Under de första timmarna på flykt från Moskva, på kvällen den 13 september 1812, hinner Eric Gustaf Ehrström och hans ressällskap till byn Ivanofska. Här, tolv kilometer österut från staden, övernattar de i eller intill sina åkdon. Natten blir kylig och obekväm, men när Eric Gustaf på morgonen sätter sig att skriva i sin dagbok har han sovit gott och är stärkt till kropp och själ.
Som berättades i förra Katternötidningen har Eric Gustaf och hans studiekamrat vid Åbo Akademi, Carl Gustaf Ottelin, i april anlänt till Moskva som statliga stipendiater vid universitetet. Ett par månader senare korsar den franska kejsaren Napoleon med en enorm armé gränsen till Ryssland och inleder sitt berömda fälttåg mot Moskva. Eric Gustaf och hans kamrater flyr brådstörtat precis när de franska förtrupperna börjar ta staden i besittning.
Framtidsutsikterna är inte uppmuntrande. Flyktingarna har tillåtits ta med sig bara ett lätt bagage och har huvuddelen av sina tillhörigheter kvar på universitetet. Man har inte fått med sig något ätbart, så den nya dagen inleds på tom mage.
Eric Gustaf beskriver resesällskapet:
Först och främst åker vår Rector Magnificus Heym i sin kalesch, och har bredvid sig en mamsell Lasaref. Heym, ehuru sextio år gammal, är munter och livlig. – Därnäst följer universitetets kassör, kollegierådet och riddaren Lasaref, en man som förtjänte att vara huvudman för vårt tåg, ty han allena är lika lång som Ottelin och jag tillsammanstagna. Han åker i en kibitka på hjul. Under kuren har han placerat sin piga, med namn, heder och värdighet av älskarinna, samt sin son med henne. Själv nöjer han sig med att sitta rätt illa, på kanten av kibitkan, och söker skydd under en av sin Andotas kjortlar, vilken han hängt på axlarne. Ack om I sågen honom i denna parure [prydnad]!
Sedan följer universitetets kassa, förd av universitetets penninge-
räknare, en man som hanterat så mycket pengar att hans händer fått en magnetisk kraft till allt mynt. Därpå åka tvenne soldater av universitetets betjäning, och dem till sällskap Annuschka (Anna), hustru till Heyms betjänt. Sedan en medicine doktor Romodanofskij, en ung beskedlig man – och därpå vi 29 discentes [adepter]: nämligen tre kandidater – Kaminetskij, som är Heyms adjutant, Ottelin och jag – sex studenter och tjugu gymnasister.
Heym, Lasaref och penningeräknaren åka, men vi alla övriga gå till fots emedan våra hästar som skola föra oss ända till Vladimir eljest skulle tröttna. Blott då och då få vi för några minuter sitta och vila oss.
Sammanlagt förfogar gruppen över femton hästar med körkarlar. Eric Gustaf har tillsammans med Ottelin och en gymnasist Ivanov fått sig tilldelad det åkdon som kallas telega och en körkarl vid namn Ignati.
Till Vladimir är det knappt 200 kilometer. I början är vägen så bred att fyra åkdon kan åka i bredd, men med de tusentals som är på flykt tvingas man på grund av köbildning allt som oftast stanna.
De passerar en lantgård där de lyckas köpa svartbröd, några gurkor och till och med mjölk. Det är hårdvaluta för honom och Ottelin. Framöver under flykten kommer jakten på denna näringskälla att ägnas mycket tid.
Färden till Vladimir tar sex dagar. Den stående frågeställningen är hur man ska hitta nattlogi och något att äta. Nattkvarteren varierar från skolbyggnader till bondhem och höskullar, maten varierar från svartbröd med grön kålsoppa till grön kålsoppa med svartbröd.
Detta är den ryska nationens favoritmat, förklarar Eric Gustaf. Kålsoppan kan vara hur god som helst, men ibland ”är den gröna kålsoppan ett det tydligaste och klaraste bevis på att vatten är ej annat än vatten och gräs ej annat än gräs”.
I den lilla staden Pokrof utvecklar han temat. Han har tillsammans med Ottelin gått runt i alla gårdar utan att man någonstans haft mjölk att sälja, då han av ett infall frågar också en förbipasserande gumma, och får positivt besked: ”Hur mycket vill du ha far?” Han följer med gumman och förklarar att ingenstans får man en så sund och välsmakande mjölk som hos de ryska bönderna:
Dessa religiösa människor anse nämligen för en stor synd att utblanda mjölken med vatten, och sälja den därför ren. Det är blott i Moskva man hunnit till samma upplysning som i vårt fädernesland, att nämligen tillika med mjölken sälja en femtedel vatten.
Efterfrågan på nyheter från Moskva är stor. Beskeden varierar beroende på vem som ger dem, vissa menar att med så många heliga kyrkor och helgon som Moskva har så ska Gud inte släppa in hans namns försmädare. ”Fransoserne äro ju ej kristna, de korsa sig från vänster till höger som förbannade och ej som vi rättrogna från höger till vänster.”
Framme i Vladimir är det hög tid för Eric Gustaf att raka sitt numera långa skägg, men han hittar ingenstans där han kan göra det själv. Han har föresatt sig att aldrig låta någon främmande hand röra sitt skägg och går motvilligt till en barberare:
Med liten räddhåga satte jag mig på stolen och såg barberaren nalkas mig med kniven – men min fruktan var onödig, han rakade mig med så lätt hand att jag knappt kände det. Likväl märkte jag att han lämnade mustascherna över munnen orakade, och att han i stället rakade mig högt uppe på kindbenen. ”Varför lämnar du mig med mustascher?” frågade jag. ”Det brukas så” var hans svar. – ”Men varför rakar du mig på kindbenet?” – ”På det Ni desto snarare ska få moderna polisonger.” – Med denna hans tjänstaktighet var jag föga belåten, men det som var gjort, kunde ej omgöras.
Då Eric Gustafs och Ottelins brutna ryska avslöjar att de är utlänningar, varnas de av rektor Heym för att göra egna exkursioner från resesällskapet. Misstänks de vara fransoser, kan de råka illa ut. Detta hindrar dem inte från att göra strövtåg efter mat. De konstaterar att nästan lika mycket som bönderna fruktar fransoserna fruktar de ströverier av egna soldater. Överallt är man i färd med att gömma sin viktigaste egendom.
I Vladimir börjar Eric Gustaf tillämpa en, som han uppfattar det, välfungerande metod för att undvika misstankar:
Jag har klätt mig vårdslöst då jag velat gå ut, och tillika försett mig med ett skålpund nötter i fickan. I det jag gått efter gatorna har jag med stor iver ätit nötter, och synts vända hela min uppmärksamhet på huru jag skulle få sönder skalen. Jag har lyckats att därigenom ej bliva bemärkt av någon. [—] Således mina vänner, om I någonsin frukten för misstankar och viljen undvika dem, så – äten nötter!
Den 22 september bär det i väg igen, med kurs mot Nizjnij Novgorod, ytterligare knappt 200 kilometer österut. Det blir en mer variationsrik etapp, och särskilt den gamla staden Murom, som med sina torn vackert belägen vid floden Oka erbjuder en landskapstavla som ingen kan åskåda liknöjd.
Murom är, berättar Eric Gustaf, ungefär av samma storlek som Björneborg i Finland, men kan till byggnadssätt förliknas med Nykarleby. De allra flesta hus är av trä och i allmänhet omålade, vilket ger staden ett pittoreskt bylikt utseende, dock med ett inslag av sexton kyrkor.
I Pogost, som Eric Gustaf beskriver som den bäst byggda by han sett i hela Ryssland, inkvarteras han med några kamrater hos en bonde, vars familj bor välbeställt som ett ”smärre herrskap”. Han förmodar att det är fråga om kronobönder och förvånas av svaret att de är livegna och tillhör en greve, Litten. De bjuds en god kvällsvard. När Eric Gustaf sitter med sin dagbok, inleder värdinnans nittonåriga syster ett samtal:
Vad skriver du? – Kan du läsa skrivet? – Jo – Nå läs då. – Hon såg i pappret. – Åh det är ju ej ryska, det kan jag ej läsa. – Skall jag säga vad jag skriver? – Ja säg. – Jag skriver om dig. – Åh! Nå vad skriver du? – Läs. – Jag kan ju ej läsa det – fy vad du är stygg, som ej skriver på ryska. – Skall jag säga, vad jag skriver? – Säg – Jag skriver att du är en söt och älskvärd flicka. – Åh! – sade hon rodnande och gick ut samt kastade från dörren en blick på mig; jag vet ej om jag förstod den, men jag vet att jag aldrig skall glömma den, då jag läser dessa rader.
Som kontrast till denna upplevelse står andra. Till exempel blir Eric Gustaf vittne till åtskilliga grymheter, då 200 fångar från den franska armén passerar. Fångarna är av många olika nationaliteter, spanjorerna och tyskarna åtnjuter den bästa behandlingen, polackerna behandlas värst. Fransmännen pratar oupphörligt, som franskkunnig hör Eric Gustav att de skämtar på bekostnad av sin omgivning.
De fångar som inte orkar marschera i rätt takt misshandlas brutalt. Lokala ryssar försöker stoppa misshandeln och vädjar: ”fransoserna äro ock människor”. Dagen innan har åtta fångar dödats på detta sätt, en av dem befanns vara en förklädd kvinna. Andra vittnen hejar på misshandeln: ”Ju fler som dö, desto färre behöver vår kejsare föda.”
I byn Maloje-Doskino trakterar en vänlig bondefamilj Eric Gustaf och Ottelin väl med ägg, mjölk och nötter. Precis när de ska lägga sig för natten uppstår ett stort buller utanför, soldater bultar på dörren och ropar att de vill bli insläppta. Eric Gustaf hojtar tillbaks: ”Här kan intet kvarter fås, här äro Moskovska officerare inkvarterade.” Soldaterna går, men strax bultar andra på dörren. De får samma svar, men fjärde gången detta sker ropas att det hörs att de Moskovska officerarna är utlänningar. De tvingas öppna dörren, en lång hotfull ordväxling följer, där Eric Gustaf nödtorftigt räddar situationen genom att kräva att han och Ottelin som civila officerare i kejsarens tjänst behandlas med hövlighet. Våldgästningen går dock inte att hindra, bondhustrun har i sista stund hunnit lägga in malt i ugnen, vilket hindrar henne att laga mat åt soldaterna. Natten blir otrevlig utan mycket sömn.
Den 30 september når man Nizjnij Novgorod. På grund av den stora mängden flyktingar i staden råder svår utrymmesbrist. Det blir Eric Gustafs och Ottelins lott att i en skola dela ett mycket litet rum med tolv andra. Eric Gustaf noterar vid ankomsten att ett fönster står öppet i huset mitt emot och att där syns ”ett ungt skönt fruntimmers ansikte”.
Denna lilla iakttagelse ska visa sig bli inledningen till en hel roman.
Den första natten i det trånga rummet blir olidlig. Eric Gustafs sovplats är under det enda bord som finns, rummet är oeldat och golvet otätt. Även om andra snarkar gott har han svårt att sova. Han använder tiden till att i dagboken detaljerat beskriva de ryska bondbyar han sett och böndernas klädedräkt, sedvänjor och umgängessätt:
Själva vistelsestugan i boningsstugan finner vi nästan alltid rent och städat. Bord, bänkar, väggar – allt är rent och skurat, i synnerhet nära helgonet, som eljest skulle ådraga huset olyckor. – Om för övrigt en hel armé av torackor [kackerlackor] marscherar fram och tillbaka längs väggarna, därpå får vi ej hava avseende. – På lika sätt förhåller det sig med inbyggarne själva; av fruktan för helgonets vrede tvätta de sig om ansikte och händer flera gånger om dagen.
Eric Gustaf noterar att den enda skyldighet de livegna bönderna har mot staten gäller skjutsplikten. Världen tar för de livegna slut vid gränsen för deras herres domän.
Uti samtal med en livegen bonde som skjutsade mig kom jag att fråga något om kejsaren. Han visste icke vem jag mente. – Kejsaren över hela Ryssland, Paulovitj, sade jag. – Honom känner jag icke, svarade han, vi känna ingen annan än vår herre, Peter Ivanovitj, som har sitt hus i Moskva och bor där om vintrarne. – Kejsar Alexander Paulovitj bor i Petersburg och är herre över alla, även över din herre Peter Ivanovitj. – Ja honom känna vi ej, vi veta ej vad det är för en. – Herren över kronobönderne. – Jaså, vad hava vi med honom att göra, vi äro ej kronobönder, vi äro herrebönder.
Eric Gustaf Ehrström
Föddes den 29 maj 1791 i Larsmo som son till församlingens första kaplan Anders Ehrström och Anna Maria Reinius, från en känd prästsläkt. 1805 flyttade familjen till Kronoby i och med att Anders blev präst där.
Efter återkomsten från Nizjnij Novgorod till Åbo i maj 1813 författade Eric Gustaf Ehrström och Carl Ottelin en rysk språklära för nybörjare, publicerad följande år. 1815 blev Eric Gustaf magister med en översikt av ryska språket och utnämndes följande år till den första docenten i ryska språket och historien och tillträdde som lektor vid Åbo Akademi. Samma år ingick han äktenskap med Lovisa Ulrika Ahlstedt, som i snabb följd födde paret sju barn.
Antagligen av ekonomiska skäl lät Eric Anders prästviga sig och tillträdde 1824 som kyrkoherde i Tenala. Följande år kallades han till kyrkoherde i Sankta Katarina svenska församling i Sankt Petersburg. Familjen åtföljdes dit även av Eric Gustafs då 58-åriga mor, hans äldsta syster Beata Maria och yngste bror Otto Wilhelm. Efter att hustrun avlidit 1831 gifte Eric Gustaf följande år om sig med Fredrika Schulman och fick med henne ytterligare en dotter. Oväntat avled Eric Gustaf själv i tyfus den 13 april 1835 vid 43 års ålder.
Eric Gustaf Ehrström var en oerhört flitig man, även praktisk till sin läggning, och lyckades på kort tid även få ordning på den tidigare misskötta församlingen i Sankt Petersburg. Han svärmade under en kort ungdomsperiod för att Finland helt skulle byta språk till finska, men backade till kravet att finskan liksom svenskan skulle tillerkännas ställning som nationalspråk i Finland. När han under Sankt Petersburgtiden mötte förvirringen i att undersåtar från storfurstendömet Finland kallades än ”finnar”, än ”svenskar”, lanserade han ”finländare” som en för dem gemensam term.
Eric Gustaf Ehrströms dagböcker låg länge bortglömda i en kista hos sonsonen Erik Ehrström på en vind i Paris. När hemmet skingrades efter dennes död 1947, hamnade dagböckerna till sist på stadsarkivet i Helsingfors.
En fråga Eric Gustaf och Ottelin emellanåt får hantera är att mjölk enligt religionens krav inte är tillåtet som föda på onsdagar och fredagar. Det kan gå till så här:
Vill du låta mig få en kruka mjölk till aftonvard, kära faster? sade jag vid vår ankomst till värdinnan. Hon såg på mig med stora ögon. – Om du är så oeftertänksam att du vill äta mjölk om fredagsaftonen, svarade hon, så skall jag åtminstone ej hava på mig den synden att hava givit dig mjölk. – Det är ingen synd för en resande att äta mjölk om fredagsaftonen, invände jag; och Gud vredgas ej på dig för det du ger mig mjölk, tvärtom ser han med välbehag att du hjälper din nästa då han är i behov.
Eric Gustaf får assistens av en av studenterna i sällskapet:
Nog kan du faster utan att synda giva honom mjölk, fast det är fredagsafton; han har ju kristna läran, och är dessutom herre och upplyst, och vet bättre vad är syndigt eller icke, än du som är bondkvinna.
Husets värd:
Herrarna hava rätt; nog kan du giva honom mjölk. Till och med våra egna herrar äta ju mjölk och kött om fredagen, ja i själva stora fastan.
Saken avgörs definitivt av en skjutsbondes kommentar.
Ja att äta mjölk och kött kan så vara, men (pekande på gymnasisterna) jag såg en av dessa pojkar under vägen äta ägg, som han hade sparat i fickan, och de äggen lända honom säkert till förbannelse. – Gymnasisterna sågo på honom och skrattade. – Värdinnan hämtade mjölk och Ottelin och jag satte oss att därav göra vår aftonmåltid.
Eric Gustaf är en stor vän av ryssarnas sätt att tilltala varandra. ”I stället för de många ofta löjliga titulationer man nyttjar i andra språk och kanske mest i svenskan [—] har både den högsta och lägsta ej annan titel än sitt namn och farsnamn.” Till exempel går alltså kejsaren under namn av Alexander Pavlovitj (Alexander Paulsson).
Däremot är ryskan rik på hövlighetsord med olika nyanser. Det oöversättliga ordet isvoltes beskriver Eric Gustaf som ”det hövligaste ordet i världen”. Det betyder ungefär ”efter ert välbehag”, men nyttjas i så många vändningar att de inte går att beskriva för den som inte känner det ryska samtalsspråket.
Eric Gustaf och Ottelin är som sagt hänvisade till ett överbefolkat rum. Det gäller att hitta andra ställen att vistas på, Eric Gustaf och Ottelin erinrar de sig att de i Moskva lärt känna två studenter, Georg och Alexander Evenius, vilkas far ska vara apotekare i Nizjnij Novgorod. De frågar efter apotekarens adress och hittar där ett vackert stenhus.
Båda bröderna Evenius är hemma, efter att på väg till terminsstarten i Moskva ha fått vända om på grund av krigshändelserna. Eric Gustaf och Ottelin omfamnas som bröder, och familjen Evenius yttrar sin glädje över att ödet kastat dem till Nizjnij Novgorod.
Apotekaren själv är en hedersman på sextio år, hans fru ett artigt och vettigt fruntimmer. De träffar äldste sonen Christian, som är provisor på sin fars apotek, två döttrar Julie och Marie och en släkting Charlotte, älskvärda och intagande flickor. Fadern invandrade från Tyskland 38 år tidigare, ingen i familjen har antagit ryska seder. ”De äro fullkomligt tyska, och tyskarne och svenskarne äro ju bröder, eller i varje fall halvbröder”, konstaterar Eric Gustaf.
Han och Ottelin inbjuds omgående till middag, som blir munter och pratsam, i synnerhet sedan sällskapet blivit upplivat av värdfolkets oförlikneliga öl och förträffliga viner. Vid bordet sitter även andra flyktingar från Moskva och en mamsell Albom, hemma från Reval, med härstamning från en gammal svensk familj.
Det Eveniuska hemmet står härefter öppet för Eric Gustaf och Ottelin och blir en viktig bas i deras anpassning till det nya samhället.
Eric Gustaf lär småningom känna varje vrå av Nizjni Novgorod. Dagligen vandrar han omkring på gatorna, vägledd av en stadshistorik han fått låna av Julie Evenius. Staden är med sina 8 000 invånare i storlek två tredjedelar av Åbo. Ett särskilt nöje är att gå ner till stranden av Volga och hyra en båt.
Född och uppfödd vid en handlande sjöstad har jag alltid funnit ett eget behag vid den rörelse som är i ett skepps hamn. Med tyst förtjusning drömde jag mig till Jakobstad – denna stad son har så mycket värde för mig. Barkarne äro platta samt i bägge ändarne tvära, hava en mast som illa svarar mot skrovet och äro ganska fula fartyg, fast för mig voro de vackra. Barkmatroserna är dock ej Jakobstadsskickliga […]
Men en annan sak börjar småningom intressera Eric Gustaf mer. Emellanåt när han återvänder hem efter promenaderna står samma fönster öppet som då han ankom till staden, och ibland syns två fruntimmer där, en av dem samma flicka som under ankomstkvällen. En kväll tar han av sig hatten och hälsar på flickorna. De besvarar hans hälsning och ser efter honom då han vandrar vidare.
Nästa gång han passerar inleder Eric Gustaf ett samtal, som han återger så här:
Jag: Ni finner säkert behag i det sköna månskenet, sudarini.
Första flickan: Och ni finner säkert mycket nöje i att promenera i månskenet, ty vi hava sett er här varje afton.
Jag: Skulle icke jag finna ett nöje i en promenad som låter mig se så mycket skönt?
Andra flickan: Ja månen är så skön, så melankoliskt mild.
Jag: Och det melankoliska talar så mäktigt, så uttrycksfullt till hjärtat.
Andra flickan: Och påminner om frånvarande vänner.
Jag: Ack ja! – Och öppnar hjärtat för nya sympatiska band med andra hjärtan som förstå vårt.
Andra flickan: Ack ja!
Första flickan: Ni är säkert kommen från Moskva, min herre?
Jag: Ja, sudarinja.
Andra flickan: Men ni är säkert ej infödd rysse, ert uttal tycks säga det.
Jag: Nej jag är svensk, är född i Sverige och har ej ännu sju månader varit i Ryssland.
Första flickan: Stå fruntimren i Sverige även i fönstret som vi?
Jag: Även de svenska fruntimren ha känsla för naturens skönhet.
Första flickan: Men – Anna Semenovna, man väntar på oss.
Båda flickorna: Farväl min herre!
Särskilt den kvinna som benämnts Anna gör intryck på Eric Gustaf: ”Hennes ansikte var skönt, hennes blick mild och hennes röst rörande och uttrycksfull.” Några av hans boningskamrater har bevittnat samtalet och vill veta vad det handlat om. Det visar sig att också ett par av kamraterna har hunnit samspråka med de två flickorna.
Nästa dag ser Eric Gustaf de två promenera i staden i sällskap med två äldre kvinnor. När fönstret åter öppnas på kvällen och de två flickorna tittar ut, går han utan betänkande fram. Samtalet fortsätter en stund i den tidigare artiga tonen:
Eric Gustaf: Ack om jag hade den lyckan att äga er bekantskap, sudarinja, och tillfälle att umgås med er, skulle jag ej mer klaga över ödet som kastat mig till Nizjnij Novgorod.
Flickorna: Även vi skulle med nöje äga er bekantskap.
Eric Gustaf får veta att den av flickorna han sett först heter Matrona Andreevna och är dotter till Andrej Ivanovitj Jagodinskij, som är titulärråd och ämbetsman vid saltkontoret. Anna Semenovna är på tillfälligt besök. Eric Gustaf presenterar sig som Gustaf Andreitj Ehrström, så svårt att minnas för ryskspråkiga att han får skriva sitt namn på en papperslapp.
Nästa dag reser Anna i väg. När hon får syn på Eric Gustaf, gör hon honom en artig bugning.
Under en tid hålls fönstret tillslutet. Då det en enda gång öppnas av Matrona, får Eric Gustaf veta att hon brukar bevista gudstjänsten i Voznesenskaja (Kristi himmelsfärdskyrkan), så nästa söndag är också Eric Gustaf där. Matrona småler när hon får syn på honom och börjar med mycket andakt korsa sig.
Följande dag möts de oplanerat, när Eric Gustaf råkar passera trädgården utanför Jagodinskijs just när Matrona i sällskap med en annan flicka öppnar trädgårdsdörren. Deras samtal avslutas efter att Matrona anmärkt att hennes far torde misstycka, om han ser henne i sällskap med en obekant.
Saken tillförs en ny dimension när en av Eric Gustafs boningskamrater visar sig så uppbragt över att han talat med Matrona – som kamraten själv önskar bekantskap med – att denne ämnar med sin käpp avbryta bekantskapen. Om inte det hjälper, avser kamraten skaffa sig pistoler. ”Således är er vän nu helt oförmodat invecklad i en riktig, allvarsam roman”, kommenterar Eric Gustaf för sina dagboksläsare.
Några dagar senare blir det bingo. På promenad vid Nedre torget passerar Eric Gustaf en man han känner igen, titulärrådet Jagodinskij. De ser på varandra. Eric Gustaf: ”Är det icke vår herr granne jag har den äran att hälsa på?” Det visar sig att Jagodinskij känner till honom och även hört att Eric Gustaf besökt Voznesenskajakyrkan. Snart kommer Jagodinskijs anbud: ”Vi äro ju så nära grannar; jag anhåller om att ni är så god och hälsar på mig!”
Samma afton är Eric Gustaf på sin första visit. Matrona och hennes äldsta syster småler oförmärkt då deras far presenterar honom för dem. Eric Gustaf vistas där i tre timmar under en beständig examen om vem han är och beskrivningar av landet Finland. Han ombeds komma på nytt nästa kväll, och snart blir sagt att han ska anse sig som hemma i det Jagodinskijska huset och även gå med dem i bastu varje lördagskväll. Vilket också blir fallet. Under de kommande månaderna lär Eric Gustaf känna Jagodinskijs utan och innan och genom dem introducerad för mängder av nya människor. Han frågar efter Anna Semenovna, men i det får han undvikande svar.
Boningskamraterna är avundsjuka och konfunderade över Eric Gustafs framgångar. ”Detta är ej rysk politik”, säger en av kamraterna. Rivalen har insett att det är omöjligt att spela Eric Gustaf ut brädet och tillbringar nu aftnarna under en ny skönhets fönster.
Den fortsatta vistelsen i Nizjnij Novgorod blir innehållsrik med Evenius och Jagodinskijs hus som centrum för händelserna. I november assisterar Eric Gustaf som sjukassistent hos kemiprofessorn Reuss, vars hela familj ligger svårt sjuk i nervfeber. Han anlitas av rektor Heym, som vill lära sig läsa svenska. Han lär känna den tysklutherska kyrkans pastor Steinbrecher, som är ytterst gudsfruktig, men vars predikningar ingen orkar lyssna på – pastorn spår Eric Gustaf i handen och finner att denne ska vinna rikedom och leva länge.
Besked kommer att Moskvauniversitetet härjats av eld. Bland de saker Eric Gustaf i dagboken noterar som förstörda finns en järnbeslagen och målad träkista med två lås, förfärdigad i Kronoby så sent som i början av året, en stor svart fårskinnspäls som han kallar ”pappas kapprockspäls”, en vadmalströja med skinnbräm skänkt av brodern Anton, ett par stövlar med galoscher, ”Ståhles arbete”, en sabel han fått av bröderna Jean och Anton och två små pistoler, som han lånat av sin far.
Hos Jagodinskijs sitter han vanligen först en stund och talar allvarsamt med herrarna. Sedan adresserar han sig till kvinnorna, spelar kort med dem, leker blindbock och annat. Fru Jagodinskij berättar att Matrona haft många friare och beskriver dem utförligt. Men fortfarande har man inte hittat någon som duger åt henne.
Ja det är en så förvänd ordning nu, fortfor gumman, sådana där snärtor få i giftermålssaker göra huru de vilja; helt annorlunda var det då jag gifte mig med Jagodinskij; varken hade jag sett honom eller han mig förr än själva förlovningsdagen, utan våra föräldrar avgjorde saken, och vi hava dock Gud ske lov levat lyckligt och väl tillsammans i 37 år.
Husets kvinnor förhör sig noga om hur kvinnorna i Sverige klär sig och vilka moden de följer. Eric Gustaf har inte mycket att säga i ämnet, men desto mer i ett annat:
Sminka sig ock de svenska fruntimren, frågade fru Jagodinskij. Nej, svarade jag, hos oss hålles det för en stor skam att sminka sig. Någon gång händer det att ett förnämare fruntimmer målar sitt ansikte, förmodligen emedan hon tror att ingen skall märka det; men hon blir föraktad; och bland de ringare stånden vet ingen en gång vad smink vill säga. – Jag skulle tillagt att det är en dårskap att konstla naturens eget och allt mera intagande behag, men jag föreställde mig det svar som ock verkligen följde. – Här, svarade gumman, var det förr mode bland alla att sminka sig, men det hör till de nymodiga herrskapernes uppfinningar att bortlägga sminket; till och med här i Nizjnij Novgorod sminka sig icke unga flickor mera; det är blott köpmans- och borgarfruntimmer som sminka sig. Även mina döttrar ville lämna bort sminket, men så länge jag lever skola de sminka sig. – Vid dess ord rodnade Matrona Andreevna, utan smink, ända till örspetsarne.
Vid några tillfällen anordnar Jagodinskijs större aftonfester med mycket folk och omfattande traktering. Eric Gustaf deltar med iver och korrigerar ett missförstånd han haft med sig till Ryssland: att ryska flickor skulle hälsa på karlar genom en kyss på mun. Så hade han hälsat i början och åstadkommit många rodnande kinder. Men ”de ryska fruntimren äro ej mycket frikostigare på kyssar än de svenska”, sammanfattar han nu.
Alltsomoftast möter Eric Gustaf människor med kopplingar till Finland. En soldat Ivan har besökt Åbo, en löjtnant Diakoff talar lyriskt om Raumo och Björneborg, men tycker att man i Åbo var högmodig och ogin. När Eric Gustaf för en herre, Bremer, berättar att han kommer ”från en ort mellan Gamlakarleby och Jakobstad i Österbotten”, visar sig Bremer kunna både en del svenska och finska. De hittar en gemensam bekant i dansläraren Bror Keckman.
En löjtnant Klotjeroff berättar på svenska att han varit i Gamlakarleby med den ryske överbefälhavaren Kamenskij och bott hos handelsmannen Riska. Löjtnanten nämner att Kamenskij hade bott hos en pastor Ehrström och att denne haft en son som var i svenska armén. ”Det är just jag”, förklarar Eric Gustaf.
En annan gång hör han sitt namn ropas på gatan. Det visar sig vara en kvartermästare Schlikevitj, som 1808 under två månader var inkvarterad i Eric Gustafs föräldrahem. Under ömsesidig glädje sitter de vid ett tebord och talar om gamla tider.
Jul- och nyårshelgerna präglas av fester och baler. Eric Gustaf dansar med nästan alla flickor och har så roligt man kan ha det. På nyårsdagen hos Jagodinskijs kommer han i samspråk med ung flicka, ”skön som dagen”, i sällskap med en surmulen medelålders man i uniform. När denne gått ut frågar flickan Eric Gustaf om han avser delta i morgondagens maskerad.
Och maskerad? Om ni förlåter min fråga? – Ja, sudarinja, att vara uppriktig, jag ärnar maskera mig. – Då skall jag säkert ej känna igen er. – Om ni tillåter, skall jag upptäcka mig för er! – Ni gör mig därigenom ett nöje. Ärnar ni dansa? – Ja sudarinja, och jag skulle anse som en ära att få dansa med er. – Gärna, svarade hon och nickade vänligt.
Eric Gustaf får veta att flickan är Jagodinskijs systerdotter Olga Stepanovna. Hon är förlovad med den officer, vid Moskovska krigskommissariatet, som satt vid hennes sida. En köpmanshustru yttrar sig så här:
Det blir min själ ett vackert par. Hon sexton år, livlig, ung och vacker som en ros, och han fyrtiofem. Vad i all världen tänker föräldrarna på som giva henne åt en sådan, och vad tänker hon på, som tar honom, ty jag kan väl gissa att hon också skulle hava ett ord i rådet, efter nuvarande sed hos förnämare folk. – Men hon får väl plikta – såg ni ej redan hur argt brudgummen såg på henne därför att hon talade med den där unge herren som sitter vid bordet.
Efter ett extra glas punsch fortsätter köpmanshustrun:
Vad har Olga Stepanovna nu för det hon kan tala franska, spela på fortepiano och sjunga? Nog lär den där gamle stöveln bry sig om sådant. Nej en sådan som de där bägge herrarna (pekande på Eric Gustaf och Ottelin) hade Olga bort få. – Ja ni skrattar go herrar, men en av er hade varit par för den sköna Olga.
På maskeradbalen på societetshuset klär sig Eric Gustaf som en ”Kronoby bondgosse”. Det innebär vita vidbyxor, svart väst och utanpå den en större vit väst, som hålls öppen som en jacka. Runt halsen en mörkbrun sidenhalsduk med små röda kanter, på huvudet hatt med ett grönt band nederst och högre upp på kullen ett rött och ett blått, ”liksom Kronoby bondgossarna bruka”.
I denna kostym går han först till Evenius. När han förklarar att han egentligen borde ha en blå jacka och blommor på hatten, förses han med detta av Julie. ”Med denna klädnad såg jag tämligen lik ut som en Kronoby bondgosse; åtminstone var på maskeraden ingen som kunde säga motsatsen.”
På maskeraden skyndar sig Eric Gustaf att bjuda upp Olga. Följande samtal utspinner sig:
Vem är ni, min mask, frågade hon under dansen. Att döma av er klädsel är ni herde; men varför sorgklädd? – Det är en svensk bondgosse, som har äran att dansa med er. Jag har i Sverige förlorat en öm älskarinna och därför rest hit för att försöka glömma min sorg. – Stackars yngling! Dog hon, eller blev hon er otrogen och tog en annan? – Svenska flickorna äro trogna intill döden. – De ryska bedraga heller aldrig den de en gång skänkt sitt hjärta. Men karlarna! – Karlarna i Sverige äro lika trogna som flickorna. – Men om ni glömmer bort er förra älskarinna? – Skulle jag glömma henne, så vore det bland de sköna intagande ryska flickorna. – I det samma slöt polonäsen. – Känner ni mig, sudarinja? – Ja, Nej. Jo. Det är ju ni!
Eric Gustaf blir senare bjuden på Olgas bröllop.
Bruden glad, livlig, menlös som själva oskulden – brudgummen misstänksam och mulen följde henne efter såsom en Argus i hamn och häl.
Efter de många festerna sammanfattar Eric Gustaf: ”Jag har ännu ingen julhelg roat mig så mycket som denna, vilken jag förut föreställde mig få tillbringa liksom i babyloniska fångenskapen.”
Vintern i Nizjnij Novgorod blir bister. Eric Gustaf och Ottelin hittar till sist en egen bostad. De åker i kälke med rasande fart ned på Volgas is. Under mamsell Alboms ledning ägnas en kväll åt andeskådning framför några stora speglar. Då inga fester arrangeras under fastetiden, får Eric Gustaf extra tid för dagboken och fyller den med utförliga beskrivningar om livet hos både bönder och herrskapsfolk, jämförelser om hur de grekiska och lutherska religionerna utövas och mängder av andra iakttagelser. Till detta ett stort antal översättningar till svenska av litterära verk och ryska sånger.
Allt mer otåligt börjar Eric Gustaf och Ottelin vänta på besked om när de kan lämna Nizjnij Novgorod. Den 28 februari anländer ett brev av biskopen Jacob Tengström, initiativtagaren till deras resa. De två studenterna har av konsistoriet för Åbo Akademi beviljats stipendium av högsta klassen i fyra år, och de är välkomna tillbaka till Åbo om de inte snart kan återuppta sina studier i Moskva.
Eric Gustaf Ehrström och Carl Ottelin lämnar Nizjnij Novgorod med slutdestination Åbo den 14 april. Den avslutande anteckningen i dagboken på 632 sidor är daterad kvällen innan klockan 9. De är då på väg till den sista avskedsvisiten hos de många vänner de förvärvat, den goda familjen Evenius.
Eric Gustaf Ehrströms dagbok från Ryssland har tidigare av ättlingen Christman Ehrström getts ut som en bok med titeln “Moskva brinner” (1984). Tyvärr är språket i utgåvan hårt redigerat och många detaljer utlämnade.
