För tre år sedan flyttade jag till Haapajärvi. Jag gifte mig till ett nytt landskap av skogar, sjöar, myrar och odlingsbygd – och till skogsrenen, en ny djurart för mig. Det jag visste om skogsrenen hade jag läst om i böcker, men jag hade ingen praktisk erfarenhet av den högbenta renen som lever i skogar och på myrar och som samlas i vinterflockar på lavrika moar med tillfrusna sjöar och myrar i närheten. De långa benen är en anpassning främst till snöförhållandena under vintern.
På momarkerna betar skogsrenarna renlav, som är skogsrenens stapelföda under hösten och vintern. På sjöarna och myrarna tillbringar de resten av tiden. Sjöarna och myrarna ger fri sikt åt alla håll och gör det möjligt för skogsrenarna att i tid upptäcka sin främsta fiende vargen – och även människan, som i tiderna hänsynslöst jagat vinterflockarna av skogsrenar och som även lyckades utrota skogsrenen i Finland. Mindre renflockar kan tillbringa vintern på vallodlingar, som erbjuder både föda och fri sikt. En modern form av vintervistelse för skogsrenen. Många skogsrenar betar gärna på näringsrika vallodlingar under den snöfria tiden, så varför inte även på vintern?
Att det fanns skogsrenar i min nya hembygd visade varningsskyltarna för skogsren längs vissa vägavsnitt, de närmaste i grannkommunen Reisjärvi. Varningsskyltarna med en framrusande och hornförsedd skogsren finns vid vägar som skär genom tallskogar, där renarna samlas under höstens brunst och även tillbringar förvintern. Det var givet att jag började spana efter skogsrenar längs de renvarnade vägavsnitten redan under den första hösten.
Tredje hösten fick jag full utdelning för allt spanande. Jag hade upptäckt en mindre flock renar bestående av en dryg handfull kor eller vajor med kalvar, i sällskap med en tjur eller sarv.
Sarven var en ståtlig tjur med svagt mahognyfärgade horn och kraftigt bogparti. Skogsrenens hornkrona är mer hoppressad och uppstående än tamrenens vitt utfällda hornkronor. Det är lättare att röra sig i skogen med sådana horn. Sarven hade samlat sitt harem av vajor med kalvar i ett lättillgängligt skogsområde och vallade dem både trånsjukt och svartsjukt dygnet runt. Han ensam skulle betäcka vajorna utan inblandning av någon yngre och lika längtansfylld sarv. Brunsttiden är en slitsam tid, speciellt för sarvar med eget harem. När vinterflockarna samlas går de utfriade sarvarna med sänkt huvud och tappar snart sina ståtliga horn. Vajorna behåller sina horn till nästa vårs kalvning och använder hornen för att freda sig på vinterbetet mot andra vajor, och mot de mer storväxta sarvarna som i hornlöst tillstånd står lägst på rangskalan i vinterflockarna.
I den mulna och fuktiga oktoberdagen med svag sydlig vind lyckades jag genskjuta renflocken som jag i min okunnighet stött upp ur middagsvilan. Skogsrenarna gick undan i medvind i en östlig båge. Även jag gick i medvind men i en västlig båge och stannade vid en mindre myr som jag anade att renarna skulle passera. Och mycket riktigt – efter en stunds väntan kom skogsrenarna lugnt vandrande i den höstfärgade tallskogen rakt mot myren.
När halva flocken hade gått ut på myren fick ledarvajan vittring av mig. Den förhatliga människolukten fick renarna att snabbt retirera in i skogen, medan jag pustade ut av spänning och återhållna andetag. På kamerans minneskort fanns fem olika renar förevigade, bland annat den vaksamma ledarvajan och den ståtliga sarven.
Vackrare djur än skogsrenar i höstlig skog kan jag inte tänka mig. Deras bruna och grå färger i olika nyanser sammanfaller så väl med tallskogens färgvalörer. Att jag och många andra människor i dag kan se skogsrenar i österbottniska marker har vi de ryska ödemarkerna på andra sidan gränsen att tacka för. Där hade skogsrenen överlevt för att på 1960-talet återvända till forna marker i vårt land, till Kuhmo, som varit ett starkt fäste för skogsrenen i äldre tider.
För att säkerställa skogsrenens återkomst i landet flyttades ett antal skogsrenar från Kuhmo till ett hägn i Salamajärvi nationalpark i Perho 1979. Här i Suomenselkäområdet hade landets sista skogsrenar i mellersta och västra Finland skjutits bort på 1800-talet. Återinförandet av skogsrenen till Suomenselkä lyckades över förväntan. Från Salamajärvi nationalpark har skogsrenen spridit sig i alla väderstreck, inte minst österut och nordöstvart. Snart förekommer skogsrenen i en svagt böjd båge från Kuhmo och Kajana i öster till Perho och Vimpeli i sydväst.
Att en nationalpark haft en central roll för skogsrenens återkomst till österbottniska marker känns speciellt bra. För två år sedan fick Lauhavuori nationalpark i Storå samma funktion, när några infångade skogsrenar sattes i hägn där. Även de renarna skall släppas fria och förhoppningsvis bilda ett nytt bestånd av skogsrenar i det fjärde österbottniska landskapet. Genom målmedvetet arbete och med grundläggande hjälp av naturen har det varit möjligt att återinföra skogsrenen till forna marker. En seger för naturen och människan.
