Bi (Britt-Inger) Puranen har från första början haft Finland inpå knuten. Hon växte upp i Sävar, en ort strax norr om Umeå som genom århundradena haft livlig trafik över Kvarken. Det nästsista slaget i 1808-1809 års krig ägde rum just i Sävar, tusen soldater fick sätta livet till. Dagen därpå stod det sista slaget, som definitivt avgjorde Finlands öde, i den närliggande kustbyn Ratan.
Bi har livliga minnen av Korsholmsbåtarna, de färjor som från Vasa på femtiotalet började komma upp längs Umeälven ända in till Umeå centrum. ”De var personliga och vackra båtar och tutade så fint. Vi bodde intill älven, jag brukade springa ner till stranden och vinka till passagerarna.”
Senare i läroverket i Umeå åkte Bi med sin skolklass varje år över med Korsholmsbåtarna till Vasa. Det var exotiskt och gav en smak av utlandet.
Bi har alltid varit intresserad av hur saker hänger ihop, och hon är resultatinriktad. Då undervisningen i gymnasiet enligt henne var ineffektiv och tog för mycket tid, tenterade hon av gymnasiekurserna på ett år och började 17 år gammal studera vid det nyinrättade Umeå universitet.
Sociologi och demografi intresserade mest. En hösttermin vid London School of Economics väckte intresset också för ekonomisk historia. Hennes kandidatavhandling handlade om migrationen från och inom Norrland.
Hon testade sina nyvunna kunskaper i finska på svärföräldrarna. De skakade på huvudet…
I detta skede kom hennes lärare Egil Johansson – professor i pedagogik vid Umeå universitet – med ett förslag. Egil var en tidig datanörd. På hans initiativ grundades Demografiska databasen, vars första stora uppgift blev att överföra Sveriges kyrkböcker till ”databärande media”.
Förordad av Egil Johansson utsågs Bi 22 år gammal till föreståndare för den nya verksamheten. Placeringsort blev Haparanda.
Det var fråga om en betydande etablering för staden. När den nya föreståndaren en vårdag klev ur bussen i Haparanda fanns kommunalrådet och den lokala AMS-chefen på plats som mottagningskommitté. Passagerare efter passagerare steg ur bussen, bland dem en ung tjej med flätor, runda brillor och en nallebjörn under armen. När bussen tömts och de två herrarna fortfarande stod kvar gick Bi fram till dem: ”Är det kanske mig ni väntar på?”
Demografiska databasen inledde verksamheten med 35 anställda. Antalet skulle senare växa till ett hundratal, filialer inrättades i Pajala, Jörn och Ramsele. Frakter med kyrkböcker kom i ström upp från landsarkiven. Allt i kyrkböckerna (som till och med 1809 inkluderade Finland) skulle nu omvandlas till ettor och nollor.
”Det här med databas uppfattades som hypermodernt. Vi använde hålkortsmaskiner, enorma mackapärer. När hålen slogs i korten lät det som kulsprutesalvor. Vi skaffade hörselkåpor som skydd, besökarna var grymt imponerade av moderniteten.”
Men livet bestod av mer än arbete. Bi gjorde cykelturer för att lära känna Tornedalen och hittade mängder av vackra gamla gårdar. De var i regel övergivna och beskrevs som rivningsobjekt, men Bi älskade dem. Hon frågade kommunalrådet om hon kunde få hyra den nedlagda skolan i Mattila strax norr om stan.
Kallhyran var 100 kronor i månaden och läget vid älven fantastiskt. Vintertid befolkades omgivningen av stora skaror av tjädrar och orrar. Sommartid cyklade Bi in till arbetsplatsen, på vintern åkte hon skidor.
Den här första sommaren som databaschef ägnade Bi sig ändå framför allt åt bergsklättring på Grönland.
”Jag vistades med min klätterklubb i bergen runt Ammassalik [i dag Tasiilaq] på Östgrönland. Det var en härlig tid utan annan kontakt med civilisationen än en del grönländare som besökte oss av nyfikenhet. Vi hade gjort små fördämningar vid ett par bäckar och höll fisk där, det fascinerande våra gäster.”
Tillbaka i Haparanda köpte Bi till att börja med en kofot. Skolan i Mattila skulle sättas i skick. Kollegerna på databasen kom till hjälp med skurborstar, skolan hade knappast varit så ren tidigare.
Bi fick inblick i Tornedalslivet på allvar efter att ha träffat sin första man, Åke Puranen. Hans föräldrar och syskon bodde vid den vackra sjön Armasjärvi 60 km norr om Haparanda. Också där lades en skola ner, och skolbyggnaden fick det unga paret Puranen köpa för 1 krona.
Från skolan i Mattila flyttade Bi alltså till skolan i Armasjärvi. Hon fick sitt första barn och inledde doktorandstudier parallellt med chefskapet för databasen. Temat var tvåspråkigheten i Tornedalen.
”Åke talade bra svenska, men hemmet var finskspråkigt, så finska var hans känslospråk. Jag insåg vad det betydde när Åke skrev till mig på svenska. Det blev inga kärleksbrev direkt, mer som skoluppsatser.”
Bi började läsa finska på Tornedalens folkhögskola. Hon testade sina nyvunna kunskaper på svärföräldrarna. De skakade på huvudet. Bi upprepade sina inlärda finska fraser, långsamt och tydligt, med samma reaktion.
”Problemet var att jag hade lärt mig ’riktig’ finska, medan de talade meänkieli [Tornedalsfinska]. På finskt håll förklarade man att meänkieli var en mindre utvecklad språkvariant. Jag insåg att ämnet var känsligt och att jag som utomstående inte skulle ha några synpunkter i saken.”
Den här komplexiteten var en viktig lärdom. En annan gavs under en forskarkurs som Bi deltog i på Åland. Vid kvällssammankomsten sjöng man ihop. När Bi inte riktigt höll tonen, spände kursledaren – en societetsdam från republikens huvudstad – ögonen i Bi och frågade på oefterhärmlig Helsingforssvenska: ”Vem är det som sjunger så förskräckligt falskt…”.
”Det var en märklig erfarenhet av hur någon präglad i en överklassmiljö oreflekterat tycker sig äga världen och ha tolkningsföreträde”, kommenterar Bi.
Men språk och attityder har ingen självklar koppling till varandra. Bi ger exempel på en av hennes riktigt goda vänner – den tidigare vasabon Kaj Hed, huvudägare i Rovio, med Angry Birds som välkänd produkt – som ett slags motpol till Helsingforsdamen.
”Kaj är magisk med sin idévärld och sitt sätt att tänka. Men samtidigt är han Greta Garbo i kvadrat, undviker offentligheten och tvingar inte sin tolkning på andra.”
Bi Puranen fångad under en av sina många föreläsningar, här i Sköndal i Stockholm.
Graviditet – en sexuellt överförd sjukdom?
Kunskapsbegär har präglat Bi. Allt hör ihop, men på vilket sätt? Samhället är en funktion av underliggande värderingar och beteenden. Nya impulser och krafter trycker på för att förändra, samtidigt gör gamla strukturer ett segt motståndsarbete.
Bi bytte spår i doktorsarbetet från tvåspråkighet till tuberkulos. I den demografiska databasen kunde hon följa hur döds- och begravningslängderna ständigt gav lungsot som dödsorsak.
”Sjukdomen bars fram av kulturella beteenden. Tuberkulosbakterierna spreds förfärande effektivt genom att alla använde samma kärl, och genom att maten tuggades i förväg innan den gavs åt småbarnen.”
Efter disputationen öppnade Bi Puranen nya dörrar. Hon blev chefredaktör för storprojektet Nationalencyklopedin, ett uppdrag på kulturelitens slagfält som dock tärde och som hon snart lämnade. Hon blev rikskänd som programvärd för tv:s frågeprogram Kvitt eller dubbelt. Hon forskade vidare på sitt grundtema, vilket bland annat resulterade i boken Att vara kvinna är ingen sjukdom.
”Statistiken visade att kvinnor levde längre än män trots att de oftare var sjukskrivna. Till exempel var över åttio procent av alla kvinnor sjukskrivna under sista fasen av graviditeten. Var alltså graviditet vår vanligaste sexuellt överförda ’sjukdom’?”
Med en ultrakort sammanfattning: Vad sjukdom är definieras i hög grad genom kulturella överenskommelser och beteenden.
1993 drogs Bi in i det ultimata forskningsprojektet om värderingar, World Values Survey, som syftar till att utforska sociokulturella, moraliska, religiösa och politiska värderingar inom olika kulturer världen över.
Projektet grundades 1981 av Ronald Inglehart, statsvetare verksam vid universitetet i Ann Arbor, Michigan, USA. I Sverige engagerade sig professorn i religionssociologi Thorleif Pettersson djupt i projektet, och i Stockholm åtog sig Institutet för framtidsstudier, statlig forskningsstiftelse, att styra upp det strukturellt.
1996 utsågs Bi Puranen till generalsekreterare för World Values Survey, och den positionen har hon fortfarande, trots att hon 1998–2004 även hann sköta en professur i framtidsstudier och kommunikationsstrategier vid managementinstitutet Theseus i Sophia Antipolis, Frankrike.
World Values Survey genomförs löpande med några års mellanrum i så kallade ”vågor”, antalet medverkande länder närmar sig hundra. Den mycket omfattande undersökningen görs i form av intervjuer utgående från ett formulär med omkring 250 frågor. Resultaten är fritt tillgängliga över Internet.
I dagens värld med ständiga kulturmöten behövs förståelse om värderingsskillnader och ‑likheter mer än någonsin. Området är komplext och även laddat. Till exempel i fråga om tillit till andra människor och synen på jämställdhet är skillnaderna himmelsvida.
Bi återkommer till hur vi även i sökandet efter kunskap är kulturellt påverkade och inte gärna vill gå utanför vår bekvämlighetszon.
Hon berättar historien om mannen som är strängt upptagen med att leta efter något utanför sin egen husdörr. Han går fram och tillbaka under gatlyktans sken. Förbipasserande får veta att han letar efter sin husnyckel och hjälper honom att leta. Till slut frågar de: ”Är du säkert på att du har tappat din nyckel här och inte någon annanstans?” Varvid mannen svarar: ”Nej, men det är ljust precis här.”
Man kan också beskriva kunskapen som ett klot, säger Bi Puranen:
”Ju mer klotet växer i storlek genom ökad kunskap, desto större blir kontaktytan till det vi inte vet.”
Finland blev vit fläck på kartan
Den sjunde ”vågen” av World Values Survey närmar sig. För varje våg har allt fler länder slutit upp i projektet. En stor del av arbetet sker i form av intervjuer, även i mer perifera delar av länderna, för att de begrepp och värderingar som är kärnan i undersökningen ska kunna hanteras på ett jämförbart sätt, trots de många olikheter som finns både inom och mellan kulturerna.
World Values Survey drivs som en non profit-organisation och praxis är att varje land bidrar till att finansiera fältarbetet i landet. Det för Finland genanta är att den finländska finansieringen vid den senaste vågen drogs undan, med följd att vårt land då blev en vit fläck på kartan.
Bi Puranens vardag som generalsekreterare handlar mycket om att söka finansiering i de olika länderna. Hennes förhoppning är att Finland denna gång ska lyckas bättre med finansieringen.
”Det är angeläget att veta om de nordiska länderna alltmer glider isär, eller om det är en ogrundad tanke. Hur förändras till exempel tvåspråkigheten i Finland och hur tänker vi i migrationsfrågan på vardera sidan av Bottniska viken? En gammal dröm är att också få Åland med”, säger Bi Puranen.
Värderingarnas världskarta
Så här ser den senaste världskartan ut i tvådimensionell tappning enligt World Values Survey. Den vertikala skalan visar var länderna hamnar i fråga om traditionella – sekulära-rationella värderingar. Den horisontella skalan visar var länderna hamnar mellan polerna ”överlevnad” och ”självförverkligande”.
Bi Puranen beskriver de två skalorna så här:
Traditionella värderingar betonar religion, barns lydnad gentemot föräldrarna, auktoriteter och familjevärderingar. Ju högre uppåt på skalan, desto mindre betyder religion, nationell stolthet och auktoriteter och desto mer accepterat är sådant som skilsmässor, aborter och eutanasi.
Överlevnadsvärderingar har att göra med ekonomisk och fysisk säkerhet; ju högre välstånd desto mer frihetliga värderingar (”självförverkligande”). Till vänster på skalan är tillit och tolerans utanför den egna gruppen oftast låg, medan den högra sidan av skalan betonar jämlikhet, tolerans för de annorlunda och rätten att göra sin röst hörd både inom politiken och i samhället i övrigt.
World Values Survey menar att dessa två dimensioner förklarar mer än 70 procent av den mellannationella variansen i värderingar vid en faktoranalys av de indikatorer som har analyserats. Se www.worldvaluessurvey.org för en utförligare beskrivning.
Så här placerar sig länderna när den horisontella skalan visar värderingen ”lika rätt till arbete för kvinnor som för män” och den vertikala skalan på motsvarande sätt visar ”lika rätt till arbete för immigranter som för de i landet födda”.
Alla nordiska länder är i topp vad gäller kvinnors lika rätt till arbete, men i fråga om lika rätt till arbete för immigranter ligger Finland klart efter de övriga nordiska länderna.
