”Ofta gick jag direkt från toalettstädning till träning. Jag levde i min egen bubbla.”
På 26 år gick Jarkko Jussila nästan 200 matcher i 54 länder. Så här beskriver han en av dem, i Zimbabwe:
”Ett öronbedövande afrikanskt trummande och brölet från tutor nådde in i min omklädningshytt. Oväsendet kom från ett intilliggande enormt utomhusstadion. En tusenhövdad publik väntade på kvällens sista kickboxningsmatch. Som alltid förberedde mig jag ensam för uppgörelsen. Klockan var över midnatt, solen hade för länge sen gått ner. Min motståndare var den lokale favoriten Sharif Bukeny. Jag började gå koncentrerat mot stadions sjudande häxkittel. Det slog mig för ett ögonblick att jag kanske var galen? Att åka mol allena till andra sidan av jordklotet till ”lejonets kula” utan tränare och utan stödtrupp. Nå, en österbottning darrar inte på manschetten. Min motpart stretchade som en panter i bur. Han var ett topptrimmat muskelknippe, kanske ett par serier tyngre än jag. Vi hade vägts in både han och jag, men vid olika tidpunkter. Jag vägde 65 kilo. Nu var det i alla fall för sent för att besvära sig över några kilos skillnad, och att gnälla har ändå aldrig legat för mig.
Däremot oroade jag mig för att hinna till flyget, till Finland. Eftersom det var fråga om kvällens huvudfight, hade man förlagt den så sent som möjligt. Det var inte längre många timmar kvar till morgonflyget hem. Dilemmat blev inte mindre av att det var hundra kilometer till flygfältet. Dessutom hade man tänkt sig en tio ronders match. Så fasen heller, det fanns det nu inte tid till! Motståndaren måste slås ner snabbt. Jag slöt ögonen. Andades djupt. jag inpräntade i mig själv att nedslagningen måste ske – och genast i de första ronderna. And in the blue corner, all the way from Finland, Jarkkoooo Jussilaaaa! Min stund var kommen, jag slog mig för bröstet. På samma gång ropade jag till min chaufför, starta motorn! I come soon running and then we go to the airport. Nu hade jag inte tid att få på käften.
Motståndaren anföll övermodigt. Hemmapubliken hejade entusiastiskt på sin idol. Jag genomgick hela skalan av känslor där i virvelvinden av nävar och fötter. Afrikanens måttade vilda slag i en strid ström. Jag iakttog honom kallblodigt och undvek hans anfall. Under hemmapublikens hårda tryck förbrukade afrikanen i snabb takt sina krafter. De två första ronderna var jämna. Vid det laget började jag få bråttom. Pang, jag smockade killen medvetslös i slutet av tredje ronden! Med det var den nye mästaren klar. Tevekamerorna omringade mig omedelbart. Men kommentarerna fick vara. I’m sorry, I have to run. My flight is waiting for me, sa jag och hoppade med mästarbältet över axeln in i den rullande bilens baksäte. Wrooom… Chaffisen körde mig som en dåre till flygfältet. Vi hann nätt och jämnt. Jag var säkert en lustig syn i check-in. I ansiktet hade jag ett blödande sår, ett öga var blått och svullet. Under mössan kylde en stor ispåse mot en bula i pannan. John Blund kom så fort jag satte mig i planet.”
Tog tidigt ansvar
Jarkko Jussila växte upp i en företagarfamilj i Laihela. Fadern har bott i Vasa och modern är hemma från Fredrikshamn. Andra släktingar har de inte i Österbotten.
”Livet har inte varit en dans på rosor. Vi hade det ganska knappt”, berättar Jarkko.
Familjen bodde på en lantgård där det fanns gott om djur. Jarkko var ett vilt barn som hade svårt att foga sig i regler.
”Det bästa var att jag tidigt lärde mig att resultat bara kan åstadkommas med arbete. Jag började tvättade mina egna kläder som sjuåring. Jag fick också bära ansvar tidigt.”
Inte minst fick Jarkko som äldsta barnet se efter sina yngre syskon.
”Det har sagts att jag inte hann vara barn själv, men det håller jag inte med om.”
Grannpojkarna sysslade med carting, så för Jarkko återstod två alternativ: brottning eller boxning. Han prövade bägge, men boxningen tog överhand. Tillsammans iordningställde fadern, Jarkko och Jarkkos lillebror en egen träningshörna åt Jarkko i gårdens fähus.
”Det var primitivt, men slagsäcken fick ta ordentligt med stryk.”
En gammal elsladd gjorde tjänst som hopprep.
”Till skolan klev jag om vintern genom djupa drivor, och om jag fick skjuts, bad jag att få stiga av och springa resten av vägen. Jag hörde inte till dem som drömde om en moped.”
Jarkko gjorde en deal med gymnastikläraren: om hans namn syntes i tidningarna, kunde han få slippa idrottslektionerna. Och så blev det. Jarkko körde sitt eget träningsprogram.
Från toalettskurning till träning
Som tolvåring anslöt sig Jarkko till Laihian Lujas brottarsektion. När han fyllt fjorton ägnade han sig samtidigt åt kickboxning i klubben Vasa Budokan och åt boxning hos Power Team Boxing. Som boxare utvecklades han i rask takt.
”Jag började tävla på landslagsnivå och hade framgång. Jag hade ingen idrottar-idol. Det räckte att man i min närmaste omgivning klappade mig på axeln och berömde mig. Jag meddelade min familj och släkt att nehej, den här grabben skulle inte ta sig till något universitet. Jag skulle grundligt ägna mig åt kampsporter.”
Vid sidan av träningen arbetade Jarkko med städjobb mittemot boxningshallen.
”Ofta gick jag direkt från toalettskurning till träning. Ibland övernattade jag i träningshallen och gick därifrån raka vägen till städjobben.”
Som sjuttonåring gick Jarkko sin första match i kickboxning. Det gällde de nordiska juniormästerskapen, där han genast hemförde en seger. Jarkko inlemmades i landslaget som underårig.
”Med det här blev jag satt på kartan. Tidningarna skrev att man nog skulle komma att höra mera om den killen.”
Jarkko genomgick gymnasiet i Laihela med goda vitsord och tänkte att han skulle bli polis när han blev stor. Sedan blev det så att han inledde en sjökaptensutbildning i Raumo.
”Något knäppte till i huvudet. Skulle jag leva som en piskad travhäst resten av livet?”
Tragedi
En avgörande händelse blev den tragedi som, när Jarkko var 20 år, drabbade honom och hans familj. Hans älskade bror Matti dog i en bilolycka.
”Han var den som stod mig allra närmast, min parhäst. Min brors bil fattade eld och man lyckades inte få loss honom ur bilen i tid. När brandkår och ambulans kom till platsen var det redan för sent”, berättar Jarkko.
Ingen hade uppmuntrat Jarkko som Matti, han videofilmade Jarkkos matcher och följde med på tävlingsresor.
”Jag hade en match i Åbo dagen efter min brors död. Jag beslöt att gå den. Det var mitt livs värsta match. Så här i efterhand tänker jag att det var ett under att jag klarade av den. En ännu större sak var att jag vann.”
Jarkko tillägnade segern minnet av Matti. Med broderns död avbröt Jarkko sin sjöbefälsutbildning. Han gav utlopp för sin sorg och smärta i träning och tävling.
”Senare, när jag bearbetat min brors död, förmådde jag värdera livet ur andra synvinklar, sätta saker i rangordning. Kampsporterna blev en ännu starkare passion.”
Men matcherna var just ingenting att livnära sig på. Jarkko jobbade vid sidan om kampsporten som dörrvakt, städare och grillföretagare.
”Jag tog mig också för att rusta upp bostäder. Jag köpte en första lägenhet som sett sina bästa dagar och började fixa till den. Sedan sålde jag den. Snart köpte jag en annan och gjorde samma sak. Mitt intresse för fastighetsbusiness hade vaknat.”
Mer än knäckebröd
Då det inte fanns någon kickboxningsklubb i Vasa, när Jarkko hade gjort lumpen, började han själv arrangera träningstillfällen. Inom kort blev den klubb som växte fram en av Finlands bästa. Jarkko började också ordna matcher för sig själv utomlands. Han sög i sig teoretisk kunskap som en svamp: läste alla bibliotekets böcker i ämnet. I bagaget hade han luntor om både psykologisk förberedelse och näringslära. Hela livet var uppbyggt kring boxning. Han levde helt i sin egen bubbla.
”Jag deltog årligen i de EM- och MM-turneringar som arrangerades av Finlands kickboxningsförbund, men slutade med det i ett skede när jag ville bli proffs. Jag gav mig själv målet att gå 20–30 matcher om året, och också tjäna pengar på dem.”
Det blev ibland så att Jarkko åkte till europamästerskapstävlingar för att ”öva”, medan de övriga tävlade på allvar.
”Sanningen är att om man vill vifta med nävarna i blåvit dräkt, så får man nöja sig med knäckebröd. Men om man beger sig till exempel till Mexiko för att gå sina självarrangerade matcher i egen träningsoverall, så får man strax lite mera smör på brödet. Det är genomförbart om man har tillräckligt med kontakter och mod”, menar Jarkko.
Drog själv i trådarna
Jarkko avtalade om matcher med promotorer och evenemangsarrangörer. Kampsportsutövare är enligt honom ett pålitligt och renhårigt folk.
”Jag skapade ett enormt nätverk medan jag i rasande takt reste omkring i världen. Gjorde såväl sekreterarens som promotorns, managerns, idrottarens och reseledarens jobb.”
Jarkko säger sig dock förstå varför de flesta inte gör som han. Det var ofta som att slå sig genom själva urberget.
”Jag har alltid haft ett starkt behov av att hålla alla trådar i min egen hand. Min väg har varit stenig och slingrig, men mycket givande. På den har krävts skicklighet, tur, beslutsamhet och förbindelser, sisu, hälsa, förnuft och fysik. Hade bara en enda bit fattats, kunde det hela ha tagit slut inom få sekunder.”
Proffsidrottarens vardag är extrem. Trots det har Jarkko sluppit större skador, även om han nämner att ”näsan har knäckts ett par gånger”.
”Jag levde mycket asketiskt under 20 år. Jag tittade inte på teveprogram och hade inget som helst socialt liv heller. I brist på nattlogi hände det att jag sov i ett bombskydd.”
Det är känt att många vackra kvinnor kretsar kring boxare, men se med sådana hade den här gubben inte tid.
”Jag kunde inte ens gå på kaffe, för det skulle ha rubbat tidtabellerna.”
45-årig sport
Kickboxning föddes på 1970-talet efter att man i USA arrangerat tävlingar mellan landets bästa karateutövare och de bästa boxarna i en klubb. Matcherna utkämpades i en boxningsring och motståndarna fick använda sina respektive idrottsgrenars tekniker. Boxarna vann alla matcher på knockout. Det gav idén att förena boxningens handteknik med karatens benteknik till en ny sport som först benämndes Full Contact Karate, senare sparkboxning eller kickboxning. De första världsmästerskapen arrangerades av Professional Karate Association 1974.
Kickboxningen introducerades i Finland av Auvo Niiniketo i början av 1980-talet. Finlands kickboxningsförbund grundades 1994. Finländare har erövrat åtskilliga EM- och VM-medaljer i sporten.
Kickboxning kan ske med ett antal olika regelverk, som till exempel Full Contact, Low Kick, Semi Contact, Light Contact och K1. I Finland dominerar tävlingar i Full Contact-form, vilket innebär att knockout är tillåten i ringen.
Matcher i amatörkickboxning går antingen 3 x 2 minuter eller 5 x 2 minuter. En proffsmatch kan pågå i upp till 12 x 2 minuter. I K1 är ronderna 3 x 3 minuter eller 5 x 3 minuter.
Damer tävlar i kickboxning med samma regler som herrar. Många klubbar har en särskild träningsgrupp för damer, även om damer på mer avancerad nivå ofta tränar med herrar.
Kickboxare rangordnas genom bälten vars färger anger nivån. Ju mörkare färg desto högre nivå, från vitt bälte för nybörjare till svarta bälten på den högsta nivån.
Kickboxning är en fysiskt mångsidig sport och kan utövas utan tävlingsambitioner. Man kan träna för att komma i bättre form, förbättra koordinationsförmågan, för att bygga upp bättre förmåga till självförsvar och som en trevlig fritidssyssla.
Trefaldig världsmästare
Här några av Jarkko Jussilas framgångar:
- Finsk mästare i boxning 2009
- Åtta finska mästerskap i kickboxning, årets kickboxare 2010, årets kickboxningstränare 2010
- EM-brons 2008, VM-brons 2009, EM-silver 2010
- Brons i SportAccord Combat Games 2010
- WKC: Interkontinental mästare 2010
- WAKO-PRO: Europamästare 2010
- WAKO-PRO: Världsmästare 2013 (klassen 66,8 kg)
- WKF (World Kickboxing Federation): Världsmästare 2013 (klassen 64,5 kg), världsmästare 2014 (klassen 62,3 kg)
Tom ryggsäck
År 2014 befann sig Jarkko ensam på matchresa i Australien, där han suktade efter ytterligare ett världsmästerskap i kickboxning. I det skedet hade han redan två sådana på fickan i olika viktklasser.
”Jag hade bantat mig ner till 62-kilosklassen, en mycket låg vikt för mig”, säger Jarkko.
Hans hotellrum låg på åttiosjätte våningen. Jarkko traskade ideligen mellan badkaret och toaletten. De magnifika utsikterna fick vara.
”Jag försökte få ner vikten i sista stund före vägning. Fram till dess hade jag bara druckit ricinolja och ätit kosttillskott. Jag skrapade mjäll från huden med ett kreditkort. Det hängde på några gram om jag skulle klara viktgränsen.”
På läktarna vajade finska flaggor. Det kändes nästan som att vara i Finland. Jarkko hade många bekanta i Australien som fanns på plats när han kämpade sig till ett tredje världsmästerskap.
”Ibland har jag själv svårt att förstå att jag, som inledde min träning i ett fähus, skulle nå fram till allt detta.”
Efter matchen gick Jarkko ensam med sitt mästarbälte till hotellrummet och stupade i säng.
”I den där yppiga bädden var det något som knäppte till i huvudet på mig. För första gången undrade jag om det var detta piskade travhästliv jag skulle komma att leva mitt liv till slut.”
Ryggsäcken var alldeles tom. Jarkko funderade på att grunda familj och att sätta bo. Skulle det någonsin bli så? Han grubblade skallen av sig tills han sjönk i djup sömn. Tävlingskarriären skulle snart vara slut – fast det visste Jarkko ännu inte.
Öm familjefar
Efter Australien planerade Jarkko för att ta det lugnt ett tag. Han hade inte bokat in en enda match någonstans. Följande vecka hade han bara ett deltagande som VIP-gäst vid invigningen av nöjesparken Wasalandia i sin kalender.
”Det är tydligen en mening med allting, för där träffade jag den vackra och ljuvliga Hanna, som arbetade som biträdande förman.”
Efter att ha träffats en vecka förlovade de sig. Nästa år gifte de sig. Nu har paret två söner, ett och tre år gamla. Jarkko är en lyckosam och lycklig, mycket barnkär familjefar.
”Jag har tatuerat min frus namn och mina båda barns ansikten på armarna. På det sättet är världens käraste människor alltid tillsammans. Det enda som ger mig dåligt samvete är att jag arbetar så mycket”, säger han.
Vår och höst leder Jarkko kickboxningsövningar 40 timmar i veckan Österbotten runt. Och ovanpå det är det dörrvaktsjobb på veckosluten.
”Jag går min väg om morgnarna innan de andra har vaknat, och ofta kommer jag hem först när Hanna och barnen redan har lagt sig.”
Jarkko får ofta förfrågningar om tränarjobb utomlands. Senast erbjöds han arbete för ett år i Vietnam. Familjen var också välkommen.
”Men mitt hem är i Finland. Vi rustar redan upp vårt tredje hus, renovering och inredning har blivit en gemensam hobby.”
Ett par gånger om året åker Jarkko ändå, tillsammans med familjen, på längre resor utomlands där han leder träningsverksamhet.
”Jag vill vara med familjen så mycket som möjligt. Min brors död lärde mig att familjen är det allra viktigaste. Att livet är här och nu.”
Senast satte hela gänget kurs på Europa, Asien, Afrika, Australien och Mellanöstern.
En stark pionjär
Om Jarkko Jussila kan man verkligen säga att han är en pionjär inom sitt gebit.
”Visst är det så att jag har skapat mitt imperium själv. Jag är också stolt över det.”
Till presidentens självständighetsdagsfest har Jarkko dock inte bjudits. Inte, fast han är en av Finlands mest framgångsrika idrottsmän. När Jarkko sex år i sträck hade varit Vasas mest framgångsrika idrottare belönade staden honom med böcker och ett paraply.
En smula skrattretande var det. En kickboxare var uppenbarligen inte bra för stadens image. ”Jag har skojat om att jag är den okände mästaren som ägnar sig åt det väsentliga.”
Samtidigt har Jarkko lyft fram andra till framgång, som instruktör och tränare i 21 år och som kursledare i över tio år, särskilt under de fyra år som gått sedan han lade av med tävlandet. I Österbotten undervisar han regelbundet i motionskickboxning i Vasa, Korsholm, Vörå, Petalax, Laihela, Storkyro, Jakobstad, Nedervetil, Veikars, Seinäjoki och Kristinestad. Det är grupper med juniorer och vuxna, damer och herrar. Åldersspannet sträcker sig från fem till 73 år.
Omkring hälften är svenskspråkiga, ungefär 150 av 300 personer. Svenskan vållar inte Jarkko några svårigheter i träningsarbetet.
”Jag slänger ur mig standardfraser som: Jobba, jobba, slå så hårt ni kan, sparka, sparka”, skrattar han. Jarkko kommer från en helt finskspråkig familj och omgivning.
”I praktiken blev jag nästan tvingad att lära mig svenska när jag drog igång träning i Korsnäs för tio år sedan.”
Den här hösten går han glatt på i samma ullstrumpor, berättar Jarkko, som har en dröm. Han siktar på att man ännu i gungstolen skall kunna syssla med kampsport. Jarkko hoppas också att hans egna söner ska bära hans mantel en gång.
”Vår äldste pojke har redan varit med i hallen och tränat på lek. Som bebis följde han då och då med i min ryggsele.”
När Jarkko går ut genom hemmets dörr, då vet grabben vart farsan går. Då säger det lilla mannagrynet: Pappa går nu på pou-poujobb.
