Hur mäter man en grad?

Två ingenjörer står på Tornedalens is och skrapar sig i huvudet: Var det verkligen så här det gick till?

Hur mäter man en grad med en stång som är fem famnar lång? Närmare bestämt: hur mäter man den triangelbas, vars längdmått behövs för att en breddgrad i Tornedalen ska kunna beräknas?

Veli-Markku Korteniemi och Kari Kallio syftar på det tillfälle i december 1736, då ett antal ledamöter i Franska Vetenskapsakademin stod på samma ställe på isen i färd med att avgöra jordens figur. Var denna tillplattad eller spetsig vid polerna? Liknade den en mandarin eller en citron?

Resultatet av denna gradmätningsexpedition sågs på sin tid som en stor bedrift och avgjorde en långvarig vetenskaplig tvist. Efter hemkomsten till Paris blev expeditionsledaren Pierre Louis Maupertuis och hans kolleger europeiska berömdheter, och Tornedalen fick en rejäl skjuts framåt som tidigt turistmål.

Veli-Markku Korteniemi och Kari Kallio har vuxit upp vid Torneälven, i den miljö där gradmätningsexpeditionen gjorde sina mätningar.

Det dessa ingenjörer behöver övertyga sig om är att fransmännen med den tidens mätmetoder verkligen kunde uppnå ett tillräckligt exakt resultat. Hur noggrant kan man med hjälp av egenhändigt tillverkade måttstänger, som läggs i rad över isen, beräkna avståndet mellan byarna Närkki och Niemi, som ligger inemot 15 kilometer från varandra?

(En närmare beskrivning av gradmätningsexpeditionen ges längre fram i tidningen, i den historiska artikeln här.)

Så här gjorde man

Fransmännens egen reseberättelse ger en handledning.

• Man hade i resebagaget med sig ett franskt famnmått i järn, och dessutom en så kallade likare, som famnmåttet förvarades i. Båda hade i Paris kalibrerats i 14 graders temperatur¹ med det officiella famnmått² som förvarades där.
• Inledningsvis tillverkades sedan fem lika långa måttstockar av granvirke. Detta skedde hos kyrkoherden i Övertorneå, Erik Brunnius.³ Måtten armerades i vardera ändan med en grov avrundad spik, som filades ner tills famnmåttet exakt fick plats i likaren. Precisionen drevs fram till ett pappersblads tjocklek.
• Nästa steg var att tillverka det längre mått på fem famnar som skulle användas vid mätningen över isen. För det gjordes en ny likare, där de fem nyss tillverkade famnmåtten precis fick plats i rad.
• Av åtta långa furustammar tillverkades slutligen på motsvarande sätt åtta femfamnsmått, med spikar i ändarna som filades ner tills måtten mätte exakt fem famnar.

Sedan gällde det att göra mätningarna med dessa femfamnsmått precis längs linjen mellan Närkki och Niemi. Denna linje stakades ut med störar strax före mätningen med hjälp av de medhavda instrumenten, bland annat en 18 tums kvadrant. Synkontakt kunde fås mellan Närkki och Niemi, men avståndet var alltså närmare 15 kilometer.

Mätningarna över isen inleddes den 21 december 1736. Under de få timmarna med dagsljus mättes första dagen 700 famnar. Fram till den 28 december, då hela sträckan var uppmätt, skulle dagsgenomsnittet i mätningarna komma att vara ungefär 1000 famnar.

För varje 100-tal famnar sattes en numrerad pinne ned. Som en sista kontroll mättes sedan hela sträckan igen med ett 50 fot långt rep.

”En imponerande prestation”, är Veli-Markku Korteniemis och Kari Kallios enhälliga omdöme.

Son av Korteniemi

Veli-Markku Korteniemi är sjunde generationens barn till den bonde Mikko Korteniemi, som 1736-1737 inkvarterade de franska forskarna. Mikkos hustru Margareta Grape var sondotter till Arendt Grape, som grundade det berömda Kengis bruk i Pajala.

Gårdsbyggnaderna finns inte längre så som de förevigades av gradmätningsexpeditionen (se denna artikel). Bygghelheten splittrades när egendomen delades av senare generationer, och den sista ursprungliga byggnaden brändes ner av tyskarna under deras reträtt i Lappland 1944.

Veli-Markku blev diplomingenjör efter studier i teknisk fysik vid Uleåborgs universitet. Hans yrkeskarriär inkluderar perioder hos Kemira i Vasa (där han specialiserade sig på skyddsutrustning), utvecklingsfonden KERA (som företagsanalytiker), VTT (produktutveckling och marknadsföring), varefter han varit med och drivit fram nya företag både i egen och andras regi.

Maupertuis gradmätningsexpedition blev han fascinerad av redan som barn. Som tioåring följde han hur minnesmärket efter expeditionen restes vid Kittisvaara nära hemgården. I skolan i Pello hängde tavlor som beskrev expeditionen.

2006 tog Veli-Markku Korteniemi tillsammans med några andra Tornedalsprofiler initiativet till Maupertuis-stiftelsen, vars syfte inte bara är att bevara ett historiskt arv, utan också att lägga en grund för kulturturism.

”Många människor intresserar sig för historiska händelser, och de berättelser som vuxit fram genom gradmätningsexpeditionen har alla ingredienser man kan begära: ett uppdrag som utförs i mänsklighetens tjänst, dristiga hjältar, exotism, kärlek och en och annan pinsamhet”, säger han.

Under 2013–2015 genomfördes ett EU-finansierat projekt, som tog fram en lång rad idéer för kulturturism. Målgruppen uppskattas i projektrapporten till omkring 50 miljoner människor, kategoriserade som ”moderna humanister”, intresserade av människans historia och framsteg.

Veli-Markku Korteniemi har ett långsiktigt mål: att miljön för gradmätningsexpeditionen ska klassificeras som ett världsarv till 300-årsminnet 2036–2037.

Manninen till Kaulinranta

Kari Kallio är en blandning av Tornedalen och Österbotten, uppväxt i huset bakom honom i Kaulinranta vid Torneälvens strand på den finländska sidan av Övertorneå.

Fadern Kalle Kallio var född i Ylihärmä (granne till Rannanjärvi), men växte upp i Manninen, Kortesjärvi. Till Övertorneå kom han som polis 1936 och gifte sig med den elva år yngre Elma, av den kända Tornedalssläkten Niva.

Efter fyra döttrar fick de Kari och sedan två söner till. I dag förestår Kari släktgården, byggd 1853.

Kari Kallio blev den första finländaren med civilingenjörsexamen från Luleå Tekniska Högskola och har bakom sig en framgångsrik yrkeskarriär, bland annat som börsbolagschef i Sverige och Finland (Calor, Ramirent, m.fl.).

Kari är full av historier om livet kring Torne älv, där den finsk-svenska gränsen närmast uppfattades som ett skämt och smuggling var en del av brödfödan.

”Var gräsen går i älven varierar, eftersom huvudfåran hela tiden förändras. Simmar du 80 meter ut, är du i dagsläget i Sverige.”

Karis far var en polis av den gamla stammen, orädd och respekterad, inte olik den berömda länsmannen i Kauhava, Adolf Hägglund, som satte fast både Isontalon Antti och Rannanjärvi.

Kari är en stor vän av Purmo, där han vistats mycket genom åren, framför allt hos sin faster Aili, som gifte sig med purmobon Väinö Höglund, vars två söner Lars och Erik hör till Karis goda vänner.

Efter att Väinö stupade i vinterkriget gifte Aili om sig med en annan purmobo, Alfred Emaus.

”Speciellt min syster Kirsti och jag vistades mycket hos Aili. Där fanns en vänlig stämning, och det gav oss en bra träning i svenska”, säger Kari Kallio.

Anders Hellants historia

Elina Söderström, här tillsammans med sin man Esa Rautiainen, hör till dem som fascinerats av berättelserna om gradmätningsexpeditionen.

Hon är uppvuxen i Torneå, utbildad till landskapsarkitekt vid Sveriges Lantbruksuniversitet utanför Lund, men bor nu åter i hemstaden, där hon vid sidan av yrket är mångsidigt verksam som kulturell utövare och entreprenör.

”Framför allt väcktes mitt intresse genom Anders Hellant, som bara var 18 år gammal när han blev vägvisare och tolk åt Maupertuis”, berättar hon.

Trots sina unga år hade Anders redan hunnit studera i Uppsala för så berömda lärare som Carl Linnaeus och Anders Celsius. Han skulle senare komma att skriva den första akademiska avhandlingen på svenska, Et nyt sätt at fiska i the norländska elfwer, och gjorde under sitt liv en betydande insats i forskaruppdrag och som ledamot i den svenska Vetenskapsakademien.

Inte heller systrarna Elisabeth och Christine Planströms öden (se artikeln Att mäta en grad) har kunnat undgå att intressera Elina.

”De var lika gamla som Anders Hellant, i 18–20-årsåldern. Det var ett stort och modigt steg av dem att åka i väg på egen hand till Paris. Man vet att de hade hemlängtan, men efter att de konverterat till katolicismen var de inte längre välkomna till Sverige.”

Elina och Esa har skapat både böcker och musik om den Tornedalsvärld som Maupertuis besökte och uppträder ofta på temat. De arbetar just nu med en längre musikberättelse om Anders Hellant.