Nybyggare i eget land

Livet stampade på stället i Jakobstad. Tiderna var usla, det var i början av 1990-talet och Finland genomlevde den värsta lågkonjunkturen i landets historia. Satu var hemmamamma med tre flickor, ett, två och tre år gamla. Rune, med utbildning i IT-branschen, arbetade som målare inom egen firma. Han hade hört att man i Bolivia sökte jordbrukare utifrån och att det var billigt att leva i landet. Frågan var om de var utrustade med den rätta nybyggarandan. Ingen av dem hade erfarenhet av jordbruk.

”Men vi såg ingen framtid i Finland, nittiotalet var en dyster tid”, säger Satu. Att flytta utomlands var ingen främmande tanke. Både hon och Rune hade i sin ungdom bott ett par år i England och arbetat med missionsarbete på frivillig grund. Båda är mormoner och tillhör alltså Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Äventyret började med att Rune flög till Bolivia för att få en allmän uppfattning om landet. Allt såg bra ut. ”Vi gjorde också en rekognoseringsresa dit tillsammans, och efter det beslöt vi oss för att flytta”, berättar Satu.

Spanska, pronto!

Det tog sin tid att få ihop pengar till flytten, men i oktober 1991 var det dags. Satu var 30 år gammal, Rune 37. Familjen bosatte sig i den tropiska miljön nedanför altiplano, högplatån, i utkanten av miljonstaden Santa Cruz.

Nu var de alltså gringos, ”vita miljonärer”, eftertraktade samarbetspartners. I bolivianernas ögon var de rika, men inte i egna.

”Till en början gillade jag inte Bolivia. Det var för hett, dammigt och smutsigt och en massa småkryp. Trafiken var kaotisk, bussarna saknade dörrar och vägarna var fulla av gropar. Ändå kändes flytten som den rätta lösningen”, berättar Satu.

Via kyrkan fick de råd och hjälp. Men den nya obanade stigen bjöd på en värld av utmaningar och allt skulle de lösa själva, på eget sätt och med egna krafter, med svett och hårt arbete. Allra först måste de lära sig språket.

”Vi trodde det skulle fungera med engelska. Men inte, spanska var det som gällde.”

Familjen anställde en lokal hemhjälp som flyttade in i en lägenhet intill och snart klarade de av att på knagglig spanska göra sig förstådda. Efter några år talade de enbart spanska med sina barn.

”På så sätt var det lättare för alla. Om jag hade talat spanska och finska med barnen och svenska med Rune och spanska med hemhjälpen, skulle det ha blivit en enda salig röra. Det krävde jobb nog att anpassa sig till ett nytt land och klimat, till en annan kultur och andra människor.”

Ingen guldgruva

Rune tog raskt itu med sin nya karriär som jordbrukare. För hundra dollar köpte han ett par hästar för att kunna nå de mest svårtillgängliga områdena. Med hjälp av några lokala arbetare röjde han upp mark där han kunde odla soja och majs.

Snart växte där också ananas, papaya, frilandsgurka och paprika. Inkomsterna från jordbruket räckte till för att täcka familjens underhåll, men någon guldgruva var det inte. Då skörden slog fel var katastrofen nära, särskilt för Rune. Hur skulle han nu försörja sin familj?
”Inga pengar, inga inkomster. Men hyran skulle betalas och mat måste vi ju ha”, förklarar han.
För att råda bot på situationen beställde han dyra hybridfrön från Asien.
Satu hade jobb mer än nog därhemma med barnen och hushållet. Huset omgavs av en två meter hög tegelmur som försetts med krossat glas upptill för att hålla tjuvar borta. En dobermann, en basset och en pekingeser fungerade som vakter, riktigt kloka hundar allihop. Trots att ett gäng huliganer en gång försökte locka med en saftig köttbit, nappade hundarna inte på betet. Bra så, för köttet innehöll glasbitar.
”Grannens hund hade slukat en likadan köttmåltid och dött på fläcken,” säger Satu.

Ytterligare tre barn

Familjens äldsta barn, Linda, började skolan då hon var sex år gammal. Det var inte lätt: varje morgon i ett par månaders tid grät hon då hon skulle iväg. De yngre barnen, Jasmina och Bettina, skötte Satu hemma. 1994 föddes Sebastian. Förlossningarna var enligt Satu något helt annat än i Finland.

”Det gick till ungefär som hos en gynekolog, liggande med benen i benstöd. Och det var helt förbjudet att röra sig. Jag fick panik.”
Också Rune höll nästan på att svimma. Då Josefina föddes, 1996, hjälptes barnen till världen på ett betydligt sundare sätt under överinseende av en japanskfödd barnläkare. Ett par år senare födde Satu ännu ett barn, Clarissa.

Hjälpsamma människor

Familjen Backs sociala liv blomstrade. Det var lätt att bekanta sig med bolivianerna.

”Vanligen började det med en enkel hälsning, man ler och tittar varandra i ögonen. Bolivianerna är öppna och gästvänliga, också om de inte äger så mycket. De lever efter devisen ’till dig i dag, till mig i morgon’. Att hjälpa är en självklarhet”, berättar Satu.

I denna miljö är fester och glada evenemang viktiga. Då tänker man inte på morgondagen, utan lever tvärtom som om dagen vore den sista.
”För oss var det svårt att förstå den här mentaliteten, vi som är fostrade på ett helt annat sätt. Men här sätter man sprätt på pengarna så länge de finns.”
Samtidigt förstår Satu detta.

”I ett varmt land är det lättare att vara fattig. Också om man bor i en enkel boning av plåt eller presenning, så behöver man aldrig frysa i Santa Cruz. Man behöver nödvändigtvis inte investera i boende. Och vill man driva ett företag är det inte mycket som hindrar, bestämmelserna är svepande.”

”Du kan när som helst sätta upp ett stånd intill en livlig gata eller på ett torg. Grannfrun hittade på att torka persikor och tillverka en kall och söt dryck, mokozintsi, som hon sedan sålde från dörr till dörr. En annan bakade saltenja, majspiroger inlindade i bananblad. Vi kände också en kvinna som varje morgon hämtade grisben från ett slakteri, gjorde gelé av dem och sålde på torget.

”Det räckte att vara flitig och kunna sitt jobb. Någon byråkrati störde inte och inga tillstånd behövdes.”

Familjen Back ansågs som amigos confiados, pålitliga vänner.

”I Bolivia var förtroenderelationer guld värda”, säger Rune.

Väpnade rån

Men även om Satu och Rune mötte härliga människor, gjorde de också bittra erfarenheter av brottslighet, korruption och maffiaverksamhet. De rånades flera gånger och blev vittne till överfall och stölder.

”En gång for någon i väg med min handväska, mitt på gatan. I tumultet försvann samtidigt mina örhängen och ringar.”

En uppskakande upplevelse hade Satu en gång då hon hämtade sin dotter från grannen. Hon knackade på ytterdörren.
”Hemhjälpen öppnade titt-luckan i dörren och stirrade förskräckt på någonting bakom mig. Jag förstod inte vad det var fråga om. Plötsligt rev någon handväskan av mig så hårt att bara remmen blev kvar i handen.”

Rånaren pekade med en pistol mot grannen som stod bredvid Satu. Sedan satte han i väg med fart. Och Satu efter. Vilket hon inte borde ha gjort. Tjuven vände sig om och i nästa ögonblick var vapnet riktat mot Satus panna. Där kunde livet ha tagit slut.
”Situationen var overklig. Jag frös till is. Jag är säker på att rånaren skulle ha skjutit mig om jag hade gjort det minsta lilla motstånd. Jag måste ha haft en skyddsängel”, säger Satu.

Det sades dem att priset för att döda en människa i Bolivia är tjugo euro.
”Efteråt fick jag höra att jag fick vara tacksam att fortfarande vara vid liv.”

De väpnade rånen påverkade naturligtvis familjen Backs liv. Det kändes otryggt, farligt.
”Efter den där händelsen kunde jag aldrig sova riktigt bra”, säger Satu.

Men hon lät sig inte passiviseras, utan gjorde som så många andra i Bolivia: berättade om den skrämmande episoden i tv.

Skräckupplevelser

Rune och barnen råkade ut för en ruskig händelse på badstranden.
”En grupp män kom emot mig, hotade först med djungelkniv och sedan med revolver, allt medan barnen lekte hundra meter längre bort”, berättar Rune.

Rånarna tog allt, både pengar och annat av värde. Då gänget flydde från platsen avfyrade de ännu två varningsskott mot Rune. En kula strök förbi honom farligt nära.
”Barnen blev förstås rädda, speciellt Josefina som lider av en utvecklingsstörning i hjärnan. Händelsen har satt djupa psykiska spår i henne.”

En annan gång blev Rune bestulen på sin mobiltelefon, trots att den var fästad med en kedja i byxorna.
”Jag ropade att någon skulle stoppa tjuven, och flera människor tog direkt upp jakten. Då de nappat honom kedjade de honom med handbojor i en lyktstolpe. Därefter fick han en rejäl omgång stryk.”
”Tjuven undrade högt varför alla utom mannan som blev bestulen gav sig på honom”, minns Rune.

Att göra en brottsanmälan hos polisen skulle ha varit bortkastat.
”Vår erfarenhet var tyvärr att polisen var korrumperad och inte sällan samarbetade med tjuvarna”, förklarar Satu.

Besvärligt att återvända

Bolivia innebar alltså dramatik och faror, och samtidigt massor av positiva, lärorika och intressanta upplevelser. Men i början av 2005, då det politiska läget började bli hotfullt, kände familjen att det var dags att återvända till Finland.

Ett problem var också Bettinas och Josefinas utvecklingshandikapp och Josefinas epilepsi som begränsade skolgången.
”De lärde sig varken läsa eller räkna. Specialskolor fanns inte”, säger Satu.

De tre sista åren undervisade Rune i informationsteknik i samma skola där familjens barn gick. Vid det laget hade han lagt ner jordbruksverksamheten. Skolan var en engelskspråkig privatskola underställd universitetet i Cambridge.
”Alltså en skola för förmögna människor. Vi var inte rika, och många gånger blödde mitt hjärta då vi inte hade råd att köpa samma saker åt våra barn som deras klasskamrater fick av sina föräldrar”, berättar Satu.

Hjälp av Röda Korset

Återflytten till Finland blev en besvärlig historia, för alla dineros (pengar) var slut.

Rune och Satu kontaktade Finlands ambassad i Peru, men där fick de ingen hjälp.
”Situationen började bli allvarlig. Var skulle vi, en familj på åtta personer, få pengar till resan?”

Hjälpen kom efter att en bekant engagerade sig och skrivit ett brev till Finlands utrikesministerium och berättat om familjens desperata situation. Ministeriet tog kontakt med Finlands Röda Kors, som sedan bekostade familjens flygresor tillbaka till Finland.
”Vi glömmer aldrig känslan av lättnad och tacksamhet! Finland hjälper nog de sina”, säger en rörd Satu.

En snabb återresa hem var tryggad. Men först måste familjen skaffa pass till barnen och till Satu, vars pass hade stulits. Familjen levde i spänning, skulle alla dokument hinna bli klara till hemresan? Två dagar före avresedagen kom både flygbiljetter och pass.
”Då var nog den stora känslan en djup tacksamhet över att vi kunde lämna Bolivia. Med livet i behåll.”

I sommarkläder till kylan

April 2005 var snörik och kylig då familjen Back i enkla sandaler steg av planet på Kronoby flygfält.

”Vi var klädda för sommar och frös så vi skakade. Vid avfärden från Bolivia var det 37 grader och här var det noll”, minns Satu.
Mottagandet var desto varmare. Familjen togs emot av ett tiotal av Runes familjemedlemmar och vänner. Och innan dess, vid mellanlandningen i Helsingfors, hade Satus mamma och bror med hustru samt vänner välkomnat dem med öppna armar.

”Folk hade saknat oss. Vi befann oss bland våra egna och känslan var härlig!”
Runes anhöriga hade på förhand ordnat en möblerad hyreslägenhet för familjen i Jakobstad.

”Då jag första gången såg bostaden tänkte jag att också om det regnar katter eller hundar, så går vi nog torrskodda i det här huset.”
De våldsamma monsunregnen som sköljde in bostaden i Bolivia var nu ett minne blott.

Barnen i invandrargrupp

Nu gällde det att anpassa sig till livet i Österbotten. Efter livet i en miljonmetropol var det svårt att vänja sig vid det nästan folktomma Jakobstad med två för barnen främmande språk. För barnen var allt nytt, för Satu och Rune nygammalt.
”Ute på stan kastade jag hela tiden blickar bakåt och höll ett stadigt tag om handväskan. Det tog sin tid innan jag kunde lita på att ingen skulle knycka den. I mataffärerna sköt människorna fram sina kundvagnar med sammanbitna miner, nästan aggressivt”, säger Satu.

Barnen började studera svenska i en invandrargrupp i Lagmans skola. Lärare var Runes inspirerande språklärarsyster Gunilla Kleis.
”En imponerande prestation av Gunilla. Hon kunde ungefär lika lite spanska som barnen kunde svenska, så jobbet krävde verkligen yrkesskicklighet”, säger Satu.

Den finska sommaren var inte mycket att hurra över, så det var lätt att motivera sig för studierna.
”Ännu i juni klädde vi oss i täckjackor och mössor”, säger Rune och Satu leende.

Tankevärlden förändras

Satu skötte hushållet och barnen, och Rune sökte arbete. Men för en man som fyllt 50 var det inte lätt att få napp. Den första tiden var familjen tvungen att leva på utkomststöd. Till slut fick Rune i alla fall jobb på posten, som morgontidningsutdelare. Efter ett år i Finland började Satu fundera på att återvända till skolbänken.

”Jag hade ingen som helst utbildning sedan tidigare. Det enda jag kunde uppvisa var några korttidsjobb på en hamburgerrestaurang och ett konditori i Lahtis.”
Satu höll på att hoppa i taket då hon fick en studieplats på yrkeshögskolans vestonomlinje. Ett år gick och studierna avancerade, då Satu plötsligt drabbades av en fullständig utmattning.

Diagnosen var posttraumatisk stressreaktion.
”Jag låg i sängen nästan i ett halvt år, orkade ingenting.”

Alla flyttningar och omvälvande förändringar hade sugit kraften ur storfamiljens mamma.
”Perioden i Bolivia var verkligen ingen avkopplande tillvaro. Ingenting var enkelt, ingenting kom gratis. Varje dag fick vi kämpa för uppehället.”

Anpassningssvårigheter

Också Rune hade svårt att anpassa sig.
”Jag hade glömt vintermörkret och hur allvarliga människorna här i landet är. I två år lät jag aldrig någon gå bakom mig, om jag vandrade i mörker tillsammans med barnen”, säger han.

Problem upplevde även niondeklassisten Jasmina.
”Hon grät ofta då hon kom hem från skolan, hon fick inga kompisar och kände sig ensam. I skolan i Bolivia gick det helt annorlunda till, där pussade och kramade alla varandra varje morgon.”

Efter flytten till Finland konstaterades Satu ha sköldkörtel- och binjureinsufficiens, med symtom som hjärtklappning, rytmstörningar och panikkänslor.
”En ärftlig sak”, säger Satu, som fick medicin mot sina symtom.

Viktigt att hjälpa

Med stöd av läkarintyg kunde Satu studera i egen takt.
”Annars skulle det ha varit omöjligt, jag hade ju familjen att ta hand om också.”

Hon var det nära att ge upp, men segt och envist fortsatte hon. Arbete med händerna var lätt och njutbart för den visuellt begåvade Satu. Hennes päls- och skinnkreationer presenterades ofta i de österbottniska tidningarna, både i bilder och i artiklar. Efter sex års studier fick hon sin examen, 50 år gammal.

Tidvis har Satu funderat på att starta ett eget företag, men tiderna just nu är inte de bästa. Ett osäkerhetsmoment är också hennes sjukdom.
”Vissa dagar är jag totalt utpumpad. Det värsta är att Valvira (tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården) inte godkänt den medicin jag skulle behöva mot min sjukdom”, säger Satu, som om det behövs kan tänka sig att skaffa läkemedel i ett annat land.

För närvarande arbetar hon några dagar i veckan som assistent till en synskadad. Rune är anställd som eldstadsexpert på Turun Uunisepät i Vasa. Gemensamt för paret är viljan att hjälpa och stöda andra människor.
”Med våra erfarenheter är det lätt att förstå andra människors nöd. Och eftersom vi behärskar spanska, har vi också kunnat hjälpa många utlänningar här i Jakobstad”, säger Satu.

Hemmet är där hjärtat finns

Bolivia lever fortfarande starkt i Runes och Satus minne.
”Vi har massor av vänner där som vi håller kontakten med via Skype och Facebook. Jasmina har besökt landet en gång efter att vi flyttade därifrån.”
Jasmina har också arbetat ett och ett halvt år med missionsarbete i Utah i USA. Sebastian befinner sig i England och är även han involverad i missionsarbete. Också Linda, som bor i Helsingfors, är på väg utomlands för uppgifter i missionens tjänst. Ett internationellt perspektiv är naturligt för denna familj.

Spanska är alltjämt det språk man talar inom familjen.
”Det är som ett andra modersmål. I dag talar barnen också svenska med sin pappa och med mig några ord finska.”

Linda och Jasmina bor i Helsingfors. De har fler utländska kompisar än finländska.
”Båda två lever fortfarande mellan två kulturer och vet inte riktigt vart de hör”, säger Rune.
Så här i efterhand sett är det Satu som haft svårast att anpassa sig till förhållandena i Finland.

”Naturen och mentaliteten är så annorlunda här jämfört med det jag vande mig vid i Bolivia. Fortfarande är jag inte helt återintegrerad. Människorna är buttra och tillknäppta. Själv försöker jag vara öppen, men jag får inget gensvar. Kanske kan de dåliga tider vi lever i få finländarna att inse vad som är värdefullt, få dem att förstå vikten av gemenskap.”

”I Bolivia lärde jag mig att livet inte är någon självklarhet, säger Satu. Nu är allt ändå i balans. Barnen är snart fullvuxna och ett nytt skede i livet börjar.”
Den träbåt som finns utanför familjens röda egnahemshus har texten: ”Här bor en fiskare som fått sitt livs bästa fångst.”