Klockan sex på morgonen omgiven av dynga hade Natalia långt till skrattet
Natalia Alaspää var nöjd med betjäningen på Stockmanns damavdelning i Helsingfors. Törkeän kolokosti kiitos, sade hon som tack.
”Jag såg den eleganta försäljarens förstummade uppsyn och undrade om hon inte hade hört mig. Så jag upprepade samma en gång till – högre. Försäljaren såg ännu mer förbryllad ut. Jag försökte rädda situationen på engelska, sa thank you very much och gick iväg med blandade känslor.”
Natalia skrattar år incidenten för flera årtionden sedan, när allt i Finland var nytt för Natalia. ‘Törkeän kolokosti kiitos’ betyder ‘stort tack’ på Vetildialekt, där en annan egenhet är att bokstaven h läggs in i orden på många ställen. Inte en sak som den oinsatte så enkelt kan gissa sig till.
Natalia är en handlingens kvinna som vanligtvis säger precis som det är, insvept i humor. Hon föddes i Kazakstan och flyttade med familjen till Ukraina när hon var sex år gammal. Orsaken till flytten var Sovjetunionens politik.
”Vi var alla som får. Det var brist på allt, inte ens strumpbyxor fanns i butikerna. På svarta marknaden kunde ett par sådana kosta upp emot en tredjedel av lönen”, berättar Natalia.
”På tv sades att människorna utanför Sovjets gränser dog i svält. Vi trodde att vårt land var bäst i världen.”
Natalia är finländsk medborgare. Hon har bott över halva sitt liv i Finland och känner sig nuförtiden identitetsmässigt mer finländsk än rysk eller ukrainsk.
”Då jag kom till Röringe i Vetil var det här med östblocket bara ett vagt begrepp här. Det lär på den tiden ha funnit sex ryssar i Karleby. Jag kom direkt från socialismen till kapitalismen och sågs som en udda fågel. Vissa kallade mig för ’ryssen’.”
Men Natalia började modigt tänja på attityderna i Vetil.
Nostalgi och känslor
I Ukraina lekte Natalia med barnen i grannskapet. I fickan hade hon tuggummi som hon fått från utlandet och bjöd åt kompisarna. Tuggummi fanns inte i Sovjet.
”Då smaken i tuggummit försvann tillsatte vi socker och tuggade på nytt. Vi kunde tugga på samma tuggummi i en vecka”, berättar Natalia.
Hemma sattes värde på studier och utbildning, men samtidigt var uppmaningen att njuta av livet.
”Jag har haft trygga och fina föräldrar. Vi hade en nära relation och spenderade fritiden i kulturens och teaterns tecken.”
Den talföra och öppna Natalias dröm-yrke var skådespelare. Hon var på inträdesförhör till teaterhögskolan men kom inte in. I stället valde hon att studera till diplomingenjör. Hon gick även i handelshögskolan i Sankt Petersburg, där restaurangbranschen var en studieinriktning och omfattade allt från storhushållskök till bokföring.
Natalias mamma var kock och hennes avlidne far var med och byggde Tjernobyls kärnkraftverk. Mamma bor fortfarande i Ukraina men är tyvärr dement. Natalias storasyster, som bor kvar i landet, sköter om mamman. Natalia hälsar på dem en gång om året.
”Det är ganska ledsamma resor. Då jag lämnade platsen som så ung är det nära till nostalgin, jag kan längta tillbaka och bli känslosam. Men det är inte samma stämning mer i Ukraina. Alla vänner har också flyttat bort.”
Utrikeshandel före perestrojkans tid
I Ukraina ställer människorna Natalia frågor om Finland och finländarna.
”Där tror man fortfarande att man bara lassar in pengar i säckar här. Tankegången härstammar från Sovjettiden. Då hade man även föreställningar om att afrikaner utförde allt fysiskt arbete i västländerna. Natalia hade själv en liknande bild då hon kom till Finland, men mer om det lite senare.
”Ryssarna förstår inte att en småföretagare gör allt i Finland, de är inte bara verkställande direktörer.”
I Ryssland arbetade Natalia i egna företag. Hon reste och drev en vinstgivande utrikeshandel: ”Det gick riktigt bra, tomhänt var jag inte.”
Hon berättar om affärsresorna som ung. Den första utlandsresan gick till Estland. ”Trots att Estland då ännu hörde till Sovjet, fanns det bra skor och kläder där. Jag köpte skor förmånligt och sålde dem till ett högre pris i Sankt Petersburg. Det var olagligt före perestrojkan.”
”Vi köpte även ryska klockor, som hade ett gott rykte, och sålde dem i Polen och Jugoslavien. I Polen köpte vi alkohol och sålde den i Ukraina. Från Ungern tog vi in dollar tillbaka till Ryssland.”
På så sätt blomstrade Natalias egen lilla import- och exportbusiness.
Fickur och tyger
Natalia berättar om en resa med handelskolleger till Jugoslavien, fyra män och hon själv. De köpte populära fickur, men visste inte var de kunde gömma dem. Då fick Natalia tag på ett par behåar med D-kupor som var alldeles för stora. I dem gömdes fickuren. Behåarna vägde säkert nära tio kilo.
Men problemet var inte löst. För att kunna smuggla in tygerna måste ett gömställe hittas för dem. Natalias 180 cm långa kropp vägde 65 kilogram. Så den smala kroppen gjordes lite mer fyllig med hjälp av tygerna.
”Vi reste med tåg över gränsen, jag med min stora byst och en extra fyllig bakdel insvept i tyger”, berättar Natalia. ”Några av männen i gruppen hade svept in sina ben i tyg, men de fastnade i tullen. Jag frågade en av tulltjänstemännen hur mycket pengar de vill ha. Jag fick först inget svar. Tullmannen bara stirrade på mina massiva fickursbröst – och friade till mig.”
Natalia skrattar stort igen.
”Tack och lov kom perestrojkan senare. Den gjorde att vi fick idka handel fritt. På den tiden hade vi mycket ryska pengar, men inget annat lands valuta. Det fanns inga varor.”
”Men perestrojkan var även en hemsk tid. Det fanns mycket banditer i farten. Människor rånades och dödades. Det var farligt att vara småföretagare.”
Från metropolen till Mansikki
Natalia träffade sin man, Jukka Alaspää, i Sankt Petersburg i slutet av åttiotalet. Jukka var där som byggarbetare. Till en början pratade de inte samma språk.
”Vi umgicks med hjälp av tolk och ordbok. Småningom framskred kommunikationen så att vi talade några ord på engelska, några meningar på ryska och några på finska. Steg för steg gick vi framåt.”
Numera är det gemensamma språket finska.
”I Sankt Petersburg berättade Jukka att han hade en ladugård i Finland. Jag tänkte att att där arbetade i varje fall tio personer, som det var på ladugårdar i Sovjet.”
Så var dock inte fallet. Natalia fick börja arbeta i ladugården genast när hon anlänt till Vetil. Två barn föddes snart. Klockan sex på morgonen omgiven av dynga hade Natalia långt till skrattet. Men hon jobbade tappert i ladugården en tid.
”Jag arbetade långa dagar och arbetet var fysiskt tungt. I Sovjet uppskattades inte ladugårdsarbete, det var arbete för den som inte hade någon utbildning. Det var nog en kulturchock”, berättar Natalia.
Hårt arbete
Natalia och Jukka bodde de första åren tillsammans med Jukkas mamma. Natalia beskriver sin svärmor som en äkta järnlady från krigstiden. I den här konstellationen hade alla på sitt eget sätt svårigheter att anpassa sig.
”Till en början kändes det som att man inte ens fick skratta i Finland. Maten var också annorlunda. I Sankt Petersburg bodde vi på tumanhand, livet var händelserikt och självständigt. Vi åt ofta ute på restaurang, njöt av livet. Jag är en stadsbo och lite vild till min natur.”
I Finland började paret om från noll. Natalia kände det som om hon var på en främmande planet.
”Jag var förskräckt då jag var tvungen att lyfta stenar för hand på åkern. Det gick väl an de tre första dagarna. Sedan märkte jag att stenarna aldrig tog slut. Jag grät med mina såriga händer.”
I Ryssland var Natalia van vid att en gång i veckan gå till frisören och manikyristen.
”Jag minns då Jukka första gången bjöd mig korv på midsommar och sa att det här är en riktig delikatess. Jag hade inte samma uppfattning”, säger Natalia.
Den första tiden hände det en hel del.
”Då jag gick på företagarinstitutet i Kauhava talade den finska professorn endast finska med mig, medan jag bara kunde några meningar finska. Jag försökte kommunicera med ögonen, gester och viftande händer.”
Utan att Natalia tänkte på saken gjorde hon som hon var van vid och närmade sig professorn medan hon försökte framföra det hon skulle säga. Professorn värjde sig genom att sakta backa bort från Natalia. Till sist stod han i ett hörn.
”Då sa professorn ampert: STOP! Kom ihåg att vi är i Finland nu, min gräns går här.”
De berömda kulturskillnaderna
Hur skiljer sig den finländska och ryska kulturen åt?
”På ganska många sätt! I Ryssland har man en helt annan mentalitet. Om finländarna är ett folk av vargar, så är ryssarna en flockbefolkning. Ryssarna kan skratta åt sig själva, men finländaren har svårare för det. Om jag är riktigt ärlig, kan finländarna vara ganska tråkiga, eftersom de inte vågar visa känslor. Det är märkligt att finländare kan sitta nakna i bastun intill varandra, men ändå är rädda för att närma sig andra mentalt. Man är bekymrad över vad andra ska tänka om dem, man ger varandra inte uppmuntran, det är sällan någon här tackar dig även om du gör ett gott arbete. I Sovjetunionen fick man prispengar för goda insatser och för aktiv verksamhet.”
Vad beror det här på, undrar Natalia. ”Det är ändå bra att se att nutidens ungdomar är mer avslappnade. Influenserna kommer säkert från utlandet.”
”I Ryssland talar man också med varandra på tåget. Jag avskyr att sitta och stirra in i datorn under en tågresa, jag diskuterar hellre med människor. I Ryssland tar det inte lång stund förrän någon öppnar sig för dig.”
Men visst finns positiva saker med Finland.
”Man är ärlig och äkta. Finland är inget dåligt land, missförstå mig inte. Jag skulle självklart inte bo här om jag inte gillade Finland.”
