Gustaf Mauritz Armfelt – två gånger invald i och utesluten ur Svenska Akademien
En syskonskara står vid sin döde fars kista. Äldst av barnen är Christina, åtta år, vid sin sida har hon Clara, Anna och Elisabet, fyra, tre respektive två år gamla, och i mammas famn finns Lovisa, som nyss fyllt ett år. I skaran finns även brodern Carl Christian, fem år. Det är i slutet av juli 1791, och platsen är Castins gård centralt i (gamla) Vasa.
Den döde är Petter Elias Böcker, 59 år gammal. Fjorton år tidigare har han anlänt till Vasa från Sverige för att tillträda som salpetersjuderiöverdirektör för Österbotten. Hustrun Anna, född Castin, har precis fyllt 30 och är alltså 29 år yngre än sin man. De hann vara gifta i knappt tio år, och frågan för henne nu är hur framtiden ser ut för henne och hennes barn.
Familjen hör till de förmögnare i Vasa. Som direktör har Petter Böcker nästan hunnit slutföra bygget av det ståtliga Åminneborg i Malax, centrum för salpeterverksamheten. Huset i Vasa har kommit i familjens ägo genom Annas far Paul Castin. Denne, född i Nagu, hade 1763 tillträtt som landssekreterare, vilket innebar att han var chef för landshövdingens kansli.
Några år tidigare hade Paul Castin gift sig med Eva Hast, dotter till länsfältskären i Österbotten Herman Henrik Hast. Först i ordningen i Pauls och Eva barnaskara var Anna, som alltså senare skulle bli fru Böcker. När Eva dog efter att ha fött ytterligare tre barn gifte Paul Castin snabbt om sig med Clara Munselius, prästdotter från Pedersöre, och fick med henne fem barn. När Paul dog gifte Clara snabbt om sig med Vasaapotekaren Joachim Kantzau.
Det kan verka som överkurs att redovisa släktskapsförhållanden på det här sättet, men för tvåhundra år sedan hade familjen och släktklanen en annan roll än nu. Goda släktkontakter var en trygghet, om man råkade illa ut. Till exempel var döden ständigt närvarande. Många barn dog i späd ålder, sjukdomar som i dag ses som triviala skördade ofta liv, många kvinnor dog i barnsäng.
Det var snarare regel än undantag att nyblivna änkor och änklingar omgående såg sig om efter en ny partner, för att klara försörjningen. Ovanligt nog kunde Anna Böcker och hennes barn bo kvar med stöd av de tillgångar familjen hade. Först att flytta ut var Carl Christian, som vid tio års ålder, 1796, upptogs som egen son av kaplanen i Lillkyro, Gabriel Rein, som redan före det var tolvbarnsfar.
Carl Christian Böcker, denna berättelses huvudperson, fick uppenbart en bra fosterfar. Femton år gammal, 1801, skickades Carl Christian för studier till Åbo Akademi. Studierna riktades åt den filosofiska graden och avancerade väl, men måste avbrytas efter att han 1803 blivit svårt sjuk.
Orsaken var, enligt nekrologen långt senare, en häftig förkylning, ”varav blodstörtning och mångåriga kroppslidanden blev följden”, tills Carl Christian” underbart nog” efter en svår nervfeber återvann sin hälsa och efter sju år, 1810, kunde återuppta sina studier.
Under tiden hade ett krig ägt rum och gjort Finland till ett storfurstendöme under Alexander I.
I juni 1811 hade Carl Christian fått både kameralexamen och juridisk examen och fick anställning som kopist i den nybildade regeringskonseljens ekonomidepartement. Regeringen hade säte i Åbo, säkert följde Carl Christian nyfiket det historiska mötet i staden i augusti 1812, då Alexander I sammanträffade med Sveriges nya kronprins Karl Johan.
Vad blev det av Carl Christian Böckers mor och systrar? Fyra av systrarna nådde vuxen ålder.
1799 gifte sig storasyster Christina sexton år gammal med den 35-årige kaptenen och riddaren av Kungl. Svärdsorden Gustaf Adolf Hobin, född i Solv 1764 och vid tidpunkten för giftermålet ägare till Tainus och Wuorusluoma sammanslagna skattehemman i Jurva kapell. Det var den största jordbruksegendomen på orten, med del i ett oskiftat torrläggningsföretag gällande två träsk om inalles över tusen tunnland. Den unga bruden flyttade till Tainus, och 1806 även hennes mor och de då ännu hemmavarande systrarna.
Av dem gifte sig Clara 20 år gammal 1807 med en nitton år äldre handelsman i Kaskö, Jacob Erik Högman. Två år senare återvände hon med två spädbarn som änka till Tainus.
Systern Anna förblev ogift. Hon bodde på Tainus till 35 års ålder, flyttade sedan till sin syster Elisabet, som då bodde i Tohmajärvi, och därefter till Outamo rusthåll i Lojo, där hon som ”demoiselle” (ogift ofrälse kvinna) arbetade hos småkusinen, possessionaten Herman Carling, född i Kaskö.
Systern Elisabet gifte sig 26 år gammal med vicehäradshövdingen Johan William Forsman, född i Kaskö även han och bara ett år äldre än bruden. Maken skulle med tiden bli senator liksom även två av sönerna, Vilhelm och Paul. De var alla släkt med den Georg Forsman som tog namnet Yrjö Sakari Yrjö-Koskinen och även han blev senator.
Anna Böcker dog i bröstvattusot på Tainus 1814, 53 år gammal.
Med allt detta förklarat kan berättelsen om Carl Christian Böcker ta fart. En lämplig början kan vara hans möte med Gustaf Mauritz Armfelt i S:t Petersburg 1813.
Armfelt, nu 56 år, hade gjort en karriär som ingen annan finländare vare sig förr eller senare. Gustaf III hade överhopat honom med titlar och ärebetygelser och bland annat gjort honom till direktör för Kungliga Dramatiska Teatern och Operan och ledamot i både Musikaliska Akademien och Svenska Akademien, där han med sina 29 år blev den yngste ledamoten någonsin.
Efter mordet på kungen 1792 dömdes Armfelt till döden för att ha intrigerat mot den efterföljande förmyndarregeringen, varvid han fråntogs alla utmärkelser och satte sig i säkerhet i Kaluga i Ryssland. Med Gustaf IV på tronen återrehabiliterades Armfelt och valdes på nytt in i Svenska Akademien, för att 1811 åter uteslutas, då han övergått i tjänst hos Alexander I i protest mot att Napoleongeneralen Bernadotte utsetts till svensk tronarvinge. Armfelt är därmed den ende som två gånger både invalts i och uteslutits ur Svenska Akademien.
Hos tsaren blev Armfelt dennes generaladjutant, ordförande vid Kommittén för Finska Ärenden, tillförordnad generalguvernör i Finland och kansler för Kejserliga Akademien i Åbo, den tidigare Åbo Akademi.
Att Carl Christian Böcker sökte upp Armfelt var för att han siktade på tjänsten som sekreterare för Finska Hushållningssällskapet. Han hade uppmuntrats till detta av hushållningssällskapets ordförande, professorn i ekonomi och naturalhistoria Johan Fredrik Wallenius.
Finska Hushållningssällskapet hade grundats sexton år tidigare, 1797, i syfte att ”understödja och rikta den i nationen vaknande hushållningsandan till det meniga bästas vidare förkovran” – alltså att genom undervisning, rådgivning och olika initiativ sprida ny kunskap om lantbruksmetoder och annat som kunde befrämja ekonomiska aktiviteter. Sällskapet fick efter 1809 rätt att kalla sig kejserligt.
Carl Christian ger i ett brev till sin mor detaljer:
”När jag reste till Petersburg var jag ledsen att Wallenius ej hant skriva till excellensen [Armfelt], ty han fick först några timmar före min avresa veta av den; jag hade dock beslutat att det oaktat besöka excellensen. Därtill fick jag även anledning av 12 000 rubel, som jag [i egenskap av kurir] hade med till honom. Då jag sade mitt namn och ämnade tillägga vad jag var, sade han ’ja, jag känner er’. Han talte om indifferenta saker och tillade då jag gjorde min att gå bort: ’Ni hälsar väl på mig under det ni är här, min käre Böcker.’”
Några dagar senare kallade Armfelt på Carl Christian, ledde in samtalet på hushållningssällskapets angelägenheter och framhöll att den nye sekreteraren borde resa runt i Finland för att lära känna hushållningen på olika orter. Carl Christian antydde att han svårligen kunde få tillfälle till det, då han måste tänka på sin karriär utanför sällskapet – i klartext betydde det att han ansåg sekreterartjänsten vara otillräckligt arvoderad. Armfelt undrade om Böcker vore villig att helt ägna sig åt sällskapet om han tillförsäkrades en så stor lön att han kunde vara nöjd med den för hela sin framtid.
Carl Christian svarade ja och fick kontrollfrågan: ”Vill ni uppoffra er med liv och själ för Finlands hushållning och statistik?” Carl Christian förklarade att han skulle skatta sig högst lycklig att kunna leva blott för vetenskaperna. ”Ja, då skola vi visst arrangera det så”, avslutade Armfelt.
Lönen landade på 500 silverrubel om året utöver sekreterararvodet, inte fullt ut en professorslön. Armfelt lovade att göra upp om saken med baron [Carl Erik] Mannerheim, som hade efterträtt Wallenius som hushållningssällskapets ordförande.
”Jag anser en noga kännedom av landet så viktig för senaten att den därpå ej kan uppoffra för mycket”, förklarade Armfelt, enligt Carl Christians brev till sin mor.
Det här med familj var knepigt. Men efter femte barnets födelse blev Anna hans trolovade brud.
Man behöver hålla i minnet att detta tilldrog sig i samband med den politiska omvälvningen efter 1808-1809 års krig. Armfelt var en huvudarkitekt till det nyfödda storfurstendömet Finland, och hans ambition att beskriva landets ekonomiska förutsättningar var uttryck för det.
Temat konkretiserades efter att Armfelt i hushållningssällskapet tagit del av ett långt anförande om ”norra Finlands upphjälpande”. En donation utverkades av greve Rumjanzov i S:t Petersburg för att sända två forskare till norra Finland. Den ene, Carl Christian, skulle beskriva det dåvarande Vasa län, den andre, provincialläkaren i Torneå Henrik Deutsch, skulle beskriva landet norr om länet.
De två genomförde resorna 1814 och 1815, Carl Christian gjorde ännu en kompletteringsresa 1817. Anteckningarna från dessa resor – redigerade och publicerade 1823 under rubriken Ekonomiska anteckningar om Vasa län – måste antas vara den viktigaste enskilda faktakällan om Finlands landsbygd under 1800-talet och är unik även internationellt.
På s. 35 finns några exempel ur Carl Christian Böckers beskrivning av Vasa län.
Som hushållningssällskapets sekreterare blev Carl Christians första uppgift att försöka reda ut den röra som företrädaren Fredrik Wilhelm Radloff lämnat efter sig gällande bland annat de medel som regeringen beviljat för (smittkopps)vaccinationens främjande. Carl Christian klarade uppgiften berömvärt och fick även i gång vaccinationen igen, efter det avbrott som föranletts av kriget. 1825 räknade man med att 3/4 av de nyfödda i Finland blev vaccinerade, vilket innebar många räddade liv.
Bland de projekt Carl Christian sedan ställdes inför fanns sådant som främjande av potatis- och linodlingen, utveckling av bättre åkerbruksredskap och teknik för dikning, kärrodling och vallodling, nya metoder för skogshushållning, uppodling av mossar och kärr, lobbying för sockenmagasin och frigivning av lanthandeln, som alltså ännu var förbjuden.
Särskilt potatisfrågan var kontroversiell genom den metod för brännvinstillverkning – lanserad av grevinnan Eva Ekeblad, född de la Gardie – där mäsk på kokt, mosad potatis blandades med kornmalt. Det gav bönderna ett extra incitament för potatisodling, men samtidigt bidrog brännvinet till sedefördärv. Hushållningssällskapet utlyste därför en prisfråga där nyttan och skadan med potatisen skulle vägas mot varandra.
I fråga om linodlingen var utmaningen även att sprida kunskaper om linneslöjd, vilket resulterade i ett institut för utbildande av lärarinnor i linneslöjd på Benvik gård utanför Kaskö 1818, verksamt till 1825. Även en rad slöjdskolor grundades på sällskapets initiativ på olika håll i Finland, inklusive en slöjdskola i egen regi i Åbo.
1816 fick sällskapet i uppdrag av regeringen att ge ett utlåtande om näringarnas tillstånd i Finland. Carl Christian inkluderade i detta även missförhållanden: osäker avsättning för spannmålen, dröjsmålen med storskiftet, nybyggarnas hårda villkor, hållskjutsen, det invecklade uppbördssättet, den militära inkvarteringen och dess följder. Utlåtandet gavs aldrig offentlighet, på grund av dess kritiska innehåll, och ett av Carl Christians förslag ströks av hushållningssällskapet också inför regeringen, nämligen att Finland borde få en egen militär.
Framför allt blev Carl Christians stora mål att utarbeta en bred statistisk beskrivning av Finland, inte bara över Vasa län, alltså den uppgift som Armfelt hade lyft fram vid deras möte i Petersburg. Senaten markerade vikten i uppdraget genom att från och med 1818 tillerkänna Carl Christian ett extra årligt arvode för det statistiska arbetet.
Ett bra exempel på Carl Christians arbetsmetoder är hans meteorologiska pionjärskap. Vädrets och klimatets växlingar avgör hur grödor växer, men för att kunna förstå sambanden behöver man bygga på exakta observationer. Det innebar att sådant som temperatur, lufttryck och luftens fukthalt måste mätas löpande och systematiskt.
I detta var hushållningssällskapets korrespondenter på olika orter i Finland en tillgång, och Carl Christian beskrev i cirkulär hur temperaturmätningar på olika nivåer kunde göras, hur luftens fukthalt skulle antecknas, med mera. Stämde det, frågade han också, att de svårigheter Finlands kärva klimat utsatte växterna för kompenserades av att ”ljuset livar åkerbruket”?
Själv började han 1824 dagligen mäta markens temperatur i olika jordarter på ända till tre alnars djup och kort därefter temperaturen på olika höjd i Åbo domkyrkas torn, i syfte att göra en större studie om Åbos klimat. Han försåg sjöfarande med termometrar för att mäta vattnets temperatur på olika djup, och då han ansåg att de termometrar och barometrar som köptes i handeln inte höll måttet, började han tillverka sådana själv i egen verkstad.
En tidig insikt var att observationer bara i Finland inte räckte till för att klargöra hur lufttrycksförändringar på olika orter hade sammanhang med varandra. Carl Christians idé blev då att försöka engagera ett nät av observatörer i Ryssland, vilka skulle kunna täcka ”ett brett bälte över halva jordklotet”. Han vände sig till generalguvernören Arsenij Zakrevskij, som förhöll sig positivt och hjälpte Carl Christian att hitta kontaktpersoner också i Ryssland.
Under Carl Christians sju första år i hushållningssällskapet gick mycket hans väg. Han lyckades även samla en personlig förmögenhet på ansenliga 10000 rubel, dels genom sparsamhet och små behov, dels som extraknäck genom sakföraruppdrag och valutaväxling, aktualiserad av de nya förhållandena.
Ett erkännande var att han 1821 tillerkändes titeln professor.
Ett viktigt beslut 1817 var att av svågern Gustaf Adolf Hobin köpa hemmanet i Tainus, där ju då tre av hans systrar bodde. Familjen Hobin flyttade efter affären till Kaskö och senare till Jakobstad, där Gustaf Adolf Hobin tillträdde som tullchef. Carl Christian motiverade affären med att han behövde egen erfarenhet av ett jordbruksföretag – de facto var det ju sådant han som expert föreläste om i jobbet.
Snart blev Carl Christian även företagare i verkstadsbranschen. Först genom den nämnda tillverkningen av meteorologiska instrument, men snart också för tillverkning av olika åkerbruksredskap, vävskedar och annat. Sedan grundade han en mekanisk verkstad med gjuteri och stod till sist som ägare till tre verkstäder med 40 arbetare. En specialitet blev konstruktion av brandsprutor, som fick gott betyg och levererades både till myndigheter och enskilda över hela Finland.
En viktig sak i Carl Christians expansiva verksamhet var att utbilda arbetare och arbetsledare. Särskilt ivrade han för undervisning i teckning och satte 1823 därför i gång en egen ritskola.
Ännu en sak som lockade Carl Christian in på nya vägar var hans småkusin Olof Carling, storebror till den nämnde Herman Carling. Släktskapen bestod i att Olofs och Hermans mormor Anna Hast var syster till Carl Christians mormor Eva Hast. 1799 hade familjen Carling flyttat från Kaskö till Härnösand, där fadern (som hette Olof Carling även han, född i Vörå) tillträtt som tullförvaltare. Olof den yngre inledde studier vid Uppsala universitet, tog där 1812 magistersgraden som den främste i sin årskull och utnämndes till docent i österländska språk.
Uppenbart var den kompetensen lämplig när Kungliga lantbruksakademien 1816 sökte kandidater för en nyinstiftad professur i lantbruksvetenskap. Olof Carling hade tidigare översatt tyska, engelska och franska böcker om lantbruksbokföring på ett sätt som gav honom mycket beröm. Som professor blev hans uppgift att genom experiment med olika grödor och metoder skapa en mönstergård för lantbruket, detta på ett experimentalfält på Norra Djurgården utanför Stockholm.
Det är lätt att förstå att Carl Christian ivrigt började företa tjänsteresor till Stockholm. I småkusinen hade han någon att prata med om sitt jobb, samtidigt som båda rent professionellt hade behållning av att utbyta erfarenheter. Särskilt efter att Carl Christian fått Kungliga lantbruksakademiens stora pris för en bok om skogarnas skötsel, blev han så fokuserad på möjligheterna i Stockholm att man på hushållningssällskapet befarade att han inte skulle återvända till Åbo.
Problemen för Carl Christian började hopa sig omkring 1820. Det är tydligt att han hade satt i gång för många projekt i förhållande till sina och hushållningssällskapets resurser. Framför allt skulle han ha behövt hjälp av en skattmästare, för att hålla ordning på alla affärer.
Dessutom var det det här med att bilda familj. Trots att hann tydligen inte tyckte att han hade tid med ett sådant projekt, råkade han till sist i ”brydsamma familjeförhållanden”, som hans biograf Lars Zilliacus uttrycker saken.
Komplikationerna började efter att Carl Christian i sitt ungkarlshushåll anställt en tjänarinna Charlotta Hanquist och med henne hösten 1820 fått en dotter. För att undvika skandal fick Charlotta i god tid före barnets födelse flytta till Tainus, där systrarna fann situationen ytterst pinsam.
Charlotta Hanquist vistades i Jurva ett år, dottern dog före sin treårsdag. 1825 flyttade Charlotta till Stockholm där hon gifte sig med juveleraren Israel Sahlbom. Smycken, klockor och annat av denne byter i dag emellanåt fortfarande ägare på Bukowskis, men Charlottas vidare öden är okända.
Carl Christian anställde en ny tjänarinna, Anna Catharina Cajander, och sommaren 1823 var det hennes tur att skickas i väg för att föda barn, denna gång till S:t Petersburg. Därefter frambar hon ett barn vartannat år. Vid det femte barnets födelse 1831 antecknades hon i kyrkböckerna som professor Böckers trolovade brud och flyttade ihop med honom. Sedan skulle hon som fru Böcker ännu föda fem barn till.
Att Anna Catarina som professorska inte levde upp till makens förväntningar antyds av ett uppbragt brev, där en granne klagar över att hans jungfru utanför professorns trappa och som ett påhitt av dennes ”kvinnoomgivning” överfallits och överhöljts med all slags orenlighet. ”Ett sådant förfarande är nedrigt och tycks mig ej olikt spinnhusdamers helgedagars nöjen”, ansåg grannen.
1827 kom katastrofen: Åbo förstördes i eld
Carl Christian tvekade inte inför investeringar, vare sig det gällde sällskapets eller hans egna pengar, och i enlighet med tidens norm tog han på sig en stor försörjningsbörda även gentemot sina systrar. Det lömska var att han genom förtroendet att disponera hushållningssällskapets kassa och genom en tidvis vidsträckt växelhandel länge ”var satt i den vådliga ställningen, att alltid hava överflöd av penningar”, som han uttryckte det själv.
Strax före klockan 9 på kvällen den 4 september 1827 kom katastrofen. Köpmanshustrun Christina Hellman på Aningaisgatan i Åbo kände lukt av rök, sprang ut och såg hur gnistor i den hårda vinden spreds från ett grannhus till höskullen i familjens ladugård. Det blev början till den brand som aderton timmar senare hade förstört mer än tre fjärdedelar av Åbo stads byggnader, den största stadsbranden någonsin i Norden.
I sin verkstad tillverkade Carl Christian ju brandsprutor och i Ilpois utanför stadsgränsen hade han sitt jordbruk. Han förfogade därigenom över både utrustning, arbetsfolk och hästar för att delta i släckningen och gjorde enligt vittnesmål en heroisk personlig insats. Mot den rasande elden var åboborna emellertid chanslösa, ett tjugotal människor dog och många förlorade allt de ägde.
Efter att elden fått fäste också på hushållningssällskapets sida om Aura å lade Carl Christian all energi på att försöka rädda sällskapets lösa egendom. Med egen hand bärgade han sällskapets arkiv och lyckades också sörja för bibliotekets räddning. Konsekvensen var att han inte hann rädda egendomen i sitt eget hem, där maskiner och utrustning av ett stort värde förstördes. Värst av allt, för eftervärlden, var att ett femtiotal band med det statistiska material han samlat förstördes.
AAAEfter några ungdomsår vid den mekaniska verkstaden i Fiskars, flyttade Carl Jacob till Nobels fabriker i S:t Petersburg, varefter han vid 25 års ålder blev ”öfver-mekanikus” vid de vidsträckta Demidowska bergverken i Nischni-Tagilsk i Ural. Här gjorde han enligt nekrologen ett storartat arbete som teknikchef och maskinkonstruktör till sin död som 38-åring i sviterna av en olycka.
I augusti 1829 försattes Carl Christian i personlig konkurs. De flesta av hans fordringsägare avstod trots allt från sina anspråk, och hushållningssällskapet ansåg att han ostörd borde få fortsätta göra sina dyrköpta kunskaper så nyttiga för det allmänna som det dåmera var möjligt.
I en karaktäristik av sig själv talade Carl Christian i ett brev till sina kreditorer om ”… den misskalkyl på graden av sannolikhet, vid frågan om realiserandet av förhoppningar, som har sin grund uti den absoluta omöjligheten att då man jämt lever uti den ideala världen kunna rätt orientera sig i den verkliga”.
1833 avgick Carl Christian från hushållningssällskapet. Han funderade på att bli präst, även om vännerna tvivlade på att han hade den rätta tron.
Att Carl Christian inte hade förverkat förtroendet i samhället framgår av att han fick en ledande roll i kampen mot koleran i Åbo 1831. Fyra år senare utsåg samma kretsar som dominerade hushållningssällskapet honom till sekreterare i det då nybildade Finska Trädgårdsodlingssällskapet, en post han innehade till sin död.
In i det sista försökte han hinna med sitt statistiska arbete, men hindrades av det ständiga behovet av inkomster för att försörja sin familj. En födkrok blev redaktörskapet för redaktionen för Åbo Tidningar, men som den mångsysslare han var sökte han inkomster i allt från att förmedla plantskolealster till att sälja av skrifter, som han tidigare hade gett ut på eget förlag.
Carl Christian Böcker dog 1841, 54 år gammal, och efterlämnade hustrun Anna och åtta hemmaboende barn. Hans efterträdare på hushållningssällskapet, Lars Arnell, skulle komma att efterlämna samma oreda i affärerna som sina företrädare. Slutkommentaren måste bli att Finska Hushållningssällskapet knappast gav sina verksamhetschefer rimliga arbetsvillkor.
Vad blev det av den statistiska beskrivningen av Finland? Carl Christian Böcker hann aldrig få den färdig, men mycket av det material han samlade finns bevarat i riksarkivet och har utnyttjats av många finländska historiker.
Österbotten i Carl Christian Böckers ögon
Carl Christian Böckers beskrivning av Vasa län trycktes i tre delar 1823 i Finska Hushållnings-sällskapets skriftserie. Skildringen är rik på detaljer och resonemang om landskapets jordbruk och andra näringar. Här några korta utdrag.
Om landhöjningen
Minskandet av Bottniska havsvikens vatten kan ingenstädes märkas tydligare än på Vasa läns långgrunda stränder; och i synnerhet uti Mustasaari socken (dagens Korsholm), samt framför allt Kvevlax kapell, där den gyttja Kyro älv ifrån sina leriga stränder lösriver mycket härtill bidrager. Uti mannaminne hava flere tusende tunnland inom Mustasaari höjt sig över vattuytan, och blivit bördiga ängsfält.
Om frånvaron av herrgårdar
Så välgörande och lyckligt det för allmogens karaktär kan vara, att inga större lantegendomar och possessionater här finnas, så menligt är det, på den andra sidan för åkerbrukets framsteg, att de exempel för ett bättre jordbruk, som av dem kunde väntas, här nästan alldeles saknas.
Om storskiftet
I synnerhet Kronoby skulle säkert uti åkerbruket stå främst ibland alla österbottningar, om icke deras industri möttes av den svåra omständigheten, att ingen vet var hans skifte ska bliva. Man har likväl gjort många uppodlingar, och detta är skälet varför de mest driftiga lägga sig emot storskiftets framgång och på allt möjligt sätt söka åtminstone uppehålla det, varemot den overksamma delen av folket önskar och väntar på denna såsom en annan Lex agraria, genom vilken de, mot en ringa penning skola komma i besittning av sina driftiga grannars välskötta och gödda upptagor.
Om svedjebruket
Efter vanligheten inträdde jag bland svedjebrukarna med den tanke, att allt svedjande vore fördärvligt, och utan undantag borde förkastas; men jag måste tillstå, att jag därom fick en annan övertygelse. Jag undersökte flera sveder ganska noga, och fann att man vid svedjandet ofta gått så varsamt tillväga, att enbart gräsluggen var avsvedd, och matjorden alldeles oskadd.
Om korna
Boskapsrasen i Vasa län är av liten växt, men trevlig och lätt född, och ofta får man utav denna ras kor som mjölka lika väl, ja bättre än den stora holländska som födes på Bennviks gård […] Boskapen skötes allra bäst uti Terjärv, som, vad denna näringsgren beträffar, har ett avgjort företräde framför hela det övriga landet, och ensam säljer mera smör än Gamla Karleby och Pedersöre socknar tillsammans.
Om hästar
Uti norra delen av länet, i Lochteå, Kelviå och Gamla Karleby, samt till en del även uti Kronoby och Pedersöre socknar, behåller man ännu allt den gamla fördomen mot sto-kreatur. Varför betydliga summor för inköpet av hästar årligen utgå till Tavastland; men i stället vårdar man sina hästar utmärkt väl, och sätter en stor ära uti att hava dem vackra, vilket hos mången övergår nästan till en vurm.
Om konkurrens om skogen
Delägarna uti en gemensam skog är uti ett krigstillstånd, där den mest tilltagsna tillägnar sig den bästa skogen. Blodiga slagsmål skola ofta uppstå ibland tjärbrännarna, och en rask dräng får nästan vad han fordrar i årslön; icke så mycket för sitt arbete, som fast mer för den hjälp man väntar sig av hans djärvhet och styrka, och fråga blir att tränga in uti en annans uråldriga tjärvisten eller ifrån sina fördriva en inträngande. Understundom skall man hava exempel att sådana intrång hämnas sålunda, att tjärveden eller tjäran genom mordbrand uppbrännas.
Om tjärbränneriets följder
Det mest talande bevis uppå tjärbränneriets inflytande på nationalkaraktären är forsfärderna, vilka säkert aldrig blivit påtänkta om icke nöden eggat omtankan, och styrkan givit mod till dessa farter, vilka, utom österbottningen och jämtlänningen, ännu intet folk på jorden vågat.
Om att äga sin jord
Den stolthet som utmärker den österbottniska bonden synes härleda sig huvudsakligen ifrån den omständighet, att han överallt själv äger den jord han odlar.
Om förmögna socknar
Av alla socknar i länet torde Laihela moderkyrka vara den förmögnaste. Man lever där ganska sparsamt, och har nästan allmänt spannmålslager av åtminstone 50 à 60 tunnor, därnäst kommer Lillkyro […] Uti Närpes, Maxmo och Oravais av Vörå, Nykarleby, Pedersöre, Kronoby moderkyrkolän samt Nedervetil och Kaustby kapell av Gamla Karleby är välmågan jämn, så att man i vanliga år har sitt eget behov av spannmål och på varjehanda sätt förtjänar sig så mycket, att man i de hårdare åren aldrig, om icke någon gång uti Nedervetil och Kaustby, nödgas gripa till nödbröd. […] Uti norra delen av länet torde, näst Kaustby och Kelviå, Övervetil vara det mest välmående, ehuru även där uti de mer frostömma trakterna ganska många nyttja barkbröd.
Om barndödligheten
Mortaliteten bland barn, särdeles uti de svenska socknarna, och ibland dem i synnerhet uti Närpes och Pedersöre, är vida större än uppå något annat ställe. Den vanvård som vållar detta […] består huvudsakligen däruti, att man föder barnen med ofta surnad komjölk, som gjutes uti ett horn, varifrån den igenom en napp suges, och finnas ställen (Esse) där man stundom skall träffa 5 à 6 års gamla barn som vandra omkring med sitt horn, och icke vilja njuta någon annan spis än mjölk från den kära tutten. Upplysning om skadligheten av detta bruk, och allvarliga föreställningar av prästerskapet, torde vara det enda som regeringen kan sätta emot detta missbruk, vilket kostat Österbotten flera liv än alla krig och pestilentialiska sjukdomar sammantagna.
Om sederna
Mest civiliserad uti de svenska församlingarna är allmogen i Kronoby, Pedersöre och Gamla Karleby moderkyrkolän, samt till en del uti Larsmo, Esse och Nedervetil kapell; Närpes, Vörå, och till en del Mustasaari torde komma därnäst i ordningen.
Ibland finnarna har onekligen Lillkyro främsta rummet, och därnäst största delen av Ilmola och Storkyro. Laihela hänger ännu vid de gamla finska sederna, och är uti detta avseende bland finnarna lika exemplariskt som Nykarleby socken bland svenskarna.
Om sederna torde i allmänhet få anmärkas, att ehuru de beklagligen här liksom överallt annorstädes uti vårt land i senare tider blivit så förändrade, att fylleriet bland karlarna och otukt bland kvinnorna i samma progression tilltagit, och landets fängelser stundom icke kunnat inrymma alla dess brottslingar, finnes likväl ännu ställen, som dels äro mindre angripna av den allmänna smittan, dels även bibehållit de forna enkla och rena sederna alldeles ofördärvade. Ibland dessa står Terjärv alldeles som en dröm från forntiden; av 1 800 personer finns där ingen som lidit kroppsstraff, och före kriget knappt en enda förförd kvinna.
