Föreställningen ”Kan jag bli filmstjärna?” har nyss börjat på Ylivieskas teaterförenings scen i upplevelsehuset Artteri. En dörr öppnas. Ur kulisserna tassar Mari Suihkonens rollgestalt Annikki Ikonen in på estraden.
Den blommiga åtsmitande klänningen, gröna kortjackan och vinröda hatten klär henne. Liksom sökande skydd tar Mari, eller alltså Annikki, tag i sin vita handväska. Med rörande gester smälter hon samman med sin blyga rollgestalt, en städerska som via intrigens vindlingar får plats som filmstjärna.
Rollen innefattar också sång. Det handlar om den näst näst sista föreställningen av sexton. Salen är nästan fullsatt. Den komiska föreställningen ackompanjeras sömlöst av sexmannaensemblen Filmhökarna. Hemmapubliken njuter synbart av vad den får se.
Men vägen fram till detta har varit en utmaning för Mari. Alla människor är spända inför ett uppträdande, mer eller mindre. Men Mari är med egna ord ett undantag. Här talar vi om infernalisk scenskräck. En som förlamar och får en att kväljas av yrsel.
”Min förfärliga uppträdandefobi har handlat om en rädsla för att uttrycka mig själv – den som jag är. Till en del lever den rädslan fortfarande. Jag håller fortfarande på med att lära mig vara mig själv.”
Mari minns en gång då hon satte sig vid pianot för att spela på en konsert. När publiken stilla som möss väntade på den första tonen hade hon glömt allt hon lärt sig.
”Alldeles som om jag aldrig ens sett tangenter förut.”
För fem år sedan föreföll blotta tanken på att framträda på scen omöjlig. Men mer om det längre fram.
Mari har alltid känt sig vara lite annorlunda än andra, ett starkt utanförskap. ”Jag gör saker och ting på mitt eget sätt. Sätt som kan se märkliga ut, men som fungerar för mig.”
”Jag kan inte riktigt förklara varför. Redan på daghemmet fanns det ’coola typer, i vars sällskap jag inte hade att göra.”
”Kanske fick den här utanförkänslan mig att tro att man inte gillade mig för att jag var jag. Och inte god nog?”
Av rädsla för att misslyckas undvek Mari mycket som hon egentligen ville göra. Som att framträda.
”Jag hade ett starkt behov av att vara mig själv. Men kände att jag måste dölja den jag var.”
Sannerligen en knepig ekvation.
Mari beskriver sitt stora behov av ensamhet och tystnad.
”Jag är på olika sätt överkänslig. Ibland är alla ljud bara för mycket. Folkmassor och sociala medier är ingenting för mig. Det känns knäppt att lägga ut sina bilder på Instagram. Därför följer jag heller inte någon där särskilt aktivt.”
Tack vare sin fantasi har Mari ändå aldrig haft tråkigt.
”När jag som liten slöt mig i min egen bubbla, brukade min bror säga att nu är den där Mari på sin egen planet igen.”
Som barn hade hon många fantasikompisar: tomtar, häxor, älvor och alver.
”Jag pratar fortfarande med dem. Livet är mycket roligare om man tror att det finns tomtar, älvor och gnomer i omgivningen. Vetskapen om att de bara finns i mitt huvud har ingen betydelse”, säger Mari med ett leende.
Mari tror också fast på en större kraft, på vägledning och intuition.
”Sådan finns inom oss alla, man måste bara kunna lyssna. Det är inte alltid lätt, men absolut viktigt.”
Maris kreativitet syntes tidigt. Flickan sydde personliga kläder till sig själv av gamla gardiner och lakan. Utan mallar förstås.
”Jag tog isär gamla klädesplagg och sydde om dem så att de passade mig, eller totade till dem i största allmänhet. Jag bröt smycken i bitar och av bitarna satte jag ihop smycken som var finare.”
Tillsammans med mormor smälte Mari ner stearin till modellvax, och blötte upp torkad tusch som hon sedan färgade tygbitar med.
Mari älskar att skapa med händerna. Idéer om målning, snideri eller annat hantverksarbete virvlar ständigt runt i huvudet. ”Det finns konst i allting. Till och med i sådant som en bils registerplåt.”
Som liten flicka drömde Mari om en egen liten konsthandel och ett konstgalleri.
Även musiken har alltid funnits med. På daghemmet skedde små under.
”Efter en musikstund gick jag till pianot och spelade efter gehör de sånger vi hade sjungit. Dagistanterna föreslog för mina föräldrar att jag skulle få pianolektioner.”
Så blev det också när Mari var i sexårsåldern. I skolåldern antogs hon till musikinstitutet.
Men att följa med i en färdigkomponerad marsch var ingen grej för Mari.
”Jag har aldrig varit bra på att lära mig regler och teori. Musikteorin var rena hebreiskan. Jag förstod inte varför man behövde lära sig sådant, musik kunde man ju bara spela.”
När musikinstitutets rektor inte godkände Mari för fortsatta studier tynade hennes motivation. Mari tror att rektorns beslut föranleddes av just hennes ointresse för teoriläran.
”Jag vågade mig vid det laget inte längre på att spela efter gehör eller på att improvisera. Jag gick trots allt i musikgymnasiet, men efter det föll musiken bort för långa tider.”
Två veckor före sin sjuttonårsdag skuddade Mari Finlands stoft av sina fötter och reste i väg till Australien som utbyteselev.
Enligt Rotarys program skulle hon ha tre olika värdfamiljer. Hos vardera bodde hon fyra månader. Året var lärorikt och innehöll allt möjligt nytt. Det gällde att bekanta sig med och lita på nya människor, att anpassa sig, vara öppen och adaptiv.
”Den första skoldagen ställdes jag på en estrad inför två hundra elever för att berätta om mig själv på engelska. Det var en alldeles förfärlig pärs, men konstigt nog klarade jag det.”
Den första värdfamiljen var en prästfamilj vars ledstjärna var disciplin. Familjens egna flickor fick till exempel inte sminka sig. Också skolan var sträng.
”Skoldräkten måste vara precis korrekt, skjortlinningen innanför byxorna eller kjolen. Det krävdes speciella strumpor. För att kunna avvika från reglerna måste man visa upp en lapp med godkännande både hemifrån och från skolan.”
Den andra familjen bodde på landet. Till denna ensamstående mammas familj hörde tre tonårsbarn. På gården fanns får, en gris och ett par hundar. Gårdsplanen pryddes av träd med frukter och nötter.
”När jag gick på fälten undrade jag över ett lustigt oavbrutet prasslande ljud. Man sa mig att det var fråga om rattlesnakes. Först hemma i Ylivieska råkade jag i ordboken se att de var skallerormar! Och dem fanns det mycket av.
Precis som gräshoppor hemma i Finland.”
Mari minns en utflykt till häst med familjen i Blue Mountainbergen. Under fyra dagar lagades maten över lägereld och man sov i tält medan hästarna rörde sig intill.
”Då var vi alltså riktiga cowgirls.”
Också Mari satte sig upp på en häst fast hon aldrig hade ridit. Det fick kusen snart nog av och tog sig för att galoppera vilt efter eget huvud.
”Då var jag rädd. Jag försökte bara hålla i manen för att hållas kvar på hästryggen. Lyckligtvis fick en av instruktörerna stopp på pållen innan någon olycka skett.”
Utfärden lämnade för övrigt magnifika minnen av strålande stjärnhimlar och solnedgångar.
Den tredje familj Mari bodde hos var ett par pensionärer: ”Hos dem trivdes jag kanske bäst. De var så lättsamma.”
Återkommen till Finland hade Mari vunnit självförtroende, tålamod och tjugo kilo till att leva med.
”Det blev en kulturchock att man i Finland inte hälsade på mötande på gatan. Och inte såg varandra i ögonen, långt mindre log.”
Fortfarande, många år efter vistelsen i Australien, tänker Mari ofta på engelska.
Låt oss gå en smula bakåt i tiden. När Mari gick i tredje klass på lågstadiet, kom en ny pojke till skolan.
”Jag minns fortfarande känslan. När jag som nioåring såg den killen visste jag att han på något sätt var min andra halva. Världen försvann i en dimma. Jag blev förälskad.”
Den grabben, Veikko Suihkonen, blev Maris man och far till hennes barn.
”Efter lågstadiet gick vi båda i musikklasser. Efter högstadiet for jag till musikgymnasiet i Kaustby och vi hade inget att göra med varandra.”
Tills de av en slump kom att tillbringa en kväll i samma kompisgäng. Där tog umgänget fart. De var då nittonåringar. Nu har paret hållit ihop i 21 år. De har två tonårsbarn, Amanda, 15 och Helmi, 13.
”Som barn blåste min man barytonhorn på musikinstitutet, i tonåren började han spela bas. Nuförtiden ingår vi båda i trettonmannagruppen Kyyrölä Big Band: han som basist och jag som en av vokalisterna.”
Till yrket är Mari massör och naturterapeut. Hon tyckte mycket om sitt arbete trots att det med tiden blev fysiskt tungt. Särskilt när barnen fötts.
”När barnen var små, glömde jag på många sätt mig själv. Jag var mor och skötte ett hem. Mina egna föräldrar har alltid ställt upp och stöttat mig i allt, liksom min svärmor. Men jag kunde ändå inte förmå mig till att be om hjälp när jag skulle ha behövt det. Jag trodde att man måste fixa allt själv.”
Även i sitt arbete skötte Mari om andra människor. Följden blev förstås utmattning.
”Jag minns att jag i något skede tänkte att jag inte längre orkade ta hand om någon alls. Men jag såg ingen utväg. Jag är samvetsgrann och vill göra väl ifrån mig.”
Vid samma tid studerade Mari till yogainstruktör. Parrelationen var då inte mycket att hurra för.
”Vi var bägge tröttkörda, vi tappade bort oss själva och varandra. Livet tömdes på färg och glädje.”
Sedan svek Maris kropp henne. Bland hals-, bröst- och höftkotor hittades två utbuktningar och två bråck.
”En morgon kunde jag inte lyfta handen. Den gjorde alldeles ohyggligt ont. Jag inhiberade mottagningarna den dagen i tron att jag nästa dag igen skulle kunna ge behandlingar.”
Men kamelens rygg hade brutits. Trots att Mari helst av allt skulle ha velat arbeta, gick det bara inte.
”På mitt första läkarbesök i Uleåborg – före de här nämnda diagnoserna – konstaterade läkaren att något borde göras också åt min depression. Jag blev bestört. Inte hade jag någon depression!”
Men när Mari låg sömnlös i sin säng och kände paniken komma, insåg hon att allt inte var som det skulle.
Mari fick diagnosen måttlig depression. Det var ett rejält slag.
”Jag tyckte inte att jag hade lov att bryta samman. Jag hade inbillat mig, att när familjen väl var bildad och jag trivdes med både hem och arbete, ja då återstod en färdig och behagligt jämn kälkbacke ända fram till graven.”
Så blev det alltså inte.
”Och väl var det! Jag menar att denna läkares skarpsynthet var en räddande faktor.”
Mari sjukskrevs för ett år.
”Tiden gick som i grumligt vatten, en dag i taget. Som sjukskriven visade jag inte ens för mina närmaste hur djupt nere på bottnen jag var.”
Mari behöll gråten för sig själv och försökte hålla god min för andra. ”I efterhand tror jag att jag inte ens då tillät mig vila ordentligt.”
Under sjukskrivningsåret fick Mari stöd av en specialist på depressioner och fick shiatsubehandlingar, men förstod inte att söka sig till terapi.
Sedan sjukskrev läkaren Mari i ytterligare ett år.
”Försäkringsbolaget var däremot av åsikten att det bara var att pallra sig till arbetet. Jag fick panik och beslöt att något slags jobb måste jag försöka ta itu med.”
Det tidigare arbetet var inte möjligt, då varken arm eller rygg längre höll för det tunga massörsjobbet.
En vän undrade om Mari ville gå med som yogaföretagare.
”Jag sade ja, men mitt huvud höll bara ett par månader. Jag tvingades erkänna att jag inte var i form för arbete. Och framför allt inte för att kunna fungera som företagare.”
”Jag kände att jag var fullständigt värdelös.”
Nu fick Mari panikattacker och kunde inte sova.
”Det var alldeles ofattbart hemskt att erkänna att jaha, nu var jag där igen. Inte blev det bättre när jag lyckades ta mig till en läkare och den enda hjälp han erbjöd var mediciner.”
”Dem skulle jag ta tre gånger om dagen så att jag kunde jobba. En på morgonen så att jag kom i väg till jobbet. En på eftermiddagen så att jag skulle orka till arbetspassets slut. Och en på kvällen för att somna. Och samma långdans nästa dag.”
Mari tog inte sina mediciner, utan fångade till sist tillfrisknandets nycklar – olika slags mentala och fysiska övningar. ”Man måste lyfta sig själv. I många små steg lyckades det.”
Någonstans i henne hade en längtan till teatern börjat spira. Till scenen. När Veikko gick till sitt första möte angående en ny pjäs, frågade Mari med skräckblandade känslor om inte också hon kunde följa med.
Det ledde fram till att Mari fick en liten roll.
”Jag sa till mina kolleger, att min ribba ligger så högt eftersom jag är rädd för att misslyckas. På det blev det en lättnad att höra: ’Nå men då är ju den ribban lätt att gå under.’ Det enkla konstaterandet löste proppen i mig. Min känsla av utanförskap försvann all världens väg.”
Efter denna första pjäs ombads Mari sitta med i styrelsen för YTY-teatern. Och med teaterintresset var en betydelsefull process i gång på väg mot självkännedom och en process att lära sig uttrycka sig själv.
I dag har Mari redan medverkat i tolv produktioner.
”Jag har hittat mina stamfränder – min andra familj. Teatern är den första plats där jag tycker mig vara bland likar. Jag har en tillhörighet och behöver inte tvivla på att jag är godkänd. Detsamma gäller Kyyrölä Big Band.”
Hur blev Mari företagare?
Maris vän hade en frisörsalong vid järnvägsstationen i Ylivieska, granne med en ramverkstad. En vacker dag gick Mari dit för att hälsa på.
”Jag hade tidigare funderat på att köpa affären med dess verksamhet när den var till salu och grämde mig efteråt att jag inte gjort det. En vän tjatade på mig att gå nu och hör efter en gång till. Visst var affären fortfarande till salu.”
Vid den här tiden erbjöds Mari också ett kontorsarbete.
”Det hade varit ett förnuftigare och lättare val än att bli företagare. Men jag frågade mig att om inte nu, så när då? Beslutet blev att pröva på konst- och inramningsbranschen, som jag hade miljoner idéer för.”
Köpet blev alltså av. Drömmen som slagit rot hos lillflickan skulle slå in.
”Den förre ramsnickaren lärde mig jobbet. Från och med maj 2021 var jag egen inramningsföretagare. Konstgalleriet Taide Tulikettu, ramaffären och handelsboden drog i gång.”
”Det har varit slitsamt, kärvt och underbart. Steg för steg förverkligar jag min dröm. Jag målar tavlor, tillverkar drömfångare och smycken. Jag arrangerar också workshops och utställningar för olika konstnärer.”
Vilken lärdom drog Mari av sin depression och sin utmattning?
”Den att varje moln har en gyllenrand där solen skiner. Man kan vara under isen, om man bara vet att ta sig därifrån. Det finns aldrig för mycket av ljus och glädje. Därför vill jag bidra med mera.”
Maris rättesnöre är numera att göra saker som avskräcker henne.
”Mod är inte att sakna rädsla, utan förmåga och vilja att handla trots rädslan. Jag är fortfarande mycket spänd före en föreställning, men oron är inte förlamande som tidigare.”
”Jag njuter av att uppträda även om allt inte i mitt eget tycke klaffar som det ska. Det kan vara fullt godtagbart ändå – vi är ju människor.”
”När jag fick frågan om jag ville recitera en monolog, svarade jag att jag allvarligt skulle överväga det. Eftersom det skrämmer mig så oerhört.”
