Energisystemet är i en stor omvandling. Denna drivs på dels av kraftfulla politiska åtgärder med sikte på en klimatneutral framtid, dels av en exceptionellt snabb teknologiutveckling och digitalisering. Det handlar inte bara om el- och värmeproduktion, utan också om att frigöra industrin och trafiken från de fossila energikällorna.
Den omställning man siktar till kräver enorma investeringar och öppnar lockande tillväxtmöjligheter för företagen. Av förståeliga skäl intresserar omställningen också investerare. Gröna fonder och placeringar har blivit attraktiva. Även de politiska beslutsfattarna vill styra investeringar till klimatprojekt.
Mot den här bakgrunden behöver både det offentliga och privata kapitalet kriterier som säger vad hållbar finansiering är, något som EU nu också är i färd med att förbereda. Finansieringen är själva grundbulten för att energiomställningen ska lyckas.
Myntet har emellertid en baksida. När Europeiska unionen gick in för att de olika energiteknologierna skulle klassificeras enligt en hållbarhetsskala, blev processen politiserad från första början. Vi står nu inför ett stort hot att klassificeringen – det som kallas taxonomi – inte kommer att ske från vare sig ett renodlat klimat- eller ett bredare hållbarhetsperspektiv. I stället riskerar klassificeringen ske baserat på vissa intressegruppers politiska eller ekonomiska preferenser.
Alla energiformer har sina egna utmaningar vad gäller hållbarhets- och miljöaspekter och de regleras genom EU-gemensamma eller internationella regelverk. När det nu ska avgöras vilken finansiering som är hållbar, har man däremot landat i att vissa utpekade teknologier alltid är hållbara, andra bara under snäva tilläggskriterier och en del inte alls.
Vi får en indelning i goda, onda och fula. De goda är OK och får allt stöd som kan behövas. De onda vill man bli kvitt. De fula är sådana som åläggs allt mer skärpta krav, annars hamnar också de i fållan för de onda.
Som saken utvecklat sig ser förlaget till EU-taxonomi illa ut för Finlands del. Hörnstenarna i vårt energisystem – kärnkraften, vattenkraften och bioenergin – finns alla i fållan för de fula. Detta trots att de alla obestridligt har en positiv effekt på klimatet och är oundgängliga för att elsystemet som helhet ska fungera och vara kostnadseffektivt.
Konflikten är uppenbar: enligt EU:s egna energiscenarier behövs betydande investeringar i fråga om alla de nämnda energiformerna. Finlands energisystem och klimatneutralitet bygger i allt väsentligt på detta.
Det kan nu bli så att en del av de investeringar, som är nödvändiga för ett fungerande och klimatvänligt energisystem, inte kommer att kunna få finansiering på rimliga villkor.
Saken skulle vara enklare, om de kriterier som nu förbereds skulle utformas enbart utifrån sitt ursprungliga syfte: klassificering av vad som är en grön fond. Den politiska realiteten är, att när vi på EU-nivå får en hållbarhetsklassificering av teknologierna, kommer denna att implementeras i all energilagstiftning. På det finns redan nu, mitt i processen, många exempel.
Från energiföretagens synpunkt är situationen fullständigt orimlig. Även de företag, som i fråga om sin energiproduktion är bäst från klimatsynpunkt, kan snabbt komma att överges av finanssektorn, som följd av kritik från samhällets sida eller politisk styrning. Ekonomiska värden hanteras på ett tvivelaktigt sätt. Som man säger på finska: Svansen viftar på hunden.
