Under århundraden var Norge ledande i virkeshandeln. Det förklaras bland annat med norrmännens tusenåriga erfarenhet av att färdas på havet. I tåliga skepp av norskt trä gav de sig oförfärat i väg och idkade handel, plundrade och grundade bosättningar. Tidigt under medeltiden inleddes från Norge storskalig export av rundvirke och olika slags trävaror, där en standardprodukt var ”holländska bjälkar”, som mottagaren sågade till plankor.
Den 1 januari 1860 gick den norska virkeshanteringen in i en ny fas genom den första ångsågen, som sattes i gång i Fredrikstad av Wilhelm Gutzeit & Co, samma dag som sådana sågar blev tillåtna. Med den sågboom som följde uppstod problemet att få tag på råvara. De norska skogarna var stora, men inte outtömliga.
Sågägarna fick med det intresse av skogarna också utanför Norge. Snart var en mängd ångsågar med norskt inslag i gång i Sverige, som inte bara var i union med Norge, utan även hade fler och större skogar.
Med norska mått var inte heller Finland särskilt avlägset. Och också här började sågindustrin ta fart på allvar, genom de ekonomiska reformer som följde med Alexander II:s trontillträde 1855. Ångsågar tilläts 1857. Fyra år senare befriades sågningen från det snåla kvotsystem som dittills gällt för virkestillförseln.
Det Finland led brist på var kunnande inom virkeshanteringen och investeringskapital. En annan faktor var tjäran, Österbottens stora exportvara, som tömt skogarna i västra Finland på en stor del av de större träden. Skogsvolymen i vårt landskap var då bara en bråkdel av vad den är i dag.
I östra Finland ägnade man sig ännu åt svedjebränning, men denna lämnade ändå den stora delen av skogen orörd. Här var problemet svårtillgängligheten. Att frakta virke långväga genom skogarna till en hamnstad var inte att tänka på. En möjlighet kunde vara att flotta virke längs vattendragen. På det sättet skulle man från Saimens sjösystem längs Vuoksen kunna nå Ladoga. Via Kymmene älvs sjösystem skulle man på motsvarande sätt kunna få ut virket till Finska viken.
Detta sågs dock främst som en teoretisk möjlighet på grund av den mängd forsar som skulle behövas forceras.
Ett tredje alternativ blev Saima kanal, som 1844-1856 förverkligades i Finlands största byggprojekt någonsin. Med kanalen och dess 28 slussar förbands Saimen via Villmanstrand och Viborg med Finska viken.
forcerade hinder. Om det inte brådskade, kunde vattendragen ändå fungera utmärkt som transportleder. Kymmene älvs sjösystem har sitt största utflöde i Kotka. Saimens sjösystem flödar genom Vuoksen ut i Ladoga. Mellan dem finns Saima kanal, som förbinder Villmanstrand med Viborg.
Ungefär så kan man beskriva utgångsläget då ett antal norska pionjärer hittade till Finland och lade grunden till vår skogsindustri.
Först på plats var Aslak Holmsen. Enligt släktkrönikan ägde han Evje gård i Rygge socken utanför Moss, på östra stranden av Oslofjorden. Lantbruket där var inte lönsamt och familjen växte med nio barn mellan 1853 och 1865. Två år senare sålde Aslak Holmsen gården och flyttade med sin stora familj till Helsingfors. Flytten skedde just då Finland på grund av extremväder och felslagna skördar var som värst drabbat av svält, åren 1866–1868, och var tionde finländare dog.
Aslak Holmsen lockades till Finland av utsikten till lönsamma träaffärer. Tydligen hade han förhandlingstalang. I december 1867 var han överens med Forststyrelsen om ett jättekontrakt. Avtalet omfattade 284 000 stammar från kronoskogarna vid Tavastehus läns och Vasa östra inspektionsdistrikt att levereras inom fem år till Kymmene älvs utlopp. Priset var 4 penni per kubikfot för gran och 6 penni för furu och Holmsen skulle betala både avverkningarna och transportkostnaderna.
Beskedet om affären lär ha väckt allmän förvåning, då den dåvarande jordbruksministern, Johan August von Born, var känd för sin stora försiktighet och då man inte förstod hur Holmsen på ett rimligt sätt skulle få stammarna ut till havet. För staten vägde en annan sak tyngre: den akuta nöden i landet gjorde varje initiativ som kunde skapa arbetsplatser välkommet.
Frågan om Kymmene älv som transportled hade med statlig finansiering utretts av löjtnantingenjören K.R. Granfelt 1862. I utredningen beskriver han de olika vägar som vattnet tar från Päijänne ned längs Kymmene älv, och den stora mängd forsar och andra hinder som måste övervinnas. Han uppskattade att flottning av virke från den inre delen av sjösystemet till älvmynningen skulle kräva en tid av två år.
Till exempel fordrade ”älvens krökningar och många bugter” att stockarna emellanåt transporterades hopknippade och däremellan löst. Man behövde alltså en enkel metod för att omväxlande knippa ihop stockarna och sedan lösgöra dem igen, beroende på vattenledens karaktär.
I utredningen beskriver Granfelt också det han ser som det bästa alternativet för flottningen från Ummeljoki, den sista 30 kilometer långa sträckningen ner till havet.
Från detta ställe flödar Kymmene älv i hela tio olika flöden ut till havet (vilket enligt en gammal teori ska ha gett upphov till älvens namn). I Pyttis viker en huvudarm mot väster och mynnar ut i Pernå; denna arm var enligt Granfelt helt dämd genom laxfiske och vattenverk, så att inte ens kungsådran lämnats öppen. Den östra armen däremot, och särskilt dennas östligaste flöde, var bättre lämpad. Granfelt beskriver ett antal sprängningar som han ansåg nödvändiga för att öppna leden tillräckligt.
Det svåraste hindret var Högforsen, den som finns på målningen på föregående uppslag. Granfelt beskriver hur en brant bergskam uppdämmer vattnet 26,5 fot (c. 8 meter). Hans förslag:
”Då stocken tillfölje af nedanom fallet belägna vattenverk, icke kan fritt flötas genom alla i förenämnde bergskam förekommande öppningar, projekteras att genom sprängning å sidorna af ena rännan gifva densamma en regulier tvär genomskärning af 22 fots bredd och 12 fots lutning på en längd af 30 fot hvarigenom stocken sålunda kunde genomlöpa.”
Det här var säkert sådant som Aslak Holmsen hade fått sig berättat. Att Granfelts projektering inte föranlett några åtgärder i älven såg han tydligen inte som något hinder.
I juni 1868 anhöll Holmsen hos senaten om att på 50 år få arrendera ett vattenfall benämnt Myllykylänkoski och holmen Hovinsaari vid Kymmene älvs utlopp, i syfte att där inrätta en ångsåg och lastningsplats för timmer. Följande månad lade han in en liknande anhållan om ett annat vattenfall, Hovinkoski. I oktober anhöll han om att som utländsk undersåte under 15 år få besitta fast egendom i Finland.
I alla tre ärendena blev det avslag. Kanske motarbetades Holmsen av personer som själva blivit intresserade av timmeraffärer. Till sist verkar hans enda utväg ha varit att försöka hitta en köpare till avtalet med Forststyrelsen.
Säkert låg detta bakom Aslak Holmsens experiment i slutet av januari 1870. Han var då på plats vid Högforsen med några timmerstockar köpta av bönder ovanom vattenfallet. Den gängse uppfattningen var att stockar som släpptes med strömmen skulle slås i flisor eller åtminstone skadas. Man såg enligt historikern Victor Hoving på Högforsens våldsamhet med ”en nästan vidskeplig respekt”. Men kanske var Aslak, som rimligtvis hade sett ett och annat norskt vattenfall, inte så imponerad av Högfors.
Aslak Holmsen släppte alltså ut stockarna bland forsens virvlar. Stockarna tog sig genom alla de farliga passagerna oskadade. Lämpliga vittnen fanns på plats. Ett av dem var trävaruhandlaren C.H. Ahlqvist, som strax skrev till Hackman & Co i Viborg – landets ledande trävarufirma – om den viktiga händelsen. Sedan fick Hackman och Ahlqvist ett anbud från Holmsen. Det ledde i maj 1870 till en affär som gav Holmsen en lösesumma på 120 000 mark.
Bara ett par dagar senare sanktionerade senaten de nya ägarnas planer på att flotta stockarna genom Högforsen.
I oktober samma år gav Wiborgs Tidning en rapport från Kotka:
”Kotka, ehuru ännu nästan en obebodd holme, torde komma att hafva den största framtid för sig. Redan nu visar sig derstädes med de flere hundra arbetare, som der för närvarande äro sysselsatte med sågbyggnaden och arbetarebostäder, ett stort lif. Omgifven af den djupaste hamn, så att till och med större fartyg kunna omedelbart lägga till det fasta landet, är Kotka dessutom inneslutet af trenne utaf Kymmene elfs armar, hvilka förena Finska viken med Päjänes vattendrag och sålunda bilda en naturlig flötled för sågstock från våra rikaste skogsmarker.
Underbart nog att denna plats blifvit så länge obemärkt, en plats som naturen sjelf tyckes bestämt för industriella företag. Redan dessa dagar nedflötades för Högfors fall omkring 70,000 stock. [—] Att Fredrikshamn, i samma förhållande som Kotka kommer att uppspira, går sin värdiga undergång till mötes, är ofelbart.”
Andra tidningar bekräftade att de första stockpartierna nu börjat gå utför Högfors vattenfall, ”utan synnerliga svårigheter”. Man visste berätta att stora penningsummor kommit i omlopp i inre Finlands kommuner som betalning för stammarna, sågstockens upphuggning och transporten till och längs vattendragen.
Ahlqvist och Hackman kom i gång med sin såg i juni 1871, den första i Kotka. Vid det laget var en hel rad konkurrenter febrilt i gång med egna sågbyggen i grannskapet: snart blev sågarna åtta till antalet. Tre av dem var norskägda: Gutzeit, Halla och Hovinsaari. Bakom den sistnämnda stod Aslak Holmsen, bakom Halla ett tiotal skogsägare från Elverum och bakom Gutzeit sonen till den i artikelns inledning nämnda Wilhelm Gutzeit, nämligen Hans.
Historien om Gutzeits såg kräver ett omnämnande av Lars Bredesen. Denne var uppvuxen i Fredrikstad och sedan ungdomsåren god vän med Hans Gutzeit. Lars hade tidigt åkt ut i världen i träaffärer, bland annat på den ångare som 1865 fraktade den första trälasten från Norge till Australien. 1868 nappade han på ett anbud att arbeta för sina svågrar, som då i Sundsvall drev Tunadals ångsåg, den första i Sverige.
Från Sundsvall var steget kort till Finland, och hit anlände Lars Bredesen i början av 1870 på jakt efter stock till bra pris. Möjligheterna verkade så lovande att Bredesen bosatte sig på Societetshuset i Helsingfors. Den ena affären efter den andra förverkligades.
I det läget kopplade Lars Bredesen in Hans.
Som namnet säger är släkten Gutzeit från början tysk. Fadern Wilhelm var född i Ostpreussen, men kom som mycket ung till Norge. Sonen Hans skickades till sjöss av ett sorgligt skäl – hans fyra syskon fick alla lungtuberkulos och dog inom loppet av två år. På sjön kunde Hans hoppas undgå smittan.
Som 22-åring kallades Hans tillbaka för att leda det företag som hans far bildat för den nya ångsågen. Kort efteråt gifte Hans sig med sin lekkamrat i barndomen, Anette Sofie Olsen. Sju barn föddes efterhand.
Kanske gjorde Hans sitt första besök i Finland som seglare. Det berättas att han trivdes som bäst när han satt med rorpinnen i hand på sin segeljakt, och med särskilt intresse ska han enligt sonsonen Jean Gutzeit ha seglat i vattnen kring Finlands kuster: ”Det var utan tvivel på någon av dessa färder som han fick klart för sig att Finland erbjöd enorma möjligheter på trävarumarknaden, och att Kymmene älv utgjorde en idealväg för flottning av virke.”
I vart fall träffades Hans Gutzeit och Lars Bredesen i Finland med resultat att de två bildade en gemensam firma, Gutzeit & Bredesen. Bredesen var då i färd med att köpa in stora stockskogar inom Kymmene älvs vattensystem. Sitt största avslut gjorde han i mars 1871 med godsägaren Erik Cauton i Pieksämäki: 1,1 miljoner stockar, som skulle levereras under sju år.
Två dödsfall förändrade nu hastigt läget. I februari 1871 dog Wilhelm Gutzeit och i april Lars Bredesen, då bosatt i Helsingfors. Genom fadersarvet blev Hans Gutzeit ägare till Fredrikstads största företag med ungefär 200 anställda. Bredesen överförde kort före sin död avtalet med Cauton på sin kompanjon.
Det fortsatta entreprenörskapet låg därmed helt på Hans Gutzeit.
Bland Lars Bredesens och Hans Gutzeits planer fanns att bilda ett konsortium för uppsågning av stora stockmängder. Då tillgångarna inte räckte för en så stor operation, grundades Hans Gutzeit hemma i Kristiania (dagens Oslo) företaget W. Gutzeit & Comp., med honom själv och några lokala, förmögna grosshandlare som delägare.
Antagligen baserat på Aslak Holmsens erfarenheter lät Hans Gutzeit en bulvan anhålla om att få arrendera ett område i Kotka för en såg. Bulvanen var Carl Johan Grönberg, som titulerade sig köpman i Kaskö. Det viktiga var att Grönberg var finsk medborgare. Arrenderätten beviljades i november 1871.
Sedan gick det undan. Sommaren 1872 byggdes Gutzeits såg upp i Kotka upp med maskiner från den norska firman I & A Jensen & Dahl, med rykte för oöverträffad kvalitet – det blev Finlands då största ångsåg med en årskapacitet på 70 000 kubikmeter virke. 60-70 norska sågverksarbetare, de flesta med familjer, värvades till Kotka.
Vid den festliga invigningen i november 1872 sattes extratåg in för gästerna från Helsingfors. Societetshuset där stod för mat och vin, champagnen flödade och dansen gick vild, enligt dem som var med. De flesta av arbetarna anhöll om att slippa festen mot att få kontant utbetalt vad som därigenom inbesparades, vilket beviljades.
Affärerna vid ”Norska sågen” gick genast bra. I mars 1873 beviljades Hans Gutzeit rätt att besitta fast egendom i Finland, varvid äganderätten till sågen skrevs över på honom.
Gutzeits såg blev en sensation i sin samtid. Bland annat lät Hans Gutzeit bygga bostäder för arbetarna och en skola för deras barn, med obligatorisk undervisning i engelska. En norsk präst anställdes, en blåsorkester bildades med instrumenten betalda av företaget. De norska arbetarna kunde som fast anställda räkna med arbete och lön också vintertid, då sågarna normalt höll stängt. Med dåtida mått, då säsongarbete var det vanliga, var detta närmast otroligt.
Det hör till bilden att Kotka i sågrushens spår fått ett slags Klondykekaraktär, med bostadsbrist, forcerad byggnadsverksamhet, slöseri, dryckenskap och slagsmål. Gutzeits företag stack ut genom sina importerade norrmän med mestadels sobra vanor. På de norska arbetarnas initiativ bildades en måttlighetsförening i Kotka. Många inledde en brännvinsstrejk, där vitet för att dricka alkohol var 50 mark.
Åtminstone 200 norrmän emigrerade till Kotka. Till Gutzeits såg skedde den största inflyttningen från Østlandet.
Som Gutzeits värsta konkurrent framstod småningom Hallabolaget, med de driftiga ingenjörerna Ole Nerdrum och Olaf Bülow i ledningen. Efter 35 år, 1907, skulle detta bolag komma att omfatta fem stora sågverk, varav tre i Savolax, och skogsegendomar på 112 000 hektar. De anställda var då ungefär 1 500, oräknat skogsarbetarna, som var omkring 5 000.
Ett annat norskt skogsföretag som kom till Finland 1871 var The Finland Wood Co genom köp av sågen i Vaajakoski. Ägaren hette Christian Salvesen, som lockade över sina släktingar, bröderna Thomas och James Salvesen, att sköta verksamheten. Bröderna tog senare i en gemensam firma även över sex sågar på olika orter i Finland. I Vaajakoski gjorde James Salvesen en viktig samhällsgärning genom att grunda både skola, bibliotek och sjukhus. Vid Christian Salvesens död 1911 ägde de tre släktingarna förutom sågarna 130 000 hektar skogsmark.
Ännu en stor norsk etablering skedde i Karihaara i Kemi. Här hette pionjären Terje Olsen, som anlände till orten 1870 och följande år ingick avtal med Forststyrelsen om avverkning av 500 000 stammar i kronoskogarna längs Kemi älv. Olsen mäktade inte själv med åtagandet, utan överlät avtalet till det norska bolaget Holst & Fleischer. Snart bedrevs flottning och sågverksamhet även här i stor skala, över hundra norrmän kallades in som förmän. Också för dem byggdes bostäder och lönen beskrevs som furstlig.
Den första stora prövningen för sågentreprenörerna kom när högkonjunkturen för sågvarorna plötsligt tog slut 1875. Lågkonjunkturen förlängdes av det rysk-turkiska kriget 1877-1878. En del av de norska arbetarna återvände nu till Norge. Gutzeits ägare var beredda att sälja allt, men lyckades inte få till stånd rimliga affärsvillkor.
Situationen komplicerades av Hans Gutzeits privataffärer. Vid utgången av 1879 stod han i skuld till bolaget med 184 000 mark. I en uppgörelse avstod han från sin ägarandel mot att skulderna efterskänktes, lämnade befattningen som verkställande direktör och flyttade med familjen till Paris, där han skulle komma att verka som försäljare av Gutzeits och andras sågvaror i över 20 års tid.
Platschef blev en kusin till Hans Gutzeit, Christian Holst, ”en anspråkslös, försynt och älskvärd, nästan sirlig man”, som småningom åter gjorde företaget lönsamt. En bra metod visade sig vara att först göra affärer och sedan be ägarna i Norge om lov.
Sin viktigaste kollega fick Holst i Alexander Gullichsen, som tidigt blivit faderlös och 18 år gammal kom över från Drammen. Efter några år gifte sig Alexander med disponentens dotter hos konkurrenten Paul Wahl & Co, Ines Brunila. Snart utnämndes Alexander till disponent för Gutzeit vid sidan av Holst. Under lång tid köpte dessa herrar skog och vattenkraft ”med en beundransvärd framsynthet och planmässighet”, helst vid lågkonjunktur, när priserna var låga.
I juli 1896 omvandlades W. Gutzeit & Co till ett finländskt aktiebolag. Minst två av ägarna måste vara finska medborgare, vilket Holst och Gullichsen vid det laget var. De togs in som ägare med en aktie var.
Ett exempel på de norska ägarnas synsätt gavs då Lars Roede, en av ägarna, 1897 tillträdde som Gutzeits ordförande och protesterade mot den ersättning som föreslogs för uppdraget: Den ”är mera än jag försvarligen kan emottaga”.
Man kan fråga sig varför norrmännen lyckades så väl i Finland. Ett svar verkar vara ett slags dristighet och en attityd att problem går att lösa. Ett slående exempel är förverkligandet av den gamla idén att skapa en förbindelse mellan Saimen och Kymmene älv.
Med en sådan förbindelse på plats skulle affären se helt annorlunda ut, då virkespriserna var signifikant mycket lägre på Saimensidan än på Kymmenesidan, där konkurrensen hade trissat upp priset.
Lösningen gavs av Ole Olson Fald. Denne kom från gränstrakterna mellan Norge och Finland och hade som finskkunnig anställts av Gutzeit som tolk. Under sina färder insåg Fald att Saimenbassängen genom en tidigare byggd flottningskanal väster om Villmanstrand nådde fram till en sjö, Myllylampi, som nästan gränsade till en annan sjö, Kärjenlampi, som avvattnades mot Kymmene älv. Bara ett näs av ungefär 150 meters bredd skilde.
Detta näs ägdes av ett hemman benämnt Ruttois (på finska Rutola). Fald tänkte att det borde vara relativt enkelt att frakta virket över näset. Och alltså på det sättet få virket från Saimensystemet över till Kymmenesidan.
Holst och Gullichsen slog till direkt. I tysthet köptes Ruttois hemman för 48 000 mark och arbetet sattes i gång för att ställa den nya flottningsleden mellan sjösystemen i ordning. I juli 1890 kunde denna tas i bruk. Inledningsvis klarade man 250-300 stockar i timmen, men snart mycket mer. En viktig del av lösningen var en ångdriven lyftanordning, som kunde driva upp stockarna till Kärjenlampi, vars yta låg 2-3 meter högre än Saimen.
Arrangemanget vid Ruttois blev en dramatisk vändpunkt i Gutzeits historia och föranledde bolaget att med ett långsiktigt perspektiv börja köpa upp skog i Saimenområdet, baserat på den korrekta analysen att skogspriserna som följd av den nya flottningsrutten småningom skulle stiga.
Som mest kom Gutzeit att transportera 2,5 miljoner stockar per år via Ruttois. Anläggningen var i drift ända till 1963, då över 100 miljoner stockar hade överförts mellan sjösystemen.
I Kymmene älv samarbetade konkurrenterna om flottningen, men i fallet Ruttois kom inget samarbete på tal. Efter en tid fick Alexander Gullichsen höra att värsta konkurrenten, det vill säga Hallabolaget, undersökte möjligheterna till en egen transportväg för stock från Saimen till Kymmenesidan, ungefär 60 kilometer nordväst om Ruttois. Det gällde där att ta sig över ett näs mellan Kuolimojärvi och en av de sjöar som heter Kallavesi. Gullichsen gav genast order om att försöka köpa det tilltänkta området, vilket även lyckades.
Hallabolaget löste ändå problemet genom att komma över närliggande mark med mer svårtillgänglig terräng. Här byggde Hallabolaget en sex kilometer lång smalspårig järnväg, den så kallade Honkataipalebanan, som togs i bruk 1910 och användes ända till 1975.
Den innovationsvänliga kulturen hos Gutzeit visade sig också i fråga om flottningen, en verksamhet som på sin höjdpunkt sysselsatte 60 000 personer i Finland. Den ständiga utmaningen var att minska arbetsmängden och omkostnaderna.
Här blev Gutzeits tekniske ledare Julius Nielsen en berömdhet, genom en rationell metod för knippning. Bolaget hade 1893 köpt 200 000 stockar i Saimenområdet i avsikt att under sommaren transportera dem via Ruttois till Kotka. Detta misslyckades, då bogserbåtarna på grund av hårda vindar inte hann fram med ringbomsflottarna i tid.
Julius Nielsen hade hört att man på den ryska sidan vid transporterna över sjöarna Onega och Ladoga band samman stockarna till runda knippen. Han fick tillstånd av huvudkontoret i Norge att experimentera med saken, vilket resulterade i att en ångdriven knippningsanordning stod klar våren 1894, tillverkad vid Stenbergs verkstad i Helsingfors.
Placerad mellan en bogserbåt och en pråm visade sig anordningen fungera som tänkt. Premiären för den första transporten, 9 000 stockar samlade i 224 knippen, genomfördes från Joensuu till Ruttois i juni 1894. Julius Nielsen fick patent på sin anordning och knippesflottningen blev vardag för Gutzeit.
Perioden 1895–1915 innebar en våldsam tillväxtperiod för Gutzeit, genom inköp både av stora skogsmarker och konkurrerande företag. Till exempel ökade Gutzeits skogsinnehav från 2 000 hektar 1895 till otroliga 435 000 hektar 1914. Merparten av de inköpta hemmanen låg inom Saimenområdet. Bland företagsköpen var de viktigaste Utra Wood (1902), Ilomants Skogsfastighet (1907), Aktiebolaget Pankakoski (1909), Enso Träsliperi (1912) och The Finland Wood (1913), det vill säga det ena av bröderna Salvesens företag.
Gutzeit var vid det laget Finlands största företag.
I samband med Ilomantsaffären fick Gutzeit även några mindre finländska ägare. 1908 blev Alexander Gullichsen verkställande direktör. Två år senare fick han löneförhöjning på initiativ av revisorerna, efter att de i en granskning av företaget noterat ”den utomordentliga ordning, som överallt är rådande” och ”den genomgående planmässighet, varmed anläggningarna äro utförda och varmed arbetet bedrives”.
År 1906 tog Gutzeit beslut om sin första investering i cellulosaproduktion, idén var att denna skulle utnyttja avfallet från bolagets sågar. En annan breddning av verksamheten innebar köpet av Enso Träsliperi, som förutom tillverkning av slipmassa även producerade kartong och papper.
1927 skulle Aktiebolaget W. Gutzeit & Co komma att ändra sitt namn till Enso-Gutzeit Osakeyhtiö. Då hade det sedan nio år en ny huvudägare, finska staten, och skulle snart bli föremål för en systematisk förfinskning.
Anledningen till ägarskiftet var världskriget och det inbördeskrig som slet sönder Finland. Som företag klarade sig Gutzeit visserligen relativt väl undan förstörelse. Berättelser finns om anställda som först fängslades, men släpptes när de kunde visa att de var norska medborgare.
Många av de norska ägarna ville ändå bli av med den risk företaget innebar och bjöd efter en skickligt bedriven kampanj ut aktiemajoriteten, 61 procent, till finska staten i september 1918. En månad senare godkände senaten köpet till priset 15 500 norska kronor per aktie, en oerhört bra affär för säljarna. För staten blev köpet i slutändan långt dyrare än kalkylerat, som följd av en snabb värdeförsämring av den finska marken.
Hösten 1918 återvände en del av den norska kontingenten till Norge. Många hade då förfinskats i hög grad och hade även problem med norska språket, vilket föranledde en del av återvändarna att flytta tillbaka till Finland.
De norska sågentreprenörernas betydelse för Finland kan knappast överskattas. Med dem kom knowhow och ett innovativt affärstänkande till vårt land. Den ekonomiska utväxlingen blev enorm.
Många kända finländare är även ättlingar till norrmännen. Här tre exempel:
• Johannes Holmsen, yngste son till Aslak Holmsen och 2–3 år gammal vid familjens flytt till Helsingfors. Johannes skrevs som trettonåring in i kadettskolan i Fredrikshamn och utexaminerades sju år senare som primus. Tio år senare utexaminerades han, likaså som primus, från Generalstabsakademin i S:t Petersburg, gjorde en lysande karriär i den ryska armén och hade nått generallöjtnants grad, när han sårades och tillfångatogs av tyskarna under världskriget.
Johannes Holmsen är känd också för sin svärfar, generalguvernören Nikolaj Ivanovitj Bobrikov, vars dotter Ljubov blev hans hustru. Efter kriget var Holmsen med sin familj successivt bosatt i Berlin, London och Paris. Han slutade sina dagar på ett ålderdomshem i Oslo 1941.
• Harry Gullichsen, fjärde i ordningen av Alexander och Ines Gullichsens sex barn. Liksom sin far arbetade Harry till att börja med i Gutzeit. 25 år gammal anställdes han av konkurrenten A. Ahlström Ab och gifte sig året därefter med koncernchefen Walter Ahlströms dotter Maire. Efter svärfaderns död tre år senare tog Harry över dennes jobb och kunde redan före 40-årsdagen titulera sig bergsråd.
Harry Gullichsen hade liksom Maire ett stort intresse för den moderna arkitekturen. Alvar Aalto blev tidigt en familjevän. Den plan för Sunila massafabrik med tillhörande bostadsområde som Alvar Aalto ritade i Bärnäs i Kotka på 1930-talet uttrycker en human vision liknande den i Hans Gutzeits sågverksmiljö 60 år tidigare. Inredningsföretaget Artek grundades av Maire Gullichsen, Alvar och Aino Aalto och konsthistorikern Nils-Gustav Hahl.
• Martti Ahtisaari är sonsonson till Julius Marenius Adolfsen, som tillsammans med sina föräldrar flyttade till Kotka omkring 1871. Farfar hette Frank Immanuel Adolfsen, och Marttis far Oiva Alvar Adolfsen. Oiva Adolfsen blev finsk medborgare 1929 och bytte namn till Ahtisaari 1937.
Efter lärarexamen flyttade Martti Ahtisaari 23 år gammal till Karachi för ett leda ett KFUM-program. Fem år senare anställdes han av utrikesministeriets biståndskontor. Martti Ahtisaari var Finlands president 1994–2000 och fick Nobels fredspris 2008.
