Förvildningen fortsätter

Finland fick under fjolåret bevittna hur ytterligare en ny rovdjursart håller på att etablera sig i landet, då en guldschakal under sommaren fotograferades i Rautavaara. Observationen var ingen överraskning för en biolog, däremot ledde den till intressanta reaktioner från forskare, myndigheter, politiker och naturskyddare. Naturskyddsförbundet var förstås snabbt ute med kommentaren att guldschakalen är en ursprunglig art som hör hemma i Europa och som därför bör skyddas i Finland.

Naturskyddsförbundet fick också medhåll av en del forskare. Att guldschakalen troligtvis tagit sig till Finland för egen maskin utan hjälp av människa är enligt många tydligen också ett vägande skäl för att den skall skyddas.

På ministeriet ville man däremot jämföra schakalen med mårdhunden och utrota den så snabbt som möjligt.

Mårdhund, skarv, ägretthäger, vildsvin och nu senast guldschakal, alla är de arter som är talrika världen över och som relativt nyligen dykt upp och kraftigt ökar i Finland. Mottagandet hos oss är dock så divergerande som det bara kan bli beroende på hur tjänstemännen har tolkat situationen.

Mårdhund och vildsvin får jagas nästan fritt året om och alla tillbuds stående jaktmetoder får användas, numera till och med nattsikte och lampor, vilket är totalförbjudet vid all annan jakt. Skarven kan eventuellt få jagas i minimal omfattning efter att man inlämnat ett par kilo dokument med utredningar, medan ägretthägern och guldschakalen är helt fridlysta.

Det som i dagsläget tycks vara avgörande för arternas mottagande i Finland är att de här frågorna besvaras med ja:

Är arten ursprunglig i Finland?
Har arten invandrat spontant till Finland?

Enligt mig är detta helt fel sätt att förhålla sig till de ”nya” arterna. Den första frågan kan man tyvärr inte svara på entydigt för någon art, eftersom det helt och hållet är en tolkningsfråga. För 10 000 år sedan fanns det bara is i Finland, och alla arter, även människan, har invandrat efter detta. Vilka arter är då ursprungliga?

Den andra frågeställningen är lika onödig och ger i många fall också upphov till svåra tolkningar.

Ekologiskt är dessa frågeställningar dessutom irrelevanta, liksom det är för oss människor som lever bland dessa arter och som får leva med konsekvenserna.

Jag anser att det inte leder någon vart att gräva ner sig i fossilerna för att påvisa att någon art funnits här tidigare eller inte. Dock lägger våra myndigheter mycket stor vikt på denna frågeställning, men konstigt nog inte i varje fall.

Till exempel när det gäller kanadabävern vågar våra myndigheter inte ta beslut om utrotning, trots att arten bevisligen av misstag planterades in i Finland på 1930-talet från Amerika. Nu är situationen att utbredningsområdet för den europeiska bävern och den kanadensiska bävern är i färd med att överlappa varandra- När så skett, blir det mycket värre att göra något åt situationen. Det finns ingen konsensus alls när det gäller att förhålla sig till denna problematik och i många fall är det känslor som får avgöra. Känslor skall inte få påverka vetenskapen.

Det man borde fråga sig i fråga om nya arter är följande:

Är arten talrik och livskraftig inom sitt nuvarande utbredningsområde?
Leder artens etablering i Finland till negativa konsekvenser på ekosystemen och för människan?

Uppfyller arten det första kriteriet, och man dessutom kan förvänta negativa konsekvenser för nuvarande fauna och för människor, måste man få begränsa artens antal och utbredning.

Ställer man dessa frågor om alla de fem nämnda djuren, skulle slutsatsen bli att mårdhund, vildsvin och skarv borde få jagas fritt och deras populationer begränsas.

Ägretthägern kommer knappast att orsaka några allvarliga konsekvenser för våra ekosystem, men några strikta skyddsåtgärder behöver heller inte vidtas för arten.

Guldschakalen, som är en generalist, och i sitt levnadssätt mycket lik mårdhund, kommer inte att medföra något positivt för Finlands nuvarande fauna. Predationstrycket på marklevande däggdjur och häckande fåglar är redan så stort att ytterligare ett rovdjur av denna typ med säkerhet skulle inverka negativt på arter som redan är i färd med att minska.

Jag har tidigare här i tidningen skrivit om den förvildning som pågår i den finländska naturen, men som aldrig lyfts upp i medierna när allt fokus läggs på katastrofscenariot om arternas utrotning. Med förvildningen menar jag den explosionsartade ökningen av de större däggdjuren och fåglarna som skett i Finland under det senaste tiotalet år.

Guldschakalen är ännu ett steg i denna riktning. Även om arten knappast etablerat sig ännu på allvar i Finland, är observationen ännu ett bevis på den utveckling som pågår.