Allt handlar om att skapa berättelser, sådana man minns och återberättar för andra
Allt handlar om berättelser, om att skapa berättelser som gör intryck på människor. Berättelser som man minns och återberättar för andra och kanske rent av tar till efterrättelse för vad man själv gör i livet. När berättelserna får karaktär av fake news är inte alltid lätt att veta. Inom media är en vanlig kommentar att man inte ska förstöra en bra historia genom att söka fram fakta.
Berättelsen om mördaren Lalli är en berättelse man minns. Om den finske bonden som kommer hem och av sin hustru Kerttu får höra att Heinärikki, den utländske prästen, våldgästat gården och tagit mat för sig och sitt följe utan att betala. Kerttu ljuger, prästen har betalat för sig, men givetvis blir Lalli upprörd, ja så förbannad att han sätter efter Heinärikki med sin stora yxa och på Kjulo sjös is slår ihjäl inkräktaren.
Varefter berättelsens del två tar vid. Lalli sätter prästens mössa som trofé på sitt huvud och får av Kerttu komplimanger för huvudbonaden. Vilket bäddar för det gruvliga straffet: när Lalli tar av sig mössan följer håret och huvudsvålen med. Senare möter han en hemsk död, när han på grund av mordet håller sig gömd i en kåta vid en sjö: en flock aggressiva möss jagar honom upp i ett träd, därifrån han ramlar ner och drunknar. Mycket riktigt fanns, innan den torrlades på 1950-talet, i Harjavalta nära Kjulo en sjö med namnet Hiirijärvi (Mussjön).
Den mördade Heinärikki, Henrik, blir för sin del martyr och en helig man och ger efter sin död upphov till en serie mirakler. Fortfarande i denna dag erbjuder Henrik enligt katolsk uppfattning en direkt förbindelse till Gud genom de heliga ben av honom som, kanske, finns bevarade i Åbo och Helsingfors.
Vad vet man om Henrik och Lalli?
Sedan skolåren torde alla minnas att Henrik, Finlands nationalhelgon, var en engelsman som blev biskop i Uppsala och tillsammans med sveakonungen Erik genom det första korståget till Finland omkring år 1155 införde kristendomen i vårt land. Varefter han som Finlands första biskop stannade kvar för att missionera, tills han alltså mördades av Lalli.
Det finns emellertid inga bevis för att mordet skett eller för att Lalli existerat. Även Henriks existens som historisk person är ifrågasatt av en del historiker.
Tuomas Heikkilä, som publicerat det moderna standardverket om S:t Henrikslegenden, konstaterar att huvudkällan till mordet, Piispa Henrikin surmavirsi (Kvädet om biskop Henriks bane), fick sin slutliga form först under 1500- eller 1600-talet. Namnet Lalli finns inte i skrift före 1616, närmare 500 år efter det föregivna mordet.
Vad gäller själva legenden är huvudkällan de skrivna dokument som benämns just S:t Henrikslegenden. Det är det äldsta skriftliga verket från Finland, sammanställt på det dåtida universalspråket latin. I sin forskning har Tuomas Heikkilä gjort en fullständig genomgång av de omkring 50 textversioner av legenden (nio från 1300-talet, 33 från 1400-talet, sju från 1400-talets slut eller 1500-talet) som i olika former bevarats till eftervärlden, helt eller delvis.
De är alltså alla daterade långt efter 1150-talets mitt. Själva legenden bedöms av Tuomas Heikkilä vara kompilerad vid 1200-talets slut. Hans uppfattning om tidigare forskning i ämnet går inte att ta miste på: ”Över S:t Henrikslegenden eller Henrikskulten som helhet föreligger inte någon forskning som fyller vetenskapliga krav.” Den edition som allmänt använts av forskare är från 1828 ”och fyller inte ens minimikraven på en vetenskaplig utgåva av i dag”.
En annan källa som brukar ges som referens gällande Henrik är Åbo biskopskrönika, som påbörjades i Åbo i 1300-talets början, och som bevarats i det så kallade Palmskiöldska fragmentet. Enligt denna krönika blev Henrik biskop i Uppsala 1148 och anlände till Finland med kung Erik 1150.
Men också denna biskopskrönika är alltså sammanställd långt i efterhand. Faktum är, konstaterar Tuomas Heikkilä, att det inte finns några som helst omnämnanden i källorna från 1100-talet om Henrik som biskop i Uppsala. Han är även helt okänd i samtida historiska källor. Samtidigt anses kung Erik först 1158 ha haft den härskarposition som källorna beskriver.
Inte en enda av de medeltida legendvarianterna framställer heller S:t Henrik som biskop över Finland eller som biskop i Åbo. Att Henrik i efterhand tillskrivits den rollen kan tänkas ha två motiv, enligt Tuomas Heikkilä: att legitimera de senare Åbobiskoparnas maktställning och att befästa föreställningen om Henrik som Finlands apostel.
Den förste biskop i Finland som bevisligen var underställd ärkebiskopen i Uppsala var Thomas, utnämnd omkring 1220. Under hans tid som biskop blev det finska stiftet en etablerad del av Uppsala kyrkoprovins.
Kung Eriks våldsamma död
Allt i legenderna är ändå inte påhitt. Till exempel bekräftade en tvärvetenskaplig undersökning nyligen att de 24 skelettdelar som förvaras i ett relikskrin i Uppsala domkyrka och som sägs härstamma från kung Erik med stor sannolikhet verkligen gör det.
Erik Jedvardsson var kung i Sverige i slutet på 1150-talet och dödades enligt berättelserna i strid den 18 maj 1160 av den danske tronpretendenten Magnus Henriksson efter en mässa i Östra Aros (Uppsala). Erik ska ha vägrat att sätta sig i säkerhet och stannat för att höra mässan till dess slut, varefter han överfölls då han lämnade kyrkan. Hans huvud ska ha huggits av medan han låg på marken. Sedan sägs en källa ha runnit upp på platsen, och mirakel började ske, varefter Erik efter några årtionden upptogs i Vallentunakalendariets helgonförteckning.
Erik beskylldes av sina motståndare för att ha varit berusad under mässan och kanoniserades aldrig av påven, men fick likväl i Sverige status som Erik den helige och som Sveriges nationalhelgon. För stockholmare är han känd som den lockige man med krona som har prytt stadens sigill sedan 1300-talet.
1273 överfördes Eriks kvarlevor till den nya domkyrka man börjat bygga i Uppsala, och benen vilar fortfarande där invid högaltaret. Här ligger även Eriks begravningskrona av förgylld koppar, den äldsta bevarade svenska kungakronan.
Den nämnda undersökningen av skelettdelarna visade att Erik vid sin död var 35 år, 171 centimeter lång, välnärd och vältränad. Detta framgår bland annat av bentätheten i skelettet, som var 25-30 procent högre än genomsnittet hos 35-åriga män i dag. Skadorna på skelettet ger stöd för berättelserna om Eriks död. Skelettet visade elva olika skador, till exempel en stickskada högt uppe på kraniet. Troligen var den sista skada som drabbade kungen innan han dog en huggskada mot en halskota.
Efter att föräldrarna åkallat Henrik steg den döde sonen upp
Var det ett korståg?
Hur var det med det korståg som Erik och Henrik sägs ha lett till Finland?
Tämlig enighet råder om att något slag av krigståg från Sverige till Finland verkligen företogs på 1150-talet. Sju olika möjliga årtal för det under perioden 1150–1158 har nämnts av historiker.
Men var det ett korståg eller ett traditionellt häradståg? Det är klarlagt att det på det nuvarande Finlands område (åtminstone i Egentliga Finland och Kaland) fanns en kristen bosättning långt före 1100-talets mitt. S:t Henrikslegendens beskrivning att finnarna som ett hedniskt folk skulle ha behövt ett korståg är enligt Tuomas Heikkilä en senare förenkling. Gränsen mellan ett rövartåg och ett korståg var flytande, och kanske låter det snyggare att beskriva saken som ett korståg.
Att svenskarna gjorde flera omfattande tåg österut, till exempel åren 1142 och 1164, bekräftas av Novgorodkrönikan (som alldeles nyligen gavs ut i svensk översättning).
Liknande tåg gjordes också från dansk och tysk sida. Till exempel var dagens Estland sedan 1180-talet föremål för tyskt kristet missionerande, vilket från år 1200 allt mer övergick till ett erövringskrig. Liksom i fråg om de tåg som riktades mot Jerusalem beskrevs detta gärna som ett korståg. En berömd händelse är slaget vid Taani-linn (”danskborgen”) på Domberget i nuvarande Tallinn den 15 juni 1219, då den danska flaggan, Dannebrogen, ska ha fallit ned från himlen.
Finland upplevde ju sedan, enligt skolböckerna, både ett andra och tredje korståg. Det andra, riktat framför allt mot tavasterna, skedde på direkt uppmaning av påven, Gregorius IX, som i ett brev till ärkebiskopen i Uppsala 1237 förklarade att han ”hört att många tavastlänningar har avfallit från kristendomen och nu förföljer de troende bland annat genom att offra dem till demoner, lemlästa dem, bränna dem på bål och sticka ut ögonen på deras präster”. Påven ville därför ha ett korståg mot dessa hedningar och utlovade syndaförlåtelse för dem som deltog.
Intressant med tanke på S:t Henrikslegenden är att den påvlige legaten Nicolaus av Albano (som under namnet Hadrianus IV var påve 1154–1159) gjorde en resa i Norden 1152–1154. Nicolaus uppdrag var uppenbart att utvidga den katolska kyrkliga organisationen, till exempel grundades som resultat av hans nordiska resa ärkebiskopssätet i Trondheim (Nidaros). Det är rimligt att tänka sig att Nicolaus under denna resa också vände sig österut. Enligt berättelserna ska Henrik ha följt med Nicolaus från Rom.
Den döde Henriks mirakler
Vad hände efter mordet på Henrik?
S:t Henrikslegenden vet besked. Den ärorike martyrens finger hade blivit avhugget på isen, och långt därefter på våren, då isen hade smält och upplösts, kraxade en korp över fingret, som påträffades på ett isstycke. Enligt traditionen hade Lalli huggit av fingret för att komma åt guldringen på det, men tappat fingret i snön.
Enligt de folkliga berättelser, som bland annat den österbottniske prästen Christfried Ganander upptecknade på 1700-talet, hittades tummen av en blind man, efter att ringens guld hade blänkt i hans ögon. När den blinde lyfte fingret från marken och gnuggade sina ögon med det återfick han synen. Fortfarande i dag ingår det avhuggna fingret med ringen i Åbo ärkestifts heraldik.
Vidare berättar S:t Henrikslegenden om mirakler som följde: En far och mor i Kaisala by beredde sig att svepa sin döde son, men denne steg levande upp efter att föräldrarna hade åkallat salig Henriks beskydd. I Vemo skedde på liknande sätt med en flicka, Lucia. I Sastamala blev en kvinna, som i tre år lidit av en svår sjukdom, fullständigt frisk efter att hon hade åkallat sankt Henrik. Och så vidare. S:t Henriklegenden ger ytterligare sju exempel på mirakler och tillägger att också många andra tecken och under följde i Henriks spår.
Den viktiga frågan om var Henriks jordiska lämningar skulle hamna löstes på ett för helgonlegender vanligt vis. Hans kropp lades i en släde, som först drogs av en hingst och sedan av en oxe. Där oxen stannade skulle en kyrka uppföras, och den platsen blev Nousis.
Henrik blev med andra ord först begravd i Nousis, som även antas ha varit Finlands första biskopssäte. 1229 flyttade biskopssätet till Korois vid Aura å, inte långt från stadscentrum i dagens Åbo, varefter en ny flytt skedde till den nya domkyrkan i Åbo omkring år 1300. Denna var från början en Mariakyrka, men i ett avlatsbrev 1296 omtalas S:t Henrik som kyrkans skyddspatron. Sannolikt har relikerna efter S:t Henrik, i varje fall en del av dem, följt med dessa flyttar.
Under 1200-talet tillväxte Henriks helgonstatus allt mer i Finland. Den liturgiska åminnelsedagen blev den 20 januari, vilket senare ändrades till den 19 januari, då festen krockade med dem som ägnades helgonen Fabianus och Sebastian. Liksom sin korstågskollega Erik är Henrik helgonförklarad bara lokalt och inte av påven, en teknikalitet som knappast haft betydelse för gemene man.
Ställning som Finlands nationalhelgon antas Henrik ha fått först vid 1400-talets början genom biskop Magnus II Tavast. Till exempel anskaffades då till den ursprungliga gravplatsen i Nousis kyrka en sarkofag prydd med mässingsplåtar, där Henrikslegenden framställs. Denna så kallade kenotaf beskrivs som ett även ur ett europeiskt perspektiv enastående konstverk.
Mordet enligt S:t Henrikslegenden
Men då Finlands folk, som var ett förblindat och grymt släkte, ofta tillfogade Sveriges invånare allvarliga skador, samlade sig den helige konung Erik en krigshär och företog ett tåg mot dessa fiender till Kristi namn och till hans folk samt tog från Uppsala kyrka med sig den salige Henrik. Sedan han med makt underkastat dem under den kristna tron och sitt herravälde, döpt åtskilliga och grundat kyrkor i dessa trakter, återvände han till Sverige med en ärofull seger.
Sen salig Henrik, som såg sig vara av Gud förordnad till odlare och väktare av Herrens vingård, stannade djärvt kvar i dessa trakter för att med den himmelska lärans flöden bevattna de nyss omvändas unga plantor och för att befästa Guds dyrkan. Och han fruktade inte för att utsätta sig för de största svårigheter för att kunna utbreda Guds ära. […] Han åsidosatte rikedom och den tröst som vänner skänker, samt sin höga ställning som biskop i Uppsala, och för några få fattiga lamms frälsning utsatte han sig för många dödsfaror. […]
Men medan han vist och trofast bemödade sig om att uppbygga och stärka Finlands kyrka, hände det sig att han ville tillrättavisa en mördare med kyrkotukt på grund av detta brotts förskräcklighet, för att inte en alltför lättfången förlåtelse skulle uppmuntra till förbrytelser. Men den eländiga blodsmannen föraktade detta frälsningens botemedel och förvände det till att öka sin fördömelse, genom att hata den som så hälsosamt näpste honom. Den olycklige förgrep sig nämligen på den rättfärdighetens tjänare, som nitiskt verkade för hans välfärd, och mördade honom grymt. Så gick då Herrens präst i döden för rättfärdighetens skull och inträdde lycksaligen med den ärorika segerns palm i det himmelska Jerusalems tempel.
Sedan tog denne brottslige mördare från den heliga biskopens huvud hans huvudbonad, som han brukade bära, och satte den på sitt eget huvud. Efter att ha återvänt hem sade han skrytsamt om sitt illdåd att han hade fällt en björn, och avsåg med detta dråpet på den helige mannen. Så gladde han sig då han hade gjort ont och jublade över denna mörksens gärning. Men då han försökte ta av sig huvudbonaden som han hade satt på sitt huvud, hängde huden och köttet fast vid den och på samma gång ryckte han dem från huvudskålen. Det var förvisso den gudomliga vedergällningens rättvisa straff, att han blev ömkligen plågad av ett sådant straff, som inte fruktat att grymt anfalla Herrens smorde och därtill plundra den dräpte.
Utdrag översatt till svenska av Tryggve Lundén 1947, med en del senare korrigeringar, så som S:t Henrikslegenden är återgiven i Tuomas Heikkiläs bok.
Som framgår skiljer sig legenden från kvädet såtillvida att biskopsmördaren redan tidigare gjort sig skyldig till dråp och därför hade blivit ålagd kyrkobot. I legenden är det inte tal om någon våldgästning hos bonden Lalli.
Precis då vällde tusentals möss fram från alla vrår och tvingade ärkebiskopen på flykt
Har någon Lalli funnits?
Som nämndes fick kvädet Surmavirsi skriftlig form mycket sent, och det är omöjligt att veta något säkert om dess ursprung. Rimligt kanske är att anta att den muntliga versionen gått hand i hand med den ”officiella” version som på kyrkligt håll började torgföras under 1200-talets senare del.
Spekulationer finns om att Lalli kan ha varit en förmögen storbonde på ett Lalloila hemman i Kjulo, där först en biskopsgård, sedan det gods Kjuloholm etablerades som sedan 1746 är i släkten Cedercreutz ägo. I ett dokument från Kjulo 1486 talas om en råsten för ”Lallis bolstadh”, vilket dock kanske bara bevisar att man i namngivningen låtit sig inspireras av legenden.
I berättelserna heter Lallis hustru alltså Kerttu (Gertrud). Enligt en version av kvädet bodde även Lallis bröder Pentti (Bengt) och Olavi (Olov) på hemmanet och deltog i mordet. De har alla kristna namn, vilket talar emot att de var hedningar. Eventuellt kan Lalli vara en förvrängning av namnet Lauri (Lars, Laurentius).
Inom kyrkokonsten avbildades Henriks mördare, på bilden namnlös, veterligen första gången på 1410-talet, då på Henriks sarkofag i Nousis kyrka. Kort därefter började man avbilda Sankt Henrik trampande mördaren under sina fötter.
Tuomas Heikkilä visar ingen sentimentalitet i sin analys av S:t Henrikslegenden. Helgontron var det viktigaste inslaget i den medeltida folkliga religiositeten, och bland alla hundratals helgon inom den katolska kyrkan fanns i Finland behov av ett eget, lokalt förankrat helgon. Inte heller Henrikslegenden som sådan sticker ut, utan följer standardupplägget för sin typ av berättelser.
Tuomas Heikkilä kommenterar saken så att ”för den moderne finländaren har S:t Henrik varit en så exotisk, spännande och enastående gestalt att man har velat se honom som lika exceptionell också under medeltiden […] Det är beklagligt att denna okritiska uppfattning som inte ifrågasätter källornas utsagor verkar ha slagit rot på ett besvärande sätt, både i det allmänna medvetandet och i det kollektiva minnet, och även i allmänna framställningar med vetenskaplig ambition.”
Ett annat exempel på hur berättelser återanvänds är den om Lallis död, efter att han förföljts av möss. Samma berättelse, Mäuseturm, är känd från Tyskland och handlar i en version om ärkebiskopen i Mainz, Hatto II (i ämbetet 968–970), som under en hungersnöd vägrade ge svältande människor hjälp ur sina stora sädesförråd. Enligt berättelsen lät han stänga in tiggarna i en lada, som en av hans kumpaner sedan tände på, varvid ärkebiskopen ska ha kommenterat skriken från de döende människorna med orden: ”Hör ni, hur kornmössen piper?”
Precis då vällde tusentals möss fram från alla vrår och tvingade ärkebiskopen till flykt med en båt längs den intillflytande floden Rhen, där han på en ö i floden stängde in sig i ett torn, vilket dock inte hindrade mössen från att äta upp honom levande.
Finns något mer att upptäcka i en 860 år gammal fråga?
Ja, just i våra dagar börjar vi kunna ta fram information som ansetts vara för evigt förborgad: till exempel kan människoben åldersdateras allt mer exakt, isotopanalyser kan avslöja vilken typ av mat de döda ätit och var i världen de vistats, DNA-analyser kan berätta vem som är släkt med vem.
”Vid provtagningen behövs bara mikrogramstora fragment, och vi har mycket material tack vare två reliksamlingar som på 1920-talet upptäcktes i Åbo domkyrka”, berättar Jussi-Pekka Taavitsainen, professor emeritus i arkeologi vid Åbo universitet.
Upptäckten gjordes av arkeologen Juhani Rinne i samband med att kyrkan renoverades, dels i ett träskrin som tillskrivits 1300-talsbiskopen Hemming, dels i en igenmurad väggnisch i sakristian. Fynden, ett hundratal föremål, undersöktes enligt alla konstens dåvarande regler och beskrevs vetenskapligt av Juhani Rinne 1932. Han trodde att ett trettiotal olika helgon fanns representerade, förutom Henrik även heliga kollegor som Erik, Margareta och Pankratius, dessutom stenfragment från Getsemane relaterade till Jesus Kristus, med mera.
”Det medeltida samhället genomsyrades av helgonkulten, och reliker hade en central roll genom att de hade kontaminerats av det heliga och därför utgjorde en direkt kontaktlänk till det gudomliga. Ett helgon kunde på så sätt finnas på många ställen samtidigt”, förklarar Jussi-Pekka Taavitsainen.
Av det skälet var – och är fortfarande – reliker också hårdvaluta, genom att man kunnat utbyta bitar av reliker med varandra och därmed bygga upp ett reliksortiment med allt större samlad helig kraft. Som den högsta kategorin av kristna reliker räknas sådant som Kristi pinoredskap, men även delar av ett helgons kropp, som skelettdelar. Som andra klassens reliker räknas ett helgons klädesplagg och ägodelar, tredje klassens reliker är föremål eller tygdelar som har varit i kontakt med första eller andra klassens reliker.
Att Åbo domkyrka hyste reliker var i sig inte oväntat, trots att reformationen förklarade dem icke önskvärda och domkyrkan flera gånger utsatts för plundring, första gången redan 1318, då ryssarna även brände kyrkan. Mest spektakulärt i fyndet är ett skallrelikvarium med innehåll av en mängd reliker insydda i små påsar. Troligen har paketeringen skett på 1300-talet, eftersom det yttre sidentyget har den dateringen.
”Sannolikt har Åbos präster även efter reformationen förstått föremålens värde för den tidiga kristendomen och agerat så att de inte skulle förstöras”, tror Jussi-Pekka Taavitsainen.
2007 initierade han ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt som fortfarande bara är halvvägs och som syftar till att med olika metoder ta fram så mycket information som möjligt ur relikerna. En viktig samarbetspart är Ångströmlaboratoriet i Upp-sala. Några mellanrapporter har publicerats, men arbetet är kostsamt och tålamods-krävande och kommer att pågå länge än.
I en av rapporterna, från 2015, konstateras 6–7 av de hittills undersökta benbitarna ha rätt ålder och karaktär för att kunna matcha till exempel en biskop från 1100-talet.
