Den 1 januari 1920 hade Alarik Ahlström precis tillträtt som ny disponent för Jakobstads elektricitetsverk, tillika stadsdirektör för Jakobstad.
Alarik Ahlström (1882–1961) var Jakobstadsfödd, ingenjör till utbildningen och hade anställts som stadsingenjör första gången 1911, ett jobb han skötte energiskt tills han 1917 sade upp sig i ilska över att arbetarna under den politiska anarkin vägrade lyda hans order.
År 1919 återkom han till Jakobstad med buller och bång, inte bara som återanställd disponent för elektricitetsverket, utan även som stadsdirektör för Jakobstad. Han var den första i hela Finland med den titeln, som han själv hade föreslagit. Även instruktionen för tjänsten skrev han själv.
Då som nu gällde det att hitta en tillförlitlig och ekonomiskt fördelaktig energikälla för elproduktionen. Bland annat så här resonerade Alarik Ahlström, när han inför 1920-talet gjorde upp något han kallade ett ”sannolikhetshoroskop” gällande alternativen vattenkraft, ved, kol, torv och nafta (olja):
Kol kommer knappast att bli fördelaktigt, på grund av tonnagebrist och höga tullar. Förädling av virke kommer att bli mer lönsam, alltså kommer ved sannolikt att öka i pris. Större torvmassor saknas i Jakobstads närhet och hörde ännu mest till experimentens område. Anskaffning av olja kunde däremot förväntas bli lätt, när normala förhållanden inträtt efter kriget.
Även vattenkraften var ett intressant alternativ, ett kraftverk i Esse å skulle kunna ge rätt betydande mängder el och göra staden oberoende av fluktuationerna i bränslepriserna.
Olja och vattenkraft toppade därmed Alarik Ahlströms lista. Att han sedan bytte åsikt ett antal gånger under sina kommande 34 år som stadsdirektör är en annan historia. Till exempel drev han vid ett avgörande tillfälle fram ett nej, då staden Jakobstad hade bud på att köpa flera av forsarna i Esse å.
