Boktryckarkonsten, bilen, telefonen och transistorn beskrivs ibland som de största uppfinningarna i mänsklighetens historia. Kanske är transistorn den viktigaste, eftersom den är en förutsättning för it-samhället.
Den officiella sanningen var länge att transistorn uppfanns av tre amerikaner vid Bells laboratorier i december 1947 – något som även renderade dem nobelpriset. Den verkliga uppfinnaren, som nobelpristagarna byggde på, var emellertid Julius Edgar Lilienfeld, en judisk fysikprofessor, som fick sitt patent på transistorn godkänt redan 1923.
Ordet transistor – av transfer (överföra) och resistance (motstånd) – beskriver vad det handlar om: ett motstånd som kan reglera en strömstyrka, till exempel som strömbrytare. Den binära världen fick med det sitt verktyg: genom nollor och ettor kunde man öppna eller sluta en strömkrets.
Med transistorn kunde radioröret ersättas. Halvledaren kisel visade sig vara en utmärkt bas för transistorn. Sammanbyggda på samma halvledarplatta, ett chip, kunde transistorerna bilda integrerade kretsar, som med allt mer avancerad teknik kunnat minskas så i storlek att en mobilprocessor i dag kan innehålla flera miljarder transistorer.
Det är en rent obegriplig utveckling, som bara fortsätter och fortsätter. Nästan alla moderna manicker innehåller i dag halvledare. Solceller behöver halvledare för att omvandla solljus till elektricitet. Eldrivna fordon kräver mängder av halvledare, och med självkörande teknik kommer behovet att 20-dubblas, per bil.
Mobiltelefonstandarden 5G behöver för sin del tre gånger fler halvledare än 4G.
