Alisa Forslund, i dag 24, växte upp i Oravais men är numera bosatt i Vasa. Hennes liv har inte följt den vanliga schablonen. Om man i de tidiga tonåren vinner en stor fotomodelltävling i metropolen New York och karriären når ända fram till modellagenturen Elite – då kan framtiden knappast arta sig som ett vanligt tonårsliv. Det låter snarare som ett filmmanus.
Hur kom Alisa överhuvudtaget att intressera sig för att jobba som fotomodell? Låt oss fråga hennes mamma Jaana Forslund.
”Alisa hade hela sin uppväxt ägnat sig åt redskapsgymnastik. Hon tränade rent av med sikte på OS för ungdomar. Men hon blev lång till växten, och det satte gränser.”
Efter gymnastiken uppstod ett tomrum. Det måste fyllas.
Men till saken hörde också att Alisa i skolan fick negativa kommentarer om sin längd och sitt utseende.
Mamma grubblade på hur Alisas självkänsla skulle kunna höjas. Hon tänkte att en hobby som fotomodell kunde göra flickan gott. Många lät förstå att Alisa var vacker, att hon hade förutsättningar för modelljobb.
Mamma och dotter tog kontakt med agenturen Pariss Models i Seinäjoki. Dess ägare Liisa Kangas fäste sig vid Alisas skandinaviskt nobla utseende, men också vid hennes samarbetsförmåga och målmedvetna karaktär. Snart gick Alisa på modellkurs. Hon tillägnade sig catwalkens hemligheter med smink och frisyr. Alisas löparskor byttes mot högklackat.
”Jag hade aldrig tagit ett steg i högklackade skor, men det kändes genast naturligt och rent av skönt. Jag började faktiskt använda dem överallt, utomhus och till och med i skolan”, säger Alisa.
Efter att ha gått ut agenturens kurs våren 2014 vann Alisa till att börja med första pris i en nationell fotomodelltävling. Liisa Kangas föreslog en kraftmätning på lite högre nivå, nämligen den modelltävling som arrangeras av IMTA (International Modeling and Talent Association), välkänd i modellvärlden. Platsen för den var ingen kråkvinkel precis. Det var New York.
”Först sa både jag och mamma till Liisa, att vi nog inte hade tillräckligt på fötterna för att ta oss i väg så långt. Men på något sätt övertalade Liisa oss”, berättar Alisa.
”Så kom det sig att vi flög till The Big Apple med mamma och pappa. Vi tog det hela som ett slags äventyr. På den tiden visste jag ingenting om modellyrket. Inte heller någonting om vilken vansinnigt stor tävling det var fråga om.”
”Vi varken kände press eller hade förväntningar. Vi ville till NY, det hade redan länge varit vår dröm”, säger Jaana.
Det blev stökigt redan på flygplatsen i New York. Mötande människor ville ha autografer och selfies tillsammans med Alisa. De trodde hon var någon berömd person.
”Det var ganska underligt. Alisa fick höra att ’du är visst känd från tv’ och ’du kommer att bli nästa supermodell’, Americas next top model. På samma sätt fortsatte det på stadens gator, i hotellhissen och lite varstans. Kanske utstrålade flickan sin karisma redan i det skedet”, förmodar mamma.
”Jag var häpen”, säger Alisa, ”undrade över varför alla kom för att prata med mig. Jag är ju inte på något vis en speciell människa.”
Alisa var yngst i sin tävlingsklass och med sina 185 centimeter också längst. Hundratals deltagare från hela världen var hennes konkurrenter. I tävlingen ingick ronder med bikini, jeans och aftondräkt. Det hela pågick i sammanlagt fem dagar.
I publiken satt mamma Jaana och pappa Tom Forslund som på nålar. Alisa var tävlingsvan från idrotten. Den gagnade henne kanske också nu. Hon var inte synbart nervös.
Men skenet bedrar som bekant.
”När bara tio deltagare återstod på scenen, tänkte jag att mitt namn snart nog skulle kommer att ropas upp, och då skulle jag vara petad från tävlingen. När vi bara var tre kvar, tänkte jag att det var då väldigt konstigt att mitt namn inte hördes. När man sedan utnämnde mig till vinnare var jag på väg att svimma. Det var alla tiders chock”, säger Alisa.
Som boren österbottniska stod hon trots allt med fötterna stadigt kvar, gick inte i taket, utstötte inga glädjevrål.
”Många undrade hur jag kunde se så lugn ut. Njöt jag inte av segern?”
”Tom och jag var förstås enormt stolta över vår flicka. I det ögonblicket rann glädjetårarna”, bekänner Jaana.
Efter tävlingen ville alla deltagande modellagenturer träffa Alisa för att diskutera ett möjligt samarbete med henne. Alisa slöt sitt första modellkontrakt med agenturen Supreme. Och gjorde sina första lärospån i modellyrket.
”Man sa att jag måste banta. Annars skulle jag inte få arbete”, förklarar Alisa. ”Jag vägde då 62 kilo. Men trots att jag senare i Finland gick ner i vikt mer än agenturen önskade, räckte det ändå inte för dem.”
”Jag fick inte ätstörningar, men att gå på diet påverkade min egen kroppsbild. Jag började fasta. Efter fastan var jag utsvulten och åt mera än jag egentligen skulle. I en sådan spiral pendlade min vikt under sju år.”
Alisa drömde ofta om att hon åt av ”förbjudna” maträtter.
”Jag vaknade våt av kallsvett och tänkte puh, lyckligtvis hade jag inte snaskat i mig av det där på riktigt.”
Men vikten var inte det enda som agenturen kommenterade. Hon måste också bli av med musklerna. Sådana hade Alisa naturligtvis. Utan muskler skulle det inte ha blivit någonting av redskapsgymnastiken. Alisa var bara tillåten att promenera och springa en smula.
”Cykling var också förbjudet”, säger hon. ”I gymmet fick jag bara träna utan vikter. På boxningssäcken fick jag inte slå många slag. Jag kunde ju ha fått muskler.”
Alisa hade en egen personlig tränare. Träningssessionerna var på en och en halv timme sex gånger i veckan.
”Jag åt tre gånger om dagen och sammanlagt aldrig mer än 1 000 kilokalorier. Potatis och bröd fick jag inte sätta i mun. Det var hårt. Jag kände mig ofta svag”, säger Alisa.
Det tog ett år tills Alisas muskler hade försvunnit.
”Jag såg att Alisa hade det jobbigt med sin mat och sitt ätande och försökte naturligtvis se till att hon åt och sov ordentligt. I modellvärlden kan man få höra att två äpplen om dagen är tillräckligt”, säger Jaana.
Mamma upprepade många gånger för sin dotter att om modellyrket gjorde att hon for illa, så skulle hon sluta med det samma.
Trots att den utländska agenturen kände till Alisas storlek hände det ibland ändå att det vid ankomsten väntade kläder som hon inte rymdes i. Det uppstod en del egenartade situationer.
Alisa hade en hög arbetsmoral. Det som överenskommits, det gjorde hon. Emellanåt kunde läget vara sådant att det för agenturens del inte gick ”som i Strömsö”. Då kunde mamma föreslå att Alisa skulle avbryta jobbet i fråga och att de skulle flyga hem. Men Alisa gav sig inte.
”Emellanåt var jag orolig. Vad hade jag egentligen gjort när jag uppmuntrat Alisa till modelljobb? Det är en så osund värld! När man till exempel grabbade tag i Alisas midja och kände efter obefintliga ’jenkahandtag’, då gick det överstyr. En känsligare flicka än Alisa skulle lätt ha kunnat utveckla anorexi. Men gudskelov var Alisa så styvnackad och förståndig att allt ändå gick väl.”
Vad har Alisa att säga till blivande modeller?
”Ändra inte på dig själv”, förklarar hon.
”Och banta inte heller bara för att gå i klädtyper dikterade av andra. Håll dig på din kant. Jag är heller ingen vän av vare sig skönhetsoperationer, injektioner, fettsugningar och sådant. Inget av det har jag gjort. Jag tillfrågades som tonåring om jag inte hade funderat på en fettsugning. Det är ganska ofattbart”, säger Alisa.
Eftersom Alisa enligt den första modellagenturen vägde för mycket, bytte hon snart till en annan. Och inte till vilket alternativ som helst, utan till den berömda agenturen Elite.
Men även där fick hon veta att hon bar på för många kilo.
”I något skede fick jag förslaget ’tänk om du skulle lägga på dig tjugo kilo och börja som XL-modell’. Det var rätt bisarrt”, säger Alisa, som numera kvitterar saken med humor.
Innan Alisa anmälde sig till IMTA-tävlingen hade hon aldrig haft en tanke på att behöva banta. Hon var nöjd med sig själv, mådde bra och kände sig stark. Nu i efterhand säger hon att hon egentligen bara ångrar en sak. Nämligen att hon inte valde en internationell agentur som skulle ha godkänt henne sådan hon var.
”Fotomodellbusiness är en hård bransch. På många sätt fick den Alisa att växa. Hon mötte utmaningar hon behövde gå i land med. Lyckligtvis hade hon fötterna på jorden och sinne för proportioner”, säger mamma.
Ett år efter segern i modelltävlingen tillbringade Alisa och Jaana sommaren i New York. Alisa lät toppfotografer ta bilder för sin demonstrationsportfölj. Dagarna fylldes också av rörlighetsträning. Mamma och dotter bodde tillsammans i en bostad som också huserade andra modeller.
”Det var riktigt roligt att bo med mamma i Amerika. Hon tog hand om mig. Lagade mat och tvättade kläder. Mamma blev också en öppnare samtalspartner i sällskap med de socialt begåvade amerikanarna”, säger Alisa.
”Vi svetsades ihop väl där ute i världen. Men vi har alltid haft en nära relation, nästan telepatisk. Vi kan läsa av varandra väl”, säger Jaana.
Under fem år arbetade Alisa huvudsakligen som modell utomlands, främst i Europa. Eftersom Alisa var omyndig, följde mamma eller pappa eller bägge med på resorna. De stod för trygghet och sällskap.
Föräldrarna gavs också tillfälle till att på nära håll iaktta modelltillvarons ”glamour” – med vårtor och allt.
”På vissa fina middagsbjudningar undrade jag nog vad jag egentligen hade där att göra. Man fick nypa sig själv i armen”, säger Jaana.
En vanlig uppfattning är att det är lätt att arbeta som modell. Men så är det inte.
Det hände att Alisa fick telefonsamtal med besked att hon med ett par dagars varsel skulle infinna sig till fotografering någonstans i världen. Väl på rätt flygplats hade hon en väntande taxi som körde henne till tagningarna. Redan nästa dag kunde returflyget gå till Finland.
Emellanåt tillbringade Alisa ändå veckor eller månader utomlands i modelljobb – till exempel i Tyskland, Grekland, Spanien, Italien, England och Frankrike. Hon engagerades inte minst som smyckes-, smink- och hårmodell.
”Modellerna väljs ut bland många. Man måste resa i ett pressat tidsschema, bo i okänd omgivning och samarbeta med nya människor. Timmarna rinner i väg med sminkning och frisyruppsättning, för att inte tala om den tid som går åt till poserande”, säger Jaana.
”På castingar, det vill säga de tillfällen där modellerna väljs ut, kan en modell få napp kanske en eller två gånger av tio. Oftast får man ett ’tack, men nej tack’ som svar. En fotomodell behöver vara hårdhudad. Man får verkligen inte ta illa vid sig”, framhåller Alisa.
Vilka är modellyrkets goda sidor?
”Lönen. Den är faktiskt bra. Det räckte med att göra två jobb i månaden för att leva gott.”
”Och visst är det kul att bli sminkad och kammad”, säger Alisa.
”Ja, och visst blev den där småblyga och en smula känsliga flickan mycket mer social. Du har fått flänga omkring, träffa folk och lära dig språk. Men åtminstone jag såg det här mest som ett äventyr. Jag saknar inte den där perioden”, säger Jaana, som gläder sig över att Alisa nu hittat ett eget arbete och en egen man – Robin Österlund, studerande i maskinteknik vid yrkeshögskolan Novia.
År 2020 vände Alisa blad i sitt liv. Hennes intresse för internationella modelluppdrag började svalna. Coronapandemin bidrog till beslutet.
”Jag kände mig ofta ensam ute i världen”, säger hon. ”Jag längtade efter ett intressant, äkta och betydelsefullt yrke. Modellvärlden är så ytlig. Egentligen avskydde jag den från första stund.”
Alisa kommer ihåg ett gott råd hon fick redan i början av sin karriär: lita aldrig på en annan modell!
”Om jag till exempel frågade en annan modell efter en castingadress, var det inte omöjligt att hon gav mig fel adress med avsikt. Atmosfären modeller emellan kan vara väldigt spänd och konkurrensinriktad.”
Alisa inledde ett mer normalt arbetsliv för ungefär tre år sedan genom att pröva på att jobba på daghem och med äldrevård.
Valet föll på barnen och en utbildning till förstadiepedagog.
”Jag tycker mycket om att arbeta i förskola. Där råder en så positiv anda.”
För närvarande studerar Alisa på Åbo Akademi och arbetar parallellt fem dagar i veckan på daghem. År 2025 väntar examen.
”Barn är äkta. Det är så fint att se hur de lär sig saker och att iaktta hur de upplever världen.”
I Alisas barndomshem fanns det alltid många barn. Jaana och Tom Forslund har varit fosterföräldrar i över trettio år. Var det kanske just därför som det föll sig så naturligt för Alisa att arbeta med barn?
”Vi grundade för några månader sedan föreningen Österbottens familjevårdare rf. Till den rekryterar vi medlemmar som fungerar som fosterföräldrar. Utbildningen tar omkring fyra månader”, berättar Jaana, som gärna ser att familjer kontaktar föreningen.
En ny utbildning inleds nu i mars. Verksamhetsområdet finns längs axeln Karleby-Vasa-Kristinestad.
Det råder stor brist på familjevårdare. Socialmyndigheterna söker ständigt efter flera. I föreningen är Jaana Forslund en av två familjevårdare som fullgjort den långa utbildningslinjen för familjevårdsarbete utöver den ordinarie socialarbetarutbildningen.
Alisa är fortfarande knuten till den amerikanska agenturen Karen Lee Group (KLG) – som i tiden haft berömdheter som Heidi Klum i sitt ”stall”. Hon gör fortfarande också enstaka modelljobb, främst i Finland. Det ger bra biinkomster.
Nyligen medverkade hon också i en roll i filmen Conversazioni con la solitudine (Samtal med ensamheten) som knipit pris i bland annat Rom. Det är fråga om en kort modefilm, regisserad av Janiv Oskár och Ilona Lehtonen och ingår i repertoaren för Londons modeveckor, som arrangeras i samband med Fashion Film Festival.
”Mitt tidigare yrke har blivit en hobby. Livet är nu mycket mindre stressigt. Jag får också äta vad jag vill”, säger Alisa, som är lycklig och nu till hundra procent ägnar sig åt det hon vill. Hon tänker inte att hon måste se ut på ett visst sätt, sminkar sig inte och gör inte om sig.
”Jag har varken intresse eller tid för sådant och bryr mig inte heller längre om vad agenterna önskar. Jag är jag. De väljer mig eller så någon annan. Jag försöker följa modellmamman Liisa Kangas viktiga råd. Man ska bara göra sådant som man själv tycker om att göra.”
Vill du avslöja någon liten ”hemlighet” om dig själv?
”Tja, min självkänsla kunde fortfarande stärkas en del. Och en sak till… jag kan inte sminka mig”, säger Alisa med ett skratt.
Saknar du något i ditt förflutna och vad önskar du av framtiden?
”Jag kan längta efter att göra volter och den känsla av att flyga som jag upplevde i redskapsgymnastiken. Och jag skulle snart vilja ha ett eget hus. Robin och jag har redan sett ut en plats.”
