Carita Järvinen är sjutton år och sitter vid middagsbordet på Fiskartorpet i Helsingfors. Hon är bjuden till sin väninnas födelsedag och har sytt sin klänning själv, en enkel, äggskalsvit dräkt.
Middagen är trevlig på alla sätt, men Carita undrar varför sällskapet vid bordet intill tittar så mycket på henne. Hon undrar om det är något fel på hennes klänning och går för säkerhets skull till damrummet för att undersöka saken. Nej, klänningen sitter som den ska.
Till sist tar sällskapet vid grannbordet kontakt. Det visar sig att där sitter Fazers reklamchef, på jakt efter en modell som skulle kunna bli företagets nya ansikte i marknadsföringen. Den vackra flicka hans ögon fallit på verkar som klippt och skuren för det.
Carita får ett visitkort och ett telefonnummer till en fotostudio, men tar först inte saken på allvar. Det blir hennes väninna som ordnar så att fotograferingen blir av.
För denna behöver Carita en aftonklänning, så hon går för att hyra en sådan. Den vackraste, den hon verkligen vill ha, är dessvärre väldigt dyr. Fotograferingen går bra, men arvodet räcker inte till dräkthyran.
I studion blir Carita bekant med Claire Aho, känd fotograf – morfadern var Juhani Aho, Johannes Brofeldt, den första finskspråkiga yrkesförfattaren. Claire ser Caritas talang framför kameran och får henne att framöver ställa upp som sin modell i olika sammanhang.
Ryktet om Carita sprider sig. Claires bilder säljs in till de Londonbaserade tidningarna Queen och Tatler. En dag får Carita en inbjudan om fotografering på plats i denna stad.
Carita tvekar inte. För att inte oroa föräldrarna säger hon att hon ska besöka vänner i Stockholm, men i verkligheten bär det av till London med enkel biljett och en reskassa på 100 mark.
Så börjar historien om Finlands mest framgångsrika fotomodell.
Carita berättar att hon som barn inte tyckte om obekväma kläder. Däremot tyckte hon om att klä sig vackert och började tidigt sy sina kläder själv. Ännu långt senare som filmstjärna i New York tog hon ofta fram sticksömmen medan hon umgicks med vännerna.
I London togs Carita emot av reklambyrån Young & Rubicam. Den replik hon genast hörde var ”She’s perfect for Angel Face”, vilket syftade på kosmetikföretaget Max Factors då viktigaste produktmärke. Den kända Jean Bell blev hennes brittiska agent.
Carita hade inte haft någon plan att slå sig fram som fotomodell, men det ena uppdraget gav snabbt det andra, och för det mesta sade hon av nyfikenhet ja. Fotografierna av henne drev processen. Det här var före Internets och mobiltelefonernas tid.
”I jobbet som modell ingick att aktivt sköta kontakterna till uppdragsgivarna. På agentbyrån var man en i raden med en egen ’bok’ där man presenterades som modell med ett urval av bilder. Det gällde att ha mynt till hands för att kunna ringa jobbsamtal från telefonkiosker. Väskan med accessoarer måste stå beredd med allt som behövdes vid en fotosession.”
För Carita vidtog ett ständigt resande till fotograferingar med London, Paris och New York som nav. I Paris blev Dorian Leigh hennes agent, i New York Stuart Agency. Bilder av henne började dyka upp i modemagasin som Harper’s Bazaar, Elle, Vogue, Marie Claire och Glamour. Bland fotograferna fanns Terence Donovan, Brian Duffy och David Bailey, för att nämna några få.
Fotomodellarbetet uppfattas gärna som glamouröst, men det är också hårt arbete.
”Jag var noga med vissa saker, som att hålla tiden, vara vänlig, hänga upp mina kläder själv, inte vara diva. Jag var ute på jobb och det var viktigt att sköta sig.”
Med ett leende berättar Carita om vikten av att inte slarva med detaljer. Hon kom till New York med en klänning hon stickat själv. Den hade blivit lite kort, så hon hängde tyngder i den över natten för att ge den rätt längd.
”Under dagen gick jag stolt och trodde att jag tagit New York med storm, eftersom alla tittade på mig. Men på min agentur var första kommentaren ’What happened to your dress!’ Jag upptäckte att klänningen hade dragit ihop sig till sin ursprungliga längd. Jag blev snabbt tagen ner på jorden.”
Kekkonen måste ha uppskattat reportaget: var sin puukko anlände till Patrice och Carita
Snart hamnade Carita hos Coco Chanel, legendarisk fransk modeskapare. Carita berättar om känslan då hon första gången gick upp för den breda trappan till Chanels ateljé i Paris. Coco satt tyst med perfekt målade läppar, cigarrett i handen och tittade på henne med mörka genomträngande ögon.
Carita passerade nålsögat. Men Coco Chanel var en sträng dam och hård arbetsgivare. De utvalda skulle vara totalt hängivna Chanel. Som belöning fick Chanelmodellen vid säsongens slut välja ut en designad Chaneldräkt.
”Jag valde att inte skriva kontrakt med Coco. Hon hade ångest för ensamhet och kunde kräva att man gjorde henne sällskap också nattetid. Dessutom insåg jag att jag med en modellfotografering kunde tjäna lika mycket på en dag som under en säsong hos Chanel, och för de pengarna kunde jag köpa de Chaneldräkter jag ville.”
En annan storhet i modebranschen som Carita lärde känna väl var Yves Saint Laurent, som började bygga upp sitt eget modeimperium i början av sextiotalet. Han var på många sätt Coco Chanels motsats med enkla klassiska plagg som återspeglade den mer frigjorda kvinnosyn som växte fram, som byxdräkten.
”Coco gav kvinnan frihet, Yves gav kvinnan makten”, är i sammandrag Caritas analys av de två modeskaparnas filosofi.
”Yves var en mycket blyg person, som det var omöjligt att inte tycka om”, tillägger hon.
Som kunde misstänkas svärmade männen runt Carita. Men hon var inget lättfångat byte. En dag fick hon ett frieri av en charmant fransk man, Patrice Habans, stjärnfotograf på Paris Match, ledande veckotidning inriktad på fotojournalistik.
”Vad kan jag göra för att få din kärlek och respekt”, frågade han.
”Gör något för mitt land”, svarade Carita.
Efter en tid återkom Patrice. Det han levererade till Carita var ett jättereportage om Finland i Paris Match med fantastiska bilder av bland annat president Urho Kekkonen, när denne skidade i Lappland. Reportaget har senare i statsvetenskapliga utrikespolitiska analyser getts olika uttolkningar, men den enkla sanningen är att det var Patrices frieri till Carita.
”Eftersom Patrice uppfyllt kravet, var jag ju tvungen att hålla min del av löftet”, konstaterar Carita. Med det blev Paris i princip hennes hemort, även om hon lika mycket som förr for runt i världen i modelluppdrag.
Att Urho Kekkonen uppskattade reportaget kan förmodas av att två presenter anlände från honom till Paris, var sin puukko till Patrice och Carita. Och ja, Patrice är fortfarande Caritas man.
Genom modehusen blev Carita del av en internationell community, som inkluderade en mängd kända artister. Genom kretsen kring Paris Match fick hon samtidigt en speciell insyn i det franska kulturlivet.
Marisa Berenson blev en nära kollega. Andra kända namn i bekantskapskretsen i Paris var Catherine Deneuve, Brigitte Bardot och Francoise Sagan. Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir satt alltid på Café de Flore med beundrare runt sig. Carita hörde inte till dem.
”De levde som de lärde, omoraliskt”, säger hon.
En särskild ställning i Caritas vänkrets har Regine, ”nattens drottning”, Régine Zylberberg, som i en rad metropoler byggde upp en nattklubbskedja dit celebriteterna sökte sig. På Regines nattklubb i Paris lärde sig Carita till exempel dansa twist tillsammans med hertigen av Windsor och hans maka, alltså Storbritanniens tidigare kung Edvard VIII, som abdikerade för att kunna gifta sig med den frånskilda Wallis Simpson.
En viktig vän i New York blev Jerry Schatzberg, med världsrykte både som fotograf och filmregissör (en känd film av honom är Fågelskrämman). Bland artister han ofta fotograferat finns Rolling Stones och Bob Dylan (till exempel den berömda omslagsbilden på dennes album Blonde on Blonde).
Schatzbergs studio i New York var också en samlingsplats för tidens ledande artister och kulturpersonligheter, och Carita var naturligt en i gänget. ”Jag reflekterade inte särskilt över att jag umgicks med berömdheter, i grunden är vi alla vanliga människor”, säger hon.
När hon först kom till London och fick frågan vad hon tyckte om The Beatles, begrep hon inte varför hon skulle ha en åsikt om skalbaggar. Inte särskilt länge efter det hade hon personligen mött alla fyra i gruppen.
Carita och hennes väninnor introducerade varandra i artistvärlden. Det ledde för en av Caritas bästa väninnor, Maggie London, till giftermål med Mike d’Abo, förgrundsgestalten i Manfred Mann (för övrigt med finländsk bakgrund, släktnamnet d’Abo berättar bokstavligt att namnet kommer från Åbo). Ett par andra väninnor kom att ha förhållanden med medlemmar i The Beatles.
Bob Dylan var en annan i den nära kretsen, Caritas vänner påstår att hans låt ”Love Minus Zero” handlar om henne, enligt låttexten en lite mystisk kvinna, som talar mjukt och skrattar som blommorna, för klok för att argumentera eller döma.
Ett tillfälle i New York som Carita minns med viss fasa var en färd i limousin tillsammans med Rollings Stones. De skulle passa en tid, men fick vänta på Brian Jones, som hade tvättat sitt hår och först skulle föna det. Samtidigt fick de fem gruppmedlemmarna för sig att de skulle röka var sin joint (cannabiscigarrett), något som Carita för sitt liv inte ville ägna sig åt.
”Till sist blev jag så otålig på att de drog ut på tiden att jag rullade jointen åt Brian Jones, för att vi äntligen skulle komma i väg. Sedan var limousinen full med rök, jag satt hela färden med fönstret nedvevat och näsan utanför, för att inte passivt få i mig röken”, berättar Carita.
”Till sist rullade jag jointen åt Brian Jones, för att vi äntligen skulle komma i väg”
Om Carita gärna sagt ja, har hon ofta också sagt nej. Ett av de tillfällena var när Hugh Hefner från Playboy ringde. Budet för att hon skulle vika ut sig i tidningen var 100 000 dollar, vid den tiden en mycket betydande summa. När hon sade nej, höjde han budet och höjde och höjde, utan att det gav effekt.
En annan sak som inte blev av var rollen som Bondbrud i From Russia with Love, då Carita för tillfället var trött på alla som sökte kontakt med henne.
Så hände sig att Herald Tribune i New York gjorde ett reportage om Carita, som beskrevs som en annorlunda tjej som sydde sina egna kläder. Efter det började sekreteraren till Darryl F. Zanuck ringa med begäran att Carita skulle provfilma. Zanuck var som vd för 20th Century Fox nummer ett i den amerikanska filmindustrin, men det brydde sig Carita inte om. Hans sekreterare ringde om och om igen, och Carita sade varje gång nej, hon var ingen skådespelerska.
En dag när sekreteraren åter ringde satt Carita precis och läste ett horoskop i en veckotidning. Rådet i horoskopet var: ”Säg ja till något du brukar säga nej till.”
”Då rann det ur mig ett okej. Något sade mig att ett råd i ett horoskop kunde vara lika gott som något annat”, säger Carita.
Provfilmningen ägde rum i Paris och resultatet var erbjudande om ett femårskontrakt med 20th Century Fox. Carita accepterade, och med det började ett nytt skede i hennes liv, till att börja med teaterutbildning. En intensiv period följde vid två ledande dramautbildningar i New York, Wynn Handman och AMDA (The American Musical and Dramatic Academy), varvat med besök i Hollywood, för att provfilma och träffa producenter.
Hos Wynn Handman blev Robert Redford en av studiekompisarna, tidningarna beskrev honom och Carita som de två stora framtidslöftena i årskursen. På AMDA lyssnade Carita till Elisabeth Taylor och Richard Burton när de läste Shakespeare.
”Jag glömmer aldrig Richards vackra röst och den utstrålning han och Elisabeth hade som ett förälskat par”, säger Carita.
Här kan bekantskapslistan skarvas i med nästan vilka namn som helst: Candice Bergen, Sharon Tate, Roman Polanski, Warren Beatty, Mia Farrow, Fay Dunaway, Ava Gardner, Roger Moore, Liza Minelli, Peter O’Toole, Michael Caine och inte minst Terence Stamp (”världens vackraste man”, om man ska tro de dåtida rankningarna), som blev en mycket god vän.
Första filmerbjudandet, en science fiction-film, sade Carita nej till. Sedan var hon enligt kontraktet tvungen att acceptera nästa förslag. Hon var i New York då filmbolaget ringde. Klockan 7 följande morgon skulle hon ta flyget till London.
Det var en film med titeln The Viking Queen, och Carita skulle ha huvudrollen. Historien baseras löst på drottning Boudicca, som på 60-talet efter Kristus regerade över det keltiska folkslaget icenerna i nuvarande Norfolk och där ledde ett stort uppror mot den romerska ockupationsmakten.
Någon vikingadrottning var Boudicca givetvis inte. Men hon har genom åren inspirerat till en rad filmer och står i dag staty vid Big Ben i London.
Filmen spelades in i Dublin och innebar med sina rid- och stridsscener tufft fysiskt jobb. Den negativa erfarenheten för Caritas del gällde hästarna, ”jag lovade mig att aldrig mer sätta mig på en hästrygg”. Motspelare var Don Murray (som bland annat spelade ihop med Marilyn Monroe i Bus Stop) och Adrianne Corri (Clockwork Orange).
Sedan blev Carita mamma till en dotter, som fick namnet Lillebi. Mammaledigheter fanns inte ens i teorin, och maken Patrice var i egenskap av grande rapporteur för Paris Match mest ute i olika krigshärdar. Carita anställde barnsköterskor, men började avvisa allt fler jobbförslag och fick rykte om sig som tjejen som sade nej till Hollywood.
Småningom återupptog hon dramastudierna i New York. I det skedet hörde Paramount Pictures av sig, och efter en magnifik middag med bland annat regissörerna John Huston, Orson Welles och Franco Zeffirelli skrev Carita kontrakt också med detta filmbolag. Hon hann tacka ja till en film med Steve McQueen, men gav återbud efter att Lillebi fått mässlingen.
En annan roll hon inte hade tid för var den som Bondbrud i Octopussy, en roll som i stället gick till Maud Adams.
När Lillebi nådde skolåldern, lade Carita om sina prioriteringar på allvar. Hon hade sett alltför många barn till artister och skådespelare fara illa och även bli drogoffer, som följd av frånvarande föräldrar. Det fick inte ske för dotterns del. Som liten hade Lillebi kunnat följa sin mamma på hennes resor, men med dottern i skolan blev Caritas beslut att i huvudsak jobba på hemmaplan.
En viktig sak hände när Carita, i början av sjuttiotalet, besökte en väninna i Järvsö, hjärtat av Hälsingland. Carita betogs av idyllen och lugnet i miljön och väninnan föreslog att Carita också skulle skaffa hus på orten. När handelsmannen strax därefter passerade fick hon veta att han hade ett objekt till salu, ett hälsingehus som tidigare bland annat varit handelsbod.
Handelsmannen begärde 35 000 kronor, Carita hade 25 000 kronor i plånboken efter ett modelluppdrag och frågade om den summan räckte, om hon betalade kontant. Med det var affären klar.
”Sedan glömde jag bort saken, tills jag nästa sommar kom ihåg att jag ju ägde ett hus i Hälsingland.” Åter på besök i Järvsö insåg hon att köpet varit en bra affär. Huset var magnifikt med tio rum, och bara att kunna vara anonym på landet var värt alltsammans.
Småningom blev Järvsöhuset familjens sommarhem, och med åren har Carita fyllt på huset med antikviteter och vackra saker hon hittat på auktioner i landskapet.
”Låt saker hända, ta vara på ögonblicken”
En dag revs emellertid den idylliska Järvsömiljön upp. Den järnväg som kallas Norra stambanan skulle få en ny sträckning och en ny bro byggas över Ljusnan. Människor skulle tvingas lämna gård och grund för att ge plats åt järnvägsbygget. Detta för en tidsvinst i tågtidtabellen på 19 sekunder.
Mitt i den strid som uppstod ställde sig Carita Järvinen.
”De som skulle tvingas flytta var småbrukare som tagit som sitt livsverk att vårda Hälsinglandstraditioner med fjällkor och gamla allmogegårdar och även som entreprenörer hade öppnat Lill-Babs kafé i Järvsö centrum. Även om många bybor ställde sig på deras sida, blev jag heligt förbannad över den flathet jag såg”, förklarar Carita.
Någon erfarenhet av att hantera myndigheter hade hon inte, och hon förstod att den läxan fick hon göra nu.
Det föll i ögonen att man valt att dra järnvägen genom ett Natura 2000-område rakt över urgamla kulturmarker. Lyssnar man på retoriken och lagboken, är sådant inte att leka med. Carita tog reda på att Banverket hade låtit göra en naturinventering vid det planerade brobygget, dykare hade undersökt älvbottnen, men inget anmärkningsvärt hade hittats.
”Då jag gick ner till älven med ett ämbar och vadade omkring och hittade massor med musslor. Jag stod i vattnet med bilder av olika musselarter och försökte artbestämma fynden. Sedan skickade jag var sitt paket med prov på musslorna till de naturhistoriska museerna i Stockholm och Göteborg”, berättar hon.
Det visade sig att Carita hittat både allmän dammussla, spetsig målarmussla, flat dammussla och flodpärlmussla. Förekomsten av de två sistnämnda var sensationell, båda var rödlistade, och Carita hade snart två professorer på sin sida.
Vid naturinventeringen hade heller inte den fridlysta växten ävjepilört hittats intill brobygget. Carita visade att den fanns där i mängder, liksom både utter och stensimpa, båda skyddade genom Natura 2000-statusen.
För att göra en lång historia kort genomförde Carita en rad demonstrationer mot projektet, vilket delade bygden. En del ställde sig på hennes sida, ”men några ville ha skottpeng på mig”.
”Jag trodde att i Sverige lyder man lagen, framför allt i miljöfrågor. Tar sig en groda eller daggmask över vägen, blir det kalabalik om man stör dem. Jag lärde mig att ord och handling är olika saker när man utmanar dem som sitter med makt”, säger hon.
Caritas engagemang gick dock inte spårlöst förbi. Hon grundade en stiftelse med det talande namnet Protect Natura 2000. Hon tog konfrontation när infrastrukturministern Ulrica Messing besökte orten. Hon skrev brev till kungen, Världsnaturfondens beskyddare. Något svar fick hon inte, men med de fakta hon påvisat såg sig Regeringsrätten till sist föranledd att inhibera Miljööverdomstolens beslut att bron fick byggas.
Vid det laget var byggarbetet dock redan i gång, och efter två månaders byggstopp kom Regeringsrättens slutliga dom: Det hade varit fel av Miljööverdomstolen att fastställa järnvägsplanen, men då alla skyddsvärda objekt hade hunnit fördärvas, fick bygget slutföras.
Vad har Carita att säga dem som drömmer om glamour och en karriär som fotomodeller?
”Det är förfärligt att se hur unga flickor fyller rumpor och läppar med Botox och förstör sin kropp. Dopning är strängt förbjudet i andra sammanhang, jag förstår inte att man får använda sådana ämnen för sitt utseendes skull.”
”För egen del erkänner jag gärna att min fåfänga är utan gräns”, säger Carita med ett stort skratt. ”Men i livet finns oändligt mycket att upptäcka. Jag har lärt mig att ha respekt för allt arbete, många gnäller i dag alldeles för lätt över att saker är jobbiga. Jag rekommenderar ingen att bara satsa på en modellkarriär.”
”Mitt intresse för kläder kan säkert uppfattas som flärd, men jag är inte lagd för att alltid vara uppklädd. En hel del av det jag har på mig är köpt på Dollar-Store. Däremot är jag mycket intresserad av hantverket bakom ett klädesplagg och köper ibland kläder bara som varuprov.”
”Vad gäller att stå framför kameran tror jag inte man kan lära sig det i en skola. Antingen är en människa fotogenique eller så inte.”
”Jag tror inte på att planera livet för noga. Låt saker hända och ta vara på varje litet ögonblick. Själv har jag gått omvägar, krokvägar och genvägar genom livet, men alltid mina egna vägar. Och aldrig sängvägen.”
Fotograf: Marica Rosengård
Make-up: Eleonor Bergman
Fotoassistent: Henny Hyvärinen