Karl Vilhjálmsson

Vår tids Topelius

Tre veckor i gymnasiet fick räcka. Han hoppade av och började arbeta på Pälsningscentralen. Men drömmen levde. Nu regisserar Anders Engström världsstjärnor för filmscenen för en större publik än hans idol Zacharias någonsin kunde drömma om.

Warning: Illegal string offset 'title' in /var/www/html/wp-content/themes/wm-7-child/functions.php on line 508

Warning: Illegal string offset 'title' in /var/www/html/wp-content/themes/wm-7-child/functions.php on line 510

Vissa dagar går trafiken i Londons city extra trögt. Det beror på att centrala kvarter är avspärrade. Bak avspärrningarna skymtar man hästdroskor av 1800-talssnitt, upphetsade samtal med victoriansk accent tränger fram, man ser skådespelare skymta i dräkter av en typ som ingen längre bär.

Emellanåt omfattar teamet ett par hundra människor, och trots att det kan uppfattas som ett kaos, går arbetet framåt med militärisk precision. Generalen i detta är den lugnaste av alla, och när han öppnar munnen tystnar alla för att få feedback eller instruktioner.

Generalen är Anders Engström, en gång en ung och något orolig själ på Källbacken i den minsta av småstäder, Nykarleby.

 

Låt oss ta det från början. En vacker dag i somras fick Anders ett samtal från Purmo, där planeringen var i gång för detta nummer av Katternötidningen. Anders fick en fråga, som han kort därefter svarade på med det här mejlet:

&

Morjens Svenolof!

 

Vad roligt att du hör av dig och ja – jag ställer mer än gärna upp för ett reportage för Katternö. Då kan jag samtidigt passa på att säga hej till släkt och vänner i Nyykaabi med omnejd.

 

För ungefär ett år sen skulle jag hållit festtalet på Topeliusfesten. Jag hade laddat med ett tal om en vild ung Topelius som hade svårt att sitta stilla, som fylld med nyfikenhet rände omkring i Nyykaabi och fyllde sinnet med intryck, för att senare i livet spruta berättelser ur sig som ur en fontän.

 

Talet skulle värma sinnena hos mödrar med något för aktiva och oberäkneliga barn. Talet skulle också vara en hyllning till alla dem som lärt oss överleva genom att berätta berättelser för oss: mina lärare.

 

Jag skulle ha berättat om Smedberg som beskrev världskrigen med Shakespeariansk dramatik tack vare sitt stora teaterkunnande och hur detta engagerade sinnena även hos de mest inbitna skoltrötta.

 

Om Kronqvist som använde en berättelse om ett dimmigt London och en grupp blinda för att skapa en ramberättelse för engelsk grammatik.

 

Om Hedman som berättade om religionen i bästa Game of Thrones-anda och hade klassen som på nålar.

 

Berättelsen, en uråldrig metod för att ge nästa generation en stafettpinne att ta sig vidare med. Nå, he skeit se med mitt Topeliustal, som det så vackert heter. Jag fick ett telefonsamtal av min agent i London. Några producenter på Scott Free (Ridley Scotts bolag) hade sett ett avsnitt ur en tv-serie jag regisserat och gjorde en trevare.

 

Det sved, man jag valde att ställa in mitt tal i Nyykaabi. Just den dag som festtalet skulle ha hållits var jag i London och träffade Tom Hardy för ett sista handslag för hans mini-serie Taboo för BBC.

 

Samma kväll gick vi sedan på premiären till Dicaprios och Hardys film The Revenant och sen drog det i gång. Nu är Taboo i burken och jag klipper för fullt i West End. I korridoren bredvid klipps Star Wars. Dom har alltid dörren stängd.

 

Beträffande var vi kan göra intervjun skulle jag gärna komma till Nyykaabi, blicka ut över älven och reflektera. Nyykaabibron är trots alla mina år i förskingringen en betydelsefull utsiktspunkt. Nu kan vi inte göra så tyvärr, så frågan är, kan du ta dig till London och göra reportaget här, så ställer jag mig på Waterloo Bridge och så låtsas vi att det är Nyykaabibron?

 

Notting Hill 21.07. 2016

Med vänlig hälsning,

Anders Engström

 

webb_london_3529

Anders Engström på väg till Waterloo Bridge.
Bild: Karl Vilhjálmsson

 

Anders Engströms väg från Källbacken till London utgör en ”osammanhängande livsbåge”, enligt honom själv.

”Man har något slags radar för hur man navigerar, en radar som utgår från ens personliga egenskaper och utgångspunkt. Samtidigt är man del av många andra människors manuskript, människor som hjälper en på vägen. Min princip har varit att säga ja. Och så händer det som händer.”

”De viktigaste i min väv är de som hjälpt mig när jag varit svagast. Jörn Donner tog hand om mig när jag var 27 och gav mig min första tv-serie Småstadsberättelser. Markus Sellin (’Finlands bästa filmproducent’) gav mig Vares.”

Med det förverkligades Anders dröm om att regissera riktig biofilm. ”Hade jag aldrig fått göra det, hade det känts magert.”

 

Under Anders skolår var Källbacken den fasta punkten. Fadern Östen var talpedagog, utbildade skådespelare och lärare, mamma Inger var sjuksköterska. I syskonskaran – utöver honom Stina, Lena och Mats – är Anders den tredje i ordningen.

Trots de positiva upplevelserna i grundskolan blev Anders slutsats att lämna gymnasiet för pälsningsarbete. Sedan blev valet musik, med studier vid Evangeliska folkhögskolan i Vasa och uppdrag för Wasa Teater. Här gjorde han, fortfarande som tonåring, sin debut som kompositör i rockmusikalen Eko, i ett samarbete med Markus
Fagerudd, Claes Andersson (som skrev librettot) och Ritva Holmberg (regin).

Nästa steg blev en tvåårig utbildning i tv-produktion vid Kalix folkhögskola, och nästa London Film School, en av de klassiska utbildningarna i filmregi, med studerande från hela världen. För att förbättra sina inträdeschanser gick han först en språkutbildning i engelska i Chrystal Palace London.

Filmskolan i London gav Anders några av världens bästa filmlärare och tillträde till ett fantastiskt filmbibliotek, på ett sätt som före Internets tid var förbehållet bara en utvald krets.

”Jag var ung, om än ingen nybörjare i film när jag kom till London. Men här var det på en annan nivå. På skoltid såg jag två filmer om dagen, på kvällstid en tredje och blev rätt mosig i skallen. Men jag var inte på filmskolan för att lata mig.”

 

Efter filmexamen var Anders Engström 1986 tillbaka i Finland. Första filmuppdraget tog honom till Nörråker i Munsala, i en författarintervju med Lars Huldén där Ingmar Svedberg var redaktör. Med det inleddes en intervjuserie som hittills omfattar omkring 40 finländska författare.

En rad långfilmer följde, bland dem Flaggstölden, producerad av Claes Olsson. Filmen baserades på en sann historia om ett par glada studenter som stal en flagga från Vasklotbron med förvecklingen att en byggmästare oskyldigt dömdes för brottet. Filmen renderade Anders statens filmpris.

Miljön för dessa tidiga filmer var småstaden och ledde med viss logik fram till Anders debut som tv-filmregissör, Småstadsberättelser, 1994, med Jörn Donner som producent. Det var fyra 60-minutersberättelser som spelades in i Nykarleby, var och en med egen intrig.

Parallellt arbetade Anders med barn-tv och skrev ett hundratal avsnitt för programmen Barnens bio och Myggan i Finlands svenska tv.

Sedan blev det Sverige med regiuppdrag i Rederiet, Anna Holt polis och thrillern Insider. I Berlin regisserade han Die Millennium-Katastrophe, med Jürgen Prochnow (känd från Das Boot) i huvudrollen. Åter i Sverige blev Anders del av det svenska tv-undret Nordic Noir med Wallander som primus motor.

Anders Wallanderfilmer har visats i ett femtiotal länder och setts av hundratals miljoner människor. Men det var thrillern Jordskott som ledde fram till att Ridley Scott tog kontakt.

Londonproduktionen gäller som nämndes en tv-serie, Taboo, med BBC som beställare. För manuset står den mycket välkände manusförfattaren Steven Knight (upphovsman även till konceptet Who Wants to Be a Millionaire?). Klippningen har gjorts av Katie Weiland, i fjol Emmyprisbelönad för sina insatser i Game of Thrones. Huvudrollen har Tom Hardy, känd från filmer som Inception, The Dark Knight Rises och nu senast Mad Max: Fury Road.

 

webb_anders_2

Anders Engström dirigerar en del av sitt team inför en scen i en krutverkstad i Taboo.
Bild: Olly Robinson

Mitt i din karriär har du varit med om en revolution…

”Med digitaliseringen upphörde filmen att existera som en fotokemisk produkt och ersattes av en process som översätter bildimpulser till ettor och nollor. Allt som gjorts med den gamla tekniken blev plötsligt patinerat och gammalt. På något sätt började allt på nytt. Uttrycket för att göra tv-serier förändrades, tv-serien är den nya romanen, som lever sida vid sida med biofilmen. Och prestigeförhållandet mellan bio och tv håller på att suddas bort.”

 

Hur blir man en bra filmregissör?

”Du måste vara riktigt intresserad av hantverket, vara nyfiken på teknologiska innovationer och ha vilja till ständigt lärande.”

Och man behöver få rutin, ha den gamla kunskapen med sig samtidigt som man tar emot den nya. ”Jag kan förhålla mig till problem på ett mycket enklare sätt nu än i början av kunskapsintagandet. Sådant lär man sig bara genom att göra saker på riktigt.”

Han jämför film- och musikskapande.

”I fråga om musik sammanställer man noter till en harmonisk helhet. I fråga om film handlar det om bilder i stället för noter. Bilderna tar man med 2-3 kameror på samma gång, sedan klipper man ihop dem, som i ett mosaikbygge.”

Det som är ofrånkomligt är att det tar tid att spela in film. Tre minuter färdigt material är en bra dagsskörd. Vid viss typ av tv-drama kan man komma upp i 14 minuter per dag.

I det har Anders en fördel av sitt goda minne.

”Jag kommer ihåg alla bilder som plåtats i produktionen. För det mesta vet jag var de ska in i helheten, men ibland går det inte att ha allt klart i förväg. Då är rutinen bra, att veta hur man bäddar för övergångar mellan de scener som filmats. Men efter produktionen tömmer jag hjärnan.”

Anders tittar aldrig på sina gamla filmer. Utom en gång av misstag.

”På ett hotellrum i Helsingfors fastnade jag en gång i en Wallanderfilm och tyckte att den verkade bekant på något sätt. Då insåg jag att det var jag som var regissören.”

 

Framför allt handlar regissörsjobbet ändå om det här, säger Anders Engström:

”Medarbetarna ska veta vad som förväntas av dem och lösa de uppgifter de får utgående från sin egen sakkunskap. Men för att jag ska kunna erbjuda dem uppgifter på ett vettigt sätt, måste jag kunna mina medarbetares arbete.”

”Det är viktigt att arbetet känns roligt, att ingen blir förminskad. Det får inte finnas någon rädsla, sådant producerar inget bra resultat.”

”Nu börjar intervjun äntligen bli intressant”, avbryter Anders sig själv. Han nämner ett fördrag av Eivor Andersson (född i Vasa, i dag vd för Nordens största resekoncern TUI Nordic) med rubriken ”Resultat genom ledarskap”.

”Hennes föreläsning om att lyssna, analysera, implementera var en aha-upplevelse. Som ledare måste man ha integritet, och man måste ha en vision. Din primära uppgift är att förmedla den, att få medarbetarna att börja gestalta visionen så att den börjar leva av sig själv.”

”Också i en filmproduktion handlar det om att skapa en corporate identity, så att alla vet precis vad som gäller. Det handlar om tydlighet. Den här looken gäller. Det är det här vi gör… Sedan ställer jag medarbetaren inför frågan: hur tänker du att du vill genomföra din uppgift? Då kanske jag ser, bra, det verkar vara bättre än min lösning. Men jag frågar inte om medarbetarna har en vision, det är min sak.”

I arbetet med skådespelare utgår Anders alltid från att de är experter på sitt jobb.

”De ägnar hela sitt liv och sin tid åt det. Skådespelaren är den jag ska gå till för att få svar på frågan: vad är det här för karaktär? Jag behöver inte trycka in min lilla sanning, jag har annat att syssla med: helheten, rytmen, koordineringen av resultatet, så att en tredimensionell upplevelse blir till en tvådimensionell illusion.”

”Det betyder att skådespelarens integritet och input är livsviktig för mig. Vilket gör att jag alltid har bra skådespeleri i mina filmer, därför att skådespelarna löser problemen i filmen åt mig.”

”Om medarbetarna har integritet och trygghet, då uppstår spontanitet. Då kommer allt att klinga bättre än om det är kuvat.”

 

Håller du linjetal till medarbetarna?

”Olika grupper får olika samtal. I Tabooproduktionen samlade jag alla bara till ett gemensamt möte med budskapet: Genom vara trogna karaktärerna och trogna uttrycket, det universum det handlar om, så klarar vi vad som helst. Vi ska inte sväva i väg och tvivla på våra karaktärer, det här är skrivet i sten och det ska hålla.”

 

Det finns en schablonbild att skådespelare är primadonnor…

”Jag upplever skådespelare som några av det mest spännande människor som man kan arbeta med. Det finns ett skådespelarförakt hos en del människor som inte förstår vad en skådespelare verkligen gör. Jag kan samtidigt förstå att denna förmåga, som skådespelare har, att så pricksäkert beskriva en annan människas känslor, kan vara skrämmande för dem som exponeras för det.”

”Men egentligen besitter vi alla den gestaltningsförmågan. Skillnaden är att skådespelarna är proffs på det.”

 

webb_anders_1

Anders Engström och filmfotografen Mark Patten i Tilbury under filmningen av en begravningsscen i Taboo.
Bild: Olly Robinson

Anders nämner en annan viktig föreläsning, också den av en framgångsrik österbottning, arkitekten Thomas Sandell, född i Jakobstad.

”Hans budskap var att kvalitet är relaterat till kvantitet. Man ska ge sig in i mycket, göra många och olika saker. Då ökas sannolikheten för att åtminstone en del av ens verk får höjd.”

”Oberoende av vad det handlar om går jag alltid all in för det, i de omständigheter där man är. Jag vill prestera. Men när något sedan är gjort, är det gjort.”

Om Anders Engström själv hade fått bestämma, hade den här artikeln bara handlat om ledarskap. Exposition (nödvändiga upplysningar, för att man ska förstå sammanhanget och kunna komma in på fördjupningen) tråkar ut honom.

”Exposition är ett nödvändigt ont, men jag förstår att den behövs, tyvärr…”

Han refererar en exposition han tycker är föredömlig. Den gavs av Clint Eastwood:
– How was your childhood?
– Short.

 

Vad är Österbotten för dig i dag?

”Skärvor av något som någon gång kan ingå i ett självporträtt… Men jag tror inte att det i det jag gör i dag syns att jag är österbottning.”

Han undrar om österbottningar och finländare har en tendens att gå in i en ”förhärligad självbild”.

”Första gången jag for ut i världen var jag ganska övertygad om, på basis av synnerligen ringa erfarenhet, att finländare har mer sisu än någon annan. Men jag togs snart ur de funderingarna, till exempel av de turkar jag arbetade med i Istanbul, när jag gjorde examensarbetet i filmskolan. Eller de britter jag nu jobbat med här i London, extremt hårdarbetande, filmbranschens SAS [det berömda militära specialförbandet Special Air Service].”

 

Om man bor hela livet i Österbotten, hur långt kan man utvecklas?

”Intressant fråga. Om man bor i ett landskap, där man lär känna alla nyanser och hemligheter och skiftningar, om man har förmåga att lyssna utåt och inåt, om man har begåvningen, så kan man med stor sannolikhet bli det bästa av vad man kan bli också i Österbotten.”

”Att flänga runt i världen, och göra nedslag här och där, kan verka mer teatraliskt, men det är inte säkert att det ger ett bättre resultat. Om man väljer att stanna i Österbotten och där koncentrerar sig på att utveckla de förmågor man har, så är man inte en mindre del av världen för det. Vi lever alla i samma värld.”

”Om du ute i stora världen förlorar din förmåga att se den absolut känsligaste minsta nyansen, då har du betalat ett pris för att du lämnat dit hem.”

Anders återkommer ofta till att så fort man kategoriserar, så är man ute på hal is.

”Om jag tänker på den här produktionen, Taboo, den största jag gjort i mitt liv, så har jag ingen nytta av den när jag gör nästa författarporträtt hemma hos en författare i Finland. Då är det fullständigt ointressant att jag med ett filmteam har kuskat runt med hästar och kor på lindorna i Yorkshire.”

 

Är du inte imponerad av vad du uppnått?

”Det finns inte tid att nypa sig i armen. Man måste gå bortom den punkten och alltid leverera, så att du gör helheten en tjänst med din närvaro. Det gäller att prestera sitt bästa, vad det än handlar om.”

 

LONDON, ENGLAND - FEBRUARY 14: Ridley Scott attends the EE British Academy Film Awards at The Royal Opera House on February 14, 2016 in London, England. (Photo by Dave J Hogan/Dave J Hogan/Getty Images)

Ridley Scott, filmregissör med en mäktig produktionslista bakom sig. Oscarsnominerad för filmerna Thelma & Louise, Gladiator och Black Hawk Down, senaste filmen är The Martian. ”Ett kreativt och innovativt geni med skaparglädjen intakt”, säger Anders Engströms om sin producent.
Bild: Getty Images
TEXT: SVENOLOF KARLSSON