Sarah hade alltid önskat sig ett barn. Men hon var osäker på om hon skulle orka med all den rumba det innebar. Rollmodellen var hennes egen mamma, som nästan helt själv tagit hand om och fostrat barnen.
”Pappa var nog fysiskt närvarande, men deltog sällan i slitgörat.”Sarah ville inte uppleva det samma som sin mamma. Hellre ett barnlöst liv än en ojämlik förälder, tänkte hon.
Många vänner och bekanta fick familjetillökning. Sarah och hennes man kände suget, men tyckte att det var bäst att vänta. Mannen ville dessutom först slutföra sina lärarstudier och få ett fast jobb. De bodde då i Åbo, Sarah studerade teologi vid Åbo Akademi parallellt med att hon var pastor i metodistkyrkan, en uppgift som hon verkligen älskade.
2012 ändrades förutsättningarna, när hennes man fick en ordinarie lärartjänst i deras gemensamma hemstad Karleby.
Tillbaka på hemorten kändes det som om världen plötsligt rasat samman. De kretsar som de kommit in i och de vänner de hade fått fanns kvar i Åbo. Det var svårt för Sarah att få ett nytt arbete, hon hade svårt att anpassa sig till situationen.
Hjälp, vad är detta?
Ett par månader efter flytten gjorde Sarah ett positivt graviditetstest. Härligt! Sarah kände att hon var mogen att bli förälder.
”Vi hade tid och vi hade ett stort hus. Barnet var mer än välkommet. Och graviditeten gick bra.”
Babyn föddes med kejsarsnitt. Första natten skrek babyn i ett. Och andra natten. Och tredje…
”Jag frågade, varför har ingen förberett mig på det här? Inte var det ju så här det skulle vara!”
Hemma började det ändå snart fungera rätt väl. Mjölken räckte till och operationssåret läkte fint. Theo var en glad liten gosse som växte och mådde fint. Pappan deltog aktivt i skötseln av barnet ända från början, berättar Sarah.
”Om jag någon gång råkade vara borta, till exempel på gympa, och inte kunde amma, så gav min man mjölk i nappflaska. Att det var jag som tog ut moderskaps- och vårdledighet och stannade hemma var helt naturligt, jag hade ju inget heldagsjobb att återgå till.”
Så småningom flyttade de in i sitt nyinköpta hus och allt borde ha varit frid och fröjd.
Energin falnar
Då Theo blåst ut sitt första ljus på födelsedagstårtan, märkte Sarah emellertid att hennes eget ljus hade falnat. Hon isolerade sig och hade inte ork att gå någonstans, göra någonting. Den tidigare så pigga Sarah kände en stor hopplöshet.
”Var det verkligen så här tungt att vara mor? Så mentalt tomt. Hela tiden fullt upp, beredskap 24/7 oavsett om jag orkade eller inte. Jag kunde inte ens gå i duschen ensam, också där måste jag ha med mig babyn.”
Sarah började undra om hon egentligen hade velat bli mamma, om hon på förhand vetat vilket enormt jobb det innebar. Tankarna ledde till självförebråelser och skamkänslor.
”Det var fruktansvärt att inte kunna känna en djup glädje för barnet. Jag tyckte jag hade misslyckats.”
Sarah försökte övertyga sig själv om att dilemmat berodde på att hon var trött och ensam, att hormonerna spelade ett spratt. Problem som dessa var väl normala i en omvälvande livsförändring?
Om jag bara inte fanns
Sarah hade bestämt sig för att stanna hemma med barnet de två första åren. Det blev långa år. Hon tänkte på barnets bästa, men kände sig själv ensam.
Visst fanns det kompisar och mammor i samma situation, men Sarah varken vågade eller orkade öppna sig för dem.
”Alla verkade de så lyckliga och nöjda.”
Sarah tappade bort sig själv. Det fick olyckliga följder. Sarah började kämpa med mörka tankar, kanske hon bara skulle sluta existera?
”Hade det egentligen så stor betydelse? Jag tyckte inte om mitt nuvarande liv och ville inte längre vara med. Jag älskade mitt barn, men hatade att vara mamma”, suckar Sarah då hon minns tillbaka på de dystra tiderna.
”Jag blev ett monster. Då jag var trött och sliten var jag elak både mot Theo och mot min man.”
Sarah påpekar dock att hon har en inre samvetskompass och en stark rättskänsla.
”Om alla inte följer samma principer som jag, så blir jag arg, och det är förstås inte en sund reaktion. Vad jag har lärt mig är att saker och ting är komplicerade, allt är inte så som det ser ut.”
Inte en dålig mamma
Till all lycka insåg Sarah själv att allt inte stod rätt till.
”Inte ska väl livet vara glädjelöst om allt är OK. Det är helt enkelt inte normalt.”
Sarah började googla engelskspråkiga sidor och hittade massor av medsystrar med samma känslor och erfarenheter.
”Jag började motarbeta skammen. Jag vägrade att vara en dålig mor, också om jag inte gillade att vara mamma.”
Sarah tog tag i problemet, processen hade inletts.
Via identitetskris till präst
Sarah föddes i Sverige och levde sitt första ett och ett halvt år i Sundsvall. Familjen var inte religiös. Innan Sarah fyllde två år flyttade familjen tillbaks till Karleby. Sarahs farfar, som var spelman, tog med sig flickan till församlingens sång- och musikstunder ända från det hon var liten.
”Jag älskar att sjunga. Det har varit en kär hobby som jag emellanåt till och med fått betalt för”, säger Sarah, som beundrar bland annat Carola Häggkvist.
Ungdomen var en aktiv tid. Sarah deltog i det ena och det andra: hon var hjälpledare inom evangelisk-lutherska kyrkan, medlem i studentkommittén och ordförande i en ämnesförening. Puberteten var turbulent. Ett slags uppvaknande upplevde Sarah en dag då hon i blåsigt höstväder cyklade hem från skolan. Tankarna snurrade i huvudet, alltför mycket tog på krafterna.
”Men så med ens kom jag ihåg att jag där hemma hade Nya testamentet.”
Sarah började läsa skrifterna.
”En sten föll från mitt hjärta. Jag kände att jag inte längre var ensam och att allt inte behövde förklaras. Gud kallade på mig.”
Vad som följde var en ny identitetskris. Sarah funderade fram och tillbaka över vilka följder tron på Gud skulle föra med sig och kämpade emot i ett par år. Den inre kampen pågick ännu under teologistudierna. Sarah kunde inte i sina vildaste tankar föreställa sig att hon en gång skulle bli präst.
”Jag kände ingen som helst kallelse att bli ens religionslärare.”
I det svenskspråkiga Österbotten levde fortfarande en stark tradition att endast en man kan vara präst.
”Det går inte så där bara att bortse från det man själv och omgivningen fått lära sig”, förklarar Sarah.
Naturkraften bryter fram
Åter en gång fick hon hjälp av en bok. Denna gång av Loren Cunninghams och David Hamiltons Why Not Women.
”Boken tydde bibeln lite mindre bokstavligt och gav en tolkningsmodell där även en kvinna kan leda en församling. Jag insåg att också jag hade något att ge.”
Insikten fick henne att uppleva en kallelse till prästerskap. Känslan var så stark att hon inte såg sig ha något val.
2010 utnämndes hon till lokalpastor i Åbo svenska metodistförsamling och 2012 i metodistkyrkan i Jakobstad. Efter att studierna avklarats utnämndes hon till äldste i juni 2015. På en punkt är Sarah bestämd.
”Jag vill inte stämplas som kvinnopräst. Jag vill inte att människor sätter mig i ett fack, för det tar död på den egna kreativiteten.”
Sarah har skinn på näsan, hon kan inte hållas tillbaka eller styras hur som helst.
”Naturkraften inom mig skulle ändå tränga fram.”
Sarah vill samtidigt poängtera att hon aldrig mött något motstånd som präst i metodistkyrkan.
”Metodistkyrkan har långa traditioner av att viga kvinnor till präster.”
Tabubrytare
Sarah beskriver sig själv som ärlig och uppriktig. Hon har modet att lyfta fram även svåra frågor.
”Om det är något som gnager, så är det bäst att öppet diskutera problemet. Det lönar sig alltid. Vem tjänar på att ingen talar om det?”
Sarah är också en tabubrytare.
”Men det måste alltid finnas en tydlig anledning. Tajmingen är viktig och man måste ha öga för spelet. Det går inte att fara fram hursomhelst. Men ibland uppstår situationer då man helt enkelt måste sätta ner foten och visa var skåpet ska stå”, säger Sarah med ett gott skratt.
Från att ha varit en snäll liten flicka har Sarah genom sina kriser utvecklats till en målmedveten ifrågasättare.
”Också inom kyrkan finns det många narcissister. Den som inte dyrkar dem kan få lida för det. Kyrkan verkar inte alltid ha verktyg för att hantera konflikter.”
Under perioder har Sarah varit ilsken också på Gud. Ilsken också över att ingen märkte att hon var sjuk. Över att ingen hjälpte henne. Hon kände bitterhet över att just hon blev sjuk.
”I dag har jag en annan gudsbild. Jag har insett att Gud inte är någon snäll gubbe som bara bjuder på sådant som är angenämt och trevligt. Det är snarare så att jag tillsammans med Gud kan forma mitt liv och som pastor samtidigt andra människors liv.”
Resa tillbaka till jaget
Tillbaka till den tidpunkt då tillfrisknandet från förlossningsdepressionen började. Vid ett bröllop hade en bekant till Sarah tillfrågats av en producent till sångtävlingen Voice of Finland om hon kände någon som var tillräckligt duktig för att delta i tävlingen. Svaret han fick var Sarah.
”Producenten ringde upp mig och frågade om jag ville vara med. Först var jag inte alls intresserad.”
Men då Sarah lite senare åter blev uppringd i samma ärende hade hon bestämt sig.
”Det kändes som om Voice var avsett för mig, kanske en ny kickstart. Jag skulle få sjunga och förhoppningsvis hitta mig själv igen.”
Och så blev det.
”Voice fungerade som en ny pacemaker, som en elchock.”
Möjligheten att få sjunga och i sex månader medverka i programmet fick Sarah att komma ihåg vem hon egentligen var.
”Det var som en resa tillbaka till barndomen, till tider då jag stod och sjöng framför spegeln med hopprepet i handen”, säger hon och skrattar.
Sarah gjorde ett starkt intryck på tv-publiken med sina framföranden av Hearts dramatiska låt Alone och Tina Turners We Don’t Need Another Hero.
”Tina Turner är karismatisk som få och en av mina absoluta idoler. En annan fin sångartist och skådespelare är Bette Midler. Sångtekniskt är nog Celine Dion den främsta.”
Sarah har ända sedan barnsben sjungit både på bröllop och på begravningar. I gymnasiet gick hon i Alf Mylläris rockskola. I två år har hon också tagit lektioner i klassisk sång.
”Men de viktigaste sångtekniska färdigheterna har jag lärt mig alldeles nyligen som medlem i Mrs Bighill Singers”, berättar Sarah.
För det tackar hon grundaren av kören, sångläraren Heidi Storbacka i Jakobstad.
Voice-sejouren slutade visserligen tidigare än vad Sarah hade önskat, men det bryr hon sig inte om.
”Jag deltog inte för att vinna. Jag ville se vart mina vingar bar.”
Programmet innebar en hälsosam distans till vardagen. Hon fick verktyg och perspektiv att betrakta livssituationen ur en annan synvinkel.
Hon fann också sig själv som artist, kände glädje över att få följa sin egen inre röst.
Sensibel och öppen
Med sin nya inre styrka vågade Sarah nu också berätta om sina dystra erfarenheter på rådgivningen. Hon sade sig tvivla på ”diagnosen” hon fått. Damen på rådgivningen lyssnade och bad henne berätta mer. Efter ett par veckor fick Sarah tid hos familjerådgivningen.
”För det är jag familjerådgivaren evigt tacksam”, säger Sarah.
Sarah besökte familjerådgivningen varannan vecka från våren till försommaren i fjol. Där fick hon uttrycka sitt innersta. Det räckte att bara få tala. Någon medicinering behövdes inte. Snart nog kom en tid då hon inte längre hatade att vara mor till sin son, utan började älska att vara Theos mamma.
”Klart att det är jobbigt ibland, det är det för alla, men nu njuter jag att få vara tillsammans med min familj. Tidigare var moderskapet något nödvändigt ont. I dag är jag närvarande.”
Ett liv fyllt med glädje och färg
”Det sägs att det krävs en hel by för att fostra ett barn. Men en by kan nog behövas för en mamma också, byborna kan få mamman att känna att hon inte är ensam”, säger Sarah.
Enligt henne kan en effektiv sjukvård aldrig ersätta det stöd en mamma behöver i vardagen. Till exempel en granne som tar barnet i sin famn så att mamman kan gå i duschen ensam. Eller någon som kommer med nygräddat bröd. Eller en människa som går ut med barnet så att mamman får sova ostörd en stund. Och någon som hjälper med mat eller städning.
”Skammen kommer av ’traditionen’ att vi mammor ska klara av precis allting själva. Känslan av skam gör att man inte vågar berätta för någon hur eländig situationen i själva verket är.”
”Fortfarande vill jag påstå att det är väldigt tungt att vara mamma. Barnet är hela tiden där och kräver och vill ha uppmärksamhet. Man får hela tiden försöka räkna ut hur mycket man orkar med”, säger Sarah.
En sak får Sarahs nackhår att resa sig.
”Jag har hört av många mammor att man på rådgivningen påstår att depressionen gör över av sig själv. Det är bullshit”, säger Sarah.
Det kan behövas så lite för att knäcka kamelryggen. Sarah och hennes man fick hjälp och stöd också av sina mor- och farföräldrar, vilket Sarah är mycket tacksam för. I dag är allt bra.
”Jag har hittat glädjen igen och tänker njuta av den så länge som möjligt. Nu vet jag att jag är en tillräckligt god mor.”
Och ja, Sarah kan nu tänka sig att bli mor fler gånger.
