Då Frugan skaffade smarttelefon och fastnade i Facebookaddiktion lovade jag att aldrig svika min gamla Nokia för dylika rackerier. Jag köpte två extra Nokia-ackumulatorer för att kunna hålla den lilla söta telefonen med riktiga knappar i liv i all framtid.
Men julafton förändrade mitt liv. Då jag vecklade upp silkespappret från det sista hårda paketet såg jag ett blått ljus lysa i en liten låda. Blek av chocken plockade jag fram en smarttelefon. Det var min svärson i Moskva som (för att retas) köpt en sådan till julklapp åt mig.
Då jag slutat kallsvettas tog jag ut SIM-kortet från Nokiatelefonen. Det av alldeles för stort för den nya telefonen, men eftersom metalldelen i mitten av kortet var av rätt storlek, klippte jag helt enkelt bort lite plastkanter och pillade in kortet i den nya telefonen. Det borde ju vara samma standard och fungera.
Men nej, det fungerade givetvis inte. Hur skulle jag få tillbaka kortet in i min Nokia? De 300 telefonnummer jag hade på kortet fick för allt i världen inte gå förlorade!
Efter en stunds klippande av kartongremsor och tejpande fick jag tillbaka kortet in i den gamla telefonen, men det fungerade inte. Dags för mera kallsvett och hjärtklappning och paus med extra julskinka och chokladpraliner till tröst. Sedan, efter en stunds extra pillande, satt jag där med min gamla telefon som lyckligtvis fungerade igen och med en ny som saknade SIM-kort.
Första vardagen efter jul besökte jag en fackbutik som ordnade SIM-kort till min nya telefon. Gossen bakom disken var vänlig men road över mitt klippande och tejpande. Han var säkert van med smarttelefonidioter.
Sedan var det bara att genom försök och misstag lära sig använda smarttelefonen. Hur kan man vänta sig att åldringar med fumliga fingrar ska lära sig att använda dessa grejer, då det är svårt redan för en rask violinspelande frisk teknologie doktor att pricka rätt bokstäver och förstå vad man ska trycka på i olika situationer?
Nu har jag som bilist redan navigerat med min telefon som pratar rikssvenska och, med hjälp av telefonens terrängkarta, hittat till fots i vinternatten från Kampen i Helsingfors till Estlandsfärjan i Västra hamnen. Båda dessa funktioner följde med telefonen.
Sedan har jag ringt med gratis nättelefon till Moskva och kollat nyheter och skidväder på nätet. Samt skickat e-post.
Hör och häpna, man kan även ringa vanliga telefonsamtal med mackapären! Men Facebook börjar jag aldrig med. Nån måtta får det vara på all modern idioti. Och Twitter får Donald Trump ha för sig själv.
