Utanför hans fönster höjer sig Kreml och tornspetas prydda av den kejserliga örnen
Någon gång i februari 1812 får Eric Gustaf Ehrström, studerande vid Åbo Akademi, kallelse till biskopen i Åbo, Jacob Tengström. Ett samtal följer som kommer att sätta sin prägel på Eric Gustafs fortsatta liv. Är han intresserad av att som stipendiat studera ryska vid universitet i Moskva?
Biskopen vet gott vem Eric Gustaf är. Jacob Tengström, sedermera utnämnd till Finlands första ärkebiskop, är född och uppvuxen i Gamlakarleby och säkert bekant med Eric Gustafs far, Anders Ehrström, kaplan i Larsmo församling 1785–1805, efter det i motsvarande tjänst i Kronoby.
Avgörande är ändå att Eric Gustaf utmärkt sig som en begåvad och ambitiös ung man. Bland annat hade Eric Gustaf, ovanligt nog, inlett studier i ryska.
Den som läst Katternötidningen vet att Eric Gustaf under 1808–1809 års krig tog en civil anställning i svenska armén och i dagbok beskrev krigshändelserna i Österbotten.
Åter vid akademin efter kriget har Eric Gustaf och några studiekamrater planerat en upptäcktsresa genom Ryssland. Den resan blev inte av, men i stället kommer alltså erbjudandet från biskopen, som lovar driva saken hos de politiska beslutsfattarna. Som reskamrat har utsetts den ett år yngre studenten Carl Gustaf Ottelin, hemma från en lantmäterifamilj i Elimä.
Jacob Tengström är en av generalerna i det finländska identitetsprojektet som ges av att Sveriges östra riksdel efter 600 år blivit ett storfurstendöme under tsaren. Tengström agerar i nära samförstånd med politiska tungviktare som Gustaf Mauritz Armfelt, generalguvernör för Finland, och Michail Speranskij, mäktig minister under tsaren Alexander I.
I ett brev till Armfelt berömmer Tengström de två ”gossarnas” begåvning och goda seder och beskriver deras resa som den ”första länken af det föreningsband, som äfven i litterairt afseende skall sammanföra ryssar och finnar till ett folk”. Inför Speranskij påpekas att gossarna är fattiga och därför i stort behov av hjälp för att kunna fullfölja planen.
Försedda med diverse rekommendationsbrev anländer Eric Gustaf och Ottelin (Carl Ottelin kallas konsekvent ”Ottelin” av Eric Gustaf) till St Petersburg den 30 mars 1812. Resan har underlättats av att Armfelt låtit sända dem som regeringskonseljens kurirer, men väl framme möts de av beskedet att Speranskij dagen innan fått sparken av Alexander. Historiker menar att tsaren, medveten om sin impopularitet, gjorde Speranskij till syndabock för den förda politiken.
Eric Gustaf och Ottelin gick därmed miste om Speranskijs stöd. Genom Armfelts ingripande får de en ny reskassa, 900 rubel. Universitetet får tillsägelse att låta inskriva de unga männen för studier och ge dem husrum på kronans bekostnad, vilket blir fallet genast vid ankomsten till Moskva den 18 april.
Låt oss gå till den dagbok som Eric Gustaf skulle komma att skriva från sitt ryska äventyr. Han skriver både för sin egen och sina anhörigas skull, men även med en ambition att beskriva livet och samhällsförhållandena i Ryssland. Genom sin förmåga att återge stort och smått, även replikväxlingar som han avlyssnar eller deltar i, får Eric Gustafs dagbok närvarokänsla och en levande prägel.
Den första anteckningen har den dubbla dateringen 11/23 april 1812, beroende på att Ryssland följer den julianska kalendern (”gamla stilen”) och inte vår gregorianska kalender. Skillnaden vid 1800-talets början var tolv dagar. I fortsättningen i artikeln används den gregorianska datumvarianten.
Eric Gustaf och Ottelin träffar inledningsvis universitetets rektor Heym. Denne, själv invandrad från Tyskland, tar mycket väl emot nykomlingarna.
Man bör hålla i minnet att universitetet 1812 var småskaligt: 28 lärare och 215 studenter. Många av dem bodde i själva universitetsbyggnaden centralt i Moskva. Att kulturkretsen i staden kanske inte var så stor antyds redan på den första dagbokssidan:
”Då jag hos Baats skulle betala vår räkning, kom jag händelsevis i samtal med en man som mycket intresserade mig. Vi talade om Finland, Ryssland och Sverige, både i statistiskt och litterärt avseende och jag skulle gärna längre fortfarit om ej även en händelse avbrutit vårt samtal. Jag frågade sedan efter vem det skulle vara, och man sade mig att hans namn vore – Karamsin. Jag behöver ej säga er att jag spratt till. Skulle jag väl talat med den förträfflige Karamsin?” 1
Nikolaj Karamzin var rysk rikshistoriograf och en av landets stora berömdheter, ibland beskriven som ”Rysslands Topelius”. Karamsin brukade ibland inkognito dricka te och läsa tidningar just hos Baats.
Följande dag, den 24 april, beskriver Eric Gustaf sin inkvartering. Han ska bo med tre andra studerande i ett rum på universitets andra våning. Över husen höjer sig Kreml och Arsenalen samt tolv tornspetsar, en del prydda av den kejserliga örnen, andra av ett kors. Ottelin får ett rum delat med kandidaten Kaminetskij.
Av Eric Gustafs rumskamrater – Davidov, Andrejev och Raschetskij – är de båda senare matematiker, medan Davidov beskrivs som en ”hygglig gosse” med goda kunskaper i latin och grekiska, hans huvudämnen, plus att han talar franska tämligen väl och även kan litet tyska och engelska.
En källa till oro är att Ottelin under resan till Moskva dragit på sig en svår förkylning med frossbrytningar. Ottelin tas in på universitetssjukhuset, blir omskött på det ömmaste och tillfrisknar. Det leder till bekantskap med medicinprofessorn Mudrov.
1 Eric Gustaf Ehrströms formuleringar är i citaten lätt modifierade.
”Blott för det att vi voro främlingar bjöd den hedersmannen oss till sig. Jag har själv varit rest utrikes, sade han, och jag vet vad det vill säga att vara främling på ett ställe. Hans svärfar, gamla föravskedade professorn Tjebotarev är en hedersgubbe. Vi kunna i alla avseenden lyckönska oss till vår första bekantskap. Alla tala tyska och franska, och bägge professorerna dessutom latin; de kalla oss Schwedische Brüder’ [svenska bröder].”
Efterhand stöter Eric Gustaf och Ottelin på en mängd personer med anknytning till Sverige, inklusive det numera autonoma storfurstendömet Finland. Den 10 maj presenteras en landsman:
”Skolen I ej bli överraskade då jag säger att det är – herr auditören Winster, som I utan tvivel alla kännen, åtminstone till namnet. I förrgår om aftonen mötte jag honom på boulevarden, och ville ej tro mina ögon att det var han; icke heller ville eller kunde jag skilja mig från mitt sällskap för att gå till honom. I gårdagstidningen såg jag att hans bror magister Winster skulle giva en orgelkonsert; därav fick jag deras adress och i dag har jag uppsökt bägge bröderna; Winster kände igen mig genast, och hans brors bekantskap gjorde jag nu.”
Det framgår att den ena brodern, Christian (f. 1774), numera kallar sig Wenster (de facto är det släktens ursprungliga namn, förfadern invandrade i tiden från Holland till Lund), medan den andra brodern, Emanuel (f. 1785), håller fast vid Winster. Christian tog juristexamen 1793 och ska ha varit anställd som auditör (juridisk tjänsteman) vid det Jägerhornska regementet på Sveaborg, varefter han 1810 anställts som fäktmästare vid Åbo Akademi.
I vart fall har Christian nu tillsammans med Emanuel genomfört en turné med orgelkonserter i alla större städer i Livland och Polen. I Vilnius hade, skriver Eric Gustaf,
”…Winster satt Åbo Universitet i stor reputation i det han såsom fäktmästare i Åbo helt och hållet desarmerat fäktmästaren i Willna, som är en fransos och hålles för en överskärare i fäktkonsten. För övrigt ha de ingenstädes funnit sig rätt nöjda; allestädes ha de haft något skäl att tadla invånarne; men ingenstädes ändå mer än i Åbo. – Och jag tillägger, ehuru de icke själva sade det, att varken den ena eller den andra broderns ord torde tåla att vägas på guldvåg.”
Eric Gustaf berättar om boendet bland annat att kronan står för en säng med sängkläder, ett bord, en stol, ett litet bokskåp, en skrivpulpet, matkärl och duktyg. Ett skåp och två extra stolar har han köpt för egna medel. Gamla avskedade soldater är anställda som vaktmästare, deras hustrur tillagar studenterna två mål mat om dagen till månadskostnaden 10 rubel.
Mathämtning, uppassning och stövelblankning kostar 3 rubel i månaden, klädtvätten det samma. Vaktkarlarna sopar golven och bäddar sängarna och är skyldiga att gå ärenden, ”att man därför måste giva dem något na vodka (till brännvin) säger sig självt”.
Rumskamraten Davidov börjar han gilla allt bättre. Andrejev beskrivs som glad och trevlig och ”varken glädes eller sörjer över någonting; om man läser för honom en löjlig satir, eller en tragisk elegi, så förmår ingendera avtvinga honom varken löje eller sorgsenhet”. Han sover varje dag till ½ 10 på morgonen och lägger sig ½ 10 varje kväll och kallas ”Trägubben”.
Ottelins rumskamrat Kaminetskij däremot är ”en av de egenkäraste, avundsjukaste och konstigaste människor jag sett. Skada bara att han genom den sköna yta han förmår visa vunnit Heyms tillgivenhet.”
”All stel finsk etikett är härifrån bannlyst, man blir bemött som en son, en bror”
På sin födelsedag drabbas Eric Gustaf av hemlängtan:
”Den 29 maj – och jag i dag tjuge ett år gammal! Vem skulle den 29 maj 1811 ha övertygat mig att jag i Moskva skulle överleva min tjugonde första födelsedag och inträda i antalet av män.
Huru många minnen har ej denna dag återväckt i mitt bröst! Hur mången gång har jag ej med Böckers ritning av Marieholm, i handen, återlevat den tid då jag i kretsen av föräldrar och syskon där tillbragte barndomens dagar, och anade knappt att världen var större än Larsmo ö, och ansåg Storkyro, där mina morföräldrar bodde, för så avlägset som jag nu anser Amerika, och Närpes, där min farmor bodde, för ett land nästan utom jordklotet. – O Marieholm! Marieholm! Aldrig återkommer mer den tid jag bortlevde i den heliga skuggan av dina rönnar och alar. – Aldrig mer kommer jag så nära Gud, som jag var, då min mor ledde mig vid handen i vår kryddgård och sade: ’Ser du mitt barn, dessa blommor; där bor Gud! Och dessa kvistar, och denna skugga av träden, där bor Gud! Och detta stora vatten, och denna höga himmel, där bor Gud!’ – Ack mina vänner, I haven själva varit barn, några av eder hava ock överlevat sin 21 födelsedag – I skolen säkert icke undra om tårar fylla mitt öga då jag skriver dessa rader.”
Marieholm är namnet på prästgården i Larsmo. Den nämnde Böcker som ritat av Marieholm är säkert Carl Christian Böcker, fosterson hos kyrkoherden i Lillkyro, Gabriel Rein. Också Böckers livsöde har tidigare beskrivits i Katternötidningen.
I juni är Eric Gustaf och Ottelin i gång med föreläsningarna på allvar. Latin, tyska och ryska är de språk som professorerna huvudsakligen använder. De fortsätter möta personer med koppling till det gamla Sverige, till exempel en fru Husberg, som efter sju år i Ryssland redan tappat svenskan avsevärt, och hennes gamla lamslagna mor, som blir djupt rörd när hon hör att Ottelin är från hennes egen hemstad Lovisa (nämligen från det närbelägna Elimä).
När Eric Gustaf sedan gör Christian Wenster sällskap en bit på vägen ut från Moskva, när denne ska i väg på en resa, möter han till sin överraskning en rysk överstelöjtnant som han lärt känna då denne under kriget 1808 var platsmajor i Nykarleby och flera gånger besökte den Ehrströmska prästgården i Kronoby.
Till och med en vaktkarl på universitetet hälsar plötsligt: ”God morgon söta herre” – som soldat var han en gång fången i Örebro. Ottelin berättar att en annan vaktkarl av honom begärt joma raga (juomaraha, alltså drickspengar) – denne hade snappat upp finska i Viborgstrakten. ”I kunnen ej föreställa er huru skönt några ord svenska eller finska, fastän illa uttalade, låter i våra öron, här varest vi nästan aldrig få höra dessa språk av andra än oss själva”, kommenterar Eric Gustaf.
Midsommardagen, den 24 juni, händer så detta:
”Med huvudet lutat mot handen sutto Ottelin och jag i fönstret, sågo skymningen redan kl. 10 breda sitt flor över Moskva, och trånade efter vårt fäderneslands sköna midsommarnatt. En främmande i livré, som kom in, störde oss. Han hade ett brev med svensk utanskrift till mig, och själva brevet var på bruten svenska, daterat Moskva och undertecknat: Alexander Berkovist, ett namn som jag aldrig hört. Men hur skönt överraskad blev jag ej vid genomläsningen därav. – Jag har en släkting i Moskva.”
Alexander Berkovist har genom brev från pastor Reinius (Eric Gustafs morbror) fått höra att herr Ehrström är i Moskva. Alexander vill gärna göra herrns bekantskap, hans hustru säger sig känna herrn och förmodar att herrn även känner henne. Hennes namn är Sophie Oimelaus.
Eric Gustaf spritter till. Sophie är på långt håll hans släkting – rimligtvis är namnet en variant av Aejmelaeus, en välkänd prästsläkt som liksom Reinius är företrädd i Österbotten. Redan följande kväll är Eric Gustaf på besök hos Berkovists.
”Huru besynnerligt är det ej att ödet skulle låta oss komma här tillsamman, och efter att verkligen hava gäckat oss. Samma dag jag reste från Åbo, reste Sophie och hennes man från Storkyro. I Petersburg bodde vi blott några par hundrade steg från varandra, spisade middag hos samma traktör; blott med den skillnad att jag åt i allmänna matsalen, och de uti sin kammare, ja stundom voro vi varandra så nära, att blott en tunn brädvägg skilde oss, och jag hörde Sophie sjunga svenska visor. Här i Moskva voro vi båda pingstdagen uti samma kyrka och besökte bägge en och samma promenad – och ändå – hava vi icke träffats.”
Berkovist (namnet från början stavat Bergqvist eller Björkqvist) har som ung löjtnant tagit avsked ur rysk tjänst. Han är av en gammal svensk familj, som ankommit till Ryssland under Peter I:s tid. Berkovist har bjudit in ett par av sina kusiner med familjer, samtalet under kvällen förs på en blandning av svenska, ryska, tyska och franska.
Så håller det på, Eric Gustaf jämför med Åbo:
”Jag har varit åratal i Åbo, och blott några månader i Moskva, och likväl ville jag knappt bortbyta det sällskapsnöje jag denna korta tid njutit i Moskva, mot det jag hela den långa tiden haft i Åbo. – Man blir här bemött med en godhet och ett deltagande, som så mycket mildrar saknaden av fäderneslandet; all stel finsk etikett och alla finska nycker äro härifrån bannlysta; utan att fela mot hövlighetens och anständighetens lagar, umgås man så fritt, muntert och eget, som vore man hos sina närmaste släktingar, och blir bemött som en son, en bror. – Och de moskovska unga sköna damerna – huru skall jag beskriva dem, deras oskuldsfulla intagande systerliga umgängessätt? Jag säger er ingenting om dem, men om I frågen mitt hjärta, skolen I få till svar, att det i Åbo finns blott par eller tre flickor som ej alltför lätt skulle glömmas i sällskap med de förtjusande moskovitiskorna.”
En annan sak Eric Gustaf återkommer till är det ständiga sjungandet.
”Sång är ryssens käraste tidsfördriv; det kommer honom att glömma mödan av sitt arbete. Är han glad eller sorgsen, öm eller vredgad, alltid är sången ett uttryck av hans känslor. – Ryska folksånger ljuda med skrålande stämmor från krogen där ingen är nykter, och de ljuda från det muntra sällskapet av samlade landsbor. – Gubben med gulnat skägg och gossen vid ledbandet – alla deltaga de däruti, och om ej deras sätt att sjunga bär stämpel av någon förfinad känsla, så bär det åtminstone stämpeln av sanning. Ej blott röst, utan blickar och kroppsrörelser äro ofta uttryck av den hänförning, med vilken deras hela väsende känner det de vill sjunga – också torde ingen nation hava folksånger att uppvisa, som kunde jämföras med de ryska. – Även i hyfsade och förnämare sällskap är sången ofta oumbärlig till sällskapsnöjet – om ej guitara, fiol eller fortepiano ackompanjerar några människoröster, som sjunga ryska visor, så är ej sällskapslivet fullkomligt.”
Idyllen i Moskva ska emellertid brytas. Storpolitiken kommer snart att för andra gången gripa in i Eric Gustaf Ehrströms liv, och liksom förra gången, 1808, heter huvudorsaken Napoleon, kejsare i Frankrike. Samma midsommarkväll som Eric Gustaf och Ottelin sitter vid fönstret i Moskva och längtar hem till Finland, den 24 juni, nås tsaren av beskedet att Napoleon med sin armé samma dags morgon vid Kaunas (i dagens Litauen) överskridit gränsen till Ryssland. Tsaren befinner sig då i Vilnius, några timmars ritt därifrån.
Napoleon har under sina drygt tio år vid makten lagt under sig en stor del av Europa och av den uppskrämde svenske kungen Gustav IV identifierats som det odjur som beskrivs i Uppenbarelseboken. Nu är detta ”odjur” på gång med den största armé som dittills skådats, omkring 685 000 man, vilket möjliggjorts av en av den franska revolutionens idéer, att arméer ska byggas på allmän värnplikt. Napoleons mål är att tåga mot Moskva och krossa Ryssland en gång för alla.
Napoleons ryska fälttåg med all dess komplexitet kan inte redovisas här, men givetvis blir kriget snart det stora samtalsämnet i Eric Gustafs och Ottelins värld. Första gången saken nämns i dagboken är i samband med ett besök på teatern, där det historiska dramat Karl XII vid Bender ges. En röst bakom Eric Gustaf säger: ”Som det gick vid Poltava med Karl XII, må det gå på lika sätt med Frankrikes Karl XII, som nu går att sönderslita vårt älskade fädernesland!” Eric Gustaf tillägger i dagboken:
”Detta var även min önskan., och med hjärtat uppfyllt därav gick jag hem och såg från mitt fönster månen skymta fram mellan Kremls åldriga torn.”
Det dröjer en hel månad, till den 24 juli, innan överheten ger närmare information om kriget. Men det manifest, undertecknat av tsaren själv, som då sprids inleds desto tydligare: ”Fienden har med en fruktansvärd styrka brutit över våra gränser, han går att stycka och sönderslita vårt älskade fädernesland…”
En som drabbas av kriget är Christian Wenster, då det tar bort uppmärksamheten från den banbrytande uppfinning han är i färd med att lansera. I korthet är historien denna:
Redan i Åbo har Wenster experimenterat med något han kallar hydrostatiska maskiner. Idén är att man med en sådan maskin ska kunna gå i vattnet, till exempel över ett vattendrag, i syfte att förekomma sjöskador. Enligt Eric Gustaf har Wenster misslyckats när han demonstrerat uppfinningen i Åbo, men nu är han på gång med en förbättrad version.
Wenster erbjuder Eric Gustaf att testa maskinen, vilket denne gör genom att gå över Moskvafloden ett stycke utanför staden:
”Maskinen måste för jämviktens skull spännas under bröstet, och när jag kom på djupet stod vid pass en tum av maskinen ovan vattnet. Jag kan således av egen erfarenhet fälla det omdöme, att hans uppfinning bör kunna bringas högre än till blott charlataneri…”
Det Wenster inte kunnat föreställa sig var att han i Moskva skulle få en rival, som uppfunnit en annan hydrostatisk maskin.
”Denna hans rival var en skräddare, hemma från – Helsingfors. Skräddaren hade kastat bort sin synål, liksom auditören sin penna, och begynt fundera på en maskin varmed man skulle kunna gå, ej blott i utan till och med under vattnet. Skräddarens maskin är huvudsakligen en dykningsmaskin. Den består av en kupig mässingshatt, genom vars nedra öppning han instack hela huvudet och fästade kanten därav med varmt beck. För ögonen hade han ett fönster bestående av en liten glasbit infästad med beck. Övra ändan var öppen för andedräkten, och därvid var fästad en läderslang, vars övra ända vilade på en mässingsbåt, som skulle hindra den att gå under vattnet, och således behålla andedräkten fri.”
Här går försöket, som Eric Gustaf bevittnar, inte så bra:
”Med denna coiffure [frisyr] på huvudet spatserade skräddaren ut i floden, och då han kommit så långt att vattnet gick honom under bröstet, satte han sig. Härigenom kom huvudet så djupt under vattnet att hans lilla fönster var betäckt. Själv trodde han att hela hatten var nedsänkt och begynte att röra ansiktet fram och tillbaka för att pröva godheten av mässingsbåten, men vid första rörelse med huvudet kantrade denna, och då han en gång svängde huvudet för mycket, inströmmade vatten genom övra ändan, och skräddaren var på vägen att kvävas, men vad gjorde han? Han steg upp, tog hastigt fram en sten utur fickan, och slog sönder sitt fönster.”
Mer hörs inte om detta projekt, däremot berättar Eric Gustaf att Christian Wenster efter en reklamkampanj under två dagar låter Moskvas invånare se ett prov med hans vattenmaskin. Provet går bättre än det i Åbo, men på grund av de aktuella krigshändelserna får han ”ganska få åskådare och följaktligen litet inkomst”.
”De slåss druckna, löftet om att få plundra Moskva gör dem nästan oövervinneliga”
Den 28 juli utges en förordning att alla främlingar, i synnerhet fransoser, som nyligen ankommit till Moskva eller ”som genom sitt förhållande giva anledning till någon misstanke” antingen ska resa tillbaka till sitt fädernesland eller låta sig skjutsas till de inre guvernementen av det ryska riket.
”För utlänningar blir det för varje dag farligare att synas ute på gatorna; så snart det sämre folket hör att man talar illa ryska, eller i synnerhet att man med någon annan talar ett språk som de ej förstå, så är man strax i fara att bliva ansedd för fransos, fasttagen, förd i arrest och kanske misshandlad. Många bland dem som på detta sätt blivit fasttagna hava verkligen varit franska spioner, men flera oskyldiga.”
Eric Gustaf berättar att tyskarna i Moskva en tid hade befallning att, som tecken på att de inte var fransoser, bära ett kryss på hatten framme i pannan, men att denna ordning på grund av missbruk avskaffades inom bara några dagar.
Dagboken ger ett exempel på hur det kunde gå till när två tyskar stod i ett gathörn och förde ett samtal på sitt språk:
”En rysse i uniformsrock och trekantig hatt kom gående, ställde sig bredvid tyskarna, avhörde dem några minuter, gick sedan till dem och sade med myndig ton på ryska: ’Vad ären I för folk? Vad stån I här och gören för komplotter?’ – Vad angår det dig? – ’Jo det angår mig såvida att jag är patriot, och jag tål ej att I skolen tala ett språk som jag ej förstår.’ – Gå din väg, eller din näsvishet skall bekomma dig illa. – ’Gån I hem, eller jag för er i vakten.’ – Till svar härpå framtog den ena tysken en kosackpiska som han hade under kapprocken och gjorde därmed en påhälsning på ryssens rygg. – Så snart ryssen mottagit detta kompliment, steg han några steg tillbaka, tog av sig hatten och sade i undergiven ton: ’Förlåt mina herrar. Jag visste ej att I voren välborne män.’ Därpå fortsatte ryssen sin vandring och tyskarna sitt samtal.”
I takt med att augusti månad framskrider blir stämningen allt mer nervös. I herrskapsklassen har redan många rest till tryggare förhållanden i de södra och östra provinserna, och från Kreml är man i färd med att bortföra dyrbarheter.
När officiellt besked kommer att Smolensk, omkring 300 kilometer från Moskva, den 17 augusti intagits och bränts ned av den franska armén, stiger oron ytterligare. Den 26 augusti meddelas att de två arméerna står emot varandra 220 kilometer från Moskva.
Moskvas generalguvernör Fjodor Rostoptjin beskriver läget genom affischer till allmänheten. De är skrivna ”på äkta så kallad hatryska”, som Eric Gustaf uttrycker saken. Så här kan det låta:
”Veten I för vem I skolen akta eder? Jo för fyllhundar och narrar. Utan att hava tand för tunga, sladdra de vad spottet för i mun, och blåsa ihop slott i luften. De tro att Napoleon kommer hit för att göra gott, men hans sak är att flå huden av eder, han lovar allt, och håller intet. Soldaterna lovar han fältmarskalkskap, tiggarna guldberg, och folket frihet; men han vill blott fånga alla, draga dem från luggen, och skicka dem mot döden, samt låta ihjäl slå dem än här, än där. Och därför ber jag eder, att om någon av våra eller främmande begynner att berömma honom [Napoleon], så fatten en sådan i kragen och i vakten med honom. Den som fasttager en dylik sladdrare, honom vare ära, heder och belöning, men den som bliver fasttagen, med honom skall jag avgöra saken, om han ock hade fem liljor2 i pannan.”
Även universitetet, som har sommarlov, får militär prägel. Alla gymnasister har gjort sig trägevär och exercerar från morgon till kväll. Alla officerare som gått i avsked är tillsagda att återgå i tjänst, vilket även Berkovist blir tvungen till.
En viss Glinka tillerkänns av tsaren Sankt Vladimirs orden som belöning för att han i tidningsartiklar gått åt ”den skadliga fransoseringen som rår i ryssarnas uppfostringssätt” och det ”skadliga oförnuft” som består i att sätta franska inskriptioner på Rysslands skyltar. Detta har till följd att inom fjorton dagar de flesta franskspråkiga skyltar försvunnit från Moskva.
Detta kritiska läge för Ryssland utgör bakgrund till det berömda mötet mellan Alexander I och Sveriges kronprins Karl Johan i Åbo den 28–30 augusti 1812. Den ryske tsaren ville genom ett möte med den nye svenska regenten – alltså Karl Johan Bernadotte, Napoleons tidigare kollega och rival, som i augusti 1810 utsetts till Sveriges kronprins – försäkra sig om Sveriges stöd mot Napoleon. I Åbo läggs i praktiken grunden till den svenska utrikespolitik som gällt efter det: att undvika konfrontation med den gamla ärkefienden i öster. I gengäld lovar Alexander att arbeta för att Sverige ska få Norge och ingår med Karl Johan ett hemligt “familjefördrag” i syfte att skydda dennes kommande dynasti.
I Moskva sprids nyheten om Åbomötet snabbt, Eric Gustaf önskar att han skulle ha fått vara på plats i Åbo:
”Ack den som hade fått följa honom [Alexander] dit, och blott några minuter andas Finlands luft och äta Finlands bär. – Vi hava här försökt skapa oss ett Finland i det vi köpt oss smultron och hallon och ätit med mjölk, men vi hava därvid saknat våra finska vänner, och för att få njuta deras sällskap, ville vi gärna avsäga oss alla de övriga förträffliga frukter, vi här hava tillfälle att förnöja oss med.”
Den akademiska terminsstarten den 29 augusti inskränks till gudstjänst och bön i universitetskyrkan. Den positiva nyheten för Eric Gustaf och Ottelin är att de nu utnämns till kandidater, vilket ger dem ställning som officerare av tolfte klassen med löjtnants rang.
Vid några tillfällen har Eric Gustaf varit i fara att anses som fransos – intrycket blir att hans uppenbart goda sociala kompetens hjälpt honom att hantera olika situationer:
”Ottelin fastän mera försiktig har varit i större äventyr än jag; men det har lika lyckligt slutats, och Wenster har med sina vattenmaskiner en gång blivit av en oändlig skara folk förd till polismajoren – och hade ej till all lycka polisbetjänter träffat vara tillstädes, hade kanske både han och hans maskiner blivit ett offer för den patriotiska ivern.”
2 Det tidigare franska riksvapnet bestod av tre liljor.
Den 7 september sker krigets största drabbning i Borodino, drygt 80 kilometer från Moskva, och kommenteras av Eric Gustaf samma dag. Fyra dagar senare är de franska förposterna 60 kilometer från Moskva.
”Allt är i ängslan och förvirring, alla hastar flyktande ur staden, sorg och bekymmer läsas på varje ansikte. Vad som förökar den allmänna fruktan är generalguvernörens uppmaning till det ringare folket att gripa till vapen. – Sen här hans i dag utgivna kungörelse: […] ’Att förse sig med yxor är bra nog; med spjut och pikar är ej heller så illa; men allra bäst är det med tregreniga grepar; fransoserna är ej tyngre än torra och uttröskade halmkärvar.’ – Således är en drabbning att vänta på gatorna i Moskva. Vilken föreställning!”
Eric Gustaf noterar att drabbningen i Borodino måste ha varit fruktansvärd:
”Hela veckan hava blesserade blivit förda genom Moskva. Fransoserna slåss druckna och med ett raseri som man sett endast hos turkarna, sedan de tagit opium. Löftet om att få plundra Moskva är det som gör dem nästan oövervinneliga. De hava befallning att taga inga fångar av ryssarna. Blodsutgjutelsen har varit förfärlig.”
Den 11 september fattas äntligen beslut att evakuera universitetet. Några packkistor skickas i väg med föremål som Napoleon tros vilja röva med sig. Studenterna ska förbereda sig på att inom tre eller fyra dagar resa österut. Eric Gustaf avslutar dagens anteckningar:
”Det är mörkt, en hemsk stillhet härskar omkring mig. Edra vänner sitta bägge i var sitt fönster och se tigande ut på den mulna himmeln. Våra själar äro sorgsna, våra tankar finna inget fäste.”
Nästa morgon får Eric Gustaf och Ottelin idén att hellre åka västerut mot Åbo än till ett obekant öde i öster. De vet att Wenster av generalguvernören fått rätt att följa med det kejserliga stallet till Petersburg. Rektor Heym låter dem fritt fatta sitt beslut.
Tre timmar senare har de ändrat sig. De hästar de gått för att köpa är alltför svaga. De besöker Wenster och får veta att generalguvernören uttryckligen förbjudit privata ekipage att följa med det kejserliga stallet. Vägen är dessutom högst osäker, den som inte är ryss har föga annat att vänta än att bli plundrad.
På kvällen kommer ett chockbesked. Generalguvernören har glömt reservera hästar för universitetet. Fransmännen står 40 kilometer från Moskva, Heym förklarar att universitetets folk nu ska stanna och tjäna kejsaren antingen med vapen i hand eller genom att ta hand om sårade. Om någon vill vandra i väg till fots, ska Heym ge denne ett akademiskt pass.
Många tar denna chans och får sina pass. Eric Gustaf och Ottelin stannar: ”Vi hava beslutit att dela samma öde som vår gode rektor.”
Nästa dag, den 13 september, ser hela staden ut att vänta på sin förstöring.
”Alla bodar, alla kaffehus voro tillslutna. I det eljest så folkrika Gostinoj dvor syntes ej en enda människa. […] Armén retirerar i oordning genom Moskva. De utmattade, hungriga och törstiga soldaterna, som finna alla krogar och bagarbodar, tillslutna, slå sönder dörrar och fönster och gå in och plundra vad som de överkomma. Man går ej mera säker på gatorna.”
På eftermiddagen kommer åter nytt besked: universitetet har trots allt fått femton hästar. Tio av dem kan användas av de 30 kandidater, studenter och gymnasister som ännu finns kvar i staden. Bara de absolut dyrbaraste böckerna och nödvändigaste kläderna får medtas. Vid femtiden sitter Eric Gustaf på en telega, den typ av åkdon som används, på stora landsvägen till Sibirien. Han minns hur han fyra år tidigare på liknande sätt var med när svenska armén retirerade från Oravais.
”Det blir skymt, det mörknar – en stark eldröd aftonrodnad vilar över Moskva, vars torn småningom försvinna. – Ännu upphöjer sig kupolen av Ivan Welikoj i Kreml – nu syns den ej mer. – Ännu står det höga klocktornet av Androniefska klostret som en svart obelisk upp emot det röda skenet i västern – nu försvinner även det. Moskva, mottag min sista hälsning!”
Fortsättning följer i nästa Katternönummer.
