Minnesota, USA, för många år sedan.

Rani-Henrik Andersson står i talarstolen och håller för första gången i sitt liv ett anförande på en konferens på engelska. Åhörarna består till stor del av representanter för ursprungsbefolkningen. En pirrig situation, men allt löper fint. Tills en man plötsligt hoppar upp ur sin stol och med hög röst utbrister: Du som är vit har ingen rätt att forska i vår historia!

Rani funderar en hundradels sekund. Vad ska han svara? Han har räknat med att en kinkig situation som den här kunde dyka upp någon gång. Och nu var stunden här.

“Mitt svar var att både du och jag har rätt att ha en åsikt. Det förgångna, historien och arkiven är öppna för alla, och forskarens uppgift och rättighet är att objektivt behandla vilket ämne som helst.”

Situationen lugnade ner sig. “Men visst förstår jag att representanterna för ursprungsbefolkningen inte alltid är så förtjusta över att en vit man ägnar sig åt forskning i deras kultur och historia. För vissa kan det tolkas som ett uttryck för nykolonialism.”

”De flesta indianfolk har inte ens ett ord för naturen, allt är del av en större helhet”

Ur indianernas perspektiv
Ibland är det emellertid bättre att betrakta fenomen utifrån. Till exempel ur ett finländskt perspektiv. Då kan forskningen ske på ett objektivt och värderingsfritt sätt, kommenterar Rani.

“I USA uppfattar man oss som en finländsk skola för forskning om Nordamerika, en skola som försöker förstå indianerna även ur deras eget perspektiv. Amerikanarna känner oss som Helsinki School of the America West.”

I Finland har historie- och kulturforskningen traditionellt koncentrerats till Europas historia och medeltiden.

“Forskning om indianer har tyckts lite udda och naiv och gör det kanske fortfarande. Den är dock precis lika valid som till exempel forskning om japansk kultur.”

Under senare tid har man börjat tala mer om forskning om ursprungsfolk (Indigenous Studies), det vill säga en bredare forskning som också begreppsmässigt låter mer “seriös” än indianforskning. Själv anser Rani sig snarare representera en fördjupad Nordamerikaforskning än enbart indianforskning.

“Trots det måste jag ibland övertyga folk att jag inte vill vara indian”, skrattar han.

En extern infallsvinkel
Förenta staterna är som ett andra hem för Rani. Han föddes i Jakobstad, men hemorten är nuförtiden Borgå. I USA har han bott i fyra år och besökt 48 av 50 delstater. De tre i topp är Montana, Wyoming och Kalifornien, andra favoriter är Oregon, delstaten Washington, Brittiska Columbia och Yukon i Kanada samt Alaska.

“Naturen i de här landskapen är hisnande vacker. Också området kring de stora sjöarna är majestätiskt, och ruskan fantastisk. Sorry bara Finland”, säger Rani och skrattar igen.

Nordamerikaforskningen är tvärvetenskaplig och multimetodisk.

“Inte lär man sig mycket under ett besök enbart i New York eller Los Angeles. Både inom undervisningen och forskningen är det viktigt att ha en djup kännedom om de områden, platser och kulturer man talar eller skriver om.”

Rani har också hunnit besöka hundra indianreservat.

“De skiljer sig mycket från varandra, situationen för folket i reservaten varierar över en bred skala. Vissa reservat på östkusten har casinoverksamhet och är extremt rika, andra igen ytterst fattiga.”

I Agassis fotspår
Läsning har sedan barnsben varit Ranis favoritsysselsättning.

“Jag har alltid varit fascinerad av människors olika sätt att uppfatta världen, naturen och historien. Intresset väcktes via böcker och filmer.”

Som barn tillbringade Rani mycket tid ute vid stugan i Jakobstads skärgård. Tillsammans med sin kusin brukade han bygga wigwamhyddor med tak av vass.

“Den där holmen är fortfarande världens bästa ställe, och jag och familjen försöker vara där så mycket som möjligt varje sommar. Två månader fyllda med simning och paddling, och med rökt östersjölax, det bästa som finns!”

Under den här tiden låter Rani både håret och skägget växa fritt. Lata och loja dagar, javisst, men många av hans böcker har kommit till på stugverandan. “Hellre där än på kontoret.”

Under tonåren fann Rani tennissporten. Tennisläraren Pertti Kaarla lärde honom både tekniken och det taktiska tänkandet och undervisningen gick hem. Rani utvecklades snabbt och tävlade så småningom på den högsta nivån, i A-klassen. Hans speltekniska förebild var Andre Agassi.

Meningen var att Rani skulle bli antingen lärare, tennistränare eller tennisproffs, helst det sistnämnda.

“Tennis är en härlig idrottsgren. Den kräver koncentrationsförmåga, taktiskt tänkande, kraft och explosivitet. Koordinationen mellan öga och hand utvecklas. Framför allt lär man sig att spela mot sig själv. “

Rani spelar fortfarande i högt tempo och nära nätet. Men numera blir det inte mer än tre gånger i veckan. Familjelivet med en förstaklassist och ett dagisbarn kräver sitt.

Nio böcker
Rani Anderssons hustru Saara Kekki disputerade nyligen, även hon inom området Nordamerikaforskning.

“Vi är två människor inom samma område och det är en klar fördel att båda har likartade intressen, inte minst med tanke på samarbetet.”

Själv har Rani tillsammans med andra sakkunniga skrivit eller redigerat nio böcker om Nordamerika.

“Finländsk litteratur om indianer har haft stora framgångar i USA. Verk av ett tiotal finländska forskare finns på marknaden. I Finland kan man hitta böckerna i bibliotek och bokhandlar i både finsk och engelsk version”, berättar han.

Expert i tv
Rani säger sig alltid ha varit blyg.

“Men det hjälps inte, är man tvungen att tala inför 200 människor eller medverka i tv som sakkunnig, så är det bara att ta tjuren vid hornen.”

Många har kanske sett Rani i tv. I allmänhet har han kommenterat USA:s ursprungsbefolkning och politik.

“Man kan inte tala om ursprungsbefolkningen om man inte förstår politiken i USA. Och man kan inte tala om politik om man inte har kunskaper om landets historia och kultur.”

För en tid sedan kunde man se Rani kommentera USA:s mellanval i tv. Han har inte mycket till övers för den politik som Donald Trump driver. “Trump beter sig inte som en president.”

“Under Obamas tid genomfördes många positiva reformer. Till exempel stärktes relationerna mellan regeringen och olika indianfolk. Man stiftade lagar som förbättrade hälsovården och kvinnors ställning och man lyfte fram betydelsen av att stävja klimatförändringen. Med Trump har dessa reformer upphävts eller urvattnats”, sammanfattar Rani.

Hur känns det att vara med i tv?

“Tja, egentligen är det riktigt trevligt. Är det direktsändning, så gäller det förstås att hålla tungan rätt i mun och inte vräka ur sig vad som helst, som jag ibland kan göra.”

Hundratals folkgrupper
Under femhundra år av erövringar har spanjorer, engelsmän, fransmän, kanadensare och nordamerikaner inte lyckats utrota Amerikas indianer. I dag torde indianernas antal i USA vara omkring fem miljoner, representerande 575 olika indianfolk. Indianbefolkningen i Kanada uppgår till cirka två miljoner och representerar 600 olika folkgrupper.

Ekonomiskt är indianerna i dag en viktig grupp, inte minst i kraft av att 55–65 procent av de ännu inte exploaterade malm- och energitillgångarna ligger på områden som tillhör indianerna. Samtidigt inbjuder detta till konflikter.

Ett exempel är ett av de första presidentdekret som Trump undertecknade, i januari 2017, gällde godkännandet av arbetet med oljeledningen Dakota Access. Oljeledningen passerar nära Standing Rock Sioux-stammens reservat och en del av ledningen hotar begravningsplatser och viktiga kulturella platser.

Hur kunde ursprungsbefolkningens liv förbättras?

“Hela systemet borde förändras. Åtminstone borde man förändra lagstiftningen, så att indianerna skulle ges fler alternativ både i och utanför reservaten. I dag är fattigdom, alkoholism och dess följdverkningar, som närståendevåld, tyvärr vanligt förekommande.”

“Men framsteg har gjorts. Ursprungsbefolkningens identitet är starkare än för 20 år sedan, och det beror främst på att man gjort insatser för att återuppliva det egna språket och den egna kulturen”, förklarar Rani.

Inget särskilt ord för naturen
Vad kan vi lära oss av ursprungsfolken?

“Det låter kanske stereotypt, men nog är deras gemenskap och familjevärden och omsorgen om varandra något som vi kunde ta lärdom av. Också förhållandet till naturen är helt annorlunda än i västvärlden, med all den rovdrift som pågår här. Det handlar om en helt annan världsbild där människan är en del av naturen, inte skapelsens krona som har rätt att utnyttja
naturen för sitt eget syfte.”

“Det här ska inte tolkas som att indianerna eller andra ursprungsfolk skulle ha något mytiskt förhållande till naturen eller att de skulle dyrka naturen. De har bara en annan uppfattning om världen än vad vi i västvärlden har.” “Största delen av Nordamerikas ursprungsbefolkning har inte ens ett ord för naturen, utan allt är en del av en större
helhet.”

Rani nämner några besök som indiankvinnor gjort i Finland. Vad de särskilt fäste uppmärksamhet vid var vårt rena vatten.

“Kanske för att det allra heligaste för indianerna är Moder Jord, som ju kvinnorna representerar. Många ursprungsfolk är också matrilinjära, det vill säga släktskapet räknas endast genom kvinnor.”

Det finns bara en “kraft”
Ursprungsfolken har i regel inget ord för tro. Det som kommer närmast i lakoternas språk är wocekiye, vilket betyder “bön”.

“Varje indianfolk har sin egen uppfattning. Jag tror inte att något av dem har en enda gud, utan gud ger sig till känna överallt, både i den synliga och i den osynliga världen. Gud är en allomfattande kraft, en stor ande som kan uppenbara sig som en nyfödd baby, en kraftig storm eller som en fallande meteorit”, säger Rani.

“Indianernas tro baserar sig framför allt på personliga upplevelser. Ett centralt mål är ett personligt förhållande till andevärlden.”

Enligt Rani bör man inte mystifiera indianerna, inte heller andra ursprungsfolk.

En tankelek
Låt oss för ett ögonblick leka en “indianlek” och sätta Rani på prov. Hur skulle denne 49-årings liv ha sett ut om han fötts i USA som lakotaindian?

“Jag skulle ha sett dagens ljus i en mycket omvälvande tid. Vid tidpunkten för min födelse hade den amerikanska indianrörelsen AIM, American Indian Movement, utvecklats och aktivt börjat kräva mer rättigheter.”

“Som fyraåring skulle jag ha upplevt belägringen vid Wounded Knee år 1973, ledd av AIM. Vem vet, kanske skulle det ha tänt en gnista hos mig att engagera mig i politisk verksamhet och kulturellt återupplivande, så som det gjorde hos så många?”

“Å andra sidan kunde det kanske också ha haft motsatt effekt, fjärmat mig från indianrötterna. Säkert är i alla fall att jag nu med belåtenhet skulle se hur gamla ritualer och språk väckts till liv igen”, funderar Rani.

“Men samtidigt skulle jag med oro se hur fattigdom, alkoholism och drogmissbruk ökar. Jag skulle också vara tvungen att grubbla över hur jag ska få pengar till barnens skolgång. Och hur deras egen identitet kunde stärkas.”

Till sina egna barn har Rani förklarat att indianerna inte är något slags konstiga människor, att de inte är annorlunda än andra.

“Alla kulturer har egna särartade traditioner. Rasismen, för att ta ett exempel, är en kulturell konstruktion. Ingen föds till rasist.”

Andedans ur lakoternas perspektiv
Rani Anderssons doktorsavhandling publicerades 2004. Han skrev den i Bloomington i Indiana, där han bodde och studerade i tre år som Fulbright-stipendiat och forskare vid Finlands Akademi. Avhandlingen handlar om lakoternas andedansrörelse samt om de tragiska händelser som slutade i blodbadet vid Wounded Knee år 1890.

Det bör nämnas att lakoterna är siouxernas västra gren och den kanske viktigaste prärieindianstammen. Utgående från materialet i avhandlingen skrev Rani 2008 boken The Lakota Ghost Dance of 1890. På samma tema gav han i fjol ut boken A Whirlwind Passed Through Our Country: Lakota Ghost Dance Voices.

Väsentligt i sammanhanget är att både doktorsavhandlingen och de senare alstren har gjorts utgående från lakoternas perspektiv.

“Min forskning visar att lakoternas andedansreligion inte hade något med krigföring att göra. Grundnarrativet då forskningsarbetet inleddes var att andedansen ursprungligen var krigisk och att dess syfte var att med religionen som täckmantel uppvigla till uppror mot de vita. Men lakoterna började beväpna sig först då USA:s armé trängde sig in i deras
reservat.”

“De ville försvara sin nya tro och sina familjer. Arméns förmåga till förstörelse och dess fientlighet mot indianer kände man till mer än väl.”

Rani har rönt erkännande i USA. Boken The Lakota Ghost Dance of 1890 har fått utmärkelsen Choice-Outstanding Academic Title, med uppmaningen att varje bibliotek borde ha boken i sina samlingar. I Finland publicerades Ranis bok Lakotat. Kotkan ja biisonin kansa 2009. Boken, utgiven av Finska Litteratursällskapet, tar upp viktiga skeden i lakoternas
historia under 400 år.

Som forskare i Kalifornien
Rani Andersson har senare ägnat sig åt fortsatta studier i historia, antropologi och etnohistoriska metoder vid American Indian Studies Research Institute vid Indiana universitet. I tre år studerade han också lakotaindianernas språk och besökte under samma tid flera reservat.

Rani har också verkat som gästforskare vid Kaliforniens universitet i Santa Barbara.

Hur bra talar du lakota?

“Jag kan översätta text skriven på lakota. Synd bara att det inte finns så många lakotatalande diskussionspartner här i Finland. Bodde jag sex månader i ett reservat, så skulle jag nog tala språket flytande igen.”

Hur är språket uppbyggt?

“Orden har ofta suffix och några egentliga kasus finns inte. Orden är långa. För en finländare är orden lätta att uttala, även om språket innehåller många strupljud.”

Hängningssnaror i träden i Mississippi
Under sina resor i Nordamerika har Rani Andersson mött både fattigdom och ojämlikhet.

“Och rasismen är fortfarande utbredd, många människor tycks anse att rasism är berättigad. I Mississippi kan man nu åter se rep hängande från träd i avskräckande syfte”, berättar Rani.

“USA:s nuvarande president sitter knappast länge till på sin post. Men det konservativa och rasistiska klimatet kan mycket väl hårdna ytterligare innan nästa presidentval. Situationen för indianerna och även andra minoritetsgrupper är oförändrat problematisk, både i Förenta staterna och i Kanada.”

Samtidigt har det å andra sidan varit intressant att notera att ursprungsfolkens vanor och kultur fortfarande lever och frodas. Återupplivandet av kulturen sker via språket: då språket stärks, blir också kulturen starkare. Även de religiösa ceremonierna är tillbaka igen.

Sitting Bulls ättling
Hur ser du på den närmaste framtiden i USA?

“Landet är polariserat, men också splittrat i många mindre synliga fraktioner. Polariseringen kommer tyvärr att öka ännu mer ifall landet inte drabbas av någon yttre katastrof som för folket samman, så som efter terroristattackerna 2001.”

“Då extrema rörelser lyckas få sin röst hörd, är de svåra att stoppa. Trumpismen kommer att fortleva åtminstone 50 år framåt, även om Trump inte återväljs. Men jag är rädd att han gör det.”

Till slut ber jag Rani Andersson berätta om något speciellt möte han haft med indianerna under senare tid. Och visst har han historier på lager, och han återger dem på sitt typiska anspråkslösa sätt.

“Red Clouds sonsons dotter besökte Finland förra sommaren och Sitting Bulls dottersons sonson för några år sedan. Jag passade förstås på att ge dem böckerna jag skrivit och det kändes spännande.”

Red Clouds sonsons sonsons dotter, Lula Red Cloud, blev särskilt glad över ett gammalt ljudband där hennes farfars far sjöng. Rani hade hittat bandet i ett arkiv. Då Lula hörde sången rördes hon till tårar och utbrast: “Oh my God. I am hearing my grandfather’s voice for the first time!”

Detta hände alltså i Finland, fjärran från de nordamerikanska prärierna.

”Oh my God. I’m hearing my grandfather’s voice for the first time!”