Christian Irjala föddes 1961 i Jakobstad. Då var det andra tider.
”När barnavårdstanten kom på hembesök till oss vid Rådhusgatan, möttes hon av en märkvärdig syn. Vi bodde nämligen i pappas ateljé. Vårt hem flödade av skaparlust. Min bohempappa målade tavlor och gjorde reklamtexter. Samtidigt kokade min mamma blöjor på spisen så att fönstren immade.”
Christians mor Terttu var tjugo år när sonen föddes, fadern Leo något år äldre.
”De träffades när min mamma spelade i Teater Jakobs uppsättning av Utsikt från en bro, till vilken pappa gjorde kulisserna.”
På farssidan kom släkten till Jakobstad 1908 genom Christians farfarsfar Frans Wiktor Irjala, född i Ruovesi – farfarsmor Amanda, född Sandström, var uppvuxen på Postbacken i Illby i tidigare Borgå landskommun. På Kanalesplanaden i Jakobstad upprättade Frans Wiktor en snickeriverkstad som i sinom tid skulle utvecklas till det kända möbelföretaget Irjala.
Frans Wiktors bror Eetu etablerade sig med en snickeriverkstad i Vasa, vilket blev upphov till det tidigare möbelhuset Arne Berg.
Christians farfar Kurt Wiktor Irjala och farmor Gunvor, född Lillkåll (vilket givetvis leder till Kållby), drev sedan möbelaffären vidare.
På morssidan finns mycket av rötterna i Lappo. Mormor, född Rantamäki, flyttade till Jakobstad och blev undersköterska på Malmska sjukhuset. Hon gifte sig med Emil Kortteinen, född i Esse. Emil drev en anspråkslös köp- och försäljningsbutik på Skatan. Hans liv präglades av den tuberkulos han ådrog sig när ha grävde skyttegravar under kriget.
Christians intresse för inredning föddes i hemmiljön. Som femåring ritade han bottenskisser och möbler. Tolv år gammal tog han sommarjobb i släktens möbelaffär. Varje fredag hjälpte han farmor att dekorera affärens skyltfönster, som folk under helgerna gick till för att beundra.
”När jag bläddrade i farmors svenska damtidningar insåg jag att det fanns en värld också utanför Jakobstad. Då började jag längta bort från stan”, säger han.
Det snäva umgänget, rallyt på gatan och discokulturen i Jakobstad intresserade inte.
Christian Irjalas släkt var både borgerlig och kommunistisk. ”Det var ganska motsägelsefullt, men mentalt rikt. Min pappas finlandssvenska släkt har alltid varit mera materialistisk och mer business minded än min mammas släkt, som präglades av vänstersyn och pietism.”
”Till traditionerna i pappas köpmannasläkt hörde jakt och anrättning av bytet. I mammas jordnära familj talade man finska och åt fläsksås.”
”Min viljestarka mamma vurmade samtidigt för balett och tyckte om svensktalande personer. Hon uppskattade att svenskspråkiga inte baktalade varandra, men ett visst snobberi kunde reta upp henne. Den finskspråkiga kulturen är annorlunda. Där gör man inte stor sak av just någonting”, tycker Christian.
På den unge Christian gjorde innehållet i hans mormorsmors fotografialbum ett starkt intryck.
”Där fanns bilder av pietistiska bröllop och begravningar. I ett pietistiskt hus lades den avlidne i en öppen kista så att de närmaste gavs tillfälle att ta avsked. Det fängslade mig.”
I Christians uppfostran låg tonvikten på ärlighet och respekt. Hans uppväxt i de två kulturerna var en god jordmån för anpassning och tolerans. Men han kom inte lätt undan.
”Religionen dominerade i hemmets goda men stränga uppfostran. Mamma var krigsbarn och genom henne kom den tidens erfarenheter också att bli mina och mina småbröders. Mamma skickades till Sverige som treåring och återvände till Finland först fem år senare. Förmodligen är alla krigsbarn traumatiserade”, säger Christian.
Tidigt lärde han sig att det inte existerar något som alltid är givet. Och att alla upplevelser påverkar en individs reaktioner.
”Min barndom var inte okomplicerad. I skolan retade man mig för att jag var annorlunda.”
Mycket riktigt kom Christian att skolka mycket. Han flydde till litteraturen. Genom läsning utvecklade han en inre värld.
”Jag läste som en galen, allt från franska klassiker till deckare och farmors damtidningar. Till och med den egyptiska forntidskulturen blev till ett intresse.”
Som adertonåring satte Christian fart. Genast efter handelsskolan flyttade han till Sverige fast han inte kände någon där. Han fick jobb som dekoratörsbiträde på Ikea i Linköping och senare Stockholm.
Livet i de större kretsarna var befriande och gav impulser. Men efter en tid var Christian i dålig kondition. Hans vikt minskade till alarmerande nivåer.
”På den tiden var det inne med något slags vegetarisk diet som jag inte behärskade. Mathållningen inskränkte sig mest till morötter och hirsgrytor.”
Christian återvände till Finland. och började arbeta med olika frilansuppdrag på sina farföräldrars möbelföretag. Det dröjde inte länge förrän han var förälskad och gift, tjugo år gammal. Nästa år föddes familjens första barn. Sammanlagt föddes fyra telningar med två års mellanrum. Christian drev denna tid en egen inredningsbutik i Vasa, Studio Christian Irjala.
”Faderskapet var överrumplande för en tjugoåring, och det fanns ingen instruktionsbok för nybörjare. Jag var far, men kanske inte närvarande i tillräcklig utsträckning.”
Äktenskapet slutade i skilsmässa efter tio år. Efter det hade han två hem: i Stockholm och i Vasa.
Trettioett år gammal drogs Christian Irjala nämligen på nytt till Stockholm. Den egna inredningsfirman (C.I.E.L) på Östermalm höll honom strängt sysselsatt. Snart var han i färd med att inreda namnkunniga företag, som Björn Axéns salonger – Björn var känd som den svenska drottningens hovfrisör. Ett annat inredningsuppdrag gällde den välrenommerade juveleraraffären Gaudy.
Sammanlagt har Christian bott åtta år i Sverige.
”Jag blev ändå aldrig riktigt hemmastadd i den svenska kulturen. Mentaliteten är så annorlunda jämfört med den i Finland. Ganska ofta frågade jag: När tänker ni någon gång säga ja eller nej?”
Christians oförvägenhet ge sig ut i det okända har öppnat många dörrar: ”Jag har hoppat i många tunnor och halkat på ganska många bananskal.”
”Jag är både blyg till naturen och har ett barnsligt sätt att närma mig livet. Men kanske är det också en tillgång.”
New York, Los Angeles, Paris, Berlin och Lissabon finns bland de städer där Christian åtagit sig inredningsuppdrag. Talesättet Where I lay my hat is my home verkar ha täckning.
”Jag tyckte om att arbeta i USA. Där gör man saker, inte bara snackar. Amerikaner har också en sällsynt förmåga att minnas folks förnamn, och det bidrar till att man känner sig sedd.”
”I Spanien sker allting med försening, vilket sätter tålamodet på prov. Med tyskar flöt arbetet alltid väl. Allt var planerat och exakt.”
Christian vill inte ägna sig åt namedropping, men några namn halkar ändå ur honom under våra långa samtal: I Paris nattliv blev han bekant med modeskaparen Jean Paul Gaultier. I London satt han bakom scenen i muntert samspråk med den beundrade sångerskan Grace Jones. Agneta Fältskog i Abba blev han bekant med under Stockholmsåren.
Cv:n på Christian Irjalas hemsida är imponerande, men han vill inte göra stor sak av den: ”Gärna huvudet i skyarna, men fötterna på jorden.”
Någon mer formell utbildning i inredning har han inte, däremot nu 30 års erfarenhet av yrket: ”Någon sa på skämt att jag gått i lära på fönstershopping i London.”
Sina inredningsidéer öser han ur litterära och konstnärliga källor: ”Jag har alltid gillat en viss enkelhet, hanterlighet och kvalitet.”
Det österbottniska är synligt i hans produktion: ”Österbotten innebär en känslobotten, en del av min personlighet. Som en spegel. Jag väger allt mot den rättframhet och sisu som finns här. Det österbottniska har ett alldeles särpräglat ego.”
En gång åkte Christian i väg till Italien för ett inredningsjobb åt en förmögen florentinsk familj.
”Familjen hade hittat min blogg och frågade via den om jag var intresserad av att inreda deras hus. Så klart, sa jag, skicka en flygbiljett! I planet började jag sedan fråga mig vart i all världen jag nu igen var på väg.”
”Det här är nog typiskt. Jag säger hellre ja än nej.”
Den italienska familjen stod i nära kontakt med ”viktiga” människor. En het soldag satt Christian med familjens son på kanten av en simbassäng.
”Grabben kunde inte många ord engelska och jag inte italienska. Jag frågade helt enkelt: you and me, work together? och tecknade sedan ett frågetecken i luften.”
Den fråga sonen sedan förde på tal var om Christian skulle vara intresserad av att designa en ny kåpa åt påven – vid denna tid Johannes Paulus II, den legendariske polskfödde Karol Józef Wojtyła.
”En kåpa åt påven”, frågade Christian häpet.
Vid middagsbordet bekräftades frågan med hjälp av en tolk.
”Självfallet”, sa Christian, trots att han tidigare inte designat klädesplagg.
Han gav sig in i ett enormt förarbete. Satte sig in i kåpornas historia och intervjuade präster. Hjälp med själva tillverkningen fick han av Dramatiska Teatern i Stockholm, där en vän till honom var anställd.
”Jag reste också till London för att få kardinalernas godkännande av mina skisser. Kåpan fick ha personlig egenart men måste samtidigt respektera traditionerna. Slutresultatet blev en minimalistiskt vacker, ljus kåpa i skandinavisk anda. De i ärmarna dolda dekorationerna syntes bara då armarna lyftes.”
Det förblir emellertid en gåta om Johannes Paulus II tyckte om Christians kåpa, som den italienska familjen lämnade till påven som gåva. På grund av påvens plötsliga frånfälle i april 2005 kom kåpan aldrig att visas för världen.
Råskissen till kåpan och dess tillverkningsfaser, papper och bilder, har Christian sparat hemma hos sig. Kåpan i fråga förvaras alltjämt i Vatikanen.
”Jag har fortfarande svårt att tro att det hela verkligen ägde rum”, säger han.
Åren ute i världen har varit givande, men också krävt sitt pris.
”Jag brukar säga att jag har levt och dött ungefär tretton gånger. Jag menar att jag har tvingats börja om från början efter att ha skilts från mina relationer, flyttat till olika länder och återvänt till Finland.”
När Christian hade fått nog av kappsäckslivet började han längta tillbaka till startgroparna, hem till Jakobstad.
”Jag återvände 2008 och sonderade terrängen. Det kändes inte så illa längre. Egentligen hade jag längtat till den här kära lilla kråkvinkeln efter alla år av sökande.”
Han började trivas i sin nygamla hemstad där allting låg nära och det bara var tio kilometer till havsstränderna i Fäboda. Också hans barn bodde i närheten och hade efter all dramatik blivit hans bästa kompisar. Även Christians föräldrar bodde och bor fortfarande i Jakobstad.
Christian återvände än en gång till arbetet i familjeföretaget. Samtidigt märkte han att energin började sina. Ingenting roade honom riktigt längre. Han var utbränd.
Nu följde ett skede då Christian också ledsnade på att skapa. Han ville göra något helt annat. Men vad?
Han hade alltid gillat att köra bil. Skulle han kanske börja köra taxi?
Snart befann sig Christian bakom en taxiratt. Många taxiresor har stannat i minnet.
”En taxibil är en ganska intim miljö. Vid längre resor ges tid för samtal. Man måste komma till rätta med alla slags människor, även om man inte genast är på samma våglängd.”
Som förare av invalidtaxi mötte Christian dödssjuka människor.
”De gav mig på ett förunderligt sätt livsglädjen tillbaka. Det var en man som sa: ’Vet du Christian, det här är nu sista gången vi åker riksåttan tillsammans. Jag kommer snart att dö. Ska vi inte ta en kaffe på vägkafét?’ frågade han.”
”Det gjorde vi. Talade om liv och död. Jag fick uppleva att jag hade förmågan att förmedla människor någonting fast de var så sjuka. Det var en stark känsla”, säger Christian och blir allvarlig.
En annan taxikund, en yngre dam, har också särskilt stannat i hans minne. Kvinnan började tala om sin egen begravning och frågade om Christian inte kunde hjälpa henne att förbereda ett tal till just den egna begravningen.
Naturligtvis ville Christian det. När hon senare ringde honom, råkade han befinna sig i Sverige.
”Jag var i en lite stressad situation och det undslapp mig att det här blir nog ett dyrt samtal. Då förklarade kvinnan för mig: ’Hör du, du! Här håller jag på att dö och du pratar om några cent!’ Jag kommer alltid att vara henne tacksam för den uppläxningen.”
Christian bjöd sedan hem henne tillsammans med hennes man. De hälsade på fem gånger. Medan de förberedde jordfästningstalet åt de mat som de lagat själva. Näst sista gången klarade kvinnan inte längre att äta. Hon koncentrerade sig på att njuta av matens doft.
”Den sista gången lagade vi ingen mat alls. Vi bara lyssnade på Jenni Vartiainens låt En Haluu Kuolla Tänä Yönä (”Jag vill inte dö i natt”). I det ögonblicket hade man kunnat ta på livets skönhet och omildhet med händerna.”
Kort därefter höll Christian sitt löfte: ett vackert tal på begravningen, det som de skrivit tillsammans.
Även om Christians livsglädje återvände hade hans fysik förfallit. Finsmakaren och livsnjutaren hade samlat på sig för mycket kroppsvikt. Rentav så mycket, att läkaren konstaterade både diabetes och högt blodtryck. Läget förbättrades inte av en taxichaffis passiva arbete, inte heller av att Christian inte motionerade.
”Jag irriterades allt mer av min spegelbild. Det var svårt att uppbåda energi och livremmen spände. Något borde göras åt saken.”
Christians läkare gav en förlösande sarkasm: ”Visst, du skulle nog bli ett stiligt lik om du dog nu.”
”Kommentaren träffade mitt i prick. Men jag saknade verktyg, för jag hade aldrig bantat förut. Träningslokaler var pest för mig.”
Han kom att tänka på Annika Rak, som han ett antal gånger kört till flygfältet i sin taxi. Annika är vd för Cambridgeprogrammet, den diet som benämns One-to-One. Christian hade blivit närmare bekant med henne också medan han inredde hennes bostad.
”Jag frågade Annika om jag var en sådan som skulle kunna banta. Hon skannade mig med blicken från topp till tå och frågade hur många kilo jag ville bli av med. Jag svarade försiktigt, att kanske tio.”
Snart fann sig Christian vara på sitt livs första bantningskur. Med kalorifattiga och närande menyer började kilona att rasa. Inom kort lunkade han på träningspass tillsammans med Annika, som tog honom under sin målmedvetna och professionella egid. Snart hittade han sig själv också i träningslokalen. På knappt två år försvann tjugo kilo.
”Min spegelbild blev 25 år yngre. Och allra härligast: jag kunde dra ner på blodtrycks- och diabetesmedicineringen. Jag hoppade igen på något nytt – och det lönade sig.”
I dag arbetar Christian själv med One-to-One-dieten inom Cambridgeprogrammet. Han lär människor träna för bantning och viktkontroll.
”För träning krävs motivation. Det finns övernog av kunder som sprudlar av energi, och därför har jag alltid skäl att hålla mig själv i trim. Jag får inte förslappas”, säger Christian, som numera går till träningslokalen nästan varje morgon.
Med två goda ting följer ett tredje: Christians inredningsmässiga fingeravtryck kan nu spåras i ”Cambridgebanteriet” Cambridge Heaven, huvudkontoret i Jakobstad.
”Jag lät bygga ett slags vitt tempel i vars höga tak rörliga moln reflekteras. Som mötesrum fungerar ett växthus som öppnar sig mot en grönvägg. Möbleringen är minimal.”
Annika Rak är mer än belåten med Christians visionära sinne: ”Christian är som en härlig solstråle. Om solen hade ett ansikte, skulle det vara hans. Vänder man sitt ansikte mot solen ser man inga skuggor.”
Nuförtiden jobbar Christian vid sidan av sina inredningsuppdrag också som frilansande fastighetsmäklare för firman Björndahl.
”Alla mina tre yrken innefattar en passion: att hjälpa människor till välmående. Som inredare förverkligar jag drömmar och förhoppningar. Bantning innebär en stor förändring av en människas livsstil. Fastighetsmäkleri är också en känslig bransch. Då har man ofta att göra med död eller skilsmässa. Eller så är försäljningen framtvingad. Eller så gör någon sitt viktiga förstahemsköp.”
I sitt eget hem har Christian shifted down. Han kallar sitt hem en studio.
”Där är inredningen minimalistisk. Varje sak har sin betydelse. Jag ser inte mycket på teve och firar inga högtider. Jag bor ensam, eftersom jag behöver frihet. Folk kanske betraktar mig som en smula egendomlig, men än sen?”
”YOLO, you only live once”, sammanfattar Christian Irjala.
