Ett administrativt påhitt, säger Marketta och Sten Widjeskog om kommun- och landskapsgränsen en kort promenad från deras hem i Småbönders.
Karolina Isaksson

Att leva vid språkgränsen

Marketta och Sten talade olika språk när de träffades, men det sade klick ändå. I år firar de guldbröllop. Till vardags tänker de inte på vilket språk de talar. Gränserna finns på den administrativa kartan, inte på den sociala, säger de.

”Jag trodde han tyckte att jag var attraktiv, men han menade att jag var svettig”

 

Byn ligger inbäddad i ett tjockt, vitt snötäcke. Vi åker förbi Småbönders Handelslag, lågstadieskolan, förskolan och daghemmet. På skyltarna som sticker upp ur snödrivorna kan man läsa svenska namn, men Småbönders är känt för sin levande tvåspråkighet – svenska och finska. Eller trespråkighet om man räknar med Terjärvdialekten.

”Här i Småbönders talar alla sitt eget språk, utan att tänka på om det är svenska eller finska. Hemma hos oss talar vi varmt för tvåspråkighet och vår familj har en tvåspråkig identitet”, säger Marketta och Sten Widjeskog när de tillsammans med hunden Nemo tar emot oss i sitt hem.

Huset från 1970-talet ligger på samma plats som Stens barndomshem låg. Uppe på Myngelsbacken bor det mest Widjeskogare. Släkterna Wistbacka, Storbacka och Furu är också välrepresenterade i Småbönders. Knappt två kilometer österut går kommungränsen mellan Kronoby och Vetil och det är samtidigt också gränsen mellan landskapen Österbotten och Mellersta Österbotten. Om man går lika långt söderut, kommer Evijärvi och landskapet Södra Österbotten emot.

”Det var ett bakslag för oss när Vasa län upphörde. Innan dess hade vi inga gränser”, säger Sten.

”Vi försöker att inte bry oss om gränserna. Sten spelar med olika orkestrar både i Småbönders och i Kaustby. I många ärenden går det att besöka hälsovårdscentralen i Vetil som ligger 14 kilometer härifrån, i stället för att åka 50 kilometer in till Kronoby centrum eller 60 kilometer till Karleby”, förklarar Marketta.

 

Finska den hårda vägen
De är eniga om att gränserna finns på den administrativa kartan, men inte på den sociala.

”Redan som barn lekte vi med Nykänens pojkar, och många hem här i byn var tvåspråkiga. Jag är inte ännu heller vidare bra på finska, men jag har aldrig haft problem med finskspråkiga”, säger Sten.

Wistbacka/Vistbacka är ett annat släktnamn som härstammar från Småbönders. Sten minns att även Raimo Vistbacka, sedermera politiker för Sannfinländarna och Blå framtid, ibland hälsade på sina släktingar i Småbönders.

”Han brukade vara med och leka med oss och då talade han bra svenska. Det stör mig att han nu senare har sagt att svenska inte är något att kunna.”

Skolgången blev inte lång för Sten, och han fick lära sig finska den hårda vägen. Han har under sitt långa arbetsliv dels skött jordbruket på Myngelsbacken och dels arbetat på andra orter, både på svenska och finska sådana. Redan som fjortonåring blev han skickad på arbete till Kauhajoki.

”Min far stupade i kriget, så min farbror, som var svinkonsulent, ordnade ett arbete åt mig i Kauhajoki. Jag kände ingen och jag var den enda svenskspråkiga där, så jag fick så lov att tala det jag kunde på finska”.

Kunskaperna i finska skulle komma till nytta på flera sätt. I övre tonåren blev det intressant att gå på dans. Sten och de andra jämnåriga grabbarna från Småbönders hade närmast till danspaviljonger där det talades finska. De cyklade till Röringe (Räyrinki) i Vetil på dans och många av dem hittade sina blivande fruar på den finska sidan om kommungränsen.

”Röringe var en stor by på den tiden, med landskapets största dansbana. Där fanns tre butiker, tre barer och en biograf”, tillägger Marketta från köket, där hon ställer fram kaffe och dopp.

 

Enkel dialog på dans
Marketta växte upp i Röringe och hade liksom Sten fem syskon. Hon gick i samskolan på dagarna och skötte på fritiden sekreteraruppdraget i föreningen som arrangerade danserna.

”Min pappa var krigsveteran och fick hjälp av mina bröder på jordbruket. Vi hade inget överflöd, men jag uppmuntrades att studera. Vår familj var helfinsk och jag hade nog inte lärt mig vidare mycket svenska i skolan.”

Det var kanske en förutsättning för att Sten och Marketta skulle bli ett par. Sten hade i smyg beundrat Marketta och sommaren 1963, när Marketta var 16 år och Sten 21, vågade han bjuda upp henne.

”Första gången vi dansade sa han åt mig: ’Sinä on kuuma’. Jag trodde han menade att jag var attraktiv, men senare har jag förstått att han menade att jag var svettig”, skrattar Marketta.

De första åren hade de ett distansförhållande, eftersom Marketta for till Jyväskylä för att studera till lärare.

”Jag skrev långa, fina kärleksbrev och fick svar från Sten där han berättade att han parat minkar och andra praktiska saker som fanns att uträtta på gården i Småbönders.”

”Jag skrev om det som hade hänt här på gården. Man ska inte leva på molnen”, ler Sten.

Marketta fick sitt första lärarjobb i Lochteå, uppemot 90 kilometer från Småbönders. Det var inget hinder för Sten att cykla dit för att hälsa på sin fästmö.

Han hade inga möjligheter att flytta till Marketta, eftersom han genast efter sin militärtjänstgöring blivit tvungen att ta över familjens jordbruk. Saken förenklades när Marketta kunde flytta till en lärartjänst i Kaustby.

duvi_180110-1_0127_webb.jpg

Sten Widjeskog

  • Växte upp i Småbönders.
  • Tog över familjens jordbruk i Småbönders efter att ha fullgjort sin värnplikt och arbetade dessutom som anställd, bland annat som byggnadsarbetare på Teri-Hus.
  • Sjöng tidigare i Terjärv manskör och spelar fortfarande fiol bland annat med Småbönders spelmanslag, Remells orkester och Kaustby spelmanslag (Kaustisen Pelimanniyhdistys).
  • ”Jag har spelat musik sedan unga år och gör ingen skillnad på om jag spelar på svenska eller finska.”

Marketta Widjeskog

(född Finnilä)

  • Växte upp i Röringe, Vetil.
  • Utbildade sig till lärare i Jyväskylä och arbetade som klasslärare och speciallärare bland annat i Kaustby, Vetil och Småbönders.
  • Mellan åren 1991 och 2011 utbildade hon blivande klasslärare vid Univeristetscentret Chydenius i Karleby, som är en del av Jyväskylä universitet.
  • ”Jag funderade mycket innan jag bestämde mig för att ta emot uppdraget på Chydenius, men det var ett bra beslut. Man måste våga ta emot utmaningar.”

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail to someone