När världen förändrades

Hur intressant kan det vara med en genomgång av mobilteknikgenerationernas utveckling? De som ofta sammanfattas som 1G, 2G, 3G, 4G och 5G?

Faktum är emellertid att temat erbjuder material som kunde få många av dagens dramaserier att förblekna. Konflikter och fulspel, lömska ageranden och intrigerande politiker, men också lojalt samarbete – allt finns med. Som alltid bottnar grundtemat i en ambition att skaffa sig inflytande eller pengar. Eller båda.

Samtidigt finns en positiv framgångshistoria att berätta, med de nordiska konkurrenterna Nokia och Ericsson i huvudrollerna. Det anmärkningsvärda är att de har vunnit alla de stora teknikslagen om mobilstandarderna gentemot USA.

Förklaringen ligger i det numera så populära begreppet värdegrund, i ett gemensamt nordiskt synsätt att inkludera och göra lösningarna enkelt tillgängliga för alla. I stället för att exkludera och sätta upp hinder för den som inte först godkänner en massa villkor.

I två tidigare artiklar i den här tidningen (nr 2-2021 och 1-2022) har berättats om hur de nordiska aktörerna skapade mobiltelefonins grundstandarder NMT (Nordisk Mobiltelefon) och GSM (Groupe Spécial Mobile). Här historien om 3G.

Med GSM, som introducerades sommaren 1991, föddes i praktiken en världsstandard, mer accepterad än någon tidigare och en förutsättning för den storskalighet som gav Nokia och Ericsson deras styrka.

Bland annat tog GSM död på monopolet i samtliga europeiska länder. Det blev en självklarhet att varje land skulle ha minst två konkurrerande operatörer. I Finland gick Radiolinja (senare Elisa) i spetsen. I Sverige hette uppstickarna Europolitan (i dag Telenor) och Comviq (Tele 2).

Att de statliga televerken inte ville gå i täten har ett naturligt kommersiellt skäl. NMT hade blivit en kassako. Det fanns ingen anledning att stressa i väg kunderna till något annat.

En annan utveckling var att tillverkarna blev starkare. I monopolvärlden hade teleoperatörerna haft starka egna teknikutvecklingsavdelningar, men avvecklade härefter successivt stora delar av dem.

Jan Uddenfeldt, teknikchef, Ericsson.

Bild: Gerhard Jörén

Yrjö Neuvo, teknikchef, Nokia.

Bild: Åbo Akademi

Men hur skapar man en ny världsstandard?

I det här fallet behöver några tekniska grundtermer introduceras. I korthet handlar det om tre principiellt olika tekniker för hur flera användare inom radiokommunikation samtidigt kan använda samma frekvensband.

• Med FDMA-teknik (Frequency-division) delas det tillgängliga spektrumet i ett antal smalbandiga kanaler – en för varje användare.

• Med TDMA-teknik (Time-division) delas frekvensbandet i tidsluckor, som fördelas på användarna.

• Med CDMA-teknik (Code Divi­sion) separeras användarna i frekvensbandet genom att signalerna tilldelas separata koder.

Medan NMT bygger på FDMA, bygger GSM på TDMA. Frågan nu blev vilken teknik som den följande teknikgenerationen 3G skulle bygga på.

För Ericsson och Nokia var en naturlig väg att också framöver utgå från TDMA. Vilket innebar att de stora marknaderna som Japan och Kina – och framför allt USA – behövde övertygas om att också de skulle välja TDMA-spåret.

Två stora hinder kan sammanfattas i ord som politik och amerikansk affärskultur.

Några av de nordiska vinnarfaktorerna kan hävdas ha varit dessa:

• att ligga främst i teknikutvecklingen

• att göra nya rön och kunskaper tillgängliga i en samarbetsanda

• att ha helhetens bästa för ögonen när tekniken specificeras

• att arbeta nära kunderna, för att vägledas av verklighetens problem

• att ha en prestigelös och sakorienterad hållning för att ”få saker att funka”

Under 1993 passerade antalet GSM-abonnenter i världen en miljon och 1995 tio miljoner. Det året såldes dubbelt så många mobiltelefoner som under hela åttiotalet sammanlagt.

Gällande GSM fortsatte utvecklingsarbetet intensivt under hela nittiotalet. 1995 lanserades tjänster för fax och dataöverföring via GSM. Samma år introduceras kontantkorten, vilket på många håll gav en lavinartad abonnentökning.

En annan nyhet var dualbandtelefoner, det vill säga telefoner som fungerar på två olika frekvensband. 1997 introducerades GPRS (General Packet Radio Services, ofta kallat 2,5G), en plattform för mobila datanätverkstjänster.

Just framgången för GSM gav i sig nya problem. Också politikerna ville nu vara med i leken.

Redan innan GSM-telefonin kommit i gång mer storskaligt började EG (det senare EU) beskriva den nya mobiltelefonin som ett europeiskt framgångs­exempel. Mobiltelefonin var högteknologi, den bidrog konkret till enandet av Europa och kunde samtidigt beskrivas som liberaliseringens spjutspets.

Men GSM-succén var inte poli­tikernas förtjänst. De facto skapade deras inblandning en frustration som fick betydelse för den senare händelseutvecklingen, enligt Philippe Dupuis, den franska förgrundsgestalten i GSM-gruppen.

I praktiken stressade de europeiska politikerna fram 3G innan telekomvärlden var mogen för saken. Bland annat genom att locka med pengar i form av olika EG-finansierade forskningsprogram som siktade mot den tredje mobilgenerationen,

Särskild betydelse fick ett program vars mål var att inom ETSI (European Telecommunica­tions Standards Institute, det euro­peiska telestandardiseringsinstitutet, grun­dat 1988) förbereda det projekt som fick namnet UMTS (Universal Mobile Telecommunications Systems).

Som namnet säger syftade UMTS till ett mobilsystem för 3G som skulle vara tillgängligt överallt, både utomhus och inomhus, och som skulle vara integrerat med det fasta telenätet.

Vid ett möte i Bryssel 1993 hävdade EG:s representant att UMTS med EG:s hjälp skulle kunna förverkligas på mycket kortare tid än de tio år som det hade tagit att få fram GSM.

Ericsson och Nokia motsatte sig först EG-inviterna, men intog en mer flexibel hållning efter en middag, där vd:arna för de två bolagen mötte industrikommissionären Martin Bangemann.

UMTS Forum bildades i januari 1996. Ordförande blev svensken Thomas Beijer, välmeriterad från GSM-arbetet.

Nokias och Ericssons konkurrenter ville förståeligt nog också kunna ta för sig i de stora affärer som väntades. Utmaningen för dem var att tänka strategiskt rätt. Sin vana trogen förväntade de sig, och fick, politiskt stöd av hemmapolitikerna.

Ett exempel är Japan, där det statliga televerket NTT 1992 avknoppade en division Docomo för sin mobiltelefonverksamhet. Då japanerna, trots sin ingenjörskompetens, inte fått något gensvar för sin egen 2G-standard (benämnd JDC) utanför sitt eget land, fanns en ambition att snabbt söka revansch inom 3G.

1994 ledde Docomos kontakter med Ericsson till ett utvecklingssamarbete gällande WCDMA (CDMA-tekniken med tillägget W för varianten wideband, bredband). Följande år kunde Ericsson demonstrera ett testsystem för WCDMA och fick en första beställning från Docomo.

Samma år fick CDMA ett genombrott i USA, som en av tre av myndigheterna godkända 2G-tekniker för digital mobiltelefoni. Hälften av de amerikanska operatörerna gick in för CDMA.

På den enorma kinesiska marknaden mötte Ericsson ett kraftfullt amerikanskt agerande just för CDMA, som ju inte var kompatibel med Nokias och Ericssons TDMA-spår.

Huvudrollen här kom att spelas av Madame Li Mofang, teknisk chef på China Mobile. Ericssons dåvarande teknikchef Jan Uddenfeldt karakteriserar henne som ”oerhört kompetent, klok och dessutom rolig”. Li Mofang såg fördelarna med internationella lösningar och tog snart ställning för GSM.

1994 kom den första kinesiska GSM-ordern. China Mobiles GSM-nät blev småningom världens största.

Vägen mot 3G-målet skulle bli full av bataljer. 3G-processen kan sägas ha börjat i Genève så tidigt som 1985 och slutade med bildandet av samarbetsorganisationen 3GPP i Köpenhamn i december 1998.

Vad GSM-världen behövde bemöta var att det amerikanska företaget Qualcomm hade gjort sin avsikt klar att utveckla ett CDMA-baserat 3G-system, CDMA2000. Detta skulle ge bättre möjligheter att överföra data än GSM.

”Det var ett reellt hot, som vi var tvungna att förhålla oss till. Vår strategi gav sig så småningom: vi skulle utveckla vår lösning för 3G utgående från GSM:s kärnnät. Då skulle en investering i GSM kunna beskrivas som ett steg på vägen mot en bredbandig 3G-lösning”, säger Jan Uddenfeldt.

Det ledde till att Nokia och Ericsson, efter misslyckade samarbetsförsök med andra konkurrenter, inledde ett samarbete också om CDMA-tekniken.

Den 13 juli 1996 kom sedan ett chockbesked. På väg i bil – tillsammans med familjen på väg från Disneyland i Paris till Rivieran – fick Jan Uddenfeldt ett mobilsamtal. Teleministeriet i Japan hade föreslagit att den amerikanska CDMA2000-tekniken skulle bli 3G-standard i Japan.

”Min kollega i Tokyo meddelade att det var kris. Eftersom trafiken flöt mycket sakta inför den franska nationaldagen, så fanns god tid att prata (tack GSM!). Vad skulle vi göra? På Ericsson ville vi för allt i världen inte att CDMA skulle erövra Japan och därmed kanske även påverka Kinas 3G-val.”

Ministeriets motivering var att Japan måste gå in för en 3G-standard som var internationellt gångbar. Just det som ju Ericsson syftade till med sin teknik.

På plats i Japan träffade Udden­feldt den japanske ministern, Ichiro Hino.

”Jag beskrev WCDMA och förklarade att denna teknik (mellan mobiltelefonen och basstationen) kombinerad med GSM:s kärnnät (mellan basstationen och telefoncentralen) motsvarade det japanska kravet på att standarden skulle vara internationell. Ministern blev mycket förvånad.”

Uppenbart hade ministern vilseletts av olika rådgivare. Men när han fick saken klar för sig, vände situationen helt.

”Men problemet var inte löst. Fortfarande var det ju så att vi i Europa inte hade någon officiellt besluten 3G-standard. Nu gällde det för oss att åka hem och försöka skynda på saken så mycket det bara gick”, säger Jan Uddenfeldt.

Faktum var att det i Europa ännu inte ens fanns en konkret tidsplan för när 3G-standarden skulle vara klar. Operatörerna var fullt upptagna med att bygga ut GSM-näten och -tjänsterna, många hade inte ens nått fram till ett positivt kassaflöde från GSM.

”I ett operatörsperspektiv väcktes 3G-frågan alldeles för tidigt. Men operatörerna satt fast i ett kollektivt dilemma. De vågade inte säga ifrån, då de var rädda för att de reglerande myndigheterna skulle tolka det som bristande intresse för framtidssatsningar”, säger Thomas Beijer.

Det gällde att ta tjuren vid hornen. Rykten gick om att USA och Japan planerade ett strategiskt industrisamarbete, inklusive telekomindustrin, mot övriga världen. Stämningen var uppskruvad.

Avgörande blev att både Ericsson och Docomo identifierade Nokia som den perfekta samarbetsparten. Hösten 1996 började Docomo och Nokia ta mått på varandra i en serie möten.

I Finland fick de japanska gästerna prova på allt från bastu till bärplockning och mountainbike genom blöta kärr. En gång då den japanska delegationens ledare Hironobu Takeuchi tackade för middagen överraskade han alla genom att börja sjunga. Han trollband publiken, som förstod att de relationsbyggande aktiviteterna nu hade gått in i en fördjupningsfas.

Pakten mellan Ericsson, Nokia och Docomo blev i praktiken klar strax efter årsskiftet 1997, då Nokia beslöt att växla från sitt TDMA-spår till Ericssons WCDMA.

”Teknikchefen Yrjö Neuvo och andra på Nokia såg fördelarna med en global standard i form av WCDMA. Det ledde alltså till den intressanta situationen att Ericsson och Nokia började agera tillsammans”, berättar Jan Uddenfeldt.

Beslutet att byta inriktning var ändå inte lätt för Nokia. En skiljelinje i bolaget gick också här mellan ”mobilfolket” och ”nätfolket”. De förra hade vant sig vid att anpassa mobilerna till olika standarder, medan de senare nästan helt saknade erfarenheter av andra tekniska miljöer än TDMA, som blivit en källa till yrkesstolthet.

Nu behövde Nokia alltså göra en helomvändning.

I samband med att Nokia i februari 1997 meddelade sitt resultat för det gångna året – som visade att bolaget fått ställning som världens största mobiltelefontillverkare – presenterade ordföranden för Nokias framtidsvisionsgrupp Lauri Melamies tre 3G-scenarier. Antingen skulle Europa, Japan och USA gå skilda vägar eller så skulle allt bli kaos och 3G inte förverkligas överhuvudtaget eller så skulle Nokia arbeta för en ”historisk kompromiss” baserad på WCDMA och GSM.

Det fanns en hemlig faktor i bakgrunden. Nokia hade i tysthet finansierat grundforskning inom så kallat Spread Spectrum och CDMA Techniques vid Uleå­borgs universitet. Nu gav den forskningen utdelning.

Men det skulle bli många kamper att utkämpa. En handlade om att Docomos moderbolag NTT inte ville acceptera att dotterbolaget skulle ta in GSM i det japanska kärnnätet. Ericsson och Nokia väntade hela våren 1997 på att japanerna skulle besluta sig, men budet varierade från dag till dag.

Bland annat så här lät det i en beskrivning i Helsingin Sanomat av hur Ericsson och Nokia fann varandra:

”Under ett kvarts sekel hade Melamies betraktat Ericsson som sin värsta konkurrent, och nu satt han och förhandlade med dem om en gemensam strategi. Lyckligtvis deltog på Nokias sida också Heikki Ahava och Yrjö Neuvo i förhandlingarna; båda hade i motsats till Melamies vana vid att umgås med konkurrenter.

—

I maj 1997 kallade Ericsson och Nokia NTT-Docomo till en trepartsförhandling i Kista [i Stockholm, där Ericssons hade sitt huvudkontor]. Konkurrenterna satte sig vid samma bord som den gemensamma stora kunden. Lauri Melamies kunde inte låta bli att le för sig själv när Ericssons Torbjörn Nilsson började prata. Hans hår stod på ända och kinderna blossade, ”precis som på någon från Nokia”.

Han märkte att stämningen nu var en annan än vid de första mötena mellan Ericsson och Nokia, då man tittat på varandra lite under lugg. Nu talade man öppet och rakt på sak. Också japanerna var ovanligt frispråkiga. I pausen delade sig mötesdeltagarna naturligt i två grupper, japanerna i den ena och svenskarna och finnarna i den andra. Och de talade svenska! Melamies trodde inte sina öron. Hade teknikförbundet också blivit till ett språkförbund?”

(Anssi Miettinen och Tuomo Pietiläinen)

Ericssons Gunnar Sandegren, som deltog i Kistamötet, berättar att man på Docomo ännu inte helt vågade lita på att Nokia hade bestämt sig för WCDMA.

”Jan Uddenfeldt och jag satt i förväg och gjorde upp taktiken. Jan förberedde mig på att japanerna skulle ställa kontrollfrågor. ’Då ska du inte svara, Gunnar, du ska låta Nokia svara!’ Vid mötet gick det som Jan hade sagt. Japanerna ställde en fråga där svaret skulle avslöja vilken teknik man hade valt. Men man ville från Nokias sida fortfarande inte yttra sig. Jan sparkade till sist Yrjö [Neuvo] på smalbenet under bordet. Då blev det äntligen bekräftat: Nokia gjorde samma val som vi.”

Den största fighten för Ericsson och Nokia kom att stå mot de övriga branschkonkurrenterna. Inledningsvis försökte de få med den tyska konkurrenten Siemens i sitt förbund, men efter en förhandling i juli 1997 stod det klart att Siemens högsta ledning valt att förhålla sig fientligt.

Detta blev synligt för omvärlden i september, då Siemens på GSM-associationens möte på Cypern tillsammans med alla de andra stora tillverkarna (Motorola, Alcatel, Nortel, Lucent) lanserade ett konkurrerande 3G-förslag, TDMA-CDMA.

Samarbetet mellan Ericsson och Nokia testades nu under allt mer fältliknande förhållanden. Hösten 1997 ägnade de en lång gemensam offensiv mot de europeiska operatörerna.

”De nordiska mobiltillverkarna agerade som såta vänner. Till och med presentationsmaterialet var gemensamt. Vid ett stort möte i Amsterdam i november, där nästan alla europeiska operatörer deltog, delade de ut en penna med Nokias logotyp på ena sidan och Ericssons på den andra. Konkurrenterna talade om ’skandi-maffian’. Även försäljningsavdelningarna samarbetade”, skriver Miettinen och Pietiläinen.

EU-kommissionen var bekymrad över läget. Dess tydliga budskap var att Europa på inga villkor fick splittras så att initiativet förlorades till USA. Jacques Santer, kommissionens ordförande, som stod på Ericssons och Nokias sida, samlade de stridande parterna till ett medlingsmöte i Bryssel den 31 oktober, utan framgång.

Klart är att president Martti Ahtisaari gav draghjälp. Under ett besök i England framförde Ahtisaari Finlands synpunkter i 3G-frågan för den brittiske premiärministern Tony Blair. Ett bakgrunds-PM hade skrivits av Nokia­mannen Heikki Ahava. Resultatet var, säger Ahava, att Blair personligen meddelade att britterna skulle stödja WCDMA i ETSI.

Den dåvarande svenska Ericsson-vd:n Lars Ramqvist berättar att ett stort problem i spelet om 3G-standarden var att Ericsson hade kommit så väl ut av GSM.

”Det ville konkurrenterna inte acceptera. Den 14 januari 1998 mötte jag den brittiska handels- och industriministern Barbara Roche hos landets ambassadör i Stockholm. Hon var utsänd av Tony Blair och budskapet var att man från brittisk sida betraktade Ericsson som ett brittiskt företag. Blair tog kort efteråt beslut i brittiska regeringen att stödja vårt 3G-alternativ.”

Beslutet om den kommande europeiska 3G-standarden skulle alltså fattas av ETSI, och där blev det holmgång. Avgörandet var planerat till ett möte i Madrid den 15–19 december 1997. Anslutningen var massiv. 270 delegater deltog, förutom representanter för ETSI också representanter för GSM-associationen och standardiseringsorganen i USA, Japan och Kina.

Ordföranden Friedhelm Hillebrand visste på ett ungefär hur stridslinjen gick och såg till att mötet förbereddes minutiöst, för att undvika tolkningsproblem efteråt. Fyra alternativa standarder hade vid det här laget preciserats för radiolösningarna: WCDMA, OFDMA, WTDMA och TDMA-CDMA.

För att kunna antas som standard krävdes enligt ETSI:s stadgar en majoritet på minst 71 procent av rösterna, viktade utgående från medlemmarnas storlek.

Diskussionen visade att läget var polariserat bland tillverkarna. Ericsson, Nokia och NEC förespråkade WCDMA, medan Alcatel, Bosch, Italtel, Motorola, Nortel, Siemens och Sony förespråkade TDMA-CDMA.

De flesta av operatörerna fanns dock på WCDMA-sidan. Hillebrand hade förberett en indikativ röstning, som slutade 716–509 i favör för WCDMA mot TDMA-CDMA. De två övriga alternativen fick inga röster.

Nu gällde det att samla styrkorna till det avgörande mötet i Paris den 28–29 januari 1998. På väg hem från Madrid stötte Ericssons Mats Nilsson på Heikki Ahava, som under processens gång förvandlats från ”fiende” till god vän. De följdes åt till flygplatsen och upptäckte att de skulle med samma plan. Inte bara det, på planet konstaterade de att bokningssystemet hade placerat dem i fåtöljerna bredvid varandra.

Lobbyarbetet in­ten­sifierades ytterligare. Ett genombrott sked­de vid ett möte i Rom en vecka före Parismötet. De ledande operatörerna hade samlats. En svår sak i denna krets var att vissa operatörer skulle tvingas rösta emot det egna landets tillverkare. Men vid Rommötet bildades en enhällig front för WCDMA.

”Det skedde mindre på tekniska grunder än på politiska – man ville skapa fred inom standardiseringsområdet och få med sig Japan”, säger Thomas Beijer.

När ETSI samlades i Paris, på ett hotell vid Porte Maillot, räknade man delegaterna till 316, vilket var all time high. Alla visste att beslutet skulle komma att ha enorma ekonomiska konsekvenser för industrin.

Intresset var så stort att alla inte rymdes in i kongressalen. Sammanlagt deltog 198 ETSI-medlemmar med totalt 1 523 röster. En extra deltagare upptäcktes. Det visade sig vara en representant för en svensk affärstidning. Hon blev bryskt avvisad.

Delegaterna använde dagen till att presentera argument som alla redan hade hört flera gånger om.

Vid fyratiden var det dags att rösta. Resultatet blev 931 röster för WCDMA, 589 för TDMA-CDMA och tre ströröster för WTDMA. Det gav 61 procent för Ericssons och Nokias förslag, vilket alltså fortfarande inte räckte till den nödvändiga majoriteten.

Resultatet överraskade ingen, men viktigt var det breda stödet hos operatörerna för WCDMA, ”de var ju kunderna”, som Thomas Beijer säger.

I kulisserna på Parishotellet fanns förutom Jan Uddenfeldt förstås också hans Nokiakollega Yrjö Neuvo. Nu tog de fram ett kom­promissförslag, handskri­­vet av Gunnar Sandegren och Heik­ki Ahava på ett blädderblock, där vissa delar från Siemens TDMA-CDMA-upplägg in­klu­derades. Kompromissen var formulerad så att ingen skulle behöva förlora ansiktet.

Jan Uddenfeldt: ”Om detta hade Yrjö och jag diskuterat i förväg med vår Siemenskollega Walter Konhäuser. Fick vi inte tillräcklig support för WCDMA, skulle han komma till vårt rum strax före klockan fem. Konhäuser ringde en kvart innan tiden löpte ut och sa att han och alla de andra tillverkarna var beredda att skriva på. Det går så bra, sa vi.”

”Att Siemens skulle skriva på hade vi förväntat oss, men in tågade dessutom folk från Alcatel, Nortel, Motorola med flera. Vi fick lägga till några rader i vårt färdigskrivna kompromissförslag”, säger Jan Uddenfeldt.

”Kapitulationen var en både märklig och samtidigt mäktig upplevelse. Det gick faktiskt mycket snabbare och lättare än vi hade vågat hoppas, och synen när våra forna opponenter en efter en steg in i rummet är oförglömlig”, kommenterar Ericssons Åke Persson.

Klockan åtta på kvällen inleddes ett inofficiellt möte där tillverkningsindustrin bakom de två förslagen mötte ordföranden Friedhelm Hillebrand. Mötet har gått till historien som The Night of the Long Knives, och det beskriver enligt Sandegren väl vad det var fråga om.

När mötet samlades igen följande morgon lät Hillebrand genomföra en sista omgång med frågor, svar och förtydliganden, varefter den nya 3G-standarden antogs enhälligt.

WCDMA accepterades som 3G-standard i ETSI för den helt dominerande delen av frekvensbandet. TDMA-CDMA accepterades också, men kom aldrig att implementerats i något europeiskt land.

Utöver ETSI enade sig den japanska standardiseringsorganisationen om samma standard, och senare också standardiseringsorganen i Kina och Korea.

”Den 29 januari 1998 skålades det i champagne hos både Ericsson och Nokia”, säger Nina Eldh, som då arbetade som informationschef för Nokia i Bryssel.

Nu skulle väl äntligen alltsammans vara på plats?

Men så var det inte alls. ETSI:s beslut att gå in för CDMA-teknik passade Qualcomm perfekt, säger Thomas Beijer. ”De såg mäkta belåtna ut när beslutet togs. ’Qualcomm will not cause any trouble’, sa Qualcomms delegat och dunkade mig i ryggen med ett leende över hela ansiktet när han checkade ut från hotellet på väg hem till San Diego.”

Men trubbel blev det. Qualcomm ville blockera 3G-standarden genom att hålla sina patent otillgängliga för WCDMA. Qualcomm hade många patent på smalbandig CDMA och hävdade att en del av dessa också var tillämpliga på WCDMA.

”Från Ericssons sida deklarerade vi då att vi å vår sida inte var villiga att göra våra patent tillgängliga för CDMA2000. Ericsson hade grundläggande patent som CDMA2000 gjorde intrång på. Till exempel så kallad soft handoff som Ericsson [genom Jan själv] tog patent på i mitten av åttiotalet”, säger Jan Uddenfeldt.

Med detta kom två processer i gång. Den ena gick i korthet ut på hot om ett upptrappat handelskrig mellan USA och EU. Den andra skedde i det tysta och inkluderade en simulerad rättegång, där Qualcomm och Ericsson hårdfört testade vem som skulle ha störst chans att vinna en faktisk juridisk process om patenträttigheterna.

Jan Uddenfeldt: ”Vagnar lastade med papper rullades in. Precis som i filmer från amerikanska rättssalar ropade juristerna objection så fort de fick en chans. Sekreterare skrev in varje hummande som uttalades. Det var inte alltid så upplyftande på grund av advokaternas högt utvecklade förmåga att förödmjuka den de förhörde.”

Vid sidan av detta pågick ännu en sak: hemliga förhandlingar mellan Ericsson och Qualcomm. Ericsson erbjöds att köpa både mobiltelefondelen och systemverksamheten hos Qualcomm. Efter en due diligence sade Ericsson nej till den förra och ja till den senare.

Processen slutade med att parterna erkände varandras standarder (WCDMA och CDMA2000).

Saken uppenbarades slutligen vid en stor konferens i Tokyo. Branschfolket såg fram emot en stor fight mellan representanterna för Ericsson och Qualcomm. I stället levererade deras representanter till allmän förvåning exakt samma budskap. Då stod det klart att 3G nu skulle bli verklighet.

Vad hände sedan?

I ungefär tio år till fortsatte Nokias framgångssaga. Tills Nokias mobiler inte längre var så intressanta för kunderna.

En viktig orsak var enligt Jan Uddenfeldt att Nokia inte ville samarbeta med Ericsson om tryckkänsliga skärmar, som Ericsson ville lansera storskaligt i samförstånd med Nokia. När Apples Iphone presenterades för världen i augusti 2007 var loppet i praktiken kört.

”Det är otroligt synd att Nokia aldrig insåg vad de missade. De sa hela tiden envist nej till touch phones. Hade de varit med på spåret hade utvecklingen blivit annorlunda”, säger Jan Uddenfeldt.

Intervjuerna med de i artikeln citerade gjordes åren 2005-2009.