Det finns saker i vår vardag som vi inte kan förklara. Knarrande trappor, fladdrande gardiner och dörrar som smäller igen utan synbar anledning. Och varifrån kom plötsligt en doft av kaffe? Det måste vara ett spöke, eller?
”I gamla byggnader finns ofta starka människoöden och historia i väggarna. Det gäller allt från fiskestugor till teatersalonger och herrgårdar. Det är ett fruktbart underlag för berättelser”, säger Tiina Hautala, författare som specialiserat sig på spökberättelser i Österbotten.
Vi sitter på Konsulinnans kafferum i Vasa, ett ställe där många säger sig ha upplevt tecken på övernaturliga händelser. Konsulinnan Tulla Moe (1869–1950) bodde i det hus på Rådhusgatan där Loftet finns i dag. Hon var en känd profil i staden och ordnade bjudningar hemma för stadens välbärgade, men hon sponsorerade också kulturevenemang för stadens fattiga invånare.
”Efter hennes död har det hänt saker här i huset som fått folk att tro att hon har kommit tillbaka. Jag brukar fråga dem som jobbar här om de fått några nya tecken från konsulinnan, och varje månad har de något nytt att berätta.”
Personalen har hört elvispen gå i gång och de har märkt att äggkartonger förflyttats av sig själva. När en ny kock skulle rekryteras för en tid sedan fanns ”respekt för spöken” med bland kompetenskraven.
”Konsulinnan är ett typiskt stadsspöke, eftersom hon uppfattas som välvillig och beskyddande. Skärgårdsspöken däremot har ofta beskrivits som hotfulla gestalter, avsikten har varit att skrämma barn från platser som kan vara farliga. Naturligtvis har lockelsen i många fall bara blivit ännu större när det funnits ett spöke inblandat.”
Folk berättar gärna
Tiina Hautala blev fascinerad av spökhistorier redan som barn och har bland annat skrivit boken Andarnas Österbotten – Spökhistorier från land och hav.
”De spöken som jag hörde om byggde främst på en muntlig tradition. Jag började samla in berättelser och arkivera dem.”
Hon gick till lokala arkiv och intervjuade personer för att få reda på mer.
”Jag har ofta fått olika versioner som jag jämfört med faktaunderlag från olika tider. Folk berättar gärna, numera kan man prata om egna spökupplevelser utan att bli stämplad som galen.”
I sin bok tar hon upp tio platser där det anses finnas spökaktivitet, däribland Malmska gården, som tidigare var familjen Malms hem och numera är utställningslokal för Jakobstad Museum. Där finns både pappa Runebergs gungstol, som sägs gunga av sig själv, och ett porträtt av Carl Johan Mellberg.
”Tavlan av Mellberg avviker lite från de vanliga spökberättelserna. Den donerades till museet av en kvinna som fått den i arv. Hon hade förvarat den i en skrubb där den likt en poltergeist orsakat störande ljud. För att ge sin förfader lugn och ro ville hon att tavlan skulle hänga i Malmska gården, där han hade arbetat.”
En annan känd lokal spökberättelse som Tiina Hautala tar upp i sin bok är Vita frun i Tottesund. Den handlar om en tragisk händelse på 1300-talet, när en ung kvinna giftes bort mot sin vilja och kastade sig i havet. Hennes mamma Tottil fick ingen ro under resten av sitt liv.
Därför kommer hon, enligt berättelsen, varje år på Mikaelidagen till Tottesund för att söka försoning för sin gärning. Emellanåt sägs hon också vandra längs stranden och spana efter fartyget som hennes dotter tvingades att borda.
Skogen skrämmer oss inte
Själva händelsen med den drunknade flickan finns omnämnd i samtida dokument, men liksom många andra spökberättelser har den fått nya inslag när den överförts från en generation till en annan.
”Genom spökberättelserna får vi veta en del om hur livet varit under olika tidsperioder för människorna i våra trakter. De präglas av sin omgivning och därför handlar de vid kusten om sjöfart, handel och senare industrialiseringen.”
Om man jämför med andra kulturer, kan man se vad som upplevts som speciellt skrämmande, både för barn och vuxna. I den tyska traditionen, som bröderna Grimm gjorde känd, är skogen den farligaste platsen man kan tänka sig. Där råkar man ut för allt från glupska vargar till hungriga häxor.
”Hos oss har inte det inte varit förbjudet att röra sig i skogen på samma sätt som i många andra länder. Farorna har funnits på andra ställen, som i vattendrag och vid havet.”
Spökberättelserna har överlevt i sekler och Tiina Hautala tror att de också kommer att överleva digitaliseringen och ta sig in i det mobila samhället.
”Gamla berättelser kommer kanske att få nya moderna drag som passar in i samtiden. Spökberättelserna fyller en funktion och ger oss ett sätt att hantera våra rädslor. De berättar om oss själva.”
