarstape och där fostras av Orm med hustrun Halldis. Orm är en nära vän till Torbjörn.

Om Torbjörn och Torger vet vi att deras far hette Vivil och att han kom till Island som träl, sannolikt med härstamning från Irland.

Vivils historia är i sin tur kopplad till Oleif den vite, en viking i västerled, som erövrade Dublin och trakterna däromkring på Irland och gjorde sig till kung där. Oleif gifte sig med Aud den djuptänkta, dotter till Ketil flatnäsa.

Efter att Oleif fallit i strid drog Aud med sonen Torsten den röde i väg till Söder-öarna (Hebriderna). Där gifte Torsten sig med Turid, dotter till Eyvind östman, syster till Helge den magre.

Torsten slog sig sedan i lag med Sigurd jarl den mäktige, son till Östen den högljudde. De erövrade Katanäs, Söderland, Ross och Moray (områden i norra Skottland). Torsten var kung där, tills skottarna förrådde honom och också han föll i strid.

Vid sonens död vistades Aud i Katanäs (heter i dag Caithness, på det skotska fastlandets nordostspets). Hon lät i lönndom bygga en knarr (lastfartyg) i skogen och seglade ut till Nordöarna (Orkneyöarna). Där gifte hon bort Gro, Torstens dotter, som blev mor till Grelöd, som jarlen Torfinn skallklyvare sedan gifte sig med.

Aud, som nu alltså redan hade barnbarn i giftasvuxen ålder, seglade därefter till sin bror Björn på Island. Med Aud kom många framstående män som hade blivit tillfångatagna under vikingatåg i västerled och sågs som trälar. En av dem var Vivil, Gudrids farfar, och han frigavs av Aud på Island.

En av Torbjörn Vivilssons goda vänner kom att bli Erik Röde, som bodde i den närbelägna Haukadalen (Hökdalen).

Erik Rödes far hette Torvald och hade en berömd anfader (farfarsfar) benämnd Yxna-Tore. Omkring år 960 lämnade Torvald och den tioårige Erik hemgården i Jæren (i sydvästra Norge) och for till Island, efter att Torvald dödat en man i en holmgång och förklarats fredlös. I Island gífte Erik sig med Tjodhild, dotter till Jorund Atlesson och Torbjörg knarrbringa.

Men Erik råkade i problem. Upprinnelsen var att Eriks trälar förorsakade ett jordskred mot grannens, Valtjofs, gård. Dennes släkting Eyjolf dynga dödade trälarna, varefter Erik dödade Eyjolf dynga och i samband med detta även en herre benämnd Holmgångs-Hrafn. Eyjolfs släktingar Gersten och Odd på Jörve åtalade Erik, som blev förvisad från Haukadalen.

Erik höll sig borta över vintern, men var sedan tillbaka i hemtrakten och råkade då i konflikt med Torgest, då denne inte ville återlämna de sätesstockar (utsmyckad träbräda) som Erik lånat till honom. Efter att Erik handgripligen återtagit sätesstockarna förföljdes han av Torgest, och vid den kamp som uppstod föll två av Torgests söner och några andra män.

Konflikten delade bygden i två läger. Bland dem som stödde Erik fanns Torbjörn Vivilsson. På tinget förklarades Erik fredlös i tre år. Medan Torgest letade efter Erik, som gömde sig hos vänner, lät denne göra i ordning sitt skepp. Hans plan var klar. Under fredlösheten skulle han segla till det land som Ulf kråkas son Gunnbjörn hade sett då hans skepp en gång hade drivit med vinden.

Så kom det sig att Erik Röde sommaren 982 anlände till ett land han gav namnet Grönland. Den första vintern vistades han på en ö, som han döpte till Eriksön, i ett fjordlandskap som påminde om det i Norge. Nästa vår gjorde han sig en boplats vid en fjord som fick namnet Eriksfjorden, mitt i det som senare kallades Österbygden.

Den sista sommaren seglade Erik upp längs Grönlands västkust till det som senare kallades Västerbygden, ungefär 600 kilometer norrut. Under exilen i Grönland namngav Erik många platser, och var sedan tillbaka på Island 985.

Där möttes nu Erik och Torgest i en strid som Erik förlorade men som sedan ledde till förlikning. Det stora samtalsämnet var ändå det land som Erik funnit och som han nu värvade bosättare till. Många anmälde sig, och år 986 seglade 25 fartyg i väg. De var hårt lastade inte bara med folk, utan också med hästar, kor och får och allt som nybyggarna trodde sig behöva.

Det var en ytterst farlig resa. Bara fjorton skepp kom fram, de övriga drevs tillbaka till Island eller gick under.

Österbygden och Västerbygden fick med detta sin första bosättning. Erik Röde byggde gården Brattalid (den branta liden) vid Eriksfjorden.

Vid denna första stora utvandring till Grönland var Gudrid sex år. Sannolikt var hon med då hennes far Torbjörn tog avsked av Erik Röde, när huvuddelen av skeppen seglade i väg från Breiðafjörður (den breda fjorden) nära deras hem.

Gudrid växte upp och beskrivs som ”en mycket vacker kvinna” som ”uppförde sig storartat på alla sätt och vis” och väckte männens uppmärksamhet.

En av dem hette Einar och var son till Torger, som var förmögen men tidigare hade varit träl. Einar var en ståtlig man, välartad och hade tycke för praktfulla kläder. Han seglade mellan olika länder och vistades varannan vinter på Island och varannan i Norge.

Hösten 998 kom Einar till Arnarstape, där Orm erbjöd honom att stanna en tid för att idka handel. Medan varorna lastades, gick den adertonåriga Gudrid förbi. Einar frågade Orm vem hon var.

”Det är Gudrid, min fosterdotter, dotter till Torbjörn på Lögarbacke.”

”Hon måste vara ett gott gifte, eller har någon redan friat till henne?”

”Flera har förvisso friat, min vän, men hon gifts inte bort med vem som helst. Det är nämligen så att hon är nogräknad i valet av män, och det är hennes far också.”

Einar fick Orm att lova att ta upp målet med Gudrids far och lägga all kraft på att det skulle gå igenom.

En tid senare hade Torbjörn höstgille som han brukade. Orm tog upp frieriet, men saken föll inte väl ut hos Torbjörn: ”Inte väntade jag mig sådana ord från dig, att jag skulle gifta bort min dotter med en trälson! Gudrid ska inte längre bo hos dig, då du inte tycker att hon förtjänar bättre än så!” Gudrid fick den vintern vistas hemma hos sin far.

På våren hade Torbjörn åter gästabud, men nu meddelade han sin avsikt att bosätta sig i Grönland. Han hade börjat få ont om pengar och ville hellre lämna sin gård än mista sin heder. Han skulle dra nytta av att Erik Röde lovat hjälpa honom.

Torbjörn sålde sin mark och köpte ett skepp. Trettio män förberedde sig för färden med honom, bland dem var Orm med Halldis, givetvis även Gudrid.

På sjön mötte de svårt oväder och drabbades av sjukdom. Orm, Halldis och halva manskapet dog och fick sänkas i havet. Strax före vinterns inbrott, den 14 oktober 999, lyckades de ta sig i land vid Herjolfsnäs på Grönland.

Bosättningen här var den sydöstligaste i Österbygden och hade anlagts av Herjolf Bårdsson, som följt med Erik Rödes expedition. Husbonden nu hette Torkel, och han tog emot besättningen över vintern.

Missväxt rådde detta år. Folk som hade farit ut på jaktfärder hade fått små fångster, och somliga hade inte kommit tillbaka. Många ville lyssna till en spåkvinna, Torbjörg, ”lillvölvan”. Hennes nio systrar hade alla varit spåkvinnor, men nu var hon ensam kvar i livet.

Torkel bjöd hem lillvölvan. Högsätet ställdes i ordning åt henne och man lade en hönsfjäderskudde ovanpå. Erik Rödes saga ger en detaljerad beskrivning:

”När hon anlände om kvällen var hon klädd i en blå kappa som var prydd med stenar hela vägen ned till skörten. Kring halsen hade hon glaspärlor och på huvudet en svart lammskinnshuva fodrad med vitt kattskinn. I handen hade hon en stav med en spets på. Den var belagd med mässing och runt spetsen satt stenar. Om sig hade hon ett bälte med fnöske och i det hängde en stor skinnpung där hon förvarade sakerna som hon behövde för sina trollkonster. På fötterna hade hon ludna kalvskinnsskor med långa och starka remmar som var prydda med stora mässingsknappar på ändarna. På händerna hade hon kattskinnshandskar som var vita och ludna på insidan.”

Det berättas vad lillvölvan fick till mat:

”En gröt av getmjölk lagades åt henne, och en rätt av hjärtan från alla djur som fanns där. Hon hade en mässingssked och en tveeggad kopparkniv med ett skaft av valrosstand och en avbruten spets.”

Lillvölvans uppdag krävde att en kvinna sjöng sången Varðlokkur (”det som lockar fram sanningen”). Men ingen kunde sången.

Då sade Gudrid: ”Jag är varken trollkunnig eller någon klok kvinna, men Halldis, min fostermor på Island, lärde mig en sång som hon kallade Varðlokkur.”

Torbjörg sade: ”Då är du visare än vad jag trodde.”

Gudrid sade: ”Men detta är en sådan sak som jag inte på något sätt vill bistå med, för att jag är en kristen kvinna.”

Torbjörg svarade: ”Det kan vara så att du kan bistå folket här, och du vore inte en sämre kvinna för det.”

Gudrid övertalades. Kvinnorna slog en ring om pallen och lillvölvan satt uppe på den. Så sjöng Gudrid sången så vackert att ingen som var där tyckte sig ha hört en sång sjungas med fagrare röst.

Lillvölvan kunde berätta att många väsen ”som förr ville vända sig från oss och inte lyda oss, nu har kommit hit och tyckte det var vackert att höra det som sjöngs. Nu ser jag många saker klart, som tidigare var dolda för både mig och andra.”

Hon förklarade att oåret inte skulle vara länge till. Om Gudrid visste Lillvölvan att den hedervärdaste mannen på Grönland skulle komma att fria till henne. Äktenskapet skulle dock inte bli långvarigt, eftersom hennes vägar ledde till Island, där en stor ätt skulle utgå från henne.

Enligt Erik Rödes saga var lillvölvan en god sierska; ”det var lite av det som hon förutspådde som inte slog in”.

När lillvölvan lämnat gården sändes bud efter Torbjörn. Han hade inte velat vara i huset medan sådan hedendom utövades.

När sommaren nalkades rustade Torbjörn sitt skepp och hans folk for vidare till Brattalid. Erik tog emot sin vän med öppna armar och gav honom land på Stockanäs, tvärs över Eriksfjorden, där Torbjörn byggde sig en präktig gård.

Som framgår pågick dragkampen mellan kristendomen och hedendomen vid denna tid. Detta splittrade även Erik Rödes familj. Ett exempel gavs då Eriks äldste son Leif sommaren 1000 återvände till Brattalid efter att under vintern ha ingått som hirdman hos den norske kungen Olav Tryggvason, även känd som Olav kråkben.

Olav var en framgångsrik viking, som 995 hade låtit döpa sig i England och samma år med hjälp av en privat armé dräpte den dåvarande norske lydkonungen Håkon Jarl och lät välja sig själv till kung. På Olavs anmaning åtföljdes Leif Eriksson vid seglatsen hem av en präst, med uppdrag att döpa hedningarna där.

I Brattalid förkunnade Leif kristendomen och förklarade att mycket heder och härlighet följde denna sed.

Erik sade sig vara för gammal för att byta tro, men Tjodhild var desto mer intresserad. Hon lät bygga en kyrka på Brattalid där hon och andra som tog kristendomen kunde förrätta sina böner. Det sägs att hon som kristen inte längre ville ha samliv med sin hedniske man, ”vilket han var mycket emot”.

Mycket hände på Brattalid dessa år, och kronologin är inte säkerställd. Erik Rödes fyra barn hade alla sin del i händelserna. Barnen var Leif, Torvald, Torsten och Frejdis, hans dotter med en frilla. Frejdis bodde med sin man Torvard på stor-gården Gardar knappt två timmars ritt från Eriksfjorden.

Den stora händelsen var Leif Erikssons upptäckt av Vinland. Även här gavs inspiration av en sjöfarare som kommit ur kurs, nämligen Bjarne Herjolfsson, som när han 986 återvände till Island från en Norgeresa till sin förvåning fick veta att hans far hade åkt i väg med Erik Röde till Grönland.

Bjarne satte i väg efter sin far, men hamnade ur kurs långt västerut och siktade då skogbeväxt och bergigt land vid tre tillfällen. Besättningen ville gå i land, men Bjarne valde varje gång att fortsätta resan för att så snabbt som möjligt hitta sin far. Han nådde till sist Grönland, där Herjolf då var i färd med att bosätta sig på det nämnda Herjolfsnäs.

För sin brist på nyfikenhet fick Bjarne mycket klander. På Brattalid blev det ofta tal om saken, och till sist for Leif ner till Herjolfsnäs och köpte Bjarnes skepp. Med en besättning på 35 man satte Leif sedan kurs uppåt längs den grönländska kusten, sedan söderut. I tur och ordning kom man till tre länder, som namngavs efter sin karaktär: Helluland (Stenhällslandet), Markland (Skogslandet) och Vinland, som fick epitetet ”det goda”.

Grönländingasagan berättar att Leif och hans män stannade här över vintern och byggde ”Leifsbodarna”. Klimatet var så milt även vintertid att boskap skulle kunna gå ute, och fisk och vilt fanns i överflöd. Varje dag rekognoserade gruppen landet, men inte längre bort än att de hann hem till natten.

En dag saknades en man i följet, Tyrkir. Han kallas ”södermannen”, vilket är att tolka som att han kom från Syd- eller Mellaneuropa. Tyrkir var en av Leifs trotjänare och kallades av honom ”fosterfar”. Leif gav sig med tolv man i väg för att söka Tyrkir och mötte honom snart. Han talade då förvirrat sitt eget språk, som de inte förstod. Först efter en stund började Tyrkir tala nordiskt språk och berättade att han hittat vindruvor.

”Kan det vara sant, fosterfar?”

”Visst är det sant, för där jag föddes saknades varken vinrankor eller vindruvor.”

Den svenska arkeologen Mats G. Larsson identifierar Vinland som dagens Nova Scotia, halvön längst söderut på den kanadensiska kusten. Här växer vindruvor vilt i rikligt mått, av arten Vitis riparia.

När Leif med sådana nyheter var hemma igen i Brattalid, blev landet i väster en hetare sak än någonsin. Källorna ger olika besked om vilka expeditioner som följde, men enligt Grönländingasagan lånade först Torvald sin bror Leifs skepp och åkte i väg med trettio man mot Vinland.

När man på återvägen tog i land på en vacker bergsudde, råkade man på skrälingar (indianer) och dödade alla utom en, som undkom. De blev sedan beskjutna med pilar och Torvald såras dödligt. Han begravdes på en udde som fick heta Korsnäset.

Medan Torvalds expedition var borta, fick Gudrid en ny friare. Det var fråga om Torsten, Eriks yngste son, och denna gång mottogs saken väl. Bröllop stod i Brattalid och mycket folk var där.

Torsten hade sin gård, Sandnäs, vid Lysefjord i Västerbygden. Gården delades med ett annat par där mannen också hette Torsten och hustrun Sigrid. Detta blev alltså nu Gudrids hem.

Nästa expedition mot Vinland följde kort efter att Torvalds expedition återkommit med beskedet om dennes död. Torsten förklarade att han ville hämta hem kroppen efter sin bror. Åter gjordes Leifs skepp i ordning och Torsten satte segel med full besättning och sin nyblivna hustru ombord.

Denna expedition misslyckas. Skeppet drev hela sommaren och ingen visste var de befann sig. Strax före vintern lyckades de återvända till Grönland.

I en syn såg hon alla de döda utanför dörren, och bland dem sig själv och Torsten

När vintern nästan var över kom sedan en farsot till Torstens och Gudrids gård. Den förste som insjuknade och dog var Gårde, förman på gården och illa omtyckt. Sedan dog den ene efter den andre. Även Torsten Eriksson och Sigrid, den andre Torstens hustru, insjuknade. En kväll ville Sigrid gå till uthuset mittemot ytterdörren, åtföljd av Gudrid, men såg då i en syn alla de döda utanför dörren och bland dem sig själv och Torsten. Hon tyckte sig se honom med en piska i handen för att kämpa mot hopen.

Innan morgonen grydde var Sigrid död och på kvällen dog Torsten Eriksson.

Enligt Erik Rödes saga erbjöd sig Torsten, den nyblivne änklingen efter Sigrid, vaka vid liket efter Gudrids man. Men efter en stund reste den döde sig och sade att han ville att Gudrid skulle kallas dit. Hans framförde det här budskapet till henne:

”Det är ett oskick, såsom seden har varit här på Grönland sedan kristendomen kom, att begrava folk i ovigd jord och nästan utan mässång. Jag vill att jag och de andra som har dött här förs till en kyrka. Men Gårde vill jag låta bränna på bål snarast möjligt, för det är han som bär skulden för alla gengångare som har varit här under vintern.”

Alla lik togs efter detta till Eriksfjorden och prästen där sjöng sånger över dem.

Inom kort dog även Gudrids far Torbjörn. Gudrid ärvde nu alla tillgångar efter både honom och sin man Torsten. Hon stannade tillsvidare på Brattalid och Erik sörjde väl för henne.

På höstsidan anlände så två stora skepp till Eriksfjorden. Det ena fördes av Torfinn Karlsämne, son till Tord hästhuvud och Torun, som bodde i Skagafjord på Islands nordkust.

Torfinns farfarsfar hade i tiden kommit som nybyggare till Skagafjord, och den berömde vikingen Ragnar Lodbrok, som plundrade Paris 845, ska ha varit Torfinns förfader. På sin farfars mors sida ska han ha varit ättling till Kjarval, som regerade som kung på Irland 842–888. Hans farmors farfars mor var Aud den djuptänkta.

De två skeppsmanskapen bjöds över vintern till Brattalid, men trots det nya umgänget var Erik mindre munter än han brukade vara. Torfinn Karlsämne kom till tals med honom och sade: ”Är det något som tynger dig, Erik? Du tar hand om oss på ett storartat sätt och vi står i skuld att betala dig efter vår förmåga.”

Erik svarade: ”Ni har återgäldat väl och hedersamt. Men det vore illa om det blir så att ni aldrig haft en sämre jul än den som nu är på väg.”

I klartext sörjde Erik att han inte hade malt för att brygga öl, och då kunde det inte bli någon riktig jul.

Torfinn kunde meddela att malt, mjöl och korn fanns på skeppen och att Erik kunde ta så mycket som han önskade för att ordna ett gille värdigt en hövding.

Så ordnades ett julgille och det blev så ståtligt att folk knappast tyckte sig ha sett en sådan storslagen fest.

Efter julen bad Torfinn om Gudrids hand. Erik sade sig vara välvillig till saken och att hon förtjänade ett gott gifte. Frieriet framfördes och Gudrid lät Erik bestämma. Med det beskedet förlängdes julens fest och gjordes till ett bröllop.

”Stor var glädjen i Brattalid på vintern. Man spelade bräde och berättade sagor och mycket annat som folket på gården tyckte om”, enligt Erik Rödes saga. 

Vinland fortsatte vara det stora samtalsämnet, och nu var det dags för den största expeditionen dittills. Torfinn ville i väg, liksom Bjarne och Torhall, som ägde det andra skeppet på besök. Leifs gamla skepp togs även i bruk, och med detta följde bland andra Frejdis och Torvard.

Allt som allt åkte 160 personer i väg, några av dem kvinnor. Givetvis följde även Gudrid med sin nya man, hennes andra försök att nå Vinland.

Att följa denna resa skulle kräva en lång egen artikel. Avsikten var att bilda en fast bosättning i Vinland, och många detaljer finns att hämta om detta i Erik Rödes saga och Grönländingasagan. De nådde målet efter mycket sökande:

”De fann självsådda veteåkrar där det var lågland och vinrankor överallt där det var backar. Varje bäck var full med fisk. De grävde gropar där landet och vattnet möttes, och sedan blev det högvatten, och när vattnet rann undan var det hälleflundror i groparna. Det fanns rikligt med djur av alla slag i skogen. Sin boskap hade de med sig.”

Den första vintern i det nya landet födde Gudrid en son, som fick namnet Snorre, säkert det första blekansikte som föddes på den amerikanska kontinenten.

Småningom uppstod emellertid osämja bland nybyggarna. Till exempel avvek tio i sällskapet med ett av skeppen, innan man ännu nått fram till Vinland, då man var oense om vägvalet. Denna grupp leddes av Torhall jägare och fick ett trist öde. Vindar drev dem ända till Irland, där de blev tagna till trälar. Där dog Torhall.

Än allvarligare var att man kom i konflikt med skrälingarna. De första mötena med denna ursprungsbefolkning gällde handel, men sedan kom det till strid. I en berömd scen förföljer skrälingarna den höggravida Frejdis, och sedan händer detta:

”Hon fann en död man framför sig, Torbrand Snorresson, och det satt en sten i hans huvud. Svärdet låg bredvid honom och hon tog upp det för att försvara sig med. Då kom skrälingarna mot henne. Hon drog då särken från ena bröstet och slog svärdet mot det. De blev rädda och sprang undan till sina skepp och for i väg.”

Torfinn Karlsämnes slutsats var att nordborna inte hade någon framtid i Vinland, då de alltid skulle komma att vara i stort underläge mot skrälingarna. Slutligen återvände expeditionen till Brattalid, rikt lastad med varor. Sonen Snorre var då på sitt tredje år.

Aldrig förr hade ett så rikt lastat skepp lämnat Grönland

Vid Torfinns och Gudrids återkomst till Brattalid hade Erik Röde redan varit död en tid, efter en smittosam sjukdom som följt med en grupp nya immigranter. Leif Eriksson hade tagit över gården.

Efter ett år på Grönland avreste Torfinn, Gudrid och Snorre till Island för att bosätta sig på Torfinns hemgård Rönnäs. Det heter att aldrig förr hade ett skepp som lämnade Grönland varit så rikt lastat som detta.

Enligt Erik Rödes saga tyckte Torun, Torfinns mor, först att sonen med Gudrid hade tagit ett dåligt gifte och hon ville i början inte bo hos sin svärdotter. Men när Torun fick bevis på hur duglig och mångkunnig Gudrid var, återvände hon och de två kom sedan väl överens.

Efter att Torfinn Karlsämne dött, som en storman med högt anseende, övertogs gården av Gudrid och Snorre. Snorre fick åtminstone två syskon, Hallfrid och Torbjörn.

Men Gudrid hade inte ännu rest färdigt. Hon besökte släktingar i Norge och gjorde på äldre dagar en pilgrimsresa till Rom.

Om detta berättas bara mycket kort att Gudrid ”for söderut” och att Snorre under hennes bortovaro byggde en kyrka för henne i Glaumbær. Efter hemkomsten vistades Gudrid här sina sista år som nunna och eremit.

Pilgrimsresor blev under medeltiden närmast en folkrörelse. Man fick ett pilgrimspass från den lokale prästen för att bevisa att man var en äkta pilgrim och inte en lösdrivare. Längs pilgrimslederna uppstod härbärgen där pilgrimer kunde få mat och logi. Småningom utvecklades detta till ett slags ”charterresor”, där man reste i grupp under ordnade former.

Enligt en isländsk vägbeskrivning för pilgrimer, Leiðarvísir, skriven av Níkulás Bergsson 1157, inledde nordbor ofta vandringen i Aalborg och kom via Hedeby, Köln och Basel till Vevey vid Genevesjön på ungefär 30 dagar. Där tog man av söderut genom St Bernhardspasset, om man skulle vidare till Rom, annars österut, om man skulle till Jerusalem.

Gudrid var hur som helst tidigt ute som pilgrim, och vi vet inte i vilken mån hon reste i sällskap. Om hon sedan i Rom träffade påven är inte heller bekant. Påvedömet var vid denna tid i djupt förfall. Åren 1024–1032 hette påven i vart fall Johannes XIX och just honom kan Gudrid mycket väl ha mött, med berättelser om de märkliga länderna över havet.

Det är svårt att tänka sig annat än att Gudrid Torbjörnsdotter var sin tids mest beresta kvinna. På Island kallas hon Guðríður víðförla Þorbjarnardóttir, Gudrid den vittfarna.