Det första temaförslaget för den här krönikan var hur Svenska kraftnät ser på möjligheterna att det framöver produceras tillräckligt med billig el i våra länder, Sverige och Finland.
Det är en frågeställning som är väldigt svår, eller omöjlig, att svara på. Skälen framgår i vår långsiktiga marknadsanalys, där vi undersöker fyra olika scenarier för det nordiska och nordeuropeiska kraftsystemet fram till år 2050. Denna analysrapport tar vi fram ungefär vartannat år. Den senaste är från slutet av januari.
Med de fyra scenarierna vill vi belysa tydliga utfallsrum och de utmaningar för kraftsystemet som följer vid olika utvecklingsvägar. De indikerar också behov som vi behöver hantera. Det är alltså inga prognoser!
Hur utvecklingen faktiskt blir – och varför jag inte kan ge ett rakt svar om billig el – beror på en rad omständigheter som till exempel politiska beslut, teknikutveckling, bränslepriser, energieffektivisering och digitalisering. Vilka är storheter som inte följer en förutsägbar utveckling.
I generella ordalag bedömer vi att elförbrukningen har fördubblats i Sverige redan om mindre än en generation. Här har vi en hel del på fötterna, eftersom vi har ansökningar om ökat kapacitetsuttag från stamnätet som ligger i linje med den utvecklingen.
För att klara detta behöver det byggas väldigt mycket mer elnät och elproduktion. Men det behövs också mer flexibilitet i elanvändningen.
En stor andel av elproduktionen blir väderberoende, och större elförbrukare behöver därför anpassa sin konsumtion efter tillgång och efterfrågan på el. Även små kunder kan genom att vara flexibla bidra till energiomställningen och samtidigt påverka sin egen elräkning.
Vi behöver även mer lagring av energi. Scenarierna hjälper oss att hantera den osäkerhet som finns vad gäller framtiden och att identifiera de mest robusta åtgärdsalternativen. De blir därför ett hjälpmedel i prioriteringen av åtgärder och investeringar.
Det som skiljer scenarierna mest på övergripande nivå handlar om elförbrukningen, produktionsmixen (andel av olika kraftslag), omfattningen av förbrukningsflexibilitet samt antaganden om vätgasinfrastruktur.
I samtliga scenarier måste vi bygga ut och upprusta elnätet i en omfattning som saknar motstycke i modern tid. Utifrån den efterfrågan och de behov vi ser i dag bedömer vi att utbyggnadsbehovet under de kommande två decennierna uppgår till cirka 6 000 kilometer nya ledningar.
Det kan jämföras med att stamnätet i dag utgörs av cirka 17 500 kilometer ledning. Därtill planerar vi för omkring 200 nya stationer.
Nätutbyggnad tar emellertid lång tid och industrins behov är nu. Det är därför avgörande att vi kan korta dagens ledtider, där tillståndsprocessen utgör en stor del.
Sedan några år tillbaka arbetar vi aktivt för att halvera ledtiderna från dagens fjorton till sju år, räknat från att en nätutredning börjar till att ledningen kan tas i drift.
Vi arbetar med att öka såväl vår egen effektivitet som med andra aktörer som har en viktig roll i utvecklingen av elinfrastrukturen – dit hör bland annat Försvarsmakten, Energimarknadsinspektionen, som ger oss koncessioner, och länsstyrelserna.
Vi har redan nu kapat ledtiderna väsentligt. Ett exempel är Aurora Line, som vi genomför gemensamt med Fingrid. Det är en ny 400 kilovoltsledning som ytterligare binder samman våra länder längst uppe i norr. Här ser vi många goda exempel på områden där vi lär oss av våra finländska kollegor!
Sverige liksom Finland är industrinationer och en del av basindustrins framgång är tillgång till el till priser som är internationellt konkurrenskraftiga. Och i linje med de svenska energipolitiska målen verkar vi för fortsatt konkurrenskraftiga elpriser.
Nu och framöver kommer också tillgången till fossilfri el att vara central för den internationella konkurrenskraften. Här har Sverige ett mycket gott utgångsläge då vårt land till nästan hundra procent har en fossilfri i elproduktion.
Till skillnad från många andra länder behöver vi alltså inte ställa om, utan ”enbart” utveckla kapacitet i nät och elproduktion. Det är i och för sig inget litet uppdrag.
