2018 går till historien som ett av de bästa fågelåren på mycket länge. En varm och torr försommar gjorde att häckningen för de flesta fåglar lyckades strålande. Då värmen fortsatte även under sensommaren, blev överlevnaden för ungfåglarna hög och populationerna av de flesta fågelarter utökades betydligt.
Alla fågelvänner kan dessutom glädjas åt att ännu en ny fågelart började i häcka i Finland under 2018. Nämligen ägretthäger, som häckade i både Vichtis och i Borgå, där också häckningen lyckades och fyra unga ägretthägrar blev flygga.
Det är endast några år sedan jag körde till Tammerfors enbart för att få studera en övervintrande ägretthäger, något som då var sällsynt. Nu under hösten dök redan en ägretthäger upp också i min hemkommun och sågs vid flera tillfällen.
Ägretthägern är en helvit häger, nästan i storleken med en trana och den kommer antagligen att bli mycket vanligare i Finland. Så snabba förändringar kan ske i naturen.
En annan nykomling som på allvar nu har börjat häcka i Finland är stäpphök. Under 2018 hittades hela elva häckningar i Norra Österbotten och 39 flygga ungar producerades.
Stäpphöken har endast häckat några enstaka år tidigare i Finland, så man kan säga att arten nu dykt upp med besked. Eftersom stäpphöken är en ny art med liten population, så är den förstås utrotningshotad.
Ägretthägern har forskarna ännu inte hunnit bedöma, men också den kommer säkert att klassificeras som starkt hotad. Av de utrotningshotade fågelarterna i Finland är över tio arter sådana som etablerat sig i Finland de senaste 100 åren och förekommer därför helt naturligt i små populationer.
Av nyhetssändningarna kan man få uppfattningen att det går brant utför för Finlands fåglar. Förvisso har flera vanliga och talrika fågelarter minskat de senaste åren, men ser man 100 år bakåt i tiden, har häckfågelfaunan i Finland utökats med många nya arter. Antalet arter som tillkommit är mångdubbelt fler än de som försvunnit.
Ett exempel på hur fel det kan bli, när forskarna bedömer arter enbart med givna kriterier, utan att se till helheten, är skrattmåsen. Få människor känner till att också denna fågel är en nykomling i Finland.
Skrattmåsen dök upp på 1860-talet och började öka på allvar först under senare delen av 1900-talet. I min hemby finns på en restaurang en stor tavla som föreställer jordbruksarbetet under fyra årstider i 1900-talets början. Målningen är annars fin och tidstrogen, men den har ett sakligt fel. När bonden på våren plogar åkern med sin häst, följs plogen nämligen av en stor måsflock.
I början av 1900-talet fanns inga stora måsflockar, och måsarna hade definitivt ännu inte lärt sig följa plogandet i jakt på maskar. Detta har skett först efter 1950-talet.
Skrattmåsen fortsatte att öka kraftigt fram till 1980-talet och då alldeles speciellt i Österbotten. Ökningen berodde till stor del på att skrattmåsen lärt sig söka mat vid de tusentals små och större pälsfarmer som då fanns på landsbygden. Dessutom erbjöds dukat bord för måsarna vid alla de öppna avstjälpningsplatser som ännu på 1980-talet fanns i varje by.
Till exempel i Larsmosjön fanns i mitten av 1970-talet cirka 7 000 par skrattmåsar och 25 år senare endast omkring 1 800 par. När forskarna nu kommer in och bedömer läget i ett kort tidsperspektiv, ofta ett 5–10 års intervall, är beståndet stabiliserat på en lägre, mer naturlig nivå, men bedömningen blir likväl att läget för skrattmåsen är kritiskt och att den är utrotningshotad.
En fågelart som många känner igen från fågelbrädet är grönfinken. Denna ökade från 1970-talet till 2000-talet sexfaldigt i antal och utökade kraftigt sitt utbredningsområde i Finland, troligen delvis tack vare den populära vinterutfodringen av småfåglar.
Som ofta sker när en art ökar explosionsartat på detta vis, så kommer bakslaget i form av en smittosam sjukdom. Mellan 2008 och 2009 drabbades grönfinken av en svår parasit Trichomonas gallinae som slog ut halva beståndet. Ni kan säkert räkna ut vad forskarna kom fram till i sin bedömning. Grönfinken är förstås utrotningshotad.
Väljer man att se lite mera nyanserat på läget, så är grönfinken under de senaste 100 åren en av de största vinnarna i finländsk natur.
I verkligheten torde de flesta av den här tidningens naturintresserade läsare i dagsläget ha fågelbrädet fullt av utrotningshotade arter. Av fågelbrädets mest vanliga gäster räknas bland annat domherre, gråsparv, tofsmes, grönfink och talltita som utrotningshotade.
I skrivande stund har jag 22 domherrar på min matning utanför fönstret, en art som räknas som utrotningshotad trots att populationen uppskattas till närmare 400 000 individer i Finland. Då arten dessutom inte egentligen har några speciella krav på sin livsmiljö, har jag väldigt svårt att se hur domherren skulle kunna dö ut på riktigt i Finland.
Men kanske använder jag nuförtiden alltför mycket sunt bondförnuft i mitt arbete och för litet av min akademiska utbildning.
