Nordiska ministerrådet har gett Jorma Ollila ett viktigt uppdrag: att föreslå åtgärder för ett utvidgat nordiskt energisamarbete i ett 5–10 års perspektiv.
De nordiska energiministrarnas ordförande i år, Olli Rehn, kopplar uppdraget till det pågående EU-projektet att skapa en energiunion. I skisserna i det projektet har man beskrivit ett fördjupat regionalt samarbete som en viktig ingrediens. Norden är det goda exemplet, så Jorma Ollila börjar inte uppdraget tomhänt.
I klarspråk är EU:s problem gigantiska. Energisäkerheten är hotad, risken för effektbrist ökar. Vind- och solel ges företräde och får subventioner som slår sönder marknadsmekanismerna. Nybyggda ”konventionella” kraftverk läggs ner innan de öppnas. Kassorna har tömts hos de aktörer som skulle ha huvudrollen i omställningen. Investerarna flyr, om de inte garanteras subventioner. Politikerna skulle avreglera marknaden, men återreglerar den allt mer.
I Finland har vi fått ett effektunderskott och gjort oss beroende av elimport. Var det så det var tänkt i landet som vill klara sig självt?
Tyvärr har även energibranschen bidragit till det prekära läget. Vi har inte lyckats beskriva logiken i energisystemet så att omvärlden förstått. I praktiken har grupper som driver ensaksagendor getts problemformuleringsföreträde. Många har börjat tro att huvudfrågan är att välja den energikälla som känns trevligast.
Detta trots att branschen dyrköpt lärt sig att energifrågorna kräver ett systemperspektiv. Helheten fungerar inte bättre än den svagaste länken. Energisäkerhet, konkurrenskraft och hållbara miljölösningar måste alltid säkras i varje system, oberoende av väderlek och val av energikällor.
Att energy only-principen (att el prissätts oberoende av effekt) inte räcker till för detta är en läxa vi lärt. Varje kilowattimme är inte lika god som en annan. Elproduktion som kan styras efter behovet har ett större värde än elproduktion som bestäms av vädret.
Vad blir nästa steg? Kapacitetsmekanismer, som ska säkra att icke-väderberoende elproduktionskapacitet alltid finns i beredskap? Frågan är i så fall om politikerna avser medicinera detta problem, förorsakat av subventioner, med andra subventioner? Eller vågar de lita på en marknadslösning?
Det vi från Katternös sida vill lyfta upp på bordet, när Jorma Ollila ska lägga pusslet, är värdet i lokal energiförsörjning och lokala lösningar: kortare distributionsvägar, färre kablar, mindre svinn, bättre kundförståelse, snabbare serviceinsatser, bättre möjligheter att skräddarsy lösningar – och givetvis stimulans i den lokala ekonomin, lokalt värdebyggande och lokala skatteintäkter.
I detta behöver vi göra upp med en myt: att energibranschen är något enhetligt, rent av som en enda stor familj. Vi har visserligen viktiga frågor att lösa gemensamt, men vi verkar samtidigt i en miljö med knivskarp konkurrens, där vi i slutändan alltid är hänvisade till oss själva.
Storbolagen har – helt naturligt – sitt fokus på andra saker än lokalbolagen. Men en analys som inte utgår från ett lokalt perspektiv landar fel. Vad är bäst för slutkunden? Livet levs lokalt.
