Snart var Eivor alltså chef för det företag som en gång inte ville ha henne på intervju.
Eivor Andersson växte upp i Gerby, Vasa, och blev student med goda betyg från Korsholms gymnasium våren 1980. Planen var att till hösten åka till Åbo Akademi för studier i konsthistoria och som sidoämne internationella relationer, då en helt ny utbildning. Men först skulle hon sommarjobba i Stockholm.
I Sverige hade Eivor sommararbetat även tidigare, på Esso Motorhotell, där hon räknat löner, så hon hörde sig för om man där nu hade något jobb för henne.
Ja, det fanns två jobb att välja på, antingen som kontorist i Värtahamnen eller som bokningskontorist. Det senare lät roligare, så Eivor valde det.
Ännu mer lockade i och för sig en annan sak. Som sjuttonåring hade Eivor varit på sin första charterresa, med Vingresor, och upptäckt reseguidejobbet. Så när Vingresor ett par år senare sökte nya guider, skickade hon in en ansökan. Hon fick svaret att hon var för ung och kallades inte ens till intervju.
”Jag tyckte motiveringen var idiotisk. Då tyckte jag att åldern var utan betydelse när det gällde hur man skötte ett sådant jobb”, säger Eivor i dag.
”På åttitalet var det eftertraktat att bli reseguide, det fanns inte många jobb att välja på för en ung människa som ville jobba utomlands. Man fick inte arbetstillstånd. Det är lätt att glömma det i dag då vi kan åka hur vi vill i Europa.”
På Esso Motorhotell gick arbetet ut på att ta hand om telefonsamtal från olika håll i Norden. Norska språket gick bra för alla, men när den gula lampan meddelade att ett samtal var på ingång från Danmark, rymde gärna kollegerna, medan Eivor, van vid de österbottniska dialekterna, gärna svarade. Snart började danskarna fråga om den trevliga finskan inte var där.
Eivor gjorde alltså ett bra jobb, och det ledde till att hon befordrades. Länge var hennes tanke att återvända för att inleda sina konsthistoriestudier, men varje gång hann arbetsgivaren ge henne en ny befordran. Vid 25 års ålder, precis när Esso Motorhotell förvärvats av Scandic, erbjöds hon bli reklamchef och tackade ja.
”Reklam kunde jag ingenting om, där-emot visste jag ganska mycket om kunder och hur de resonerade.”
Fem år senare kom en fråga från Vingresor. Kunde Eivor tänka sig jobbet som konferenschef hos dem? Hon avböjde, men då ställdes frågan om hon kanske hellre ville bli marknadschef. Då sade Eivor ja.
Första arbetsdagen hos sin nya arbetsgivare glömmer hon aldrig. Det råkade vara en konferensdag för Vingresors personal, och Eivor satt i publiken för att spana in sina nya kolleger.
”Alla var fantastiska estradörer, de hade ju stått i guidebussar världen runt och fått övning. Jag undrade hur i friden jag skulle klara detta när det blev min tur.”
På kvällen hade kollegerna byggt upp en hel basar med miljöer och mat från olika länder. Sedan uppträdde de världsvant med olika program på scenen.
”Jag var helt chockad, hur skulle jag överleva i den här miljön, en försagd människa från Österbotten?”
Men uppenbart gick det bra ändå, för efter tre år utnämndes Eivor till marknadschef för hela Norden och efter ytterligare fyra år till vd för Ving, det nya kortare namnet på företaget. Nu var Eivor alltså chef för det företag som en gång inte ville ha henne på intervju.
Men karriären fortsatte. Efter ytterligare sex år blev Eivor vd för MyTravel Sweden, som förutom Ving inkluderade en rad uppköpta konkurrenter, och när företagsgruppen hade vuxit ännu mer och åter fått ny ägare, brittiskbaserade Thomas Cook, blev hon 2003 vd för dess nordiska verksamhet, ett uppdrag hon hade till 2010.
Då, efter 20 år i ledaruppdrag, lämnade Eivor Andersson företagsgruppen som Sveriges okrönta resedrottning för något helt annat, vd-jobbet på Coop Marknad. Det var ett drag av ägarna att försöka vända krisen i den kooperativa rörelsen. Men knappt hade Eivor börjat jobbet, innan ägarna bytte strategi.
Eivor slutade och blev styrelseproffs, med bland annat SJ och Skistar i portföljen. Tills i början av 2014 en fråga kom från TUI (tyska Touristic Union International, världens största reseaktör), som bland annat ägde Fritidsresor och Finnmatkat. TUI behövd en vd för att utveckla sin nordiska verksamhet och introducera namnet TUI.
Så kom det sig att Eivor blev vd för Vinggruppens värsta konkurrent, ett uppdrag hon lämnade vid senaste årsskifte. Med det har hon åter börjat tacka ja till intressanta styrelseuppdrag, senast Svenska Spel.
Eivor kommer från en företagarfamilj i Vasa. Hennes farfar Arvid Andersson, dennes bror Adolf Andersson och Edvin Sundholm grundade 1920 Finska Motorfabriks Ab, vida känt för sina Olympiamotorer, som används ännu i dag. När verksamheten avslutades 1989, hade 18 000 maskiner lämnat fabriken.
Även Eivors far Helmer arbetade en stor del av sitt liv på Finska Motor, och det var i företaget han träffade Eivors mor Inge-Britt Dahla.
”Pappa reste en hel del i jobbet, bland annat i Östtyskland under murens tid, och hade alltid mycket att berätta om resorna. Han läste massor om historiska resor och exotiska äventyr. Men samtidigt var han typen som tyckte att det bästa med resan var att komma hem igen.”
Även Eivors bror Patrick har landat utomlands, först i Stockholm, sedan i London och därefter i San Francisco, där han nu bott i många år. I Vasa har Eivor sin mamma kvar, men i övrigt inga nära släktingar där.
”Min starkaste anknytning till Finland, förutom min mor, är sommarstugan i Sundom. Det var det jag saknade mest när jag bosatte mig i Stockholm, att varje fredag packa väskan för att fara till skären, oberoende av vädret.”
Varför vill människor resa bort?
”Människor vill normalt inte resa bort, utan till något, till något som de vill uppleva. På Ving brukade vi säga att vi inte sålde resor, utan upplevelser och minnen. En del av resan är att komma hem igen, och då är det reseminnena som blir viktiga.”
”Vi har som människor en drift att söka upplevelser. Vi vill se andra miljöer, möta andra kulturer, träffa människor som kan berätta något nytt för oss.”
Sådant som tid, pengar och miljöaspekter kan begränsa resandet. Men lusten att resa finns alltid där. Detta blir tydligt när man ser vad som postas från resor i sociala medier.
”En och annan paraplydrink finns med, men det man berättar om över en bred skala är konstupplevelser, konserter, byggnader med häftiga detaljer, spännande maträtter, och detta att man gjort saker tillsammans med andra.”
Eivor, med stor historiekunskap, tror att även vikingarna hade samma drivkrafter.
”Genom historien har nordborna varit resebenägna. Plundring och handel var säkert en lockelse hos vikingarna, men samtidigt gav de sig ut i enkla farkoster på otroligt tuffa hav för att söka nya länder. Det krävde ett enormt mod och stor nyfikenhet.”
Det globala resandet och turismen har vuxit stadigt i volym under lång tid och kommer enligt FN:ns världsturistorganisation (UNWTO) att länge än fortsätta öka med i storleksordningen tre procent per år.
Däremot har formerna för resandet förändrats enormt sedan Vingresor 1956 anordnade sin första charterresa, med buss till italienska Lago di Garda.
”På den tiden kunde man inte språk och hade ingen resvana. Inte heller på resmålet kunde människor annat än det egna modersmålet. Det var som att besöka Kina i dag och inte förstå ett ord av vad som sägs.”
En aktuell trend är att söka social samvaro. Mängder av researrangörer ordnar resor för grupper med speciella intressen, konstresor, vinresor, golfresor, träningsresor och annat.
”Människor söker sådana resor för att de då kan räkna med att träffa likasinnade. Den sociala dimensionen i resan, grunden för sällskapsresan, är tillbaka”, säger Eivor.
En mycket attraktiv målgrupp är fyrtiotalister, de på 1940-talet födda, och numera även femtiotalister på väg in i pension.
”I den åldern har många tid och råd att resa. Och i den gruppen reser man inte en gång, utan många gånger och är multikonsument, gör olika typer av resor.”
En annan tydlig målgrupp är barnfamiljer. Här är charterbolagen enligt Eivor vassare än andra researrangörer, genom att de kan erbjuda förutsebarhet och trygghet och arrangemang speciellt för barn.
En annan trend är att sy ihop resor själv.
”Kunderna i dag är pålästa och otåliga. Man söker hjälp först när man fastnat i något man inte själv kan lösa, och man förväntar sig då kvalificerad hjälp.”
Den största utmaningen i dag för resebranschen är att hitta ett format där kunden bara behöver tummen för att ta del av alla erbjudanden och slutföra köpet, i takt med att mobiltelefonen allt mer tar över som kommunikationsplattform.
”Hur häller man in en hel hemsida med alla dess budskap på en minimal display? Det kräver ett helt nytt sätt att tänka, där kravet också är att allt måste gå snabbt och utan krångel.”
”Vem har tålamodet kvar, när man efter att ha knappat in alla uppgifter får beskedet att ens kreditkortsnummer inte tas emot?”
Under Eivors ledning blev Ving pionjären i den stora omställningen från tryckta resekataloger och egna säljkontor till reseförsäljning över nätet.
”Väldigt många sade att det aldrig skulle gå. Människor skulle alltid vilja sitta och bläddra i kataloger.”
Någon lätt omställning var det inte. Affärsmodeller, kommunikation, organisation – allt fick byggas om från grunden.
”Mobiltelefonformatet innebär en ny stor förändring, och nu är det snudd på att kunderna lämnar reseföretagen efter sig. Otroligt mycket information ska stöpas om.”
Det Eivor är övertygad om är att de vinnande koncepten handlar om att människor vill uppleva saker. Hon minns hur hon året 2000 var talare på en mässa om Internet, en jättegrej då. Bland alla experter som malde på om teknik stack en herre från Nokia ut, Anssi Vanjoki, som bara visade en enda bild – av en sommarvik där man skymtade en båt med aktersnurra.
”Alla andra talade teknik, men han beskrev Nokias vision. Den handlade om att kunna sköta jobb och annat från det ställe där man helst ville vara.”
Nu tas steget till att skapa och fördjupa upplevelsen genom AR (augmented reality, förstärkt verklighet) och VR (virtual reality, virtuell verklighet). För resebranschen är detta ett viktigt framtidsspår.
”Pokemon Go är det bästa exemplet hittills. Med AR- och VR-teknik kan besöket kopplas till en berättelse som dramatiseras i bild och ljud och ger en fördjupad upplevelse för alla sinnen.”
Eivor nämner Alcatraz, det berömda fängelset i San Francisco, numera museum. När hon nyligen gick runt där, kunde hon lyssna till de dokumentära nyhetssändningar där flyktförsök och annat rapporterades. Allt blev plötsligt väldigt dramatiskt och verkligt.
Resebranschen är svår med små vinstmarginaler och stort risktagande. Den är också omvärldskänslig, genom att politiska händelser och terrorism snabbt kan förändra förutsättningarna. Stora volymer och kraft att snabbt förändra flöden är överlevnadsfaktorer.
”Antingen ska man i den här branschen vara liten och nischad eller mycket stor. I dag finns knappt några mellanstora företag kvar”, säger Eivor.
Reser man i Finland och Österbotten på samma sätt som på annat håll?
”Finländare är mycket resbenägna. Men Finland avviker från mönstret på samma sätt som Norrland, att efterfrågan på resor är låg i juli. Då har man semester och vill vara hemma för att uppleva sommaren. Många har också eget sommarboende, på ett sätt som inte är vanligt överallt i Sverige.”
I Sverige är semestrarna mer utspridda över årstiden, vilket också sprider resandet. I Norge och Danmark är juli tvärtom månaden då resandet har sin stora pik.
”Det omöjligaste uppdraget är att sälja resor i Norrland under älgjakten”, säger Eivor.
Kunde du som 19-åring ha föreställt dig att du senare i livet skulle bli ledare för flera mångmiljardföretag?
”Nej, eller ja, jag hade väl inte uteslutit det. Men sådant fanns inte i tankevärlden då. Vid den åldern tänker man mest på att man vill jobba med något som är roligt. Jag var mycket ute i naturen, ägnade mig åt hästar, kunde inte tänka mig att sitta på kontor. Men livet blir inte som man tror. Matematik var inte mitt bästa ämne i skolan, ändå har jag kommit att jobba med ekonomi i hela mitt liv.”
”Däremot var tanken på att leda inte främmande, när jag var ung. Sådant handlar ju inte främst om att kunna, utan om att vilja… och den drivkraften hade jag.”
Om du hade stannat i Vasa, hur hade livet blivit då?
”I Vasa fanns inte det utbud som fanns i Stockholm, så livet hade förstås blivit något annat.”
”Finland är annorlunda än Sverige på det sättet att allt handlar om betyg. Här handlar inget om betyg. Ingen har någonsin frågat efter mina betyg, trots att jag gärna skulle ha visat dem. I stället handlar allt om vem du är och vad du har gjort och vad du kan åstadkomma. Man frågar: Vad kan vi lära oss av din erfarenhet? Vad har vi för nytta av dig?”
”Betyg säger inget om hur man kommer att klara sig i arbetslivet. I dag har EQ blivit viktigare än IQ. Att välja rätt människor för att lösa en uppgift är viktigare än något annat”, säger Eivor.
Eivor minns ordagrant vad hennes lärare i gymnasiet, Nils-Erik Nykvist, sade i samband med studentexamen:
”Kära vänner, ni kommer aldrig någonsin mera i era liv att veta så mycket om så många saker som just i dag. I morgon kommer era hjärnor att börja sortera bort allt som ni tror att ni inte behöver.”
Samtidigt beskriver Eivor den finländska skolan mycket positivt. Den gav henne en allmänbildning som hennes jämnåriga i Sverige saknade.
”De hade ingen aning om en massa saker som jag visste. Det är klart att det hjälpt mig på vägen.”
Och ändå är den svenska skolan överlägsen den finländska i ett avgörande avseende:
”Från dag ett lär eleverna sig här att presentera saker för andra och argumentera för sin sak. Vi fick i skolan lära oss att hålla tyst, här lär man sig att höras och ta plats.”
Hur skulle Österbotten kunna utvecklas som turistmål?
”Jag är helt övertygad om att den nordliga delen av Norden har potential. Men jag tror att det är ett problem att man i Sverige, Finland och Norge funderar på det här var för sig, när man borde sälja in området som en region. Man är för lokal, tänker inte glokalt (på samma gång globalt och lokalt). Även om man säljer något som är lokalt, så ska kunderna sökas i en större kontext.”
”Fokus borde vara att sälja idén om vilken upplevelse man kan få, och så måste man paketera allt inklusive flyg och boende, så att allt blir väldigt enkelt för kunden.”
Det Österbotten kan erbjuda är sådant som naturupplevelser, världsnaturarvet Kvarken och de ljusa nätterna, ”som är något alldeles unikt”.
”Detta behöver kompletteras med aktivitetsupplevelser, människor kommer inte för att bara titta, särskilt inte den målgrupp som det här är fråga om”, säger Eivor, som snabbt hittar en konkret affärsidé: nattpaddling.
Alltså att paddla i älvar, sjöar eller till havs under ljusa sommarnätter under ledning av en kunnig guide.
”En stor marknad för Österbotten borde vara Tyskland, där man är fascinerad av den här delen av Europa, men även de nordiska länderna. Många svenskar har aldrig ens besökt Finland.”
”Jag säger inte att det är lätt att sälja Österbotten till turister, men man måste vara konsekvent och utveckla aktiviteter, ge folk en anledning att komma på besök.”
Finlandssvenskar är mycket eftertraktade som arbetskraft i resebranschen.
”De klarar en hel bukett med språk, och de har namn om sig att vara ambitiösa och ansvarsfulla”, säger Eivor.
Men flyttar man till Sverige, är man då förlorad för Finland?
”Min erfarenhet är att Finland aldrig brytt sig om oss som åkt i väg. Den som flyttar existerar inte längre. Och när man söker kompetens, håller man sig i hemfållan.”
Eivor undrar om det här är ett finländskt mönster.
”I Sverige går mycket ut på att bygga nätverk, men det handlar inte så mycket om de personliga kompisarna, utan om yrkeskontakter. Man hjälper varandra utan att man för den skull behöva känna att man är kompis. Men i Finland måste någon gå i god för att personen i fråga duger.”
”Det finns ett instängt drag i detta, som jag tror bidrar till att affärer går trögare och livet blir tyngre än vad det skulle behöva vara”, säger Eivor Andersson.
