Morden i Pirilö

Det är lördag eftermiddag den 15 oktober 1859, en till synes alldeles vanlig höstdag i Pirilö. Vid den dåvarande havsviken (i dag en del av Larsmosjön) ligger Gäddviks torp och några stenkast norröver en liten gårdsgrupp med fem boningsstugor och en rad uthus.

I den sydligaste boningsstugan bor Karl Granroth med familj. Han är 38 år, från en ansedd släkt av präster, beskrivs som vältalig med bra sångröst och brukar leda pietistiska möten.

Karl är gift för andra gången och far till sju barn, varav fem är i livet. Fem av barnen föddes av första hustrun Kajsa Stina, död sedan fyra år. Två av barnen har fötts i det senare äktenskapet med Brita Kajsa. Utöver Karls fem barn bor i familjen även Brita Kajsas barn från hennes tidigare äktenskap, Henrik, 8, och Augusta, 4 ½.

På gården denna eftermiddag finns Karl, hans mor Anna Greta och pigan Maria Lena. Drängen Gustaf Storgård är i färd med att plöja en närbelägen åker. Ett antal grannar manglar linnekläder i ett lider på gården. Brita Kajsa har tillsammans med gårdens andra piga Anna Lisa rott i väg på ett ärende till smeden Matts Granholm.

Barnen i gårdsgruppen hörs leka i omgivningen, frånsett Karls äldsta barn, Gustaf, 14, och Johan, 12, som av fadern skickats till det närbelägna skeppsbygget för att hämta spånor.

Vid ½ 6-tiden återvänder Brita Kajsa och Anna Lisa från sin roddtur. Redan en halv timme senare lägger Brita Kajsa sig till vila för natten. Hennes barn Henrik och Augusta syns inte till, det är dock pigornas sak att se till att barnen kommer i säng. Vid ½ 8-tiden lägger sig också Karl för natten.

På måndagen vid ½ 12-tiden gör Jakob Bagarnäs, svåger till Karl Granroth, den hemska upptäckten. Barnen ligger framstupa med huvudena nedtryckta i ävjan i Hemträskbäcken, där denna rinner ut från Hemträsket, omkring 450 meter hemifrån.

Det är uppenbart fråga om mord. Misstankarna faller genast på Karl och Brita Kajsa. Skälet är att de har ett motiv, nämligen att komma över de döda barnens del av hemmanet.

Tidigare har Karl och brodern Gustaf gemensamt ägt 7/18 av Pirilö skattehemman. Så dog Karls hustru Kajsa Stina, och kort därefter Brita Kajsas man Gustaf, varefter Karl och Brita Kajsa efter ett sorgeår gifte sig med varandra. Brita Kajsa hade då fått en tredjedel av Gustafs hemmansandel i arv, medan Henrik och Augusta fått var sin tredjedel.

Sedan hamnade Karl och Brita Kajsa på obestånd, vilket Karl tillskrev förlusten av en skuta som han ägt. Dagen före Henriks och Augustas försvinnande hade deras förmyndare hos häradsrätten fått tillstånd att sälja barnens fasta och lösa egendom på offentlig auktion, för att förhindra att egendomen skingrades.

Den 5–7 december kom mordmålet till behandling vid urtima ting i Pirilö. Länsmannen Fredrik Fahler hade gjort förundersökningen och utgick från att Brita Kajsa och Karl gjort dådet i samråd.

Brita Kajsa förklarade omgående att hon misstänkte sin man för dråpen. Dagen efter att barnen hittades hade hon upptäckt att ärmarna på makens lärftskjorta, som han lagt i tvätten på söndagsmorgonen, hade ovanliga vattenfläckar. Hon hade visat upp skjortan för gårdens övriga kvinnor och även för Karl, som inte mindes hur fläckarna uppkommit.

Karl ansåg sig i de inledande förhören ha alibi för lördagseftermiddagen i fråga. Han hade vid 3-tiden gått till Gäddviks torp för att återfå en yxa som han lånat ut. Torparsonen Petter där hade påmint honom om att yxan redan var återlämnad. Karl hade därefter gått för att se hur drängens plöjning fortgick, varefter han sågat takved till 6-tiden. Resten av kvällen hade han vistats inne i stugan. Han hade under kvällen inte fått vetskap om att styvbarnen saknades. Vad gällde skjortärmarna hade de enligt Karl fläckats av en blå blus som han burit under skjortan.

I rätten ställde den här redogörelsen nu Karl inför ett problem. Hans husfolk berättade att barnens frånvaro diskuterats på lördagskvällen i Karls närvaro och att han kommenterat ”att nog hava de förut varit så länge borta”. Karls förklarade att det han sagt tidigare varit ”obetänkt”.

Obduktionsprotokollet, sammanställt av provinsialläkaren Carl Wilhelm Fontell, beskrev hur nackarna på barnen knäckts innan de lagts i bäcken.

Nya indicier mot Karl radades upp. Pigan Anna Lisa intygade att de båda skjortärmarna hade varit ”i brunt stötande, såsom efter neddoppning i träskvatten” och att de även hade luktat ävja. Hon berättade att Karl under sökandet efter barnen på söndagen uppmanat henne att söka längs Hemträskbäcken och längs Hemträskets stränder, men inte vid bäckmynningen – alltså där barnen påträffats – med motivering att Karl med sin hustru själv skulle leta där.

Pikanta detaljer framkom ur Karls och Brita Kajsas liv. Dagen före morden hade pigan skickats in till Jakobstad för att köpa ett stop rom (1,3 liter), varefter makarna Granroth hade legat rusiga till middagstid på lördagen.

Maria Lena, husets andra piga, berättade att hon suttit hela den ifrågavarande eftermiddagen vid spinnrocken i stugan. Vid 4-tiden hade den tolvårige Johan kommit in, nyss tillbaka från skeppsvarvet med spånor. Maria Lena hade skickat honom att hämta in sin far, för att servera kaffe. Men Karl hade inte varit där han sagt att han skulle vara. En stund senare hade Maria Lena och Johan genom fönstret sett Karl komma gående längs Hemträskbäcken med armarna i kors över bröstet.

Angående yxan visste Maria Lena att torparsonen Petter torsdagen före morden återställt verktyget. Karl hade då legat på sängen, nykter, och efteråt nämnt yxan för hustrun. Med andra ord var det märkligt att han skulle ha glömt saken två dagar senare.

Karls son Gustaf berättade att han vid ½ 5-tiden på morddagen, på väg hem från skeppsbygget, hade mött fadern vid Hemträskbäcken. Vid samtalet mellan dem hade fadern vänt bort ansiktet.

Karls dotter Sofia, 8, hade hört sin far berätta för Henrik att det fanns mycket ”pumpor” i träsket. När hon ville följa med Henrik för att plocka sådana, hade fadern i sträng ton förbjudit henne det.

Trots omfattande förhör uppgav dock inga vittnen att de sett Karl följa barnen till bäcken. Någon faktisk bevisning i målet fanns därför inte.

När rättegången återupptogs sex veckor senare började det emellertid hända saker. Torpardottern Katharina Klippholm berättade att hon under mordeftermiddagen ensam i skogen hade plockat lingon mellan Gäddviks torp och Hemträskbäcken.

Plötsligt hade hon hört ett klagande ”barnläte”, och därefter en hög barnröst: ”Hvad tänker Pappa nu göra med oss.” En röst Katharina väl kände – Karls – hade strängt svarat: ”Var tyst!”

Katharina hade blivit skrämd och genast gått hem. Av fruktan för Karl hade hon inte vågat berätta om saken tidigare. Rättegångsprotokollet berättar att Karl under vittnesmålet bleknade märkbart.

Nästa besked var ett rykte att Karl genom ”förgift” tagit livet av både sin förra hustru Kajsa Stina och sin bror Gustaf.

Kajsa Stina och Gustaf hade avlidit i häftiga plågor tätt inpå varandra. Båda hade fått medicin antingen av Karl eller hans tjänstefolk. Bara några veckor efter hustruns död hade Karl gjort Brita Kajsa ”anbud af äktenskap”. Detta hade i henne först väckt ovilja, men till sist hade hon ”beqvämt sig” att gifta sig med Karl.

Rättegången ajournerades på nytt och kropparna efter Gustaf och Kajsa Stina grävdes upp. Läkaren Fontell fann det ställt utom allt tvivel att de hade dött i arsenikförgiftning. Samtidigt med den höggravida Kajsa Stina hade hennes 7 ½ månader gamla foster dött.

Karl förnekade alla beskyllningar. Han hade visserligen vistats mycket hos de sjuka, men framför allt i syfte att läsa högt för dem ur religiösa skrifter, vilket hade hjälpt dem i deras frälsning. En piga kunde dock tillägga att Karl samtidigt haft ”lösaktigt och kättjefullt prat” med Brita Kajsa.

En granne berättade att han i bastun sett Karl omfamna vad han trodde var Kajsa Stina. Senare hade det framgått att kvinnan var Brita Kajsa. Konfronterad med detta förklarade Karl att han bara hade hjälpt Brita Kajsa med en örring. Brita Kajsas version var att Karl vid detta tillfälle hade frestat henne till otrohet.

Längre fram bekände Brita Kajsa att hon redan under andra året av sitt äktenskap med Gustaf ”dukat under” och förövat hor med Karl.

Ännu ett vittne, glasmästaren August Holländer, försämrade nu Karls position. August var barndomskamrat med Karl och hade på Forsbacka fångförarstation i Nykarleby frågat hur det kom sig att Karl hamnat i järn. Karl hade förklarat att han var misstänkt för sju mord, men med nerfällda ögon sagt: ”det är åtta inalles som jag tagit lifvet af”.

August hade påmint Karl om hur denne var ”väckt”, alltså pietist, och hade förebrått honom för hans ”hycklande och öfvermod”. När Karl vid ett senare tillfälle som fånge åter passerade Forsbacka, hade August träffat honom på nytt. Karl hade ångerfull gråtit, sagt att han inte ville neka till brottet och tillagt att det var bättre att få sitt straff här i tiden än i evigheten.

Karl hade då för August i detalj beskrivit hur han genomfört morden. Vad gällde styvbarnen Henrik och August ”hade fan fått makten över honom” och han hade brutit nacken av dem i skogen och sedan burit ned dem till bäcken.

Hur slutade denna historia, som i stor detalj kan följas i domstolshandlingarna?

Karl bekände sist och slutligen ingenting, men dömdes av häradsrätten mot sitt nekande för mord på styvbarnen, sin första hustru och sin bror och skulle ”mista lifvet, genom halshuggning, hvarefter hans döda kropp skall steglas”. Hovrätten fann att ”fullt bevis” saknades i fråga om mord på hustrun och brodern, men fällde Karl för mord på barnen.

Saken fördes vidare till det kejserliga majestätet, som i sin nåd enligt dåtidens norm omvandlade straffet till fyrtio par spö, tre slag av paret, och livstids tvångsarbete vid gruvorna i Sibirien. Genom att Karl hänvisade till bråck omvandlades spöstraffet till 28 dagars fängelse på vatten och bröd. Till Sibirien kom Karl aldrig. Under transporten dog han i Perm, strax väster om Uralbergen.