Den som följt klimatpolitiken har under de senaste veckorna kunnat förundra sig över att avtalet i Paris hyllats på alla håll. Vi har vant oss vid att i varje fall miljöorganisationerna efter klimatmötena uttrycker sin besvikelse över ”bristen på ambitioner” och kräver att Europa går in för en hårdare linje. Men den här gången hördes inga sådana dissonanser. Många miljöaktivister bekände till och med att de hade gråtit av glädje. Alla stormakter var nöjda.
Hemligheten med Parisavtalet är att alla fick vad de ville ha – till priset att avtalet inte gjordes bindande i andra avseenden än att man lovade rapportera om sina kommande utsläpp. Alla får själva bestämma om sina mål, som trots det inte förpliktigar till någonting. Kina ökar sina utsläpp ännu i femton år. Ryssland ökar i praktiken sina utsläpp, även om man lovade minska dem från 1990 års nivå. Indien ökar sina utsläpp. USA skär ner utsläppen med omkring 15 procent i förhållande 1990, samtidigt som EU minskar sina utsläpp med 40 procent från samma års nivå.
Som alltid kräver miljöorganisationerna och de gröna att EU nu minskar sina utsläpp ännu mer, eftersom man nått ett ”globalt avtal”. Låter det rättvist? Men varför var miljöorganisationerna så entusiastiska?
Min egen bedömning är att den kollektiva lättnad som uttrycks beror på att det urvattnade avtalet räddade ansiktet på så många. Efter alla förväntningar och löften hade man helt enkelt inte råd att förlora spelet en gång till. Det var ett gemensamt intresse att beskriva det svaga resultatet som en framgång.
Det här gällde också miljöorganisationerna, som kopplat sin trovärdighet och grunden för sin finansiering till klimatfrågan. De senaste åren har varit svåra, eftersom allmänhetens intresse för klimatfrågan har falnat. Den globala medeltemperaturen har stampat på stället i snart tjugo år och har inte stämt med uppvärmningsprognoserna.
Det som också gnagt på trovärdigheten har varit bristen på resultat i den förda klimatpolitiken: strategin har de facto ökat utsläppen. Tanken att skilja åt industriländernas ”lyxutsläpp” och utvecklingsländernas ”överlevnadsutsläpp” kan förefalla som en bra idé, men ledde till att något tak inte lades på utvecklingsländernas utsläpp. Kinas utsläpp per capita har redan rejält överstigit genomsnittet i EU.
Klimatpolitikens dilemma har varit att utsläppsminskningarna gått i otakt. I praktiken har en betydande del av de hundratals miljarder euro som EU:s klimatåtgärder kostat gått till spillo, eftersom den ökade importen till EU har inneburit större utsläpp än EU:s egna utsläppsminskningar. Det framgår av internationell handelsstatistik.
Trots att vi med sådan målmedvetenhet pressat ned utsläppen inom Europeiska unionen, har vi alltså i verkligheten ökat dem. Därför att produktionen utanför EU är så mycket smutsigare.
Om vi nu skärper till klimatpolitiken ytterligare, kommer vi att öka arbetslösheten just där produktionen är som renast. En sådan arbetslöshet smutsar ned – på annat håll. Det skulle vara en välgärning för klimatet att behålla industrin i Europa.
I en mening kan Parisöverenskommelsen trots allt beskrivas som ett mycket tufft avtal, nämligen genom att bestämma att temperaturökningen inte ska få överstiga två grader, eller rent av bara en och en halv grad. I praktiken är detta emellertid orealistiskt, eftersom redan de naturliga variationerna i klimatet under historiens gång är av den storleksordningen.
I vart fall mot växlingarna i naturen borde politikerna inte inleda några strider. När staterna förbinder sig till en sådan sak, förbinder de sig gemensamt till något som närmast är omöjligt – samtidigt som de enligt avtalet var för sig inte förpliktar sig till någonting. Men det är klart att avtalet räddar arbetsplatser och inflytande åt miljöorganisationerna och tryggar deras agenda för åratal framåt.
