I underjorden i Jakobstad rörde sig cyberrymdens skuggor. Utanför den bastanta källardörren verkade allt stilla, men bakom den rådde febril verksamhet.
Här – i en övergiven källare på adressen Alholmsgatan 4 – var datanördarnas högborg. Bland nördarna fanns denna berättelses huvudperson Simon Finne. Den väg han senare skulle ta i livet började här.
Det underjordiska nördcentret i Jakobstad har sin egen historia, möjliggjord genom den fiberkabel, som på JNT:s (Jakobstadsnejdens Telefon Ab:s) försorg från 1992 förband staden med Karleby i norr och Vasa i söder, vilket gav fortsatt förbindelse till Helsingfors. Två år senare byggdes Botniakabeln mellan Vasa och Umeå.
Fibern gav en motorväg för snabb kommunikation ut i världen. Utmaningen var att få tillträde till fiberförbindelsen och att lära sig hantera den nya digitala kommunikationstekniken.
Ungdomarna i Jakobstads underjord ordnade saken genom en 10/10 Mbps-koppling till JNT:s hus något tiotal meter bort och en hängiven läroprocess framför datorerna. För att inte göra processen onödigt enkel sprayade många tangentborden med svart färg. Det obligatoriska operativsystemet var inledningsvis Linux.
En regnig sensommarnatt 1996 bildade några av dessa tidiga datanördar det nätverk vars namn i efterhand blivit smått legendariskt: Shadows of Cyber Space (SoCS), cyberrymdens skuggor. De flesta var i åldern 15-20 år, och källaren på Alholmsgatan blev för många som ett andra hem. Skolan kom inte alltid i första hand.
Simon Finne, uppvuxen i Sandsund i Pedersöre, hade två stora intressen: flygplan och datorer. Från barnaåren ritade han flygplan av alla slag, byggde tillsammans med sin far flygplansmodeller i balsaträ, flög små radiostyrda flygplan, drömde om att bli stridspilot.
Sin första dator, en Commodore 64, fick Simon vid 7–8 års ålder. Snart tröttnade han på att spela dataspelen – intressantare var att ta reda på hur de var konstruerade. När det några år senare blev tal om Internet, gav sig Simon ut i denna nya värld, till en början genom ett ytterst begränsat modem.
Så hörde han en barndomsvän tala om den nybildade ”dataklubben”, som påstods ha en direktkoppling till Internet.
”För bra för att vara sant”, tänkte den då fjortonårige Simon, men ryktet stämde. Han godkändes som en tidig medlem i SoCS. Timmarna framför datorn i källaren utvecklade förmågor som inte gick att få under skollektionerna.
Simon berättar hur det kunde gå till:
”Det här var före mobiltelefonernas tid, då det var mycket enklare att fokusera på något som man ville åstadkomma utan att någon störde. Jag hade för första gången lyckats programmera texture mapping [datorgrafik som bestämmer en ytas utseende och beskaffenhet], då plötsligt min pappa kom in i källaren. Jag tyckte att jag nyss hade satt mig framför datorn, men tydligen hade jag varit borta hemifrån 30 timmar i sträck, och föräldrarna hade blivit oroliga.”
SoCS-tiden gav förutom en exklusiv it-kompetens även en vana att kommunicera med hela världen, i regel på engelska. Till detta en sammanhållning som skapades inte bara inom SoCS-kretsen utan också med ett stort antal andra dataintresserade ungdomar på annat håll.
”Det var fantastiskt att som tonåring kunna sitta på fredags- och lördagskvällar tillsammans med likasinnade, i stället för att hålla sig hemma eller hänga på gågatan”, säger Simon.
Hans entreprenörsådra syntes då han som sextonåring, 1999, startade sitt första företag.
”Jag programmerade en lösning för webbbutiker beställd av en startup, Ekoportti, grundad av bland annat forskare på Chydeniusinstitutet. Det blev aldrig någon succé, men idéerna var helt rätt. Vi skulle sälja ekologiska varor online och ha en tjänst för kimppakyyti. Vi var bara tio år för tidigt ute.”
”Flera andra lokala kunder nappade sedan på mitt kunderbjudande. Jag lärde mig många läxor som jag senare haft nytta av.”
En händelse som fick livsavgörande betydelse för Simon var ett mejl som den 28 maj 1998 anlände från en dataprogrammerande grabb i samma ålder i Göteborg. Hans namn var Julien Aubert, och han hade upptäckt att en svensktalande kille i Finland precis som han själv var i färd med att programmera dataspel.
Hur gick det med skolgången, när Simon tillbringade så mycket tid i grottan?
Riktigt bra. Simon hade det lätt för sig, betygen i matematik, fysik, kemi och naturvetenskaperna var alltid höga. Ibland innebar skolan för lite utmaningar: ”Jag ville hellre bygga mina flygplan och programmera mina spel.”
Det som stack ut i Simons skolbetyg var finska språket.
”I Sandsund pratade precis alla svenska. Också i Jakobstad talade alla jag umgicks med svenska. Och i skolan gick finskundervisningen inte ut på att man skulle lära sig tala finska, utan banka in grammatiken. Jag hittade inte alls någon motivation för det.”
Efter högstadiet gick Simon i stället för det vanliga gymnasiet den så kallade IB-linjen kopplad till Vasa övningsskola. IB står för International Baccalaureate, en universitetsförberedande utbildning där alla ämnen utom modersmålet studeras på engelska.
”Det var mycket fokus på matte och naturvetenskaper och det passade mig superbra.”
Undantaget var fortfarande finskan: ”När jag skulle svara på någon fråga på finsklektionerna hörde jag mig säga till mig själv: Nu säger du nog fel, Simon, du bryter mot någon regel.”
Det ansåg läraren också.
”När jag för tredje gången böjde ett finskt ord fel, kunde läraren ge mig kommentaren: Är du dum i huvudet?”
”Nu i efterhand tänker jag så här: Skulle någon bara ha sagt att jag kunde glömma min dröm om att bli stridspilot, om jag inte lärde mig finska, då skulle min motivation ha varit fixad.”
Uppbådet inför militärtjänstgöringen blev ett sanningens ögonblick.
”Jag förklarade att jag ville till flygvapnet och bli stridspilot. Jag togs inte på allvar. Nej du pratar inte finska, så du ska till Nylands brigad.”
I militärutbildningen hamnade Simon på eldlednings- och signalbatteriutbildningen.
”En av de roller som man kunde få var som avståndsmätare för eldledning. Har man en välfungerande stereosyn, kan man med en stereokikare se hur långt borta saker befinner sig. På det testet fick jag full poäng.”
Simon kunde nu ha förklarat att han ville bli avståndsmätare och skulle med det ha haft militärutbildningen avklarad på sex månader.
”Jag sa nej till det. Jag vill ju bli officer.”
Han kom till underofficersskolan på eldlednings- och signallinjen. Sedan antogs han till officersutbildningen, RUK, där han utbildades till eldledare.
Nu fanns inget val. Simon var tvungen att tala finska även om han bröt mot grammatikreglerna och tungan knöt sig.
”På tre månader i RUK lärde jag mig mer finska än under alla år i skolan. Jag visste att jag gjorde mina grammatikfel, men jag pratade på ändå.”
Han utsattes för en oväntad prövning:
”Alla elever skulle under var sin vecka agera som elevchef för batteriet. Jag bad att få ha den rollen mot slutet av kursen, så jag skulle hinna öva upp finskan. Chefen var förstående och sade ’visst’. Men när listorna över elevcheferna kom upp på väggen, stod mitt namn först.”
”Efter avklarad kurs erkände chefen att han hoppats att jag inte skulle klara uppgiften, så att han skulle kunna skicka hem mig direkt efter första veckan och slippa slösa tid på en elev som inte kunde finska.”
Efter reservofficersutbildningen blev Tekniska högskolan i Otnäs nästa etapp. Simon såg framför sig en bana som forskare i kvantfysik, det ämne som intresserade honom allra mest. Detta förutsatte att han fick plats på den krävande utbildningslinjen i teknisk fysik.
”Jag antogs inte och valde i stället linjen för telekommunikation. Men kände snabbt att det inte var min grej.”
Genom sin programmerarkamrat Julien kände Simon till Göteborg och stadens välrenommerade tekniska högskola Chalmers. Här antogs Simon hösten 2003 till utbildningen i just teknisk fysik.
Planen var att snabbt studera färdigt och sedan flytta hem till Finland igen.
Simon fick en eminent lärare i kvantfysikprofessorn Lars Brink, som bland annat satt i Nobelkommittén. Kontakten med Julien inte bara återknöts, utan fördjupades.
”Också Julien började studera teknisk fysik på Chalmers, på samma årskurs. Vi var båda ganska tävlingsinriktade och diskuterade i förväg ämnet och antagningskraven, eftersom teknisk fysik ansågs vara det svåraste studieämnet.”
Flygardrömmen hade Simon kvar. I studiestaden fanns Aeroklubben i Göteborg, en av Sveriges största flygklubbar. I maj 2004 tog Simon sin första flyglektion. Två år senare var flygcertifikatet klart.
Vid det laget började Simon åter jämka sina framtidsplaner.
”Det var ganska kostsamt att ta flygcertifikat, så jag började ta olika jobb vid sidan av studierna. Småningom insåg jag att jobb-uppdragen intresserade mig mer än det långsamma livet på universitetet.”
2008 grundade han det egna företaget Loopon, som i korthet utvecklar och levererar it-system som mäter kundnöjdheten inom besöksnäringen. Simon hade vid det laget tre tentor kvar till sin examen på Chalmers.
Affärsverksamheten i Loopon utvecklades efterhand, Simon anställde en handfull medarbetare. Som för varje entreprenör var tillvaron fylld av arbete, införsäljning, kundmöten och ständigt nya frågeställningar som måste hanteras.
För vännen Juliens del hände att han för ett år flyttade till Rom för att arbeta för FN:s World Food Program. Här lärde Julien känna en trevlig italienska. En vacker dag fick Simon inbjudan till parets bröllop i Rom.
Bröllopet blev avgörande inte bara för Julien, utan också för Simon. Under bröllopsfesten kom han i samspråk med en av de italienska gästerna, Teresa. Efter en dejt med henne i Rom följande dag, i maj 2010, var också Simon fast.
Det nyförälskade paret testade först att bo i Rom, men fann staden för stökig. Nästa anhalt var Göteborg, ”inte så populärt hos en italienska som var van att se solen varje dag”. Slutligen valde de Barcelona.
Ingen av dem var för jobbets skull bunden till en särskild ort. Teresa är internationellt verksam som ekonomiforskare, och för Simon är huvudkontoret beläget där han själv är.
I september 2018 blev så Simon pappa. Det utmanade Simons 24/7-liv som vd och företagsutvecklare.
”Jag insåg jag att det bara inte funkade att vara företagare och förälder samtidigt. Jag kände att jag ville ha tid för att helt enkelt vara pappa.”
Från dag ett som entreprenör hade Simon sett som ett mål att i något skede sälja sitt företag: ”Det ligger i entreprenörskapet. Man vill starta någonting, bygga upp det och sälja det.”
I slutet av 2019, precis innan pandemin, köptes Loopon av en australiensisk koncern. Simon arbetade kvar i företaget som anställd hos de nya ägarna.
Pandemin ställde så snabbt allt på huvudet. Resenäringen råkade i existentiell kris, branschföretag gick i konkurs. Loopon var under pandemiåren den enda vinstdrivande delen av koncernen, men till sist tvingades de australiensiska ägarna rikta in sig på nya affärsområden.
”I samråd fattade vi ett beslut om att försöka sälja Loopon en gång till. Vid årsskiftet 2022/2023 fick bolaget nya ägare, svenska SAYP Group.”
Simon är fortfarande vd för Loopon men utan eget ägande i bolaget. I dagsläget går Loopon bättre än någonsin.
Tillbaka till Simons dröm, den om att få flyga. Även om han inte fick bli stridspilot, så kanske han ändå skulle kunna flyga också annat än vanliga småplan?
Simon beskriver sig som fosterländsk. Han nämner att han alltid lyssnar på republikens presidents nyårstal och deltar i alla repövningar han kallas till, trots att de för utlandsboende är frivilliga. Då försvarets regelverk inte tillåter reseersättningar till och från Barcelona, betalar han resorna själv.
En övning som Simon minns särskilt väl genomfördes 2014, då han var i beredskap i Finlands NATO Response Force-trupp (i samarbetsprogrammet Partnership for Peace) och utvärdering av verksamheten gjordes av NATO.
”Det här sammanföll med att Ryssland invaderade Krim och blev en påminnelse om hur viktigt det är att vi i Finland samarbetar med övriga västmakter.”
Följande år deltog han – nu befordrad till löjtnant – i en två veckor lång övning med finska, svenska och polska trupper och USA:s marinkår.
”Vi bodde en vecka ombord på det amerikanska landstigningsfartyget USS San Antonio och besökte också det brittiska helikopterfartyget HMS Ocean. Extra roligt för mig som flygintresserad.”
I Barcelona gick Simon med i den lokala flygklubben, men hittade inte mycket tid för flygning. I fjol nådde honom emellertid en nyhet.
”Det finska flygvapnet var på väg att sälja ut sina återstående exemplar av skolflygplanet Vinka. Ett klassiskt flygplan, bland de bästa av sitt slag i världen, byggt av Valmet i 30 exemplar.”
I auktionen köpte Simon det sista planet, byggt 1982, samma år som han själv föddes.
”Det här var verkligen att förverkliga en dröm. Vinka är ett väldigt speciellt flygplan, helt mekaniskt och analogt [frånsett den senare installerade GPS-utrustningen]. Det är väldigt känsligt i spakarna, konstruerat särskilt för konstflygning.”
Flygplansaffären blev klar den sista oktober 2022, och samma dag flögs Simons Vinka från flygvapnets hangar i Tikkakoski till flygfältet i Kauhava, där ett av flygvapnets skolförband var förlagt fram till 2014.
Den gångna sommaren har ett nytt kapitel inletts i Simons historia. Efter en minutiös genomgång blev hans flygplan, servat av det lokala bolaget Vintageplanes Oy, licensierat i slutet av maj. Ett oväntat hinder övervanns i sista stund.
”Dagen innan Traficom skulle inspektera flygplanet insåg jag att vi missat att ta fram det registernummer, som måste vara fäst på planet. Graphics i Jakobstad löste det här åt mig på 15 minuter. Ett annat exempel på vilken service ett lokalt bolag kan ge!”
Premiärflygturen, i sällskap med en tidigare stridspilot, inskränkte sig på grund av stark sidvind till höjden en meter.
”Men planet fungerade perfekt, två dagar senare flög jag det till flygfältet i Kronoby, och under sommaren har jag hunnit med många underbara flygturer.”
En augustihelg förverkligades en annan dröm helt oplanerat.
”Jag blev ombedd att delta i en flyguppvisning i Kauhava med min Vinka och kom då att bo på den gamla förläggningen för stridspiloter. Så tjugo år efter det negativa beskedet på uppbådet fick jag till sist uppleva just den miljö där jag skulle ha kunnat utbilda mig till stridspilot.”
Av olika praktiska skäl håller Simon tillsvidare sitt flygplan i Finland i stället för att flyga det till Barcelona. Med stor förväntan ser han fram emot nästa steg: att ägna sig åt konstflygning.
Sådan kräver en behörighet kopplad till flyglicensen och förutsätter en genomgången kurs. En sådan har Simon redan gått i Barcelona, men förändrade regelverk gör att han nu hoppas på en ny utbildningsmöjlighet i Finland den kommande sommaren.
Till sist ett exempel på hur språkinlärning kan ske. Simons och Teresas son Roberto, snart fem år, talar i dag fem språk flytande: svenska med pappa, italienska med mamma, engelska som familjespråk, katalanska med kompisarna i Barcelona och spanska, som är det andra gångbara språket i staden.
Det betyder att Roberto är den mest språkkunniga i familjen, utan att ha pluggat en enda grammatikalisk regel.
