En vacker sommardag har Småbönders långväga besök. Esbobon Matti Virtanen tittar sig nyfiket omkring i det småkuperade sjötäta landskapet med dess stugor präglade av snickarglädje. Idyll vart blicken än går. Små moln rör sig som ulliga lamm på himlen och får honom att tänka på öppningssekvensen i tv-serien The Simpsons. En annan association går till Asterix och hans galliska by, den som envist stod emot romarna.
Matti Virtanen har i förväg lärt sig att Småbönders är en svenskhetens utpost mot det finska Finland. Som en kil skiljer Småbönders landskapen Södra Österbotten och Mellersta Österbotten åt och är åt nästan alla väderstreck omgivet av finskspråkiga grannar: Evijärvi, Vetil, Kaustby.
Emellanåt kontrasteras idyllen av att traktorer i mammutformat, försedda med enorma dubbelhjul, drar förbi i betydande hastighet. Matti gör reflektionen att namnet Småbönders kanske leder tanken fel – borde orten inte, med tanke på traktorernas storlek, kallas Storbönders?
Så står han vid Småbönders Handelslag. Butiken ser ut som butiker gjorde förr i tiden. Livsmedel i övre våningen, järnvaror och annat i nedre våningen. Han frågar efter föreståndaren, Ulf Smeds, och snart är Ulf och Matti inbegripna i ett ivrigt samtal. Affärerna går okej. Det mesta som kan behövas i vardagen på en bondgård finns här. Marknadsföringen sköts genom de sociala medierna. Språkfrågan är ett ickeproblem – svenska och finska fungerar lika bra. Kundtroheten är stor.
En sak förbryllar ändå Matti. Han kan i butiken inte undgå att avlyssna ett replikskifte på dialekt mellan två bybor. Var det svenska som talades?
Men varför har Matti Virtanen tagit sig hit?
”Förklaringen går tillbaka till femtitalet. Min mammas (Birgit ”Bigi” Herpman) modersmål var svenska, men när hon blev fru Virtanen växlade hon till finska. På barnrådgivningen hade man förklarat att ett medelmåttigt barn inte kan lära sig två språk”, berättar Matti nu drygt 60 år senare.
Mattis morfar Gösta Herpman, född i Kronoby, arbetade som stationschef vid statsjärnvägarna, också på finska orter som Iittala och Orivesi. Även mormor Thyra var svensktalande, född Bergman med rötter i Haparanda och Stockholm. Mattis mor Bigi talade därför svenska hemma, men gick i finsk skola och blev helt tvåspråkig, senare även väl kunnig i engelska och tyska. Vid Mattis födelse var hon korrespondent på Finnpap.
”Mamma berättade att när henne mamma Thyra ville beordra sina barn hem från stationsgården, så ropade hon till dem på svenska: ’Bertel och Birgit, maten är färdig – kom in och ät!’ Då sprang båda hem så fort de kunde, för att undvika en upprepad förödmjukelse bland sina finskspråkiga lekkamrater”, berättar Matti.
”Först i vuxen ålder har jag förstått att jag säkert hade lärt mig också svenska bra i hemmet, om mamma hållit fast vid sitt modersmål. Finskan fastnade ju ändå i mig ganska hyfsat. Det här gav upphov till ett lindrigt identitetsproblem, som jag senare i livet försökt bearbeta.”
Matti Virtanen är journalist, en av de mest erfarna och meriterade. Efter examen i geografi vid Helsingfors universitet, gick han i Helsingin Sanomats journalistskola, och var länge anställd på tidningen, bland annat som dess Tysklandskorrespondent. Sedan blev det en lång sejour på Yle, där han på MOT-redaktionen låg bakom många avslöjande reportage. Sedan värvades han till Talouselämä, där han fortfarande medverkar trots att han i princip pensionerat sig.
”Men tyvärr är det i huvudstadsregionen svårt att få övning i att tala svenska, då de svenskspråkiga snabbt och utan att be om lov byter till finska, när de märker att den de talar med inte är flytande på finlandssvenska”, säger Matti.
Undantag görs bara gentemot de finsktalande politikerna, som Mattis svensktalande journalistkollegor brukar pina genom att kräva att de svarar på frågorna på svenska.
”I allmänhet räcker det ju sedan med att den finska politikern lärt sig att säga en enda sak: ’Jag måste säga, att det här är en viktig fråga.’ Med den frasen kommer en politiker ganska långt”, säger Matti.
Att Matti Virtanen sökt sig till Småbönders beror på att han är i färd med ett bokprojekt om finländsk identitetspolitik. Då behöver han testa om det stämmer, som ibland påstås, att finsk- och svenskspråkiga ligger långt ifrån varandra på värderingskartan.
”Det sägs ofta att språket är det som starkast formar en människas identitet. Det är egentligen ganska paradoxalt. Språk byter man betydligt enklare än till exempel kön, hudfärg och etnisk bakgrund.”
Matti testar för närvarande språkhypotesen på sig själv. I november i fjol gick han till magistraten i Nyland, den avdelning som heter Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata. Han tog en kölapp och fyllde i blanketten: personuppgifter, modersmål, nytt modersmål. Han undrade vad de andra i väntsalen hade för ärende till magistraten.
”Jag var säkert den ende som kommit för att byta språk, bli en hurri.”
Samtalet med tjänstemannen gick trots ärendet på finska. Henkilötodistus? – Tässä. – Selvä. En stämpel på pappret och Matti var svenskspråkig.
”Lite besviken var jag. Jag hade förväntat mig åtminstone något slags examen. Varför vill ni byta språk? Kan ni nu säkert svenska?”
Efter Österbottenturnén väntar en resa också till Lappland. Dels för att intervjua unga nationalister i Rovaniemi, dels ett besök i Enare, för att höra hur argumenteringen går gällande samernas identitet.
Matti vet i förväg att kunskaper i det samiska språket eller vilja att bli samisk inte räcker till som identitetsbekräftelse.
”En same behöver även tillhöra en samisk släkt, och för den skull granskas även individens stamtavlor. Samtidigt är det partipolitiskt mycket intressant, att centern har förlorat sin starka ställning i Sameland genom växande inflytande från Svenska folkpartiet, de gröna, och i viss mån även Sannfinländarna. Vad beror det på?”
Matti Virtanens plan inför Österbottenturnén var att söka upp människor som utgör urtypen för verkliga österbottningar. Hos dem skulle han, föreställde han sig, kunna inhämta de ofriserade sanningarna och komma det ursprungliga och äkta Österbotten in på livet. Att svenskösterbottningarna skulle beskriva sig som en utsatt språklig minoritet tog han för givet.
Mötet med de avslappnade småböndersborna blir i det avseendet förvirrande. Inte bekräftas förhandsbilden heller när Matti drar in till Terjärv city och träffar Mikael Ahlbäck och Jari Palosaari, två av dem som gjort 200-miljonersföretaget Rani Plast i den österbottniska skogsbygden till en internationell succéhistoria. Visserligen brister kunskaperna i det andra inhemska hos många anställda. Men i högre grad innebär förankringen i båda språkgrupperna en styrka.
I Purmo får Matti sedan en lektion om purmoborna. Dessa är, med Urho Kekkonens ord, kända för att leva fattigt och dö rika, ett påstående som inte bestrids av Mattis intervjuobjekt Tommy Olin, vd för Purmo Andelsbank, doktor i ekonomi.
Matti får höra om en våldsam strukturförvandling, som förändrat det gamla Purmo radikalt, men utan att samhället mist sin jordbruksprägel. Samtidigt blir samtalet ett språkbad på djupt vatten. Tommy Olin är en konsekvent utövare av Purmodialekten och ger upp sitt modersmål bara vid ett tillfälle, nämligen OP-gruppens möten i Helsingfors, ”annars skulle nylänningarna vara helt hjälplösa”. Men det här är ju inte ett sådant tillfälle.
Efter mötet med Tommy sitter en ny insikt präglad i Matti. Den tvångssvenska han själv fått ta sig an i skolan har också människorna i Österbotten ställts inför. Det har varit pakkoruotsi för båda språkgrupperna. Den fördel österbottningarna kanske haft är att deras dialekter trots allt står närmare högsvenskan än finskan.
Matti undrar hur länge det skulle ta, om han gick in för att bli purmobo. ”En livstid”, svarar Tommy Olin.
Nästa intervju demolerar Mattis förhandsbild av Österbotten ännu mer. Intervjuobjektet är Kenneth Myntti, ledarskribent och tidigare chefredaktör för Österbottens Tidning.
Kenneths familjehistoria visar sig i språkligt avseende vara en spegelbild till Mattis – Kenneths mor var nämligen finskspråkig, men svenskan dominerade som hemspråk, vilket senare gav barnen onödiga problem med finskan. För hundra år sedan var en del av släkten Myntti, med rötterna i Lillkyro, utpräglat fennomansk och tog initiativet till Suomalainen Klubi i Vasa.
Kenneth Myntti gör klart att Österbotten i väsentliga avseenden, som genom sitt jämlikhetsideal, ligger långt från Nyland. Herrar och adel har aldrig haft någon plats i landskapet, och därmed har ingen behövt överväga att buga för dem. Släktförmögenheter är sällsynta. Som österbottning har man i sig att det som leder framåt är eget arbete.
I Vasa har Matti på Svenska folkpartiets kontor fått veta att svenska språket är ”det lim som håller ihop partiet” och att det därför finns utrymme i partiet för många världsåskådningar, från ekonomiliberaler till socialister. Men Kenneth Myntti är inte övertygad om att Svenska folkpartiet kommer att finnas för evigt.
”I Österbotten finns ett flöde av väljare till kristdemokraterna, i södra Finland går svensktalande till de gröna och Samlingspartiet. Sett till värdegrunden och identitetspolitiken skulle säkert också Sannfinländarna hitta anförvanter hos de svenskspråkiga österbottningarna, om det inte var för partiets antisvenska språkpolitik”, får Matti veta.
När Matti efter Österbottenturnén samlar sina intryck, framträder en till synes motsägelsefull bild. Dels bilden av ett Österbotten påfallande likt just det Gallien, vars fana Asterix och Obelix med sådan framgång upprätthöll. Rantaruotsi framstår som ett geografiskt tydligt avgränsat område med en egen kultur, ett eget språk och egna seder. Bara egna lagar saknas.
Men till och med egna lagar var en gång ett politiskt projekt, på fullaste allvar. Under den politiskt turbulenta period efter inbördeskriget 1918, då Finland ännu inte hade fått sin regeringsform (juli 1919) och innan språklagen var stiftad (juni 1922), fanns en stark folklig opinion för att svenska Österbotten skulle ges en autonom ställning i Finland. Det gick så långt att regeringen förberedde ett lagförslag i saken och att en delegation från Österbotten uppvaktade regeringen i Sverige om att få bli en del av Sverige, tillsammans med Åland, om den finländska regeringen inte tillmötesgick autonomikraven.
Det hela rann till sist ut i sanden, delvis som följd av praktiska problem. Hur skulle man hantera att det trots allt fanns svensktalande på finskdominerande områden och finsktalande på svenskdominerade områden?
Den andra bild som växer fram är att en oöverskådlig mängd trådar knyter ihop det svenska Österbotten med det finska Finland. Under ytan finns ett otal gemensamma referenspunkter. En ständigt återkommande sådan är släktskapsförhållandena. Man behöver inom vardera språkgruppen sällan söka länge i släkthistorien, innan man hittar en förfar eller förmor som haft ett annat modersmål än man själv.
Matti får denna insikt förstärkt också för egen del, efter att Ulf-Peter Granö, långvarig medarbetare i den här tidningen, ägnat en stund åt att analysera de viktigare släktdatabaserna. Det visar sig att Matti är ättling till många av de svenskspråkiga släkter som genom historien har dominerat politiken och kulturhistorien i både Finland och Sverige.
Till exempel ingår Matti i släktträden för de äldsta nulevande adelssläkterna både i Finland (Blåfield) och Sverige (Natt och Dag). Till den geografiutbildade Mattis förtjusning är han även släkt med Finlands stora berömdhet, upptäcktsresanden Adolf Erik Nordenskiöld. En annan av Mattis släktingar är Sanna Marin, en tredje Jörn Donner (genom släkten Rehbinder). Också Ulf-Peter Granö själv är släkt med Matti.
Med guidning av Ulf-Peter tar Matti del av vad offentliga släktutredningar visar i fråga om några av dagens ledande politiker.
Bara som ett axplock hör Sanna Marin i rakt nedstigande led till släkter som Mechelin, Gummerus och Lilius. Förre statsministern Paavo Lipponen hör på sin mors sida till släkterna Ingman och Cajanus. Förre ordföranden för vänsterpartiet Paavo Arhinmäki hör till släkterna Castrén och Lagus.
President Sauli Niinistö har svensk släktbakgrund åtminstone genom sin farfars far Johan Wilhelm Alexandersson Lindström från Pernå.
Finlands EU-kommissionär Jutta Urpilainen har genom sin farmor stark släktanknytning till det tidigare tvåspråkiga Kaustby, men också till Nedervetil (Tast) och Pedersöre (Löfö).
Förre statsministern Esko Aho har svenska släktkopplingar bland annat på sin farmors sida i Karleby (Kotkamaa, Högbacka) och på sin morfars sida i Evijärvi (Furunäs).
Nuvarande näringsministern Mika Lintilä har på sin mormors sida svensk släkt bland annat i Nedervetil (Skog) och Öja (Tjäru) och på sin morfars sida i Nedervetil (Haavisto) och Karleby (Fordell).
Utrikesminister Pekka Haavisto har svensk släkt på sin farfars sida i Åboland (Blomqvist, Stenroos).
Justitieminister Anna-Maja Henriksson har för sin del en gedigen finsk släktbakgrund genom sin finska mor, särskilt i Kalajoki och Muhos. Hennes morfars farfars farfar Juha Haloinen, född i Haukipudas, stupade i kriget 1808.
De ledande sannfinländska politikerna har inte färre svenska kopplingar än övriga, snarast tvärtom:
Sannfinländarnas ordförande Jussi Halla-ahos mamma Ulla Bergroth är dotter till Leopold Bergroth, välkänd kommunalläkare i Alajärvi. Leopolds far var Karl Bergroth, forstmästare född i Kaskö. Jussi Halla-aho är för övrigt på långt håll släkt med många av de nämnda politikerna, som Esko Aho, Anna-Maja Henriksson, Paavo Lipponen och Sanna Marin.
En aning pittoreskt kan det tyckas att en av Jussi Halla-ahos släktingar är Hugo Bergroth, svenskhetens verkliga apostel, med ett eget sällskap, Hugo Bergroth-sällskapet, vars uppgift är att värna det svenska språket i Finland. En annan släkting till Halla-aho – på Karl Bergroths morslinje – är den legendariske Sfp-politikern Eirik Hornborg. På Karls Bergroths kvinnolinje blir Jussi Halla-aho småningom också ättling till en mängd av de gamla svenska adelsätterna, som Boije af Gennäs, Gyllemåne, Tott och Bielke.
Sannfinländarnas första ordförande Raimo Vistbacka, som länge var länsman i Halla-ahos hemkommun Alajärvi, har rötterna just i Småbönders. Fadern Ragnar Johannes hem fanns som namnet antyder på Vistbacka, och äldre personer i Småbönders minns Raimo som en trevlig ung man, som gärna talade svenska.
Sannfinländarnas viceordförande Sebastian Tynkkynen far är finlandssvensk från Karleby, men valde också han att tala finska med sin familj. I en intervju har Sebastian Tynkkynen beklagat det: ”Jag tycker att det är väldigt synd, för jag hade ju kunnat få ett till språk som jag är flytande på.”
Men Matti Virtanen är inte ensam om att söka sina rötter. Öster om Päijänne på gränsen mellan Jyväskylä och Toivakka är en jurist från Helsingfors djupt engagerad i sin släkts historia. I slutet av augusti resulterade det i boken Min härkomst, avsedd främst för den egna släkt- och vänkretsen.
I sin forskning har denne jurist, Jan-Anders Enegren, kommit att bekanta sig med ett myller av människor och platser som han tidigare knappt ens haft namnet på. Redan i fråga om sina mor- och farföräldrars liv hamnade han på orter som Hassis (Karleby), Jakobstad, Tölby (Korsholm), Höstves (Vasa) och Arby (Möre härad, Småland).
Kopplingen till Sverige gäller hans mormor Linnea Jernström. Precis som i Matti Virtanens fall kom mormor alltså som immigrant till Finland.
Närmare bestämt lockades Linnea till Jakobstad av sin moster Karolina Andersson, för att arbeta på hennes rak- och frisersalong på Storgatan 14. Kanske var det där Linnea träffade sin blivande man Anders Slotte från Hassis, Jan-Anders morfar. Anders Slotte förestod Slotte & Gustafssons Sko- och Skinnaffär i Jakobstad, tills han 1924 köpte Österbottens Andelsgarveri i Kållby.
En imponerande gestalt är Jan-Anders farfars farmor Ulrika Enegren. Som ensamstående brukade hon sitt hemman och födde upp fem barn. I Mustasaari församlings längder är för vart och ett av barnen antecknat ”fader okänd”.
”Omvänt betyder det att Ulrica gjort sig skyldig till hor. Följaktligen har hon även undergått kyrkoplikt fem gånger. Första gången hon straffades kallades hon ’nämndemannadotter’, därefter bar hon titeln ’bonde’ för att vid femte resans lönskaläge kallas enbart ’Qvinnan Ulrika Ehn’”, berättar Jan-Anders.
Så där kan man hålla på och försöka bekanta sig med livsöden hos anförvanter, som för eftervärlden kanske bara är anonyma namn. Men låt oss ta ett snabbkliv till det som Jan-Anders Enegren beskriver som sin kanske viktigaste insikt. Nämligen att svenskt och finskt, både språkligt och kulturellt, under generationernas gång blandats om och om igen i Finland.
Tankefiguren om svenskt och finskt som svårförenliga världar begränsar förståelsen av båda språkgrupperna och hela det finländska samhället. Att språket i tiden började beskrivas som en politiskt särskiljande och laddad markör – ”vi” och ”de” – var en olycka för alla parter, anser han.
I sin släktforskning har han om och om igen slagits av hur ofta de svenska och finska rötterna växer in i varandra: ”Finnar har från inlandet sökt sig mot kusterna, och svenskar har bosatt sig i finska inlandssocknar. Under århundradenas lopp har finnar blivit svenskar och vice versa”, säger han.
Detta avspeglas både i den släktforskning som baseras på kyrkböcker och i resultaten av de genetiska analyser, som möjliggjorts under senare år.
”Helt klart har man i historieforskningen ännu inte förstått DNA-analysernas potential till fullo”, säger Jan-Anders. ”Människans gener innehåller information som man förr aldrig ens kunde fantisera om. I takt med att allt fler människor DNA-testar sig, kan vi steg för steg rekonstruera hur människor i historien flyttat på sig.”
I förra Katternönumret gavs en liten lektion i ämnet. En särskilt intressant markör är haplogruppstillhörigheten, dels på den manliga Y-linjen (som berättar om den raka farslinjen, alltså det arv av Y-kromosomen som bara sker från far till son), dels på mitokondrielinjen (det genmaterial som följer med äggcellen från modern till barnet, och alltså överförs till både döttrar och söner).
”Genom att allt fler av de mutationer som skett på Y- och mitokondrielinjerna kartläggs, framträder en allt tydligare bild av hur individerna i ens släktträd rört på sig under tidens gång”, säger Jan-Anders.
Till exempel tyder hans egen raka farslinje på att hans förfar kom över från (det nuvarande) Estland till (det nuvarande) sydvästra Finland för drygt 2 000 år sedan. Denne förfars manliga avkomlingar sökte sig i något skede norrut mot Tavastland, varefter deras söner antagligen på 1100-talet drog vidare mot nordväst längs vattendragen mot Bottniska vikens kust.
I Jan-Anders fall slog sig hans oidentifierade förfar sannolikt ned i Perho ådal, ett område där det svenska och finska mötts under århundraden, och fortfarande gör det. Kartan här intill, baserad på förlagor av bland andra historikern Matti Leiviskä, visar bosättningsområdena och flyttningsrörelserna ungefär åren 1000–1300.
”Ett starkt indicium för att min förfar anlände till Österbotten den här vägen är att min haplogrupp på farslinjen hör till den kategori N som brukar sammanfattas som ”finsk” och att alla som ligger närmast mig i haplogruppsträdet hittar sina äldsta identifierade förfäder nära Perho ådal”, säger han.
Att det är fråga om den ”finska” haplogruppen tyder på att Jan-Anders förfar bytt språk. Men som framgått är språkbyten, åt olika håll, så vanliga att de inte säger något om den genetiska bakgrunden.
Med det är det dags att introducera ännu en herre som söker sin identitet, Jari Kinnunen. Som sexåring emigrerade han med familjen från Pihtipudas till Norrtälje, i dag bor han med sin svenska hustru i den urgamla kulturbygden Vessigebro i Falkenberg, Halland.
Att placera in Jari i ett fack går inte. Han är tekniskt fingerfärdig, en tidig datanörd och praktiskt lagd systemvetare, som i dag försörjer sig på kvalificerade uppdrag inom riskhantering, produktsäkerhet och styrsystem.
”Jag brinner för informationshantering i olika former, att visualisera data och utveckla verktyg för att manövrera i stora datamängder och göra dem överskådliga”, säger han själv.
Det är en kompetensmix som gjort Jari till en pionjär när det gäller att orientera sig i de enorma informationsmängder som gentesterna genererar. Till exempel är han administratör för det ”träd” som är under byggande just för den manliga haplogruppen N och som samtidigt visar fylogeografin för haplogruppen, dvs. det geografiska utbredningsmönstret för gruppens medlemmar.
Det är också Jari som speciellt för den här artikeln gjort den illustration här till höger som visar var på haploträdet som Jan-Anders Enegren, Jari själv och artikelförfattaren finns.
Det är viktigt att förstå att DNA-resultaten, för att individen ska kunna placeras in närmare i släktklustret, behöver kombineras med traditionell släktforskning. För egen del har Jari Kinnunen som en förfar på den raka farslinjen identifierat savolaxaren Oleff Kinnunen.
”Det är klarlagt att Oleff 1555 sålde den mark han ägde i Rantasalmi till Gustav Vasa, som det året vistades i Finland, och i stället köpte ett ödemarksområde, som i dag omfattar socknarna Kinnula och Kivijärvi. Där lade Oleff som nybyggare grunden till Niemi gård”, berättar Jari.
Den här släktlinjen har Jari kunnat bekräfta med DNA-tester tillbaka till 1660-talet.
På sin mors sida härstammar Jari Kinnunen från byn Möntsölä på ön Tulola i skärgården i Ladoga utanför Sordavala.
”Min morfar Stepan Alexandrov och mormor Anna, född Mitjonen, bytte där 1910 efternamnet till Aalto. I samband med evakueringen 1944 hamnade familjen i Pihtipudas. Där träffade deras dotter Ksenia sedan min pappa Valio”, berättar Jari.
• Här nedan visas konturerna av ”trädet” för Y-DNA-haplogruppen N, som ibland benämns ”finsk” och som knappt 60 procent av Finlands män tillhör. Y står för den raka farslinjen, alltså arvet från far till son. Trädet omfattar omkring 775 av de män i N-gruppen som gjort avancerade Y-DNA-tester hos något av de ledande företagen inom området. Noderna betecknar mutationer, som sker i genomsnitt var 3–4:e generation, med stora varianser. Haplogruppen N anses ha sitt ursprung i Kina för c. 35 000 år sedan.
I takt med att antalet testresultat ökar kan trädet byggas ut allt finmaskigare och mutationerna tidsbestämmas med allt större säkerhet. Trots det begränsade underlaget framträder tydliga geografiska mönster. Till exempel verkar män i N-gruppen ha ”emigrerat” västerut till (dagens) Sverige långt innan det fanns något Svearike.
• Den näst vanligaste haplogruppen för Y-linjen bland Finlands män benämns ibland ”skandinavisk” och går under beteckningen I. Knappt 30 procent tillhör den, ursprunget anses vara att söka på Balkan för 25 000–30 000 år sedan. I dagens Sverige tillhör 42 procent av männen haplogrupp I.
• På den raka kvinnolinjen är de största haplogrupperna i Finland de som betecknas med bokstäverna H (c. 40 procent) och U (c. 25 procent). Båda har sitt ursprung söderut i Europa. Eftersom mutationerna på den kvinnliga mtDNA-linjen i genomsnitt sker bara vart 2000:e år, går denna linje inte att följa i historien lika noggrant som den manliga Y-linjen.
• Här ovan framgår att Jan-Anders Enegren och artikelförfattaren Svenolof Karlsson har en gemensam förfar som levde för ungefär 750 år sedan, alltså i slutet av 1200-talet. Förfaderns plats i trädet är vid noden BY32536, där Jan-Anders och Svenolofs släktlinjer möts.
Den nod Y15615, som inleder utsnittet, har tidsbestämts till omkring år 700 – den representerar alltså en mutation i Y-kromosomen som skedde för omkring 1 300 år sedan. Sedan har mutationer i Y-kromosomen hos senare generationer gett upphov till nya förgreningar (noder) i trädet. De ortsnamn som anges är hemorten för den äldsta kända förfadern (enligt traditionell släktforskning) hos dem som testat sig.
Individerna är anonymiserade och anges bara med nationsflaggor och ortsnamn, med två undantag: Jan-Anders Enegren, vars äldsta kända förfader torde ha hört hemma i Påras, Kronoby och artikelförfattaren, vars förfar tolv generationer tillbaka i tiden, vid 1600-talets mitt, hette Mickel Mattsson Broända och var bonde i Broända, Nedervetil.
• Informationen i detta utsnitt härstammar från företaget FamilyTreeDNA, några via YFULL. Trots att underlaget är litet och felkällorna uppenbara ger utsnittet en förbluffande entydig bild. Till exempel stämmer resultaten väl med Jan-Anders Enegrens hypotes i artikeln här intill, nämligen att hans förfäder anlänt till Österbotten från inlandet och sökt sig nedåt mot havet längs Perho ådal. Av hans sexton närmaste anförvanter i trädet lokaliserar femton sina äldsta kända förfäder till orter nära Perho å. Den sextonde har tagit sig till Uleåborg.
• Det kan nämnas att Jan-Anders och artikelförfattaren är släkt med varandra också på mycket närmare håll än genom den gemensamma förfadern. Jan-Anders är 6:e kusin med Svenolofs far; släktlinjerna går ihop i Terjärv på 1720-talet. Också detta stämmer med den stora bilden. Av de nämnda anförvanterna hittar Ulf-Peter Granö åtta i sin släktdatabas och kan bland dem konstatera en mängd både närmare och mer avlägsna släktskap.
Även Jari Kinnunen och Jan-Anders Enegren befinns av Ulf-Peter vara släkt, nämligen 8:e kusiner, båda ättlingar till Per och Agneta Pölkki i Vetil.
Jari Kinnunen upprätthåller flera hemsidor av intresse för historiskt intresserade. De nås via www.kinnunen.nu.
Jan-Anders Enegren nås på enegren@kolumbus.fi.
Matti Virtanen nås på matti.h.virtanen@gmail.com.
